Kapten Grants barn/Kapitel 13

←  På Australiens kust

Kapten Grants barn av Jules Verne Översättare: Anna Wahlenberg Till häst och i oxkärra

Infödingar  →

TRETTONDE KAPITLET.
Till häst och i oxkärra.

Sedan Paganels förslag en gång var antaget, blev avresan snart beslutad. Den skulle företagas två dagar därefter, d. 22 december. Och sedan Glenarvan försäkrat sig om att Paddy O'Moore icke skulle upptaga det alltför illa, om man anmodade hans präktige arbetare, Ayrton, att ledsaga dem och bistå dem med sin kännedom om landet, framställde han sin förfrågan till den forne matrosen själv.

Denne betänkte sig ett ögonblick.

— Ja, mylord, sade han slutligen, jag skall följa med er, och om jag än icke kan leda er på spåren efter kapten Grant, så kan jag åtminstone föra er till det ställe, där skeppsbrottet ägt rum. Men en fråga, mylord. Var skall ni möta Duncan?

— I Melbourne, om vi icke behöva genomströva Australien från den ena kusten till den andra.

— Och om ni skulle ändra era planer?

— Duncans kapten inväntar i Melbourne mina order.

— Gott, mylord, sade Ayrton tillfredsställd, ni kan räkna på mig.

Ayrton var mycket intresserad av Duncan. Det visade han särskilt dagen därpå, då han kom till fartyget i sällskap med familjen O'Moore, som Glenarvan bjudit dit på middag för att återgälda all deras gästfrihet. Då de inbjudna gingo omkring och besågo jakten, iakttog den forne matrosen allting med kännarblick och framställde den ena frågan efter den andra.

— Jag kan slå vad om, att Duncan för full maskin gör sina goda femton knop, sade han en gång.

— Säg sjutton, så gissar ni rätt, svarade John Mangles småleende.

— Sjutton, utbrast kvartermästaren. Men då skulle ju inte ens något av våra snabbaste krigsskepp kunna hinna upp honom.

— Nej. Duncan är en kappseglingsjakt och låter inte överflygla sig av någon.

Paganel, som åhört detta samtal, vände sig road mot majoren.

— En klok man, denne Ayrton, sade han.

— Ja, alltför klok, svarade Mac Nabbs, som på ett oförklarligt sätt hade fattat motvilja mot kvartermästaren.

Då det, sedan blev fråga om, vilka av Duncans besättning, som skulle medfölja expeditionen till lands, blandade sig Ayrton åter i saken. Han ansåg, att man borde medtaga så många som möjligt.

— Men ni har ju sagt oss, att vi icke komma att bli utsatta för några faror, invände Glenarvan.

Detta måste också kvartermästaren medgiva. Man hade alls intet att frukta.

— Nå, då anser jag det bäst att icke alltför mycket minska Duncans besättning, fortsatte lorden. Den måste vara tillräcklig för att kunna manövrera fartyget. Jag tar endast med mig Wilson och Mulrady.

— Och mig, sade John Mangles.

Denna kaptenens önskan att medfölja kom något överraskande. Men då han försäkrade, att styrmannen Tom Austin, på vilkens skicklighet och samvetsgrannhet han fullkomligt litade, mycket väl kunde föra fartyget till Melbourne, voro alla förtjusta åt att få behålla den raske unge mannen i sitt sällskap. Och lord Glenarvan smålog åt honom.

— Det är nog också bäst, att ni är med, när vi träffa Mary Grants far, sade hau sakta till kaptenen. Ni har visst något särskilt att säga honom?

— Å mylord, sade John Mangles utan att kunna fortsätta.

Men de båda männen tryckte hjärtligt varandras händer.

På utsatt tid var allting i ordning för uppbrott. Glenarvan, Mac Nabbs, Paganel, Robert, John Mangles och de två matroserna sutto väl beväpnade på sina hästar, som tillika med alla andra förnödenheter inköpts av Paddy O'Moore. Och lady Helena och Mary stego in i en ofantlig, med läderhuv övertäckt kärra, skranglig, utan fjädrar och uppburen av fyra massiva hjul, som saknade ekrar. Men hur klumpig och skakande den än var, erbjöd dess inre all upptänklig bekvämlighet. Den var delad i två hälfter. Den bakre var avsedd för resgodset och livsmedlen samt herr Olbinett och hans flyttbara kök. Den främre utgjorde ett riktigt rum med matta och två sängplatser för de båda damerna.

Detta rörliga hus drogs av sex oxar, som styrdes med en lång pik, ett sätt att köra, som var ganska svårt. Men Ayrton hade lärt sig det på farmen, och det blev därför hans lott att vara kusk.

Lady Helena och Mary blevo förtjusta, då de sågo, huru bekvämt allting var inrättat i deras tillfälliga bostad. Det var John Mangles, som haft bestyret med anordningarna, och han hade tänkt på alla möjliga småsaker, så att de knappast hade det mindre bekvämt än i deras hyttar på Duncan.

Också Paganel var betagen. Han tyckte, att oxkärran var det bästa fortskaffningsmedel, man kunde tänka sig. Ett flyttbart hem, det var ju det bästa, man kunde önska sig.

Efter ett hjärtligt avsked av familjen O'Moore satte sig karavanen i rörelse. Den tunga oxvagnen rullade framåt sakta och lugnt, medan ryttarna redo bredvid eller gjorde små utflykter åt sidorna. Men provinsen Adélaïde, som de först foro igenom, erbjöd icke mycket intressant. Den liknade till och med så starkt den enformiga, trädlösa Pampan, att Mac Nabb påstod, att de icke bytt om land. Men Paganel lovade, att om två dagar, då de kommit in i provinsen Victoria, skulle det bli bättre. Och han fick rätt. Så fort de kommit över gränsen, blev marken mera kuperad. Dungar av vitfläckiga granar med glatt och rak stam samt gummiträd omväxlade med yppiga betesmarker. Snart kom man in i verkliga skogstrakter.

Den 23 på aftonen anlände de till Aspley, den första stad i provinsen Victoria, som låg i deras väg, och togo in på ett litet värdshus, som kallades Kronan. Här fingo de till aftonmåltid endast fårkött i alla möjliga former. Det smakade emellertid bra. Man åt mycket men pratade ännu mer, och Paganel var den som förde ordet. Det var han, som bäst kände till det land, de genomreste, och han meddelade gärna, vad han visste. Ja, det var med en sådan hänförelse han talade, att de andra nästan tyckte sig ha kommit till ett sagoland.

Den var ju underbar denna världsdel, där kusterna bilda landets högsta delar och lyfta sig ur vågorna som en ofantlig ring; där floderna torka ut mer och mer för varje dag; där träden årligen fälla sin bark i stället för sina blad; där bladen sitta lodräta i stället för vågräta; där fyrfotadjuren ha näbbar och rävarna flyga i träden.

— Ett märkvärdigt land, utbrast lady Helena, då geografen tystnat för ett ögonblick.

— Men jag har ändå inte nämnt det allra märkvärdigaste, sade han, klimatet. Till att börja med är Australiens luft torrare och rikare på syre än någon annan. De flesta sjukdomar äro därför här okända. Men klimatet har en ändå otroligare inverkan. Det förbättrar karaktären.

— Vad för något? utropades det från flera håll.

— Ja, på min heder: Här rosta icke metallerna i luften, och människorna fördärvas icke heller. Här gör den rena atmosfären allting vitt, både sinnet och själarna. Både människor och djur få här ett milt sinnelag. England har nog sina skäl, när det skickar hit sina straffångar. På några år bli de alldeles förändrade.

— Men vad skall det då bli av er, herr Paganel, i detta moraliska klimat, ni, som redan är så god? frågade lady Helena.

— Fullkomligheten själv mylady, svarade Paganel.

Morgonen därpå, själva julaftonen, gåvo de resande sig av i daggryningen. Men hettan var redan då stark. Vid denna tid hade man midsommar i dessa sydliga trakter. Slätterna voro översållade av de härligaste blommor i en otrolig rikedom av olika arter, och man färdades genom lundar av akacior och gummiträd.

Djurlivet var däremot icke så rikt. Om kvällarna tjöto “dingos”, Australiens schakaler, utanför herrarnas uppslagna sovtält, så att de hade svårt att somna. Majoren lyckades skjuta en “jahiru” (jättetrana). Och Robert fångade ett underligt djur, till hälften igelkott, till hälften myrslok, vars långa slemmiga tunga hängde långt utanför gapet, Annars sågo de varken vilda djur eller vilda människor.

Men tama djur träffade de en gång på i en oerhörd massa. Det var en av de dessa oöverskådliga boskapshjordar, som bruka föras från bergstrakterna i öster ner till södra Australien. Den kom insvept i ett moln av damm, vars orsak de resande först förgäves sökte gissa. De undrade, om det kunde vara en stormvirvel eller något annat naturfenomen, tills de slutligen fingo höra en hisklig konsert av bölningar, gnäggningar och bräkningar och sågo en man, beväpnad till tänderna, komma fram ur molnstoden.

Glenarvan gav sig i samtal med denne man och fick veta, att han köpt den ofantliga hjorden, bestående av 12,075 kreatur. Djuren hade då varit magra och eländiga, men nu hade de ätit sig feta i de präktiga betesmarkerna, och nu skulle han sälja dem igen med stor förtjänst. Men det var icke lätt att föra med sig denna hop. Och de, som egentligen sammanhöllo dem, voro varken människorna eller hundarna utan oxarna, som av instinkt sökte de bästa vägarna, och som hela hjorden följde.

Sedan de resande förlorat denna överväldigande boskapsdrift ur sikte, inträffade ingenting märkligt, förrän de ett par dagar senare hunno fram till floden Wimerra. Dess klara vatten flöt mellan präktiga myrtenträd, där tusentals duvor, gulsparvar och lysande papegojor gungade på grenarna, ett par svarta svanor simmade från den ena stranden till den andra. Men hur skulle de själva komma över?

Floden var djup och bred. Och här fanns ingen färja, ingen bro.

Ayrton började söka efter ett vadställe, och en kilometer högre upp fann han också ett, som tycktes honom hjälpligt. Vattnet var där ingenstädes högre än en meter, och kärran kunde våga sig i utan alltför stor risk.

Lady Helena och Mary ville stiga ur, men Ayrton försäkrade dem, att det inte behövdes.

— Mina oxar ha säkra fötter, sade han, och jag åtar mig att hålla dem på rätt väg.

— Gott, Ayrton, sade Glenarvan, jag förlitar mig på er.

Ryttarna omringade den tunga kärran för att vid behov bispringa de däri sittande, och man begav sig beslutsamt ned i floden. Vid en dylik övergång är det brukligt att fästa tunnor kring åkdonet för att få det att hålla balansen, men som inga sådana funnos att tillgå, måste man här hjälpa sig utan. Allting gick också bra, ända tills man kom till mitten av Wimerra. Men då blev vattnet plötsligt djupare och steg över hjulaxlarna. Oxarna höllo på att förlora fotfästet och skulle ha drivits med strömmen, om icke Ayrton hoppat i vattnet och tagit dem vid hornen.

Han lyckades också återföra dem till vadstället, men i detsamma hördes ett brak, och hela vagnen lutade på sned, så att vattnet nådde de båda damernas fötter. Ett ögonblick såg det ut, som om ekipaget nu på allvar skulle driva bort, trots att Glenarvan och John Mangles krampaktigt höllo fast i vagnskorgen. Men med ett kraftigt ryck i oxarnas seltyg lyckades de två männen med Ayrtons bistånd att få upp djuren på höjningen mot stranden, och snart befann man sig på det torra och utom all fara.

Dock hade de icke kommit alldeles utan ledsamheter från detta äventyr. En hjulaxel på kärran var bräckt, och Glenarvans häst hade förlorat skorna på framfötterna.

Detta var skador som nödvändigt måste repareras med detsamma, och man betraktade rådlöst varandra, då Ayrton erbjöd sig att rida till stationen Black-Point och hämta en smed.

— Hur lång tid drar det? frågade Glenarvan.

— Femton timmar, svarade kvartermästaren.

Det var ett förargligt uppehåll. Men man måste finna sig däri. Och medan Ayrton red sin väg mot norr, slog man läger vid Wimerra.

Tidigt följande morgon var den påpasslige kvartermästaren redan tillbaka och hade med sig en karl, som sade sig vara smed i Black Point. Han såg stor och stark ut men hade en lömsk och rå uppsyn, som kom majoren att betrakta honom med misstroende.

— Förstår han sitt yrke? frågade han Ayrton.

— Vi få väl se. Jag känner honom inte mer än ni, svarade denne.

Det syntes likväl på arbetet, att mannen var hemma i sina stycken, och han förspillde icke tiden med onödigt prat. Då majoren observerade, att hans handleder voro uppsvullna och buro ringformiga, röda märken som efter illa läkta sår, frågade han honom, hur han ådragit sig dem, men fick icke ett ord till svar. Efter två timmar var vagnen emellertid lagad, och det återstod endast att sko lord Glenarvans häst.

Men det var ett par underliga hästskor smeden fört med sig. Majoren, som stått och synat dem, fäste Ayrtons uppmärksamhet på att de voro märkta med var sin klumpigt uthuggna väppling.

— Ja, sade kvartermästaren, det är Black-Points märke, som sätter folket i stånd att följa hästarnas spår, när de avlägsna sig för långt från stationen, och att inte blanda bort dem med andra.

Så fort skorna voro påsatta och smeden fått sin betalning, avlägsnade han sig utan att ha yttrat fyra ord, och de resande fortsatte genast sin färd. Landskapet växlade ofta utseende. An råkade man på en sträcka med kullar, än var marken vattenrik och uppfylld av träsk, än råkade man ut i en ödemark.

Men länge dröjde det icke, förrän man åter fick se nybyggen eller en och annan liten stad. Man märkte, att man nalkades guldlandet, där västerlandets folk samlat sig och inrättat sig efter sitt sinne.

En vacker dag hörde de till och med en lokomotivpipas gälla vissling, och en halvtimme därefter sågo de själva järnvägen, vilken skar deras väg vid Camden-Bridge, en bro som sträckte sig över floden Sutton. Där borta rådde en märkvärdig rörelse. Från alla håll sprungo skrikande människor mot järnvägsbron. Det såg ut, som om en allvarsam olycka inträffat.

Glenarvan, Paganel, majoren och John Mangles satte sina hästar i galopp, och inom några minuter visste de, vad som hänt.

Floden under järnvägen låg belamrad med spillror efter lokomotiv och järnvägsvagnar, som störtat ned från bron. Endast ett par meter från avgrunden stod en ensam vagn, som räddats, därigenom att dess kedjor brustit. Men omkring och framför den hopade sig ett virrvarr av upprivna järnvägsskenor, splittrade syllar och delar av lokomotivets ångpanna, som sprungit vid katastrofen.

Och ur de krossade vagnar, som icke lågo under vattnet, framstucko blodiga lemmar och livlösa kroppar, halvt förbrända av elden.

De upprörda åskådarna sökte förklara orsaken till den förfärliga olyckan.

— Bron har störtat in, sade en.

— Visst inte, svarade en annan. Man har bara glömt att sluta till den, då tåget kom, så att detta rusade ned i floden.

Det visade sig också, att det måtte ha förhållit sig så. Bron var alldeles hel.

Uppskakad vände sig Glenarvan till den nyss anlände polismannen.

— En fasansvärd olyckshändelse! sade han.

— Bättre upp, svarade polismannen.

— Bättre upp? upprepade lorden stött av uttrycket. Vad menar ni med det?

— Ett brott. De enda överlevande, de tio passagerarna i den oskadade vagnen, hade berättat, att de blivit överfallna och plundrade av en trupp banditer om fem eller sex stycken. Och dessa hade även avskurit telegraftrådarna, så att all hjälp blev många timmar försenad.

Någon anmärkte, att brovakten måste ha varit banditernas medbrottsling. Det var så mycket tydligare, som han nu var försvunnen.

Men polismannen skakade på huvudet. Och i detsamma hördes rop och skrik ett stycke nedåt floden, där en mängd människor trängdes. De rörde sig framåt olycksplatsen, och snart urskildes i deras mitt en bår av ett par trädgrenar, på vilken bars en död man. Det var liket av brovakten, vilken banditerna mördat och bortsläpat till ett busksnår.

Sedan polismannen undersökt den döde, reste han sig upp med en hård blick.

— De, som ha gjort den här kuppen, känna säkert redan till de här små armbanden, sade han och skramlade med ett par handklovar, som han tagit upp ur fickan. Och jag hoppas få ge dem några par nya till nyårsgåva.

— Ni misstänker således …? sade Glenarvan.

— Ja, en del folk, som reser gratis på hennes Majestäts skepp.

— Straffångar, utbrast Paganel, som kände till uttrycket.

— Ja, det händer ibland, att de rymma. Och jag skulle misstaga mig mycket, om inte de här gynnarna komma direkt från Perth. Men ni kan vara säkra på att de skola komma dit igen.

Nu syntes oxvagnen på landsvägen, och Glenarvan och hans följeslagare, som ville bespara de båda damerna åsynen av olycksplatsen, skyndade sig att taga avsked och rida de ankommande till mötes.

Åt lady Helena och Mary nämnde de icke ett ord om brottet och de förrymda straffångarna utan berättade blott om själva katastrofen. Det var ju onödigt att oroa dem. Och i stället för att passera järnvägen nere vid bron gjorde de det ett stycke ovanför.

---