Kristin Lavransdotter/Husfrun/Erlend Nikulausson/Kapitel 3
← Kapitel II |
|
Kapitel IV → |
III
Denna sommar, strax före midsommar, återvände Gunnulv Nikulausson till sitt kloster. Erlend var i staden för Frostatinget; han skickade bud hem och lät fråga sin hustru om hon trodde att hon orkade resa in och hälsa på sin svåger. Kristin mådde ej så synnernerligen bra, men hon for i alla fall. När hon träffade Erlend, sade han att brodern var alldeles nedbruten till hälsan. De hade ej haft någon vidare framgång i sitt företag, bröderna där i norr, i Munkefjord. Kyrkan, som de byggt, fingo de aldrig invigd, ty ärkebiskopen kunde ej fara norrut i dessa orostider; de hade hela tiden måst läsa mässan vid sitt resealtare. Till slut ledo de brist på både bröd och vin och ljus och olja till gudstjänsterna, och när broder Gunnulv och broder Aslak skulle segla till Vargö för att hämta det, hade lapparna sejdat, så att de seglade ikull och måste sitta tre dygn på ett skär; sedan hade de båda varit sjuka, och broder Aslak dog efter någon tids förlopp. De hade lidit mycket av skörbjugg under långfastan, ty de saknade både mjölmat och örter till den torra fisken. Så hade biskop Håkon av Bergen och mäster Arne, som stod i spetsen för domkapitlet i Nidaros, medan herr Pål var vid kurian och blev invigd, befallt de munkar, som ännu voro i livet, att resa hem, och prästerna på Vargö skulle sköta om hjorden i Munkefjord tills vidare.
Men fastän hon icke var oförberedd, blev Kristin likväl förfärad, när hon återsåg Gunnulv Nikulausson. Hon följdes åt med Erlend bort till klostret nästa dag, och de fördes in i samtalsrummet. Munken kom in — hans hållning var krokig, hårkransen hade blivit alldeles grå, under de insjunkna ögonen var han rynkig och mörkbrun, men på den släta, vita ansiktshuden var det blyfärgade fläckar, och likadana fläckar syntes också på handen, då han drog fram den ur kåpärmen och räckte henne den. Han smålog — och hon såg att han hade mist flera tänder.
De satte sig ned och pratade en stund, men det var som om Gunnulv hade glömt bort att tala också. Han sade det själv, innan de två andra gingo:
»Men du, Erlend, är densamme — du tycks ej ha blivit äldre», sade han och log litet.
Kristin visste alltför väl själv att hon såg eländig ut nu. Och Erlend var vacker, där han stod, hög och smärt och mörk och välklädd. Likväl tänkte Kristin i sitt hjärta att han hade dock blivit mycket förändrad, han med — det var underligt att inte Gunnulv såg det — han hade förr alltid varit så skarpsynt.
Vid slutet av sommaren var Kristin en dag på klädesloftet, och
fru Gunna från Råsvold var med henne — fru Gunna hade kommit
till Husaby för att hjälpa Kristin, när hon nu åter skulle i barnsäng,
Då hörde de Nåkkve och Björgulf sjunga ute på tunet, medan de
slipade sina knivar — en rå och liderlig visa, som de skrålade med
full hals.
Modern blev utom sig av vrede, hon gick ned till gossarna och talade med dem i de strängaste ordalag. Och så ville hon veta vem de lärt sådant av — det var väl i borgstugan, men vem av karlarna lärde barn slikt? Pojkarna ville inte svara. Då kom Skule fram under loftstrappan; han sade att modern kunde tiga, för visan hade de lärt genom att höra fadern sjunga den —.
Fru Gunna tog i: fruktade de icke Gud mera än att de sjöngo slikt — nu då de ej kunde veta någon kväll, när de lade sig, om de icke voro moderlösa, innan hanen gol! Kristin sade ingenting, utan gick stilla in i huset.
Sedan, då hon lagt sig litet på sängen, kom Nåkkve in och gick bort till henne. Han tog moderns hand, men sade ingenting, och så började han gråta helt stilla. Hon talade då milt och skämtsamt till honom, bad honom icke sörja eller klaga, hon hade nu gått igenom detta sex gånger, så hon kom väl igenom den sjunde. Men pojken grät mer och mer. Till sist måste han få krypa in mellan henne och väggen, där låg han och grät med armarna om moderns hals och huvudet intill hennes bröst, men hon kunde inte få honom att säga vad han var så ledsen för, fast han låg kvar hos henne, ända tills tjänarinnorna buro in kvällsvarden.
Nåkkve var nu på tolvte året, han var stor för sin ålder och ville gärna visa ett manligt och vuxet väsen, men han hade ett vekt sinne, och modern fick ibland se att han var mycket barnslig. Han var gammal nog att ha förstått olyckan med halvsystern; modern undrade om han kanske också förstod hur fadern förändrats efter den. Erlend hade alltid varit sådan att när han blev häftig kunde han säga de värsta saker — men förr hade han aldrig sagt någon människa ett ont ord utom i vredesmod, och han hade varit villig att gottgöra, så snart han lugnat sig. Nu kunde han säga hårda och otäcka ord med kall uppsyn. Han hade varit mycket svår med att svära och förbanna; dock hade han i någon mån lagt bort den dåliga vanan, för att han såg att det gjorde hustrun ont och sårade Sira Eiliv, som han småningom fått stor aktning för. Men aldrig hade han varit oanständig eller liderlig i sina uttryck, och han hade aldrig tyckt om när andra män förde slikt tal — i det avseendet hade han varit mycket blygare än mången man som fört ett renare liv. Så svårt det än kränkte Kristins känslor att höra sådant från sina omyndiga söners läppar, helst nu då hon själv gick så, och få veta att de lärt detta av fadern, så var det likväl något annat som gav henne den bittraste smak i munnen: hon förstod att Erlend var ännu barnslig nog att tro sig sätta hårt mot hårt, då han nu efter skammen med dottern tog orena och sedeslösa ord och talesätt i sin mun.
Fru Gunna hade berättat henne att Margret fått ett dödfött gossebarn någon tid före Olavsmässan. Fru Gunna trodde sig också veta att Margret redan skulle ha tröstat sig nog så bra — hon kom väl överens med Gerlak, han var snäll mot henne. Erlend besökte dottern, när han var i staden, och Gerlak gjorde stor affär av sin svärfar, men Erlend var ej synnerligen villig att erkänna den andre som frände. Erlend själv hade icke nämnt sin dotter hemma på Husaby, sedan hon for från gården.
Kristin fick en son igen, han döptes till Munan efter Erlends farfar. Hela tiden hon låg i lillstugan, kom Nåkkve dagligen in till modern med bär och nötter, som han plockat i skogen, eller kransar han flätat av läkedomsörter. Erlend kom hem, när det nya barnet var tre veckor gammalt; han satt mycket hos sin hustru och bemödade sig om att vara mild och öm — och denna gång klagade han ej över att den nyfödde inte var en flicka eller över att barnet var svagt och inte ville frodas. Men Kristin svarade sällan på hans ömma ord, hon var stilla och tankfull och bedrövad — och det gick mycket långsamt för henne att återvinna hälsan denna gång.
Hela vintern igenom var Kristin klen, och barnet tycktes inte vilja ta sig. Modern hade därför icke tanke för stort annat än den lilla stackarn. Alltså hörde hon endast med halvt öra på allt talet om de stortidender som spordes denna vinter. Kung Magnus hade kommit i den värsta penningknipa genom sina försök att skaffa sig herraväldet i Skåne, och han hade begärt hjälp och krigsberedskap av Norge. Några av herrarna i rådet voro nog villiga att stödja honom i denna sak. Men när kungens sändebud kommo till Tunsberg var fogden bortrest, och Stig Håkonsson, som var hövding på Tunsbergshus, stängde borgen för konungens män och gjorde sig redo att värja den med vapenmakt. Han hade ej mycket folk, men Erling Vidkunsson, som var hans fasterman och som låg på sin gård Aker, skickade fyrtio av sina väpnade svenner upp i fästningen, när han själv seglade västerut. Vid samma tid satte kungens systrungar, Jon och Sigurd Haftorssöner, sig upp mot sin frände för en doms skull, som gått någon av deras män emot. Erlend skrattade åt detta och sade att Haftorssönerna här visat sig unga och dumma. Missnöjet med kung Magnus var nu stort i landet. Stormännen krävde att en drots skulle sättas i spetsen för rikets styrelse och rikets sigill lämnas i händerna på en norsk man, då kungen för den skånska angelägenhetens skull tycktes ämna stanna mesta tiden i Sverige. Borgare och andliga i köpstäderna hade blivit uppskrämda av ryktena om kungens penninglån hos de tyska städerna. Tyskarnas övermod och vrångvilja mot detta lands lagar och seder var redan mer än tillräckligt svår att fördraga och nu sades det att kungen lovat dem ännu större rättigheter och friheter i norska städer, så att det skulle bli alldeles outhärdligt för de norrmän som drevo handel och redan förut hade hårda villkor. Bland allmogen fortfor ryktet om kung Magnus’ hemliga synd, och många av sockenprästerna i landsbygden och kringvandrande munkar voro i alla fall eniga om att de trodde detta var orsaken till att Olavskyrkan i Trondheim brunnit upp. Så sökte bönderna också här grunden till de många olycksöden som under de senaste åren hemsökt än en, än en annan bygd — sjukdomar hos boskapen, rost i säden, varav vållades farsot och plågor för människor och djur, dålig gröda i både brödsäd och föder. Så Erlend sade att hade Haftorssönerna haft vett att hålla sig stilla ännu en tid, och samla sig rykte för vänsällhet och hövdinglikt uppträdande, så skulle folk nog kommit ihåg att de voro kung Håkons dottersöner, de också. Men denna oro lade sig, och vad som följde därav var att kungen gjorde Ivar Ogmundsson till drots i Norge. Erling Vidkunsson, Stig Håkonsson, Haftorssönerna och alla deras följesmän hotades med högmålssak. De föllo till föga, reste in och förlikte sig med konungen. Det var en mäktig man från Oplands fylke, som hette Ulv Saksesson; han hade varit med om Haftorssönernas företag, och han for icke till förlikningen med konungen, utan kom till Nidaros efter julen. Han var mycket tillsammans med Erlend i staden, och av honom fick folk nordanfjälls besked om sakerna, sådana som Ulv såg dem. Kristin hade mycket emot denne man; hon kände honom ej, men hon kände hans syster, Helga Saksesdotter, som var gift med Gyrd Darre på Dyfrin. Hon var vacker men mycket högmodig, och Simon tyckte ej om henne, fastän Ramborg kom gott överens med henne. Litet fram i fastan kom det brev till sysslomännen att Ulv Saksesson skulle lysas fredlös på tingen, men då hade han redan seglat från landet mitt i vintertiden.
Denna vår bodde Erlend och Kristin i sin gård i staden över
påsken och hade det minsta barnet, Munan, med sig, för det fanns en
syster i Bakke kloster som var så duktig läkekvinna att alla sjuka
barn hon fick hand om blevo friska, om det icke var Guds vilja att
de skulle dö.
En dag strax efter helgen kom Kristin hem från klostret med den lille. Svennen och tärnan som hade följt med henne stannade kvar inne i rummet. Erlend var ensam därinne, han låg på en av bänkarna. När svennen gått ut och kvinnorna lagt av sig kapporna — Kristin satt vid elden med barnet, och tärnan värmde någon olja, som de hade fått av nunnan — frågade Erlend, där han låg, vad syster Ragnhild hade sagt om barnet. Kristin gav korta svar, medan hon löste upp lindan, till sist svarade hon inte.
»Är det så illa med svennen, Kristin, att du icke vill säga det?» frågade han och lät litet otålig i tonen.
»Du har sport om detta förut, Erlend», svarade hustrun kyligt, »och jag har redogjort för det många gånger. Men när du icke frågar så mycket efter barnet att du minns det från den ena dagen till den andra —»
»Det har hänt mig också det, Kristin», sade Erlend, han reste sig och kom bort till henne, »att jag har fått svara dig både två och tre gånger, på det som du själv hade sport mig om, för du gitte icke minnas vad jag svarade —»
»Det var visst icke om så stora ting som barnens hälsa», sade hon som förut.
»Icke var det om småtidender heller — nu i vinter; mig lågo de tungt på sinnet.»
»Det är icke sant, Erlend. Det är år och natt sedan du talade med mig om de saker som lågo dig mest om hjärtat —»
»Gå ut du, Signe», sade Erlend till tärnan. Han hade blivit röd i pannan. Han vände sig till hustrun: »Jag förstår vad du syftar på. Om det vill jag nu icke tala med dig, så att din tärna hör det — om du än är så god vän med henne att du räknar för intet om hon är med, när du yppar träta med din husbonde och säger att jag ljuger —»
»Till sist lär man sig deras seder som man delar bo med», sade Kristin kort.
»Det är icke gott att veta vad du menar. Aldrig har jag talat omilt med dig, så att främmande hört det, eller glömt att visa dig heder och aktning inför vårt tjänstefolk.»
Kristin brast ut i ett underligt bittert och skälvande skratt:
»Du glömmer lätt, Erlend! I alla dessa år har Ulv Haldorsson levat hos oss. Minns du då du lät honom och Haftor följa mig till dig i sovloftet hos Brynhild i Oslo?»
Erlend sjönk ned på bänken — stirrade på sin hustru med halvöppen mun. Men hon fortfor:
»Det har icke hänt mycket på Husaby — eller annorstädes — av slikt som är ohöviskt och vanhederligt, som du tänkt på att dölja för dina tjänare — om det så var till skam för dig själv eller för din hustru —»
Erlend satt som förut och såg förfärad på henne.
»Minns du första vintern vi voro gifta — jag gick med Nåkkve, det var så att det kunde falla sig svårt nog för mig att kräva lydnad och heder av mitt husfolk — minns du hur du stödde mig —? Minns du när din fosterfar gästade oss med främmande fruar och tärnor och svenner, och vårt eget folk satt till bords med oss — minns du att Munan drog av mig var klut jag kunde skylt mig med, och du satt tyst och tordes icke stoppa honom munnen till —»
»Jesus! Har du gått och gömt på detta i femton år! Så slog han upp ögonen mot henne — de tycktes så underligt ljusblå i blicken, och hans röst var svag och hjälplös. »Likväl, Kristin min — tyckes det mig icke vara någonting emot det att vi två säga varandra ovänliga och beska ord —»
»Nej», sade Kristin, »det skar också värre i mitt hjärta den gången vid julgillet, då du skällde ut mig, för att jag kastat min kappa över Margret — och fruar ur tre fylken stodo omkring och hörde på —»
Erlend svarade ej.
»Likaväl lastar du mig, för att det gick som det gick med Margret — var gång jag försökte rätta henne med ett ord, så lopp hon till dig, och du bjöd mig med ovänliga ord att jag skulle låta mön vara i fred — hon var din och icke min —»
»Lastat dig — har jag icke» svarade Erlend mödosamt, han kämpade hårt för att behärska sig. »Hade ett av våra barn varit en dotter, så hade du väl lättare förstått att slikt som detta med dottern min — det stinger genom fadern intill märgen —»
»Jag trodde jag visade dig i fjor våras att jag förstod», sade hustrun sakta. »Jag behövde väl endast minnas min egen far —»
»Likaväl», sade Erland lugnt som förut, »så var detta värre. Jag var ogift sven. Den mannen — var gift. Jag var icke bunden — jag var icke bunden på det sättet», rättade han sig själv, »icke så att jag aldrig kunde bli löst —»
»Och likväl löste du dig icke», sade Kristin. »Minns du hur det gick till att du blev löst —?»
Erlend sprang upp och slog till henne i ansiktet. Efteråt stod han förfärad och stirrade — det blev ett rött märke på den vita kinden. Men hon satt stel och tyst med hårda ögon. Barnet hade börjat gråta förskräckt — hon vaggade det litet i famnen och vyssjade det.
»Det — det var hårt sagt, Kristin», sade mannen osäkert.
»Sist du slog mig», återtog hon lågt, »bar jag ditt barn undet mitt hjärta. Nu har du slagit mig, medan jag satt med din son i knät —»
»Ja, vi få ju dessa ungarna jämt och samt —», skrek han otåligt. De tego. Erlend började gå raskt fram och tillbaka på golvet. Hon bar in barnet i kammaren och lade det i sängen; när hon åter kom i kammardörren, stannade han framför henne:
»Jag — jag skulle ej ha slagit dig, Kristin min. Jag önskar jag icke gjort det — jag kommer väl att få ångra det lika länge som förra gången. Men du — har låtit mig höra förr att du tycker jag glömmer alltför lätt. Men du glömmer ingenting — ingen orätt jag gjort dig. Jag har då försökt — försökt att vara dig en god husbonde, men det tyckes dig väl icke värt att minnas. Du — du är fager, Kristin —» han såg efter henne, då hon gick förbi honom.
Åh, husfruns stilla och värdiga later voro lika fagra som ungmöns smidiga behag. Hon var bredare över barmen och höfterna, men också högväxtare; hon höll sig rak, och halsen bar det lilla runda huvudet lika stolt och vackert. Det bleka, slutna ansiktet med de stora mörkgrå ögonen eggade och hetsade honom lika mycket som det runda, rosenröda barnansiktet hade eggat och hetsat hans oroliga sinne med sin förunderliga ro. Han gick bort och tog hennes hand:
»För mig, Kristin, blir du alla dagar den fagraste av alla kvinnor och den käraste —»
Hon lät honom hålla handen, men besvarade inte tryckningen. Och han slängde den från sig; häftigheten fick makt med honom igen:
»Glömt säger du jag har. Det är väl ej alltid den största synden det — att glömma. Jag har aldrig betett mig som någon from man, men jag minns vad jag lärde av Sira Jon, när jag var barn, och Guds tjänare ha påmint mig om det sedan. Synd är det att ruva över och minnas de synder vi skriftat för prästen och bötat inför Gud och fått hans förlåtelse för av prästens hand och mun. Och icke är det av fromhet, Kristin, som du alltid river upp dessa våra gamla synder, men du vill hålla kniven mot mig var gång jag gör dig emot —»
Han gick från henne och kom tillbaka:
»Härsklysten —. Gud vet att jag älskar dig, Kristin — fastän jag ser att du är härsklysten, och aldrig har du tillgivit mig att jag gjorde orätt mot dig och lockade dig till orätt. Jag har tålt mycket av dig, Kristin, men jag vill icke vidare tåla att jag aldrig skall få ha frid för dessa gamla olyckor och ej heller att du talar till mig som jag vore din träl —»
Kristin skalv av sinnesrörelse, när hon svarade:
»Icke har jag talat till dig som du vore en träl. Har du en gång hört mig tala hårt eller häftigt till någon människa som kunde räknas som min underlydande — om det så var den odugligaste och sämsta av våra tjänstehjon — jag vet mig fri inför Gud från den synden att ha kränkt hans fattiga i ord eller dåd. Men du skulle vara min herre, dig skulle jag lyda och hedra, böja mig för dig och stödja mig vid näst Gud — efter Guds lag, Erlend! Och har jag mist tålamodet, och har jag talat till dig så som det icke höves en hustru att tala till sin husbonde — så har det väl varit för det du mången gång gjorde det svårt för mig att böja mitt oförstånd under din bättre insikt, att hedra och lyda min make och herre så mycket som jag helst ville — och kanske jag väntade att du — kanske jag trodde att jag kunde egga dig till att visa att du var man och jag endast en arm kvinna —
— Men tröste dig, Erlend! Jag skall icke kränka dig med ett ord mera, och efter denna dagen skall jag aldrig glömma att tala till dig så blitt som du vore trälars ättling —»
Erlend hade blivit mörkröd i ansiktet — han lyfte knytnäven mot henne — så svängde han hastigt om på klacken, grep sin kappa och svärdet från bänken vid dörren och for i väg ut.
Det var solsken och vass blåst ute — kallt i luften, men blanka gnistor från frusna tövattensdroppar stänkte mot honom ur takskägg och vindruskade trädkronor. Snön på hustaken lyste som silver, och bakom de svartgröna skogsåsarna kring staden tindrade fjällen kallblå och blankvita i den skarpa och lysande vårvinterdagen.
Erlend strövade genom gator och gränder — hastigt och på måfå. Det sjöd i honom — hon hade haft orätt från första början, och han hade haft rätt, så solklar rätt, och han hade förgått sig och slagit till henne och minskat sin rätt — men hon hade orätt. Vart han nu skulle ta vägen visste han ej. Inte hade han lust att gå in till bekanta, och hem ville han inte gå —.
Det var en viss oro i köpstaden. En stor böring[1] från Island — den första i vår — hade kommit in till bryggorna i förmiddags. Erlend drev västerut genom gränderna och kom ut vid Martinskyrkan, gick så ned mot det mest ökända kvarteret. Det var redan skrål och skrik utanför simplare krogar och i tavernerna, fast det var tidigt på eftermiddagen. I sin ungdom hade han själv kunnat gå in i dylika hus — med vänner och kamrater. Men nu skulle folk glo ögonen ur sig och slita sönder munlädret efteråt, om sysslomannen i Orkdölafylke, med ägande gård i staden, med öl och mjöd och vin i överflöd hemma hos sig, gick in på en krog och bad om en klunk av deras dåliga öl. Men sannerligen var det inte vad han hade mest lust till — att sitta och dricka med småbönder, som kommit in till stan, och tjänstekarlar och sjöfolk — Det blev icke väsen, om de karlarna dängde till sitt kvinnfolk ett tag på örat, och väl var det för dem — i röda helvetet, hur skulle en man rå på en kvinna, när han inte fick klå upp henne, för hennes ätts och sin egen heders skull — tävla i ord med kvinnor, det kunde då inte puken själv. Sådant troll hon var — och så vacker — han skulle bara kunna slå henne, tills hon blev snäll —.
Klockorna började ringa samman till vesper i stadens alla kyrkor
— vårvinden blandade tonerna om varandra över honom i den
oroliga luften. Hon gick väl till Kristkyrkan nu, det heliga trollet —
skulle klaga för Gud och Maria mö och helge Olav att hon fått en
smäll på örat av sin man. Erlend skickade sin hustrus skyddshelgon
en hälsning av syndiga tankar, medan klockorna ringde och klungo
och genljödo. Han styrde sina steg till Gregoriuskyrkan.
Hans föräldrars gravar voro framför Anna-altaret i långhusets norra omgång. Medan han läste sina böner, varseblev han att fru Sunniva Olavsdotter med sin tärna kom in genom kyrkdörren. När han var färdig med bönerna, gick han bort och hälsade på henne. Det hade varit så mellan dem, under alla år sedan han blev bekant med fru Sunniva, att de skulle prata och skämta nog så fritt, var gång de möttes. Och denna kväll, medan de sutto på bänken och väntade på att aftonsången skulle börja, var han så uppsluppen att hon flera gånger måste påminna honom om att de ju voro i kyrkan och där oupphörligt kom folk in.
»Jaja», sade Erlend, »men du är så fager i kväll, Sunniva! Det känns gott att få skämta med en fru, som har så blida ögon —»
»Du vore nu icke värd, Erlend Nikulausson, att jag såge på dig med blida ögon —», sade hon leende.
»Då skall jag komma och skämta med dig när det blivit mörkt», svarade Erlend på samma sätt. »När mässan är sjungen skall jag följa dig hem —»
Nu kommo prästerna in i koret, och Erlend gick över till sydskeppet och ställde sig bland männen.
När gudstjänsten var slut, gick han ut genom huvudportalen. Han såg fru Sunniva och hennes tärna ett stycke nedåt gatan — tänkte det var bäst han inte följde henne, utan gick raka vägen hem. I detsamma kom en skara islänningar från böringen gatan uppåt, de gingo arm i arm och raglade, och de tycktes vilja stänga vägen för de två kvinnorna. Erlend sprang efter fru Sunniva. Så snart sjömännen sågo en herre med svärd vid bältet komma emot dem, veko de åt sidan och läto kvinnorna få gångrum.
»Det blir nog bäst jag följer dig hem likaväl», sade Erlend, »här är oroligt i köpstaden i kväll»
»Kan du veta Erlend — så gammal kvinna som jag nu är — kanske låter jag mig det väl behaga att några män finna mig så fager ännu att de gitta stänga vägen för mig —»
Det var ju ej mera än en sak en ridderlig man kunde svara på detta.
Han kom hem till sin gård nästa morgon i första gryningen, stod
en stund utanför boningshusets stängda dörr, frusen, dödstrött,
hjärtesjuk och fylld av leda. Trumma upp husfolket, gå in och
krypa i säng hos Kristin, som låg med barnet vid barmen — nej!
Han hade på sig nyckeln till östra bursloftet; där lågo några varor
som han var ansvarig för. Erlend låste upp och gick in dit, drog av
sig stövlarna och samlade ihop en del vadmalsväv och tomsäckar
ovanpå halmen i sängen. Han svepte kappan om sig, kröp under
säckarna och lyckades somna från allt, uttröttad och yr i huvudet
som han var.
Kristin var blek och utvakad, när hon satte sig till morgonmålet med sitt husfolk. En av svennerna sade att han hade bjudit husbonden att komma till bords — han låg uppe i östra buren — men Erlend hade bett honom draga för fan i våld.
Erlend hade kallats att infinna sig ute vid Elgsäter efter
dagsmässan för att vara vittne vid några gårdsköp. Men han lyckades
slingra sig undan från måltiden efteråt i refektoriet och från Arne
Gjavvaldsson, som inte heller kunde stanna och dricka med
bröderna, utan nödvändigt ville ha Erlend med sig in till Ranheim.
Sedan ångrade han att han ej stannat i de andras sällskap — blev förfärad, när han gick ensam mot staden — nu var han tvungen att tänka över vad han hade gjort. Ett ögonblick var han frestad att gå rakt ned till Gregoriuskyrkan — han hade tillstånd att bikta för en av prästerna där, när han var i Nidaros. Men om han upprepade det, sedan han skriftat, så blev synden mycket större. De var bättre han väntade litet.
Hon trodde väl nu, Sunniva, att han var en kyckling, som hon tagit med bara handen. Men nej, så djävulen heller, om han hade trott en kvinna kunde ha något nytt att lära honom — och här gick han ändå och var andlös över vad han råkat ut för. Han hade inbillat sig att han var tämligen förfaren i ars amoris, eller vad de lärde kalla det. Hade han varit ung och grön, så skulle han väl känt sig stursk och tyckt det var präktigt. Men han tyckte inte om kvinnan — det galna kvinnfolket, han var led på henne, han var led på alla kvinnor utom sin hustru — han var förresten led på henne med! Vid korset, han hade varit så grundligt gift med henne, att han blivit alldeles from själv — för han hade trott på hennes fromhet — men det var en vacker lön han fått av sin fromma husfru för sin trofasthet och kärlek — det trollet! Han mindes hennes snärtande, onda ord från föregående kväll — jaså, hon tyckte han uppförde sig som om han stammat från trälar — Och hon, den andra, Sunniva, hon trodde väl han var alldeles oerfaren och tafatt, för att han låtit överrumpla sig och röjt en viss häpnad över hennes älskogskonster. Han skulle nu visa henne att han icke var mer helig som man än hon som kvinna — Han hade lovat henne att komma ned till Bårdsgården till natten — så kunde han då lika gärna gå; synden var begången, han kunde lika gärna ta på köpet den gamman som erbjöd sig —.
När han nu i alla fall redan brutit sin tro mot Kristin — och hon själv vållat det med sitt illasinnade och orimliga uppförande mot honom —.
Han återvände hem, gick och drev i stall och uthus och letade efter något att bli ovettig för, grälade med prästens deja från sjukstugan, för att hon burit in malt i brygghuset, fastän han mycket väl visste, att hans husfolk inte behövde använda kölnan denna gång, medan de voro i staden. Han önskade att han haft sina pojkar här, de bade varit ett sällskap. Han önskade han kunde rest hem till Husaby med detsamma. Men han var tvungen att vänta i staden på breven söderifrån — det var för vågsamt att ta emot slika bud i sitt hem ute i bygden.
Husmodern kom ej in till kvällsmåltiden — hon låg på sängen inne i kammaren, sade Signe, hennes tärna, och såg förebrående på sin husbonde. Erlend svarade barskt att han icke hade frågat efter hennes fru. När folket lämnat stugan, gick han in i kammaren. Där var kolmörkt. Erlend böjde sig över henne i sängen: »Gråter du?» frågade han mycket sakta, ty hon andade så underligt. Men hon svarade med tjock röst att det gjorde hon inte.
»Är du trött? Ja, jag vill nu också gå till ro», sade han sakta. Kristins röst skälvde, då hon svarade:
»Då ville jag helst, Erlend, att du går och lägger dig i natt där du låg förra natten.»
Erlend svarade icke. Han gick ut och bar ljuset från stugan in i kammaren och låste upp sin klädkista. Han var fint nog klädd till att kunna gå vart som helst, ty han hade kvar den violblå högtidsdräkten sedan han varit på Elgsäter på förmiddagen. Men nu bytte han kläder, långsamt och eftertryckligt — drog på sig en röd sidenskjorta och en musgrå, halvlång sammetsjacka med små silverbjällror på ärmsnibbarna, borstade sitt hår och tvättade händerna. Allt emellanåt såg han bort till hustrun — hon teg och rörde sig inte. Så gick han utan att säga godnatt. Nästa dag kom han öppet hem till gården vid dagvardstid.
Detta fortfor en vecka. Då kom Erlend hem till sitt en kväll, sedan han varit ett ärende upp till Hangrar, och fick veta att Kristin hade ridit hem till Husaby på morgonen.
Det hade han redan klart för sig att aldrig hade en man haft mindre fröjd av en synd än han hade av denna sin historia med Sunniva Olavsdotter. Han var så hjärtans utled på den vansinniga människan — kände avsmak medan han lekte och smekte. Vårdslös hade han också varit — det var väl ute över både stad och landsbygd att han varit nattgäst i Bårds hus — inte var Sunniva värd att han fläckade sitt rykte för hennes skull. Ibland hade han också tänkt på att det kunde draga följder efter sig — en man hade kvinnan ju, sådan han nu var, halvgammal och sjuklig, det var synd om Bård, som var gift med en sådan vild och vettlös kvinna, Erlend var väl knappast den förste som trätt mannens ära för när. Och Haftor — men han hade ej kommit ihåg, när han inlät sig med Sunniva, att hon var Haftors syster, det mindes han först när det var för sent. Det var så illa som det kunde vara — och nu förstod han att Kristin visste det.
Hon kunde nu väl inte falla på att göra sak av det inför ärkebiskopen, kräva tillstånd att flytta från honom. Hon hade Jörundgård att ta sin tillflykt till — men det var omöjligt för henne att färdas över fjället vid denna årstid, alldeles omöjligt om hon ville ha de små barnen med, och Kristin reste icke från dem. Nej, hon kunde ej fara på skepp heller med Munan och Lavrans så tidigt på våren, tröstade han sig. Åh, men det skulle vara olikt Kristin att kräva ärkebiskopens hjälp mot honom — nog för hon hade grund till det — men han skulle frivilligt avstå från den gemensamma sängen — tills hon märkte att hans ånger var uppriktig. Kristin kunde aldrig vilja låta detta bli en offentlig rättssak. Men han förstod ju att det var en försvarlig tid sedan han verkligen vetat om sin hustru vad hon kunde göra eller icke göra.
Han låg om natten i sin egen säng och tänkte hit och dit. Det gick upp för honom att han hade ställt till ännu mera vanvettigt för sig än han först förstått — när han inlät sig på detta eländiga äventyr, nu medan han stod mitt uppe i det mest ödesdigra förehavande.
Han svor över sig själv, som ännu var en sådan narr åt sin hustru att hon kunnat driva honom till detta. Han svor över Kristin och Sunniva. I djävulens namn, han var då inte mer kvinnokär än andra män — hade snarare haft med färre att skaffa än de flesta andra som han visste om. Men det var som om den lede själv ställde till det åt honom, han kunde inte komma vid en kvinna utan att strax stå i ett träsk upp under armarna —.
Nu skulle det vara slut. Gud vare lovad och prisad för att han hade annat å bane. Snart, snart så fick han väl fru Ingeborgs brev. Ja kvinnohistorier slapp han inte i denna saken heller, men det väl Guds straff för hans synder i ungdomen. Erlend skrattade för sig själv i mörkret. Fru Ingeborg måste ju inse att det var så som de klart hade framlagt det för henne. Det gällde om det nu skulle bli en av hennes söner eller av hennes frillosysters söner som norrmännen satte upp mot kung Magnus. Och hon älskade sina barn med Knut Porse så som hon aldrig älskat sina andra barn —.
Snart, snart — så var det den skarpa vinden och saltskummet han skulle famna. Gud i himlen, vad det skulle bli skönt att låta sig genomblötas av havsvågorna och blåsas frisk in till märgen — vara kvitt allt kvinnokön en härligt lång tid.
Sunniva — hon kunde tänka vad hon ville. Han gick inte dit mera. Och Kristin kunde gärna för honom fara till Jörundgård. Det skulle kanske just vara det lugnaste och bästa för henne och barnen, om de voro väl ur vägen i Gudbrandsdalen i sommar. Sedan skulle han nog bli god vän med henne igen.
Nästa morgon red han upp till Skaun. Han hade i alla fall ingen ro i sig förrän han fick veta vad hustrun tänkte göra.
Hon tog emot honom hövisk, blid och kylig, när han frampå dagen kom till Husaby. Ospord sade hon ej ett ord till honom, ej heller ett enda ovänligt ord, och hon gjorde ingen invändning när han om kvällen, liksom på försök, kom bort för att lägga sig i husbondesängen. Men när de legat en stund, försökte han tvekande lägga sin hand på hennes barm.
Kristins röst skalv, men Erlend kunde ej avgöra om det var av sorg eller förbittring, då hon viskade:
»Så usel är du väl icke, Erlend, att du vill göra detta värre för mig. Icke kan jag yppa träta med dig, då våra barn sova omkring oss. Och eftersom jag har sju söner med dig, vill jag helst att husfolket icke förstår att jag vet jag är en sviken hustru —»
Erlend låg länge innan han vågade sig till att svara:
»Ja, Gud nåde mig, Kristin, jag har svikit dig. Jag hade icke — hade icke gjort det, om jag kunde tagit det lättare att du talade så grymma ord till mig den dagen i Nidaros. — Det är icke så att jag kommit hem för att tigga dig om förlåtelse, för jag vet väl att det skulle vara ett för stort ting att be dig om nu —»
»Jag förstår att Munan Bårdsson sade sant», svarade hustrun, »den dag kommer aldrig då du stiger fram och själv tar skulden på dig, för den skada du vållat. Gud får du vända dig till och söka förlikning med — mig behöver du mindre be om tillgift än honom —»
»Ja, jag fattar det», sade Erlend bittert. Så talades de icke mera vid. Och nästa morgon red han tillbaka till Nidaros.
Han hade varit i staden några dagar då fru Sunnivas tärna kom till honom i Gregoriuskyrkan en kväll. Erlend tyckte han borde ändå tala med Sunniva en sista gång och bad flickan hålla vakt denna kväll, så skulle han komma samma väg som förut.
Han hade måst krypa och klättra som en hönstjuv för att komma upp till det loft där de hållit till. Nu skämdes han ögonen ur sig, för att han kunnat göra sig så till narr — vid sin ålder och i sin ställning. Men till en början hade det roat honom att fara fram så ungdomligt.
Fru Sunniva tog emot honom i sängen:
»Du kommer, sent omsider?» log hon och gäspade. »Skynda dig nu vän, och kom i säng, så kunna vi sedan talas vid — om var du varit så länge —»
Erlend visste inte riktigt vad han skulle göra eller hur han skulle få sagt det som låg honom på hjärtat. Ofrivilligt började han lösa upp kläderna.
»Tanklöst ha vi båda ställt oss, Sunniva — det är nog icke rådligt att jag stannar här i natt. Bård måste väl väntas hem någon gång?» sade han.
»Är du rädd för husbonden min?» frågade Sunniva gäckande. »Du har då själv sett att Bård icke så mycket som lade öronen bakåt, när vi skämtade mitt för hans ögon. Spörjer han att du haft din gång här i gården, så skall jag nog göra klart för honom att det endast är den gamla leken. Han tror mig alltför väl —»
»Ja, han tycks tro dig alltför väl», skrattade Erlend och grävde in sina fingrar i det ljusa håret och de fasta, vita skuldrorna.
»Säger du det?» hon grep om hans handled. »Du tror på din hustru, du också? Jag var likväl blyg och ärbar jag, när Bård fick mig —»
»Min hustru vilja vi hålla utanför detta», sade Erlend skarpt och släppte henne.
»Varför det —? Tycks det dig mera otillbörligt att vi tala om Kristin Lavransdotter än om herr Bård, min husbonde?»
Erlend bet ihop tänderna och svarade ej.
»Du hör visst till de männen du, Erlend», sade Sunniva hånfullt, »som tro att de äro så intagande och fagra, så det kan näppeligen räknas en kvinna till last att hennes dygd var så bräcklig som glas inför dig — hon kan vara fast som stål eljes.»
»Jag har aldrig trott det om dig», svarade Erlend kärvt.
Sunnivas ögon glittrade:
»Vad ville du mig då, Erlend — när du var så lyckligt gift?»
»Jag har sagt dig du skall icke nämna min hustru —»
»Din hustru eller min man —»
»Du var alltid den som började tala om Bård, och du var värst till att göra narr av honom», sade Erlend förbittrad. »Om du icke hade drivit gäck med honom i ord — jag kunde väl veta hur kär hans heder var dig, när du tog dig en annan man under husbonden din. Hon — blir icke ringare genom min missgärning.»
»Är det detta du vill säga mig — att du har Kristin kär, fastän du lider mig väl nog till att leka med mig —?»
»Jag vet icke hur väl eller illa jag lider dig — du visade att jag behagade dig —»
»Och Kristin frågar ej efter din kärlek?» hånade hon. »Jag har då sett hur blitt hon plägar se på dig, Erlend —»
»Håll munnen nu!» skrek mannen. »Hon visste kanske vad jag var värd», sade han hårt och hätskt. »Du och jag kunna väl vara varandras likar —»
»Är det så», frågade Sunniva hotande, att jag skulle vara ett gissel åt dig, som du ville tukta din hustru med —?»
Erlend stod och flämtade:
»Du kan kalla det så. Men du lade dig själv i min hand —»
»Akta dig», sade Sunniva, »att icke det gisslet drabbar dig själv —»
Hon satt upprätt i sängen och väntade. Men Erlend gjorde ej min av att vare sig säga emot eller försona sig med sin väninna. Han klädde sig färdig och gick utan att säga något mer till henne.
Han var inte vidare belåten med sig själv eller det sätt varpå han skilts från Sunniva. Det lände honom ej till någon heder. Men det fick vara detsamma — han var i alla fall kvitt henne nu.
- ↑ Fartyg med fem el. sex rum.