Kristin Lavransdotter/Husfrun/Erlend Nikulausson/Kapitel 2

←  Kapitel I

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel II

Kapitel III  →

II

Sommaren igenom gick Kristin och tänkte inte på stort annat än vad Simon berättat om hennes mors död.

Ragnfrid Ivarsdotter hade dött ensam — ingen hade varit i närheten, då hon drog sin sista suck, utom en tjänstkvinna, som sov. Det hjälpte ej mycket vad Simon sade om att hon dock hade dött väl förberedd. Det var som en särskild Guds skickelse att hon några få dagar förut hade känt sådan hunger efter Frälsarens lekamen att hon gått till skrift och fått hostian hos den prästmunk i klostret som var hennes själasörjare. Helt visst hade hon fått en god död — Simon hade sett hennes lik och sade att han hade tyckt det var en märkelig syn. Hon hade blivit så fager i döden. Hon var ju en kvinna på nära tre tjog år, och hon hade ju redan i många år varit mycket fårad och rynkig i ansiktet — men det hade blivit alldeles förändrat, föryngrat och utjämnat, hon hade rentav sett ut som en ung, sovande kvinna. Nu hade hon lagts till vila vid sin makes sida; dit hade de också fört Ulvhild Lavransdotters kvarlevor kort tid efter faderns död. Över gravarna hade lagts en stor stenhäll, som delades i två halvor av ett vackert uthugget kors, och på en bandslinga stod skriven en lång latinsk vers, som priorn i klostret hade diktat — men Simon kom inte riktigt ihåg den, ty han kunde inte så mycket av det språket.

Ragnfrid hade haft ett hus för sig själv i den gården uppe i staden där klostrets proventfolk bodde — en bod och ett vackert loftsrum ovanpå. Där bodde hon ensam med en fattig bondkvinna, som hade inhysts hos bröderna för ringa betalning, mot det att hon skulle gå en eller annan av de rikare pensionärerna tillhanda. Men under sista halvåret hade det nog i alla fall varit Ragnfrid som tjänat den andra, ty änkan Torgunna — som hon hette — hade varit skröplig, och Ragnfrid vårdade henne med stor kärlek och omsorg.

Sista kvällen hon levde, hade hon varit till nattsången i klosterkyrkan och efteråt inne i eldhuset i proventgården; hon kokade en god soppa med något styrkemedel i och sade till de andra kvinnorna, som voro därinne, att detta skulle hon ge Torgunna, så hoppades hon att gumman skulle vara så frisk morgonen därpå att de kunde följas åt till ottesången. Det var sista gången någon såg Jörundgårdsänkan i livet. De kommo ej till matutinan, vare sig hon eller bondgumman, och inte till prim. Då några av munkarna i koret lade märke till att Ragnfrid ej heller var i kyrkan vid dagmässan, undrade de över detta — hon hade aldrig förut försummat tre gudstjänster på ett dygn. De skickade då bud upp i staden för att höra efter om Lavrans Björgulfsons änka kanske var sjuk. När folk kom upp på loftet, funno de soppskålen stående orörd på bordet; i sängen sov Torgunna sött inne vid väggen, men Ragnfrid Ivarsdotter låg framme vid sängkanten med händerna i kors över bröstet, död och nästan alldeles kall. Simon och Ramborg kommo ned till hennes jordafärd, som var mycket ståtlig.

Nu då det hölls så mycket folk på Husaby och Kristin hade sex söner, kunde hon ej längre hinna med att leda alla enskilda sysslor som förekommo i hushållet. Hon måste ha en deja^[1] närmast under sig, och det blev nu så att husfrun mest satt i hallen med en sömnad; det var alltid någon som behövde kläder, Erlend, Margret eller pojkarna.

Det sista hon hade sett av sin mor, var att denna red efter sin makes bår — den ljusa vårdag då hon själv stod på ängen utanför Jörundgård och såg faderns liktåg draga fram över den gröna mattan av vinterråg, invid fjällsidan.

Kristins nål flög och flög, och hon tänkte på föräldrarna och hemmet på Jörundgård. Nu då allting var minnen, tyckte hon sig skönja så mycket som hon ej hade sett, när hon gick mitt uppe i det och tog som något självfallet faderns ömhet och värn och den tysta, tungsinta moderns ständiga, stilla omsorg och arbete. Hon tänkte på sina egna barn — hon hade dem kärare än blodet i sitt eget hjärta, de voro ej ur hennes sinne någon vaken stund. Likväl var det ju mångt och mycket som hon tänkte mera över — barnen älskade hon utan att grubbla något över det. Själv hade hon aldrig, medan hon var hemma, tänkt annat än att föräldrarnas hela liv och all deras id och gärning ägnades henne och hennes systrar. Nu trodde hon sig förstå att mellan dessa två, som i ungdomen givits åt varandra av sina fäder, själva nästan oåtsporda, hade de runnit strida strömmar av sorg och av glädje — hon visste ingenting därom, annat än att de hade följts åt ut ur hennes liv. Nu förstod hon att dessa människors liv hade rymt mycket annat än kärlek till barnen — och likväl hade den kärleken varit stark och omfattande och bottenlöst djup, medan hennes genkärlek varit svag och tanklös och självisk, även den tid, i hennes barndom, då de två voro hela världen för barnet. Hon tyckte sig se sig själv stå långt, långt borta — så liten på detta avstånd i tid och rum; hon stod under den ström av solljus som silade ned genom ljuren i den gamla arenstugan därhemma, vinterstugan från hennes barndom. Föräldrarna stodo litet längre bort i skuggan, de höjde sig så jättestora som de stått för henne när hon var liten, och de logo mot henne så som hon nu själv visste att man ler, när ett litet barn kommer och skjuter undan tunga och brydsamma tankar.

»Jag tänkte, Kristin, att när du själv har fött barn, så skall du väl bättre kunna förstå —»

Hon påminde sig när modern sagt detta. Sorgsen tänkte dottern — det var visst ej så att hon förstod sin mor nu heller. Men hon började förstå hur mycket hon ej förstod.

Denna höst dog ärkebiskop Eiliv. Ungefär vid samma tid lät kung Magnus ändra villkoren för många av sina sysslomän i landet, men icke för Erlend Nikulausson. Han hade, när han var i Björgvin sista sommaren under konungens omyndighetsålder, fått brev på att han skulle ha fjärdedelen av sakören vid friköp, brevbrott och skattemål — det hade blivit mycket prat om att han fick slik förmån vid slutet av en förmyndarregering. Då Erlend nu ägde mycket jord i fylket och oftast tog in på sina egna gårdar, när han färdades i sitt distrikt, men lät bönderna köpa sig fria från gengärden (hans kosthåll), hade han stora inkomster. Visserligen fick han ju föga in av den avrad han skulle haft, och han hade dyrbar hushållning. Utom gårdsfolket hade han aldrig färre än tolv väpnade svenner hos sig på Husaby; dessa redo de bästa hästar och voro förträffligt rustade, och när han for omkring i sysslan, levde män på herrekost.

Det talades om detta en dag då lagman Harald och sysslomannen i Gauldölafylke voro på Husaby. Erlend svarade att många av dessa svenner hade varit med honom, när han låg norrut i landet: »Då delade vi de villkor som där bjödos — torkad fisk och beskt öl. Nu veta de män jag ger kläder och föda att jag unnar dem vitt bröd och starköl, och om jag ber dem fara till helvete, när jag blir vred, så begripa de att det icke är meningen de skola giva sig åstad, utan att jag själv rider före.»

Ulv Haldorsson, som nu var hövidsman för Erlends svenner, sade också sedan till husfrun att så var det. Erlends män älskade honom, och han hade dem helt i sin hand.

»Det vet du själv, Kristin — ingen bör räkna så noga med vad Erlend säger, honom får man döma efter vad han gör.»

För övrigt blev det tal om att Erlend utom sina huskarlar hade män sittande ute i bygderna — också utanför Orkdölafylke — som han fäst vid sig med ed på sitt svärdshjalt. Sist kom konungens brev i detta ärende, men Erlend svarade att dessa män utgjort hans skeppsmanskap och han hade edfäst dem första våren han skulle segla norrut. Det ålades honom då att lösa dem från eden, vid nästa ting han höll för att kungöra domar och beslut från lagtinget, och utomfylkesmännen skulle han stämma dit och bekosta deras resa. Till tinget i Orkedal hade han då verkligen också stämt några av sina gamla skeppskarlar utifrån Möre — men ingen hörde av att han löst dem eller någon annan man, vars hövding han varit. Emellertid blev saken icke vidare bragt å bane, och framåt hösten slutade folk upp med att prata därom.

Sent på hösten reste Erlend söderut i landet och var om julen hos kung Magnus, som det året bodde i Oslo. Han var förargad över att han icke kunde få sin hustru med sig, men Kristin vågade sig ej på den besvärliga vinterresan utan stannade på Husaby.

Han kom tillbaka tre veckor efter jul och hade vackra gåvor med sig till sin hustru och alla barnen. Kristin fick en silverklocka att ringa på sina tärnor med, men Margret fick ett spänne av purt guld, ty det ägde hon ej förut, ehuru hon hade en massa smycken av silver och förgyllt av alla slag. Men då kvinnorna stodo och skulle lägga undan dessa dyrbarheter i sina skrin, fastnade något i Margrets ärm. Flickan tog fort och gömde det med handen, medan hon sade till styvmodern:

»Jag har detta efter min mor — därför ville far att jag icke skulle visa det för dig.»

Men Kristin hade rodnat ännu mer än mön. Hennes hjärta bultade av ångest, men hon tyckte hon måste tala ett ord med den unga och varna henne.

Om en stund sade hon osäkert:

»Det liknar den gullhäkta som fru Helga på Gimsar plägade bära vid högtider —»

»Ja, det är mycket gull det andra likt», svarade flickan kort.

Kristin låste sitt skrin och blev stående med händerna stödda på det för att Margret inte skulle se hur de darrade.

»Margret min», sade hon sakta och milt — så måste hon avbryta sig, men samlade all sin styrka:

»Margret min, jag har ångrat bittert — aldrig har jag varit fullt glad, i någon glädje, fast min far tillgav mig av hela sitt hjärta allt vad jag brutit mot honom — du vet att jag syndade mycket mot mina föräldrar för din fars skull. Men ju längre jag lever och ju mer jag lär att fatta, desto tyngre blir det för mig att minnas att jag lönade deras godhet med att jag vållade dem sorg. Margret min — din far har ju varit god mot dig i alla dina livsdagar —»

»Du behöver icke vara rädd, mor», svarade flickan. »Jag är ju ej din rätta dotter, icke behöver du vara rädd att jag skall draga på din orena särk eller stiga i dina skor —»

Kristin vände sitt av vrede gnistrande ansikte mot styvdottern. Så tryckte hon korset, som hon bar vid halsen hårt i sin hand och sväljde de ord som lågo henne på tungan.

Hon gick till Sira Eiliv med detta samma kväll efter vespern, och hon stirrade förgäves efter något tecken i prästens ansikte — hade det redan hänt en olycka och visste han det? Hon mindes sin egen förvillade ungdom, och hon mindes Sira Eiriks ansikte som intet röjde, medan han gick mellan henne och hennes intet ont anande föräldrar, med hennes syndiga hemlighet nedlåst i sin barm — och hon stum och förhärdad bar hans stränga varningar och hotelser. Och hon mindes när hon själv visade sin mor Erlends gåvor, som han givit henne i Oslo — det var sedan hon blivit lagligt trolovad med honom. Moderns min var orubbligt lugn, medan hon tog sakerna i sin hand, en i sänder, berömde dem och lade bort dem.

Hon var dödligt förskräckt och förtvivlad och vaktade Margret, så mycket hon förmådde. Erlend märkte att det var något som fattades hustrun, och en kväll, sedan de lagt sig, frågade han om det var så att hon gick med barn igen.

Kristin låg tyst en stund, innan hon svarade att hon trodde det. Och då mannen ömt tog henne i sina armar och ej frågade mer, orkade hon inte säga att det var något annat, som tyngde henne så. Men när Erlend viskade till henne att denna gång måste hon göra sitt bästa och ge honom en dotter, kunde hon ej förmå sig till att svara, utan låg stel av ångest och tänkte att tidsnog skulle Erlend få veta vad glädje en man hade av sina döttrar —.

Några nätter senare hade de flesta på Husaby kommit i säng något druckna och mycket övermätta, ty det var sista dagarna innan fastan gick in, de sovo därför tungt. Men frampå natten vaknade lill-Lavrans inne i sängen hos föräldrarna, skrek och bråkade i halvsömnen för att få komma till moderns bröst. Men det var nu den tiden då han skulle avvänjas. Erlend vaknade, grymtade förargad, men tog pojken, gav honom mjölk ur en kopp, som stod på trappsteget till sängen, och lade honom därpå ned på sin andra sida.

Kristin var långt inne i sömnyrsel igen när hon kände att Erlend satte sig upp i sängen. Halvvaken frågade hon vad det var — han tystade på henne med en röst som hon ej kände igen. Ljudlöst gled han upp ur sängen, hon märkte att han tog på sig några plagg, men då hon reste sig på armbågen, tryckte han ned henne mot kuddarna igen med ena handen, medan han sträckte sig in och tog sitt svärd, som hängde över huvudgärden.

Han rörde sig tyst som ett lodjur, men hon förstod att han gick till stegen, som förde upp till Margrets bur över förstugan.

Ett ögonblick låg hon alldeles maktlös av ångest — så satte hon sig upp, fann sitt linntyg och sin klänning och letade i mörkret efter sina skor på golvet framför sängen.

I detsamma genljöd ett kvinnoskrik uppe från loftet — det måste höras över hela gården. Erlends röst ropade ett ord eller två — så hörde hon rassel av svärd, som möttes, och tramp av fötter däruppe — så ljudet av ett vapen, som föll i golvet, och Margret, som skrek och skrek.

Kristin knäböjde nedhukad vid härden — krafsade undan den heta askan med bara händerna och blåste på glöden. När hon fått eld på torrvedstickan och lyfte den i sina darrande händer, såg hon Erlend uppe i mörkret — han hoppade ned utan att bry sig om stegen, svärdet bar han naket i handen — han sprang ut genom förstudörren.

På alla håll i mörkret tittade pojkarnas huvuden fram. Hon gick till norra sängen, där de tre äldsta sovo, bad dem lägga sig ned och stängde igen dörren. Ivar och Skule, som satt sig upp bort på bänken och rädda och förvirrade blinkade mot ljuset, sade hon åt att krypa in i husbondsängen och stängde in också dem. Så tände hon ett ljus och gick ut på tunet.

Det regnade — ett ögonblick, medan hennes ljus speglade sig i den blankvåta halkan, såg hon det stod fullt med folk utanför dörren till nästa hus — borgstugan, där Erlends huskarlar sovo. Så blåste hennes ljus ut — ett ögonblick var det kolsvart natt — men så kom en lykta från borgstugan, Ulv Haldorsson bar den.

Han lutade sig ned över en mörk kropp, som låg hopsjunken på den våta issörjan. Kristin föll på knä och tog med händerna på mannen — det var ung Håkon från Gimsar, han var sanslös eller död. Hon fick genast händerna fulla med blod. Tillsammans med Ulv lyckades hon räta ut och vända på kroppen. Blodet forsade ur den högra armen, där handen var avhuggen.

Ofrivilligt kastade hon en blick dit upp, där luckan till gluggen i Margrets bur slog för blåsten. Hon kunde ej urskilja något ansikte däruppe — men det var ju mycket mörkt.

Medan hon knäböjde i vattenpussarna och klämde av alla krafter om Håkons handled för att hejda det sprutande blodet, märkte hon Erlends svenner, som stodo halvklädda runt omkring. Så såg hon Erlends gråbleka, förvridna ansikte — med en snibb av sin rock torkade han av det blodiga svärdet — han var naken inunder och stod på bara fötter.

»En av er — skaffa mig ett band — och du, Björn, gå upp och väck Sira Eiliv — vi få bära upp honom i prästhuset —»

Hon tog den läderrem, som räcktes henne, och surrade den kring armstumpen. Med ens sade Erlend hårt och vilt:

»Ingen må röra honom! Låt mannen ligga där han själv har lagt sig!»

»Det förstår du väl, husbonde», sade Kristin lugnt, fast hennes hjärta slog, så att det var som hon skulle kvävas, »att det icke kan ske.»

Erlend stötte svärdet tungt i marken:

»Ja, ditt kött och blod är det icke — det har jag fått röna var dag under dessa år!»

Kristin reste sig, hon sade tyst, tätt intill honom:

»Likväl unnar jag henne att detta blir hemlighållet — om någon utväg finns. I karlar», vände hon sig till svennerna, som stodo omkring dem, »I ären ju eder husbonde så trogna, att I icke nämnen något om detta, innan han talat med er om huru denna trätan mellan Håkon och honom uppstod —»

Alla männen svarade ja. En vågade sig fram: de hade vaknat av att de hörde en kvinna skrika, som om hon blev våldtagen — strax efteråt hoppade någon ned på deras tak, men så hade han väl halkat på den våta isen, de hörde hur det rasade nedåt och så en duns i marken. Men Kristin bad svennen tiga. Nu kom Sira Eiliv springande.

Då Erlend vände sig om och gick in, sprang hustrun efter, ville tränga sig förbi honom. När han gick till loftstrappan, skyndade hon åter emellan och grep om hans armar:

»Erlend — vad vill du göra med barnet?» frågade hon hastigt upp i hans vilda, grå ansikte.

Han svarade ej, försökte slänga undan henne, men hon höll fast i honom.

»Vänta, Erlend, vänta — ditt barn! Du vet ju icke — mannen var ju fullklädd», försökte hon förtvivlad.

Han skrek till högt, innan han svarade — hon blev likblek av fasa — hans ord voro så råa och hans röst oigenkännlig av den vilda smärtan.

Så brottades hon stum med den rasande mannen — han morrade som ett vilddjur och skar tänder — tills hon fångade hans blick i halvmörkret:

»Erlend, låt mig gå till henne först! Jag har icke glömt den dag då jag ej var bättre än Margret —»

Då släppte han henne och raglade baklänges in mot kammardörren, stod där och skalv som ett döende djur. Kristin var borta och tände ett ljus, kom tillbaka och gick förbi honom upp till Margret i buren.

Det första som ljuset visade henne var ett svärd, som låg på golvet ej långt från sängen, och den avhuggna handen strax bredvid. Kristin slet av sig huvudduken, som hon utan att veta det hade satt helt löst över sitt utslagna hår, innan hon gick ut till männen. Nu lät hon den falla över det som låg på golvet.

Margret satt hopkrupen på huvudgärdens kuddar — stirrade mot Kristins ljus med stora, vilt uppspärrade ögon. Hon drog upp åklädena omkring sig, men de vita skuldrorna lyste nakna ini det gyllne, lockiga håret. Det var en massa blod över hela rummet.

Kristins spänning upplöstes i våldsam gråt — det var en så ömklig syn, det fagra unga barnet och denna ryslighet. Då skrek Margret högt:

»— Mor — vad vill far göra med mig?»

Kristin kunde ej hjälpa att mitt i hennes djupa medömkan för flickan hjärtat blev liksom mindre och hårdare i hennes bröst. Margret frågade ej vad hennes far hade gjort med Håkon. Det kom för henne i en glimt — Erlend liggande på marken och hennes egen far över honom med det blodiga svärdet, och hon själv — Men Margret hade ej rört sig ur fläcken. Hon förmådde inte hindra att den gamla, föraktfulla oviljan mot Elines dotter gjorde sig påmind, då Margret kastade sig intill henne, skakande, nästan vansinnig av rädsla, och hon satte sig på sängkanten och försökte lugna barnet litet.

Så sutto de, när Erlend dök upp i trappan. Han hade nu klätt på sig fullständigt. Margret skrek åter och gömde sig i styvmoderns famn — Kristin såg upp på sin man ett ögonblick — han var lugn nu men blek och främmande i ansiktet. För första gången såg han så gammal ut som han var.

Men då han lugnt sade: »Du får gå ned, Kristin — jag vill tala ensam med min dotter» — lydde hon. Hon lade varsamt ned flickan i sängen, täckte över henne upp till hakan och gick så ned.

Hon gjorde som Erlend, klädde på sig helt och hållet — ingen fick väl mera sömn på Husaby den natten — och började tala lugnande med de uppskrämda barnen och tjänarna.

Nästa morgon — det hade blivit snöyra — gick Margrets tärna gråtande från gården med sina ägodelar i en säck på ryggen. Husbonden jagade bort henne med de värsta ord och hotade henne med att hon skulle mista huden, för att hon sålt sin matmor så.

Så tog han det övriga tjänstfolket i förhör — om icke tärnorna hade anat oråd, då Ingeleiv i höstas och i vinter, rätt som det var, hade sovit hos dem och ej i buren hos Margret. Och hundarna, som blivit instängda hos dem? Men de nekade naturligtvis.

Då tog har till sist sin hustru i enrum. Hjärtesjuk och dödstrött hörde Kristin på honom och bemödade sig om att möta hans orättvisor med saktmodiga svar. Hon nekade ej till att hon haft sina farhågor, och hon avstod från att säga att om hon ej talat med honom därom, så var det för att hon aldrig fått annat än otack, när hon försökt råda vare sig honom eller Margret till flickans bästa. Och hon svor vid Gud och Maria mö att hon aldrig märkt eller kunnat tänka sig något sådant som att den mannen kom till Margret om nätterna.

»Du!» sade Erlend hånfullt. »Du säger själv att du minns den tiden då du ej var bättre än Margret. — Och Herren Gud i himmelrike vet att du låtit mig märka var dag i de år vi levat samman hur du mindes den orätt jag gjorde dig — fastän din vilja var lika god som min, och din far och icke jag vållade mycket av olyckan därmed att han nekade mig att få dig till hustru — jag var villig nog att böta synden från första stund, jag. När du såg Gimsar-guldet» — han grep hårt om hustruns hand och lyfte den, och på den blänkte två ringar, som Erlend hade givit henne medan de voro tillsammans i Gerdarud, »kunde du icke tyda det, du som burit var dag i dessa år de ringar jag gav dig, när du gav mig din heder —»

Kristin var färdig att digna av trötthet och sorg; hon svarade stilla:

»Jag undrar, Erlend, om du ännu minns den tiden då du vann min heder —»

Då lyfte han armarna över sitt huvud, kastade sig ned på bänken och vände och vred sig. Kristin satte sig ett litet stycke ifrån honom — hon önskade att hon kunnat hjälpa mannen. Hon förstod att detta olycksöde drabbade honom så mycket tyngre, just för det han själv hade syndat mot andra på samma sätt som det nu syndats mot honom. Och han, som aldrig tyckt om att ta på sig skulden för vad han själv vållat, förmådde omöjligt bära skulden för detta — och det fanns ingen annan att välta den på än på henne. Men hon blev icke så förbittrad som sorgsen och rädd för vad som nu skulle ske —.

Emellanåt var hon uppe hos Margret. Flickan låg alldeles orörlig och vit och stirrade. Ännu hade hon icke frågat något om Håkons öde — Kristin visste ej om det var för att hon inte tordes, eller om hon blivit alldeles slö av sitt eget elände.

Frampå eftermiddagen såg Kristin att Erlend och Klöng isländare gingo tillsammans genom snöyran till riddarloftet. Men det dröjde bara en kort stund, så kom Erlend ensam tillbaka. Kristin såg upp ett ögonblick, när han kom in i ljuset och gick förbi henne — sedan vågade hon ej vända sina ögon åt den vrå av rummet där han gömde sig. Hon hade sett att han var alldeles bruten.

Sedan, när hon var över till fatburen ett ärende, kommo Ivar och Skule springande och berättade att Klöng isländare skulle resa i kväll — pojkarna voro ledsna, ty klerken var deras gode vän. Nu packade han sina saker, ville ner till Birgsi till natten —.

Hon hade redan gissat vad som hänt. Erlend hade erbjudit sin dotter åt skrivaren, och han hade icke velat ha den förförda mön. Men vad detta samtal varit för Erlend — hon kände svindel och mattighet och orkade ej tänka ut tanken.

Dagen efter kom det bud från prästhuset. Håkon Eindridesson bad att få komma till tals med Erlend. Erlend lät svara att han hade ingenting otalt med Håkon. Sira Eiliv sade till Kristin att om Håkon också finge leva, så skulle han bli fullkomlig krympling — utom att han mist högra handen, hade han illa skadat rygg och höfter, när han föll ned från borgarstugutaket. Men hem ville han, sådan han nu var, och prästen hade lovat skaffa honom släde. Han ångrade nu sin synd av hela sitt hjärta — han sade att Margrets far hade varit i sin fulla rätt, huru än lagen skulle tydas, men han var mer än någon annan angelägen om att nedtysta saken, så att hans eget brott och Margrets skam överskyldes, så mycket möjligt var. På eftermiddagen bars han ut i släden, som Sira Eiliv fått låna på Repstad, och prästen red själv med honom över till Gauldalen.

Så nästa dag, som var askonsdag, måste folk från Husaby gå ned till sockenkyrkan nere i Vinjar. Men vid vespertiden fick Kristin hjälpprästen till att släppa in henne i kyrkan därhemma.

Hon kände ännu askan på sitt huvud, när hon knäföll vid sin styvsons grift och läste paternoster för hans själ.

Det var väl icke stort mer än benknotor kvar efter gossen nu, därnere under stenen. Benen och håret och något av de kläder vari de nedlagts. Hon hade sett kvarlevorna av sin lilla syster, när de togo upp henne för att flytta henne till fadern i Hamar. Stoft och aska — hon tänkte på sin fars vackra ansikte, på modern med de stora ögonen i det fårade ansiktet och gestalten, som fortfor att hålla sig underligt ung och späd och lätt, ehuru hon så tidigt blev gammal i anletet. De lågo under samma sten och föllo från varandra, som hus ramla, när folket flyttat bort ur dem. Bilder föresvävade henne — de brända lämningarna av kyrkan därhemma, en gård i Silsådalen, som de redo förbi, när de skulle över till Våge: husen stodo öde och sjönko ihop, de som skötte jorden vågade ej gå nära dem, sedan solen gått ned. Hon tänkte på sina kära döda — deras miner och deras röster och leende och vanor och later — nu när de själv farit hädan till det andra landet, var det så smärtsamt att tänka på deras gestalter; det var som att minnas sitt hem, när man visste att det nu stod öde och de multnande timmerstockarna sjönko ned i jorden.

Hon satt på bänken i den tomma kyrkan, lukten av gammal, kall rökelse höll hennes tankar bundna vid bilder av död och förgängelse. Och hon förmådde ej lyfta sin själ till att skåda en glimt av det land där de voro, dit all godhet och kärlek och trohet till sist samlades för att leva kvar. Varje dag, då hon bad för deras själaro, tycktes det henne själv orimligt att hon skulle bedja för dem, som redan här på jorden hade ägt mera frid i sin själ än hon någonsin förnummit, sedan hon blev vuxen kvinna. Sira Eiliv sade visserligen att bönen för de döda alltid gjorde nytta — för en själv om de avlidna redan hade frid hos Gud.

Men det hjälpte henne ej. Hon tyckte att när hennes trötta kropp till sist ruttnade bort under en sten, så skulle ändå hennes fridlösa själ irra omkring i närheten, så som en osalig gengångare klagande irrar kring de sammanstörtade husen på en ödegard. Ty i hennes sinne fortfor synden att finnas till, som ogräsets rotnät genomväver mullen. Den blommade icke mer, den frodades och doftade ej, men i mullen fanns den, blek men stark och levande. Trots all den ömhet som vällde fram i hennes sinne, när hon såg sin mans förtvivlan — ägde hon likväl icke viljestyrka nog att tysta den röst inom henne som frågade, kränkt och förbittrad: kan du tala så till mig, har du glömt när jag gav dig min tro och min heder, har du glömt när jag var din älskade vän? Fast hon förstod att så länge denna röst frågade så inom henne, skulle hon själv tala till honom som om hon hade glömt. —

I sina tankar kastade hon sig ned framför Sankt Olavs skrin, grep efter broder Edvins multnade benknotor därborta i kyrkan på Vatsfjället, hon knäppte händerna kring relikgömmet med de små resterna av en död kvinnas svepning och en okänd martyrs benskärvor — grep till hjälp kring de små kvarlevor som genom död och förintelse hade bevarat litet av den händanfarna själens kraft — lik den trollmakt som kan finnas i gamla kämpars jordfunna, rostfrätta svärd.

Dagen efter red Erlend in till köpstaden, följd endast av Ulv och en sven till. Han kom ej hem till Husaby under hela fastan, utan Ulv hämtade hans följe och for ut för att möta honom vid midfastotinget i Orkedal.

I enrum med Kristin berättade Ulv att Erlend hade avtalat med Tiedeken Paus, den tyska guldsmeden i Nidaros, att Margret skulle giftas med Tiedekens son Gerlak strax efter påsk.

Erlend kom hem till helgen. Han var nu lugn och sansad, men Kristin trodde sig förstå att detta skulle han ej komma över lika lätt som så mycket annat — om det nu var för att han ändå inte var så ung längre, eller för att ingenting hittills förödmjukat honom så djupt. Margret tycktes liknöjd finna sig i vad fadern ordnat för henne.

En kväll då man och hustru voro ensamma, sade Erlend likväl:

»Hade hon varit mitt äkta barn — eller hennes mor en ogift kvinna — aldrig skulle jag givit henne till en främmande man, medan det är så med henne; jag kunde unnat både henne och hennes barn huld och skydd. Detta är det värsta — men så som hon är bördig, så kan en äkta make bäst värja henne.»

Men medan Kristin gjorde allting redo för styvdotterns avfärd sade Erlend en dag kort:

»Du är väl icke så frisk du, att du orkar fara med oss till köpstaden?»

»Om du önskar det, kan du väl veta att jag far», sade Kristin.

»Varför skulle jag önska det? Har du ej varit henne i mors ställe förr, så kan du slippa nu — någon bröllopsgamman blir det icke. Och fru Gunna på Råsvold och hennes sonhustru ha lovat att minnas frändskapen och komma.»

Så satt Kristin hemma på Husaby, medan Erlend i Nidaros gav sin dotter åt Gerlak Tiedekensson.

1. Hushållerska.