Kristin Lavransdotter/Husfrun/Husaby/Kapitel 7

←  Kapitel VI

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel VII

Kapitel VIII  →

VII

Strax efter Bartolomeusmässan begav sig Kristin på hemfärd med sitt stora resefölje av barn, tjänstefolk och resgods. Lavrans red med henne till Hjerdkinn.

De gingo ut på tunet och samtalade, han och dottern, den morgonen han skulle rida nedåt igen. Det var tindrande sol på fjället — myrarna voro redan röda, och sluttningarna gula som guld av dvärgbjörk; ute på vidden glittrade vatten och mörknade igen, alltefter som skuggorna av de stora, blanka godvädersmolnen vandrade däröver. De vällde fram oavlåtligt och sjönko i fjärran skåror och klyftor i alla nakna gråberg och blånande berg med drivor av nysnö och gamla snömassor, som stängde synkretsen långt borta. De små grågröna sädesåkrarna, som hörde till själastugan bröto av så underligt i färg mot denna högtstrålande fjällvärld.

Vinden blåste skarp och frisk — Lavrans drog upp Kristins kapphätta, som hade blåst bakåt över hennes axlar, och slätade med fingret huvudlinets snibb därunder.

»Det tyckes mig du blivit blek och smalkindad hemma i min gård», sade han. »Ha vi icke skött väl om dig, Kristin —?»

»Det haven I. Icke är det det —»

»Det är också en påkostande resa för dig med alla de barnen», tyckte fadern.

»Åh ja. Likväl är det icke för de fem jag har bleka kinder —», hon smålog flyktigt, och då fadern såg på henne, förskräckt och spörjande, nickade hon och log litet igen. Fadern såg bort, men om en stund frågade han:

»Det är då så, förstår jag, att det icke blir så snart törhända som du kan komma hem till dalen igen —?»

»Åtta år skall det nu väl icke bli tills nästa gång», sade hon som förut. Då såg hon en skymt av mannens ansikte, »Far! Åh — far!»

»Tyst, tyst, dotter min —», ofrivilligt grep han om hennes överarmar och hejdade henne, då hon ville kasta sig i hans famn. »Nej, Kristin —»

Han tog hennes hand fast i sin och började gå framåt med henne. De hade kommit bort från husen, gingo nu på en liten stig inåt den gula björkskogen, utan klart medvetande om var de vandrade. Fadern hoppade över en liten bäck, som skar stigen, vände sig om mot dottern och räckte henne handen för att hjälpa henne över.

Hon såg till och med på den lilla rörelsen att han icke var ledig och spänstig längre. Hon hade sett förut — men inte fäst sig vid det — att han ej mera hoppade i och ur sadeln så lätt som han gjort, inte sprang i en loftstrapp, inte lyfte någonting tungt som förr. Han förde sin kropp stelare och mera försiktigt — som om han bar en slumrande plåga i kroppen och for varligt fram för att ej väcka den. Blodet bultade tydligt i halsådrorna, när han kom in från en ritt. Ibland hade hon sett att han var liksom svullen eller pussig under ögonen — hon kom ihåg att en morgon när hon kom in i stugan, låg han halvklädd i sängen med de nakna benen hängande ut över sängkanten; modern satt på huk framför och gned hans fotled.

»Skall du sörja för var man som ålderdomen fäller, då får du mycket att jämra över, barn», sade han lugnt och stilla. »Du har stora söner själv nu, Kristin, icke kan det väl komma dig oväntat uppå att du ser din far bli snart en åldrig karl. När vi skildes, medan jag var ung, så kunde vi ju ej veta mera då än nu huruvida det var så skickat att vi skulle mötas igen här på jorden. Ännu kan jag leva länge — det går som Gud vill det, Kristin —»

»Ären I sjuk, far?» frågade hon tonlöst.

»Några skröpligheter följa med åren», svarade fadern lätt.

»I ären ej gammal, far. I ären två och femtio år —»

»Min far blev icke så gammal. Kom och sätt dig här med mig —.»

Där var liksom en låg, gräsbevuxen hylla intill en bergvägg, som lutade ut över bäcken. Lavrans häktade av sig kappan, vek ihop den och drog dottern ned med sig för att sitta på den. Bäcken sorlade och porlade över småstenarna framför dem och vaggade en videgren, som hängde ned i vattnet. Fadern satt med blicken riktad utåt de blå och vita fjällen långt bortom den höstliga slätten.

»I frysen, far», sade Kristin, »— tagen min kappa —!» Hon häktade upp den, då tog han den och slog en flik av den om sin axel, så att båda sutto ini den. Han lade sin ena arm om henens midja därunder.

»Det vet du nu väl, Kristin min, ovis är den som begråter en människas bortgång — hellre have dig Kristus än jag, har du väl hört sägas; jag förlitar mig fast på Guds misskund. Den är ej så lång, den tid vänner äro åtskilda. Så tör det kanske tyckas dig stundom, nu medan du är ung, men du har barnen dina och din husbonde. När du blir vid mina år, då kommer du att finna att det är ingen tid sedan du såg oss, som gått bort, och när du räknar de vintrar som förlidit, kommer du att undra över att det var så många —. Nu tyckes mig det är icke länge sedan jag själv var en pilt — och då är det så många år sedan du var den lilla ljusa mön, som lopp efter mig, var jag gick och stod — du följde så kärligt din far — Gud löne dig, Kristin min, för all den glädje jag haft av dig —»

»Ja, lönar han mig som jag lönade dig —», hon sjönk ned på knä framför honom, tog om hans handleder och kysste ini hans händer, medan hon gömde sitt gråtande ansikte i dem. »Åh, far, min käre far — icke förr blev jag vuxen mö än jag lönade eder kärlek med det att jag gjorde er den bittraste sorg —»

»Nej, nej, barn, gråt icke så.» Han drog händerna till sig, lyfte upp henne till sig, och så sutto de som förut.

»Mycken glädje har jag haft av dig också under dessa år, Kristin. Fagra och lovande barn har jag sett växa upp vid ditt knä, en duktig och förståndig kvinna har du blivit — och jag har märkt att mer och mer har du vant dig att söka hjälpen, där den bäst står att finna, när du varit i någon svårighet. Kristin, gullet mitt bästa, gråt icke så bittert. Du kan skada den du gömmer under bältet ditt», viskade han. »Sörj då icke så!»

Men han förmådde ej lugna henne. Då lyfte han dottern upp i sitt knä och satt med henne i sin famn; nu hade han henne som när hon var liten — hennes armar lågo om hans hals och hennes ansikte vid hans axel.

»Ett är det som jag icke har sagt till någon moders barn utom till prästen min — nu vill jag säga det till dig. Den tiden jag var i uppväxtåren — hemma på Skog och när jag först kom till hirden, då var jag hågad att klostergiva mig, så snart jag blev gammal nog. Ja, jag hade ju ej givit något löfte, icke i mitt eget hjärta heller. Mycket drog mig åt det andra hållet också — Men när jag låg och fiskade ute på Botnfjorden och jag hörde klockorna ringa hos bröderna på Hovedö — då tyckte jag att det drog mest i alla fall —.

Så när jag var sexton vintrar gammal, lät far göra åt mig den platobrynjan jag har, av spanska stålplator med silversmält — Rikard engländare i Oslo satte ihop den — och jag fick svärdet, det som jag alltid brukar — och hästpansaret. Det var icke så fredligt i landet då som under din uppväxt, vi hade krig med danskarna, så jag visste jag fick nog snart nyttja mina härliga vapen. Och jag kunde ej avlägga dem. — Jag tröstade mig med att min far icke skulle vilja att hans äldsta son blev munk, och att jag icke borde göra mina föräldrar emot.

Men själv valde jag världen, och jag försökte tänka, när världen gick emot — omanligt skulle det vara att klaga över den skickelse jag själv korat. Ty det har jag sport mer och mer, för varje år jag levat — icke gives det värdigare idrott för den människa som fått nåd att blicka in litet i Guds misskund än att tjäna honom och vaka och bedja för de människor vilka ännu gå med blicken skymd av denna världens ting. Likväl så måste jag nog säga, Kristin min — att tungt skulle det fallit sig för mig att offra för Guds skull det liv jag levat på mina gårdar, med omsorg om timliga ting och med världslig gamman — med din mor vid min sida och med eder, barnen mina, Så får en man tåla det, när han avlar avkomma av sin lekamen, att det svider i hjärtat, om han mister dem eller världen går dem emot. Gud, som gav dem själen, ägde dem och icke jag.»

Gråten skakade Kristins kropp; så började fadern vagga henne som ett litet barn i sin famn.

»Många ting förstod jag ej, då jag var ung. Far höll Osmund kär också, men icke så som mig. Det var för mors skull, förstår du — henne glömde han aldrig, men han tog Inga, för att hans far ville det. Nu önskar jag att jag kunde mött min styvmor redan i denna världen och fått be henne om tillgift, för att jag icke aktade på hennes godhet —»

»Du har sagt ofta, far, att din styvmor gjorde dig varken ont eller gott», sade. Kristin, under det hon fortfarande grät.

»Ja, Gud hjälpe mig, jag förstod ej bättre. Nu synes det mig vara en stor sak att hon ej hyste hätskhet mot mig och aldrig sade mig ett ont ord. Huru skulle du känna det, Kristin, att se din styvson sättas före din egen son i ett och allt och alltid —?»

Kristin hade blivit något lugnare. Hon låg med ansiktet vänt utåt nu och såg fram mot fjällmarken. Det mörknade av en stor gråblå molnmassa, som gick under solen — några gula strålar stucko igenom, det glittrade vasst från bäckens vatten.

Så brast gråten lös på nytt.

»Åh nej — far, min far, skall jag icke få se eder mer i livet, så —»

»Gud bärge dig, Kristin, barnet mitt, så att vi mötas på den dagen, alla vi som voro vänner i livet — och var människosjäl — Krist och Maria mö och Sankt Olav och Sankt Tomas skola värna dig alla dagar.» Han tog hennes ansikte mellan sina händer kysste henne på munnen. »Gud vare dig huld, Gud lyse för dig, i denna världens ljus och i det stora ljuset —»

Några timmar senare, då Lavrans Björgulfson red från Hjerdkinn, gick dottern fortfarande bredvid hans häst. Svennen hade kommit ett gott stycke i förväg, men han fortfor att rida steg för steg. Det var så svårt att se på hennes förgråtna, förtvivlade ansikte. Sådan hade hon setat inne i gäststugan också, hela tiden medan han åt och talade med hennes barn, skämtade med dem och tog dem upp i knät, ett i sänder.

Lavrans sade sakta:

»Sörj icke mer över det som du har att ångra för min skull, Kristin. Men kom ihåg det, när dina barn växa upp och det kanske synes dig att de icke äro mot dig eller mot sin far så som du kunde finna skäligt. Och minns då också det som jag sade till dig om min ungdom. Trofast är din kärlek till dem, det vet jag, men du är mest hård, när du älskar mest, och egenvilja bor hos dessa piltarna dina, det har jag sett», sade han med ett litet leende.

Till slut bad Lavrans att hon nu skulle vända om och gå tillbaka: »Jag vill icke att du skall gå ensam längre bort från husen.» De hade kommit in i ett dalstråk mellan små höjder med björkskog kring foten och stenrös uppefter sidorna.

Kristin kastade sig in mot faderns ben i stigbygeln, hon famlade med fingrarna på hans kläder och hans hand och sadeln och hästens hals och länd, hon slängde med huvudet hit och dit och grät med så djupa jämmerfulla stönanden att fadern tyckte hans hjärta måste brista av att se henne stadd i så stor bedrövelse.

Han sprang av hästen och tog dottern i sina armar, höll henne i sin famn för sista gången. Åter och åter gjorde han korsets tecken över henne och anförtrodde henne i Guds och helgonens vård. Till sist sade han att nu måste hon släppa honom.

Så skildes de åt. Men när han kommit ett stycke bort, såg Kristin att fadern saktade hästens gång, och hon förstod att han grät, där han red bort från henne.

Hon sprang in i björkskogen, skyndade framåt och började klättra uppåt den lavgula uren i närmaste sluttningen. Men den var storstenig och svår att komma upp i, och det lilla berget var högre än hon trott. Äntligen kom hon upp på toppen, men då hade han försvunnit bland höjderna. Hon lade sig ned i mossan och mjölonriset, som växte på den rundade bergstoppen, och där blev hon liggande och grät med ansiktet tryckt mot armarna.

Lavrans Björgulfson kom hem till Jörundgård sent på kvällen. Det gick en liten skönt värmande känsla genom honom, när han såg att folk ännu var uppe i arenshuset — det fladdrade svagt av eldsken bakom den lilla, lilla glasrutan ut mot svalgången. I det huset hade han alltid haft mest förnimmelse av hem.

Ragnfrid satt ensam därinne med ett stort syarbete framför sig på bordet — ett talgljus i mässingsstake stod bredvid. Hon reste sig strax, hälsade godafton, lade mera ved på härden och gick själv efter mat och dryck. Nej, hon hade skickat tärnorna i ro för länge sedan — de hade haft en svår dag, men nu var också kornbröd bakat, så det räckte till jul, Pål och Gunstein hade farit till fjälls för att samla mossa. Medan de talade om mossa — ville Lavrans ha till vinterdräkt den väven som var färgad med mossa eller den ljunggröna? Orm i Moar hade varit här i morse och bett att få köpa några läderrep. Hon hade tagit de repen som hängde främst i skjulet och sagt att han kunde få dem till skänks. Jo, det var litet bättre med dottern — såret på benet läktes ihop fint nu —

Lavrans svarade och nickade, medan han och svennen åto och drucko. Men husbonden blev fort färdig med att få i sig maten. Han steg upp, torkade av kniven bak på låret och tog upp ett nystan, som låg vid Ragnfrids plats. Tråden var nystad på en pinne, som var utskuren till en fågel i vardera ändan — den ena var litet sönderbruten i stjärten. Lavrans jämkade på brottet, täljde litet på den, så att den fick kort stjärt. Han hade gjort en hel del sådana nystpinnar åt sin hustru en gång för länge sedan.

»Skall du böta detta själv?» frågade han och såg på hennes söm. Det var ett par av hans läderhosor; Ragnfrid satte lappar på insidan av låren, där de hade nötts mot sadeln. »Det är hårt arbete för dina fingrar, Ragnfrid —»

»Åh —.» Hustrun lade läderstyckena kant i kant och stack hål med sylen.

Svennen sade godnatt och gick ut. Man och hustru voro ensamma. Han stod vid eldstaden och värmde sig med ena foten uppe på kanten och en hand om ljurestången. Ragnfrid såg bort på honom. Då märkte hon att han ej längre hade den lilla ringen med rubinerna — sin mors brudring. Han såg att hon hade sett det.

»Ja, jag gav den åt Kristin», sade han. »Den har ju alltid varit aktad åt henne — jag menade hon kunde lika gärna få den nu.»

Så sade de till varandra att de skulle väl lägga sig nu. Men han blev stående som förut, och bon satt där med sitt arbete. De växlade några ord om Kristins resa, om arbete som förestod vid gården, om Ramborg och Simon. Så talade de återigen litet om att de fingo väl gå till ro — men ingen av dem rörde sig.

Då drog Lavrans fingerguldet med den blå och vita stenen av sin högra hand och gick bort till sin hustru. Skygg och förlägen tog han hennes hand och trädde ringen därpå — han måste flytta den ett par gånger, innan han fann det finger som den passade på. Det blev på långfingret, över vigselringen.

»Denna vill jag nu du skall ha», sade han lågt utan att se på henne.

Ragnfrid satt orörlig och tyst — blodröd i kinderna.

»Varför gjorde du detta?» viskade hon till sist. »Tänker du jag icke unnar vår dotter hennes ring —?»

Lavrans skakade på huvudet och log litet:

»Åh, du förstår nog varför jag gör det.»

»Du har sagt förut att den ringen ville du ha med dig i graven», sade hon som förut. »Den skulle ingen bära efter dig —»

»Därför skall du heller aldrig ta den av din hand, Ragnfrid — lova mig det! Efter dig vill jag ingen skall bära den —»

»Varför gör du detta?» frågade hon igen och höll andan.

Mannen såg ned i hennes ansikte:

»I våras var det fyra och trettio år sedan vi blevo sammangivna. Jag var en övermaga sven — hela mandomen min var du vid min sida, när jag hade en sorg, och när det gick mig väl. Gud bätre, jag förstod alltför litet hur mycket tungt du gick och bar på, medan vi levde samman. Men nu tyckes mig, jag kände alla dagar det var gott att ha dig där —.

Jag vet icke om det är så att du har trott jag hade vår Kristin kärare än dig. Det var så att hon var min högsta glädje och hon vållade mig den värsta sorg — Men du var mor till dem alla. Nu tyckes mig att dig blir det värst att lämna, när jag går bort —.

Därför skall du aldrig giva ringen min åt någon — icke till någon av döttrarna våra heller, utan säga att de icke få taga den av dig —.

Törhända tyckes dig, hustru, du har haft mer sorg än glädje hos mig — galet gick det för oss på ett vis, men likväl tyckes mig vi varit fulltrogna vänner. Och jag har tänkt det att sedan skola vi mötas igen och det som var vrångt skall icke skilja oss mera, men den vänskap som var, den skall Gud upprätta igen, i en bättre skepnad —»

Hustrun lyfte det bleka, fårade ansiktet — det brann i de stora, insjunkna ögonen, då hon såg upp på mannen. Han höll ännu hennes hand — hon såg på den, sådan den låg i hans, något upplyft. De tre ringarna glänste efter varandra — nederst fästeringen, ovanför vigselringen och sist denna —.

Det kom så underligt för henne. — Hon kom ihåg när han satte på henne den första, framför ljurestången i stugan hemma på Sundbu; deras fäder stodo bredvid. Han var röd och vit, rund i kinderna, nätt och jämnt ute ur barndomen — litet förlägen, när han tog det steget fram från herr Björgulfs sida.

Den andra hade han satt på hennes finger utanför kyrkdörren i Gerdarud, i Guds trefaldiga namn, under prästens hand.

Hon kände att med denna sista ringen hade han vigt sig vid henne igen. När hon snart satt vid hans livlösa kropp, så ville han hon skulle veta att med denna ring hade han fäst vid henne den starka och levande kraft som bott i detta stoft och aska —.

Det kändes som om hjärtat sprang sönder i hennes bröst, blödde och blödde, ungt och våldsamt. Av sorg för den varma och levande älskog, som hon ännu kved lönnligt över att hon gått miste om, av ångestfylld lycka över denna bleka, lysande kärlek, som drog henne med sig mot jordelivets yttersta gräns. Genom det stora mörkret, som skulle komma, såg hon skenet av en annan, mildare sol, kände doften av örterna i lustgården vid världens ända —.

Lavrans lade hustruns hand tillbaka i hennes knä och satte sig ned på bänken, ett litet stycke från henne, med ryggen åt bordet och ena armen över dess kant. Han såg ej på henne, utan in i elden på härden.

Hon sade likväl helt stilla och lungt, när hon åter tog till orda:

»Icke hade jag tänkt, husbonden min, att du hade mig så kär —»

»Jo», svarade han lika stilla.

De sutto tysta en stund. Ragnfrid flyttade sömnaden ur sitt knä bort på bänken bredvid sig. Om en stund frågade hon sakta:

»Det som jag sade dig den natten — har du glömt det —?»

»Glömma slikt kan väl en man icke i denna världen. Och det är så att jag själv känt — bättre blev det icke mellan oss, sedan jag fått veta detta. Ehuru Gud vet, Ragnfrid, att jag stred hårt för att du aldrig skulle märka jag tänkte så mycket på det —»

»Jag visste ej att du tänkte så mycket på det.»

Han vände sig hastigt mot hustrun och såg på henne. Då sade Ragnfrid:

»Min skuld är det att det blev värre emellan oss, Lavrans. Det tycktes mig att kunde du vara mot mig alldeles som förr — efter den natten — då måtte du ha brytt dig ännu mindre om mig än jag hade trott. Hade du blivit mig en hård husbonde efter detta, hade du slagit mig, om så blott en endaste gång, när du fått ett rus, — då kunde jag burit min sorg och min ånger bättre. Men att du tog det så lätt —»

»Har du trott att jag tog det lätt —?»

Den svaga skälvningen i hans röst gjorde henne vild av längtan. In i honom ville hon störta sig, ända till bottnen i det upprörda djup som röjde sig i röstens ansträngt behärskade böljegång. Hon flammade upp:

»Ja, hade du tagit mig i famn en endaste gång, icke för det jag var din kristligt äkta maka, som blivit lagd vid din sida, utan den hustru du eftertraktat och kämpat för att vinna — icke hade du då kunnat vara mot mig som om de orden varit osagda —»

Lavrans tänkte efter:

»Nej. Det — hade jag väl icke. Nej.»

»Hade du blivit så glad åt den fästmön du fick som Simon blev åt vår Kristin —»

Lavrans svarade ej. En stund efteråt sade han, liksom mot sin vilja, lågmält och rädd:

»Varför nämnde du Simon?»

»Likna dig vid den andre kunde jag nu väl icke», svarade hustrun, själv förvirrad och skrämd, men hon försökte småle. »I ären dock alltför olika.»

Lavrans reste sig upp, gick några steg, oroligt — så sade han ännu tystare:

»Gud skall icke svika Simon.»

»Tycktes dig aldrig», frågade hustrun, »att Gud hade svikit dig?»

»Nej.»

»Vad tänkte du den natten då vi sutto där i ladan — då du fick veta i en och samma stund att vi, som du hållit kärast och älskat mest trofast, vi hade båda svikit dig, så mycket som vi hade makt till —?»

»Jag tänkte visst icke mycket», svarade mannen.

»Men sedan då», fortfor hustrun, »när du alltid tänkte på det — som du säger att du gjorde —»

Lavrans vände sig bort från henne. Hon såg att en rodnad strömmade nedåt den solbrända halsen:

»Jag tänkte på varje gång jag hade svikit Kristus», sade han mycket lågmält.

Ragnfrid reste sig — stod litet, innan hon vågade gå bort och lägga sina händer på mannens axlar. När han tog om henne, lutade hon pannan mot hans bröst; han kände att hon grät. Mannen drog henne fastare intill sig och lade sitt ansikte ned på hennes hjässa.

»Nu, Ragnfrid, vilja vi gå till ro», sade han litet efteråt.

Tillsammans gingo de fram till krucifixet, bugade sig och gjorde korstecknet. Lavrans läste aftonbönerna, han sade dem på kyrkans språk, lågt och klart, och hustrun upprepade orden efter honom

Så klädde de av sig. Ragnfrid lade sig innerst i sängen, vars huvudgärd nu bäddats mycket lägre, därför att mannen på sista tiden ofta plågats av yrsel. Lavrans stängde dörren med bom och regel, krafsade aska över glöden på härden, blåste ut ljuset och steg in till henne. I mörkret lågo de, deras armar rörde vid varandra. Efter en stund flätade de samman fingrarna.

Ragnfrid Ivarsdotter tänkte — det var som en ny brudnatt, och en underlig brudnatt. Lycka och olycka flöto i varandra och buro henne på vågor så starka att hon kände, nu började själen lossa de första rötterna ur hennes kropp — nu hade dödens hand snuddat vid henne också — för första gången.

Så måste det gå — då det börjat så som det gjort. Hon kom ihåg första gången hon såg sin fästman. Han hade då varit vänlig mot henne — litet förlägen, men villig nog att hålla av sin fästmö. Till och med att den unga pojken var så strålande vacker hade retat henne — hans hår, som hängde så tjockt och blankt och ljust kring det röda och vita, guldfjuniga ansiktet. Hennes hjärta var ett enda svidande sår, av tanken på en man som inte var vacker och inte var ung och inte blid, som mjölk och blod, och hon förgicks av längtan efter att gömmas i hans famn och samtidigt köra sin kniv i hans strupe — Och första gången hennes fästman velat försöka att smeka henne — de hade setat tillsamman i en burtrapp därhemma, och då tog han bara med ena handen om hennes flätor — for hon upp, vände sig mot honom vit av vrede och gick sin väg.

Åh, hon mindes den nattliga färden, då hon red med Trond och Tordis genom Jerndalen till den trollkunniga frun på Dovre. På knä hade hon legat, ringar och armband hade hon strukit av sina händer ned på golvet framför fru Åshild, förgäves hade hon tiggt och bett om att få ett medel, så att hennes brudgum icke skulle kunna få sin vilja fram med henne — Hon kom ihåg den långa resan, med fadern och fränderna och brudtärnorna och utstyrseln, ned genom dalen, utåt slättbygderna, till bröllopet på Skog. Och hon mindes första natten — och alla nätter sedan — då hon tagit emot den nygifta pojkens klumpiga smekningar, kall som en sten, utan att dölja hur föga det var henne till glädje.

Nej, Gud hade icke svikit henne. Misskundsam hade han hört hennes nödrop, när hon åkallade honom, medan hon sjönk och sjönk i sin olycka — till och med när hon ropade utan att tro att hon skulle bli bönhörd. Det var som om det svarta havet hade störtat över henne — nu lyfte vågorna henne mot en sällhet så underlig och ljuv — hon visste den skulle bära henne ut ur livet.

»Tala till mig, Lavrans», bad hon sakta. »Jag är så trött —»

Mannen viskade:

»Venite ad me, omnes qui laborate et onerati estis. Ego reficiam vos^[1] — har drotten sagt.»

Han sköt in ena armen under hennes skuldra och drog henne helt intill sin sida. De lågo en stund så kind vid kind. Så sade hon sakta:

»Nu har jag bett Guds moder bedja för mig den bönen att jag ej måtte leva år och natt efter dig, husbonde min.»

Hans läppar och hans ögonhår snuddade vid hennes kind i mörkret, lätt som fjärilsvingar:

»Ragnfrid min, Ragnfrid min —»

1. Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro. Matt. ev. 11:28.