Myladys son/Del II/Kapitel 23

←  Whitehall

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Arbetarne

Remember  →

XXIII.
ARBETARNE.

MITT I NATTEN HÖRDE KARL ETT STARKT buller under sitt fönster; hammarslag, yxhugg, brytning med järnspett och sågning.

Just som han påklädd lagt sig på sängen och insomnat, väcktes han hastigt av detta buller, vilket förutom dess störande verkan även gav ett förfärligt eko i hans själ, så att den föregående dagens smärtsamma tankar åter började bestorma honom.

Ensam, omgiven av mörkret och avskild från världen, hade han ej kraft att uthärda denna ytterligare tortyr, som icke hörde till hans ådömda straff; han skickade därför Parry ut till skiltvakten med begäran att man skulle tillsäga arbetarna att göra mindre buller och skona sin förre konungs sista sömn.

Skiltvakten ville ej lämna sin post, utan lät Parry gå vidare för att själv framföra sitt ärende. Då den senare gått runt om palatset och kommit fram till fönstret, varseblev han i jämnhöjd med balkongen, vars räck man borttagit, en stor, ännu ej färdig schavott, på vilken man började fastspika en beklädnad av svart sars.

Denna schavott, som var uppförd till jämnhöjd med fönstret, det vill säga nära tjugu fot, hade invändigt två avsatser. Så ohygglig denna syn än var för Parry, sökte han dock bland de åtta eller tio arbetare, som uppreste den förfärliga ställningen, upptäcka dem, vilkas buller mest besvärade konungen. På den andra avsatsen såg han då två män, som med tillhjälp av en järnstör bröto loss de sista stängerna av balkongräcket; den ene av dem, en verklig koloss, gjorde samma tjänst som forntidens murbräckor, vilka användes för att kullstörta murar. Vid varje stöt av hans verktyg flög stenen sönder i flisor. Den andre, som låg på knä, drog fram de lösbrutna stenarna och stängerna.

Det var tydligt, att det var dessa karlar, som vållade det buller, som stört konungen.

Parry klev upp på stegen och närmade sig dem.

— Mina vänner, sade han, var så hyggliga och gör litet mindre buller. Konungen har nyss slumrat in, han behöver sömn.

Mannen med järnspettet höll upp med sitt arbete och vände sig om till hälften, men som han stod upprätt kunde Parry ej se hans ansikte i mörkret, som var tätare närmare taket. Mannen, som låg på knä, vände sig även om, och som hans ansikte upplystes av lyktan, kunde Parry urskilja dess drag.

Denne man betraktade Parry skarpt och lade fingret på sina läppar. Parry ryckte till av överraskning.

— Jaså, sade arbetaren på god engelska. Nå, säg då konungen, att om han sover dåligt den här natten, så får han sova så mycket bättre nästa natt.

Dessa hårda ord, som tycktes innebära en så förskräcklig mening, följdes av en vild bifallsstorm från de arbetare, som voro sysselsatta på sidorna och på nedre botten.

Parry avlägsnade sig som i en dröm.

Karl väntade honom otåligt, liggande på sängen och stödd mot armbågen.

Parry låste igen dörren efter sig, gick fram till konungen och sade sakta, med ansiktet strålande av glädje.

— Sire, vet ni vilka de där arbetarna äro, som göra så mycket buller?

— Nej, svarade Karl, i det han sorgset skakade på huvudet, hur skulle jag kunna veta det? Är det några, som jag känner?

— Sire, svarade Parry ännu tystare, i det han böjde sig ned över sin herres säng, sire, det är greve de La Fère och hans vänner.

— Som uppresa min schavott? utbrast konungen förvänad.

— Ja, och som med detsamma göra ett hål i muren.

— Tyst! sade konungen, i det han oroligt blickade omkring sig. Såg du dem?

— Ja, jag talade med dem.

Konungen knäppte ihop händerna och lyfte ögonen mot himlen. Efter en kort men brinnande bön kastade han sig ned från sin säng, gick fram till fönstret och drog gardinerna åt sidan. Skiltvakterna på balkongen stodo där som vanligt, och bortom balkongen utbredde sig en mörk plattform, på vilken mörka gestalter rörde sig fram och tillbaka.

Karl kunde icke urskilja något annat, men under sina fötter kände han skakningen av de stötar, hans vänner gjorde. Alla dessa stötar gavo genljud i hans hjärta.

Parry hade ej misstagit sig. Det var verkligen Athos, som med tillhjälp av Porthos gjorde ett hål, i vilket en av tvärbjälkarna skulle fästas.

Detta hål gick fram till ett slags trumma, anbragt under själva golvet till konungens rum. Då man inkommit i denna trumma, som liknade en mycket låg mellanvåning, kunde man med tillhjälp av ett bräckjärn och goda axlar — och det skulle bli Porthos sak — upplyfta en planka i golvet. Konungen kunde då smyga sig ned genom öppningen, följa sina befriare till en av avdelningarna i den med svart tyg helt och hållet betäckta schavotten, därpå ikläda sig en arbetardräkt, som man hade i beredskap åt honom, och utan fruktan stiga ned tillsammans med de fyra vännerna.

Skiltvakterna skulle vid åsynen av karlarna, som arbetat på schavotten, ej hysa några misstankar utan låta dem obehindrat passera.

Som vi redan nämnt, låg felucken i beredskap.

Denna plan var stor, men enkel och lätt som alla, vilka utgå från ett djärvt beslut.

Athos sönderrev sina fina, vita händer under arbetet, då han borttog de av Porthos lösbrutna stenarna. Redan kunde han sticka in huvudet under de ornament, som prydde balkongstöden. Ännu ett par timmars arbete, och han skulle vara i stånd att få in hela kroppen genom öppningen. Före dagbräckningen skulle hålet vara färdigt och döljas under vecken av en inre beklädnad, vilken d'Artagnan skulle uppsätta. Den senare hade givit sig ut för att vara en fransk arbetare och slog i sina spikar med samma noggrannhet som den skickligaste tapetserare. Aramis avklippte nedtill, vad som blev över av tyget, vilket hängde ända ned till marken, och bakom vilket schavottens brädverk doldes.

Dagen började redan belysa takåsarna. En stor eld av torv och kol hade hjälpt arbetarna att uthärda under denna kalla natt mellan den 29 och 30 januari; även de flitigaste gingo emellanåt dit för att värma sig. Athos och Porthos voro de enda, som ej lämnat sitt arbete. Därför vart hålet också färdigt redan vid morgonens inbrott.

Athos kröp in genom öppningen med de åt konungen bestämda kläderna, vilka voro insvepta i ett stycke svart sars. Porthos räckte honom sitt järnspett, och d'Artagnan spikade fast en invändig beklädnad av sars, en ganska stor, men särdeles nödvändig lyx, ty både öppningen och den däri gömde doldes därav.

För Athos återstod nu blott två timmars arbete för att kunna komma i förbindelse med konungen, och enligt de fyra vännernas beräkning hade de hela dagen på sig, emedan man, då skarprättaren uteblev, skulle bli tvungen att hämta en bödel från Bristol.

D'Artagnan gick för att åter taga på sig sin kastanjebruna rock, och Porthos sin röda jacka. Aramis däremot begav sig till Juxon för att, om möjligt, med honom komma in till konungen.

Alla tre hade stämt möte klockan tolv på dagen utanför Whitehall för att se, vad som där skulle tilldraga sig.

Innan Aramis lämnade schavotten, hade han närmat sig öppningen, i vilken Athos var gömd, och sagt honom, att han åter ämnade försöka komma in till konungen.

— Farväl då, och var vid gott mod! sade Athos. Tala om för konungen, hur sakerna stå och bed honom stampa i golvet, så snart han blir ensam, så att jag desto säkrare kan fortsätta mitt arbete. Om Parry kunde hjälpa mig genom att på förhand borttaga den nedanför eldstaden liggande marmorhällen, vore det bra. Om det, då stunden är inne, finns någon skiltvakt i rummet, så döda honom utan krus, finns där två, så låt Parry avfärda den ene.

— Var lugn, svarade Aramis, jag skall taga med mig två dolkar för att kunna giva Parry en med. Är detta allt?

— Ja, gå nu, men uppmana konungen att ej visa något falskt ädelmod. Medan ni slåss, om det kommer till strid, bör han fly. Om blott hällen blivit lagd på sin plats, över hans huvud och du levande eller död befinner dig ovanpå denna häll, så behövs det åtminstone tio minuter för att upptäcka hålet, genom vilket han krupit ned. Under dessa tio minuter hinna vi komma undan ett långt stycke, och konungen är räddad.

— Det skall ske som du säger, Athos. Räck mig din hand, ty vi återse varandra kanske aldrig mer.

Athos lade sin arm om Aramis hals och omfamnade honom.

— Detta är för dig, sade han. Om jag skulle dö, så säg d'Artagnan, att jag älskar honom som min son och omfamna honom å mina vägnar. Omfamna även vår gode och hederlige Porthos. Farväl!

— Farväl! upprepade Aramis. Nu är jag lika säker på, att det skall lyckas konungen att fly, som jag är säker på, att jag nu trycker den redligaste hand i världen.

Aramis lämnade Athos, steg ned från schavotten och begav sig åter till värdshuset, i det han visslade melodien av en visa till Cromwells ära.

Han fann sina två vänner sitta vid ett bord framför en skön brasa; de voro som bäst i färd med att tömma en butelj portvin och förtära en kall kyckling. Porthos åt, under det han svor över det nedriga parlamentet. D'Artagnan åt helt tyst, men uppgjorde i stället de djärvaste planer.

Aramis meddelade honom överenskommelsen med Athos. D'Artagnan böjde bifallande på huvudet och Porthos yttrade:

— Bravo! För övrigt ska vi vara till hands i det ögonblick, då rymningen sker. Det är lätt att gömma sig under schavotten, och vi kunna hålla oss där. D'Artagnan, jag, Grimaud och Mousqueton kunna döda minst åtta, om det gäller, Blaisois räknar jag inte… han duger inte till annat än att hålla hästarna. Två minuter för var gör tillsammans fyra minuter. Mousqueton torde väl försinka en minut, det gör fem, och under dessa fem minuter kunna ni ha hunnit en kvarts lieue.

Aramis förtärde hastigt en matbit, drack ett glas vin och bytte kläder.

— Nu, sade han, beger jag mig till hans högvördighet. Gör i ordning våra vapen, du, Porthos, och bevaka väl bödeln, d'Artagnan!

— Var lugn! Grimaud har avlöst Mousqueton och häller ett vaksamt öga på honom.

Aramis tog avsked av dem på samma sätt som han redan tagit avsked av Athos, det vill säga, han omfamnade dem. Därpå begav han sig till biskop Juxon och framställde till honom sin anhållan. Juxon samtyckte så mycket hellre att taga Aramis med sig, som han redan blivit förberedd på, att han skulle behöva biträde av en präst, ifall konungen önskade taga nattvarden eller avhöra en mässa.

Klädd som Aramis dagen förut, steg biskopen upp i sin vagn. Aramis tog plats vid hans sida. Vagnen stannade. vid porten till Whitehall; klockan var omkring nio på morgonen. Ingenting syntes förändrat. Förmaken och korridorerna voro liksom förut uppfyllda av vakter. Två skiltvakter bevakade ingången till konungens rum och två andra gingo av och an utanför balkongen, på schavotten, där stupstocken redan var uppställd.

Konungen var vid gott hopp, och då han återsåg Aramis. förvandlades detta hopp till glädje. Han omfamnade Juxon och tryckte Aramis hand. Biskopen låtsades med konungen tala högt och öppet inför alla om gårdagens sammanträffande. Konungen svarade likaledes högt, att vad biskopen då sagt honom, hade burit god frukt, och att han önskade ännu ett sådant samtal. Juxon vände sig då till de närvarande och bad dem att lämna honom ensam med konungen.

Alla avlägsnade sig. Så snart dörren var stängd, sade Aramis hastigt:

— Sire, ni är nu så gott som räddad! Londons skarprättare har försvunnit, och hans medhjälpare bröt av sig benet under ers majestäts fönster. Det skrik vi hörde, kom från honom. Man har utan tvivel redan fått kännedom om bödelns försvinnande, men det finns ingen annan på närmare håll än i Bristol, och det tarvas tid för att hämta denne. Vi ha således tid på oss, åtminstone tills i morgon.

— Men greve de La Fère? frågade konungen.

— Befinner sig två fot under er, sire. Tag eldgaffeln och stöt tre gånger i golvet, så får ni höra honom svara er!

Med darrande hand tog Karl eldgaffeln och stötte tre gånger med korta mellanrum i golvet. Genast hördes dova och varsamma stötar under golvet till svar på den givna signalen.

— Den som nu svarar mig är alltså…

— Greve de La Fère, ers majestät, svarade Aramis. Han röjer nu den väg, på vilken ers majestät kommer att fly. Parry skall lyfta upp denna marmorhäll, så är vägen öppen.

— Men jag har inte något verktyg, anmärkte Parry.

— Tag den här dolken, svarade Aramis, men akta er för att göra den alltför slö, ty ni behöver den kanske till något annat än sten.

— Juxon, sade konungen, i det han vände sig till biskopen och fattade hans båda händer, kom väl ihåg en bön av den. som en gång varit er konung.

— Och som ännu är det och alltid skall förbli det, svarade Juxon, i det han kysste furstens hand.

— Bed så länge ni lever för den ädling, ni här ser, för den, som ni hör under våra fötter och för de två andra, som var de än må vara, i denna stund vaka för min välgång, därom är jag övertygad.

— Sire, svarade Juxon, er önskan skall uppfyllas. Så länge jag lever, skall jag var dag till Gud uppsända en brinnande bön för ers majestäts trofasta vänner.

Den underjordiske arbetaren fortsatte ännu en stund sitt arbete, vilket man hörde allt närmare. Men plötsligt förnams ett oväntat buller i galleriet. Aramis tog hastigt eldgaffeln och signalerade åt Athos att avbryta arbetet.

Bullret närmade sig. Det lät som jämna och taktfasta steg av ett antal människor. De fyra männen stodo orörliga. Allas ögon riktades mot dörren, som långsamt öppnades.

Soldater voro uppställda i dubbel rad i rummet utanför. En parlamentskommissarie inträdde, svartklädd, och med olycksbådande allvar, hälsade på konungen, uppvek ett pergament och läste upp hans dom, såsom det brukas för dem, vilka skola bestiga schavotten.

— Vad betyder detta? frågade Aramis Juxon. Biskopen svarade med en åtbörd, som antydde, att han i alla avseenden var lika okunnig som Aramis.

— Det är alltså i dag det skall ske? frågade konungen, med en sinnesrörelse, märkbar endast för Juxon och Aramis.

— Hade man inte förberett er, sire, att det var i dag? svarade den svartklädde mannen.

— Jag skall således dö som en vanlig brottsling, för Londonbödelns hand?

— Londons bödel har försvunnit, sire, svarade parlamentskommissarien, men en annan man har erbjudit sig att sköta hans tjänst. Avrättningen uppskjutes därför ej längre tid än vad som behövs för er att ordna edra världsliga och andliga angelägenheter.

En lindrig svett, som pärlade fram vid konungens härfäste, var det enda spår till rörelse, han förrådde vid mottagandet av denna underrättelse.

Aramis däremot blev likblek i ansiktet. Hans hjärta tycktes hejda sina slag, han tillslöt ögonen och stödde sin hand mot ett bord. Vid åsynen av denna djupa smärta tycktes Karl glömma sin egen.

Han gick fram till honom, tog hans hand och omfamnade honom.

— Seså, min vän, fatta mod! sade han med ett milt och sorgset småleende.

Därpå vände han sig till kommissarien.

— Jag är redo, min herre, sade han. Jag har blott två önskningar, som ej behöva orsaka långt uppehåll: den första är att få begå Herrens heliga nattvard, den andra att få omfamna mina barn och säga farväl åt dem. Är det tillåtet?

— Ja, sire, svarade parlamentskommissarien, varpå han avlägsnade sig.

Då Aramis hämtat sig något, utstötte han en stönande suck och tryckte naglarna in i köttet.

— O, monseigneur, utbrast han, i det han fattade Juxons händer, var är Gud? Var är Gud?

— Min son, svarade biskopen med fasthet, ni ser honom inte, emedan världens lidelser dölja honom för edra blickar.

— Min vän, sade konungen til Aramis, förtvivla inte så! Du frågar, var Gud är… Gud ser din tillgivenhet och min martyrdöd; tro mig, båda skola erhålla sin belöning. Håll dig därför till människorna och inte till Gud för vad som händer. Det är människor, som förorsaka din död, det är människor, som avpressa dig dina tårar.

— Ja sire, svarade Aramis, ni har rätt. Jag bör hålla mig till människorna; jag skall det också.

— Sitt ned, Juxon, sade konungen, i det han föll på knä, ty det återstår er att höra mig och mig att bikta. Stanna kvar, min herre, sade han till Aramis, som gjorde en rörelse för att avlägsna sig. Stanna, ni också, Parry, jag har inte ens under biktens insegel någonting att säga, som jag inte kan yttra i allas närvaro.

Juxon satte sig ned; konungen knäböjde för honom som den ringaste bland de trogna och började sin bikt.

---