När vi började 1902/Mathilda Malling

←  Axel Lundegård

När vi började av Sveriges Författareförening Mathilda Malling

Per Hallström  →

MIN FÖRSTA BOK.

Jag kan inte minnas någon tid, då jag inte kunde läsa och skrifva. Och så snart jag kunde skrifva bokstäfver, skref jag historier. Med blyerts på dubbla linier och på något högst besynnerligt gammalt groft blåaktigt papper från början af århundradet, hvilket, blad efter blad, rycktes ur salig lagmannens obegagnade kontorsböcker, som legat på loftet i nära sjuttio år, innan de hamnade i vår barnkammare. Hade det fått sitta kvar innanför pärmarna, hade det säkert ännu varit lika oförgängligt, styft och prassligt som jag minns det, men i min ungdomliga hand visade det sig ytterst förgängligt, och icke den allra minsta lilla bit finns kvar af någon af dessa »historier».

Därefter minns jag berättelsen om »Ester och Valdemar», hvilken skrefs på vinden öfver brygghuset och likaledes försvunnit från jordens yta. För några år sedan funnos ännu skröpliga fragment kvar af min Shakespeareska tragedi om Henrik af Plantagenet, drottning Eleonora och Rosamunda. Min arabiska novell »Den siste Abencerragen» (jag visste sannerligen inte då, att en större diktare redan användt denna praktfulla titel!) och min historia om Casimir den Store af Polen, hvilka bägge nedskrefvos i glosböcker, uppehåller jag mig icke närmare vid. Äfven »Hafvets Son», som ännu existerar och om hvilken det kunde vara rätt frestande att berätta en liten, ganska lustig historia, förbigår jag med tystnad. Såvidt jag minns var den mitt sista arbete, innan jag blef konfirmerad. Strax därefter kom jag till Stockholm för att läsa på studentexamen, och under ett par års tid nöjde jag mig verkligen med att bara skrifva krior, bref och dagböcker.

Det var under de allra första åren af 80-talet. Det var en sådan jäsning i luften, att till och med skolflickor kunde märka det. Borta hos en familj, i hvilken jag umgicks, kom jag öfver en af Kjellands första romaner — trots de främmande människorna omkring mig, slök jag boken, ända tills frun i huset välvilligt förebrående föreslog, att »Mathilda ju kunde få den med sig hem». Man hörde talas om Strindberg och »Det Nya Riket», och Brandes’ bok om Ibsen och Björnson föll i mina händer samt väckte hos mig en obändig lust att få göra bekantskap med Skandinaviens och Europas nyaste diktare. För en af mina skolkamrater, hvilken äfven intresserade sig för »sådant», beklagade jag mig högljudt öfver att ännu icke känna något till Swinburne — hvilken G. B. prisat — och att aldrig ha sett en bok af Emile Zola. Som bart huggande svärd stodo Gengangere och En Folkefiende i boklådsfönstren, och i hemlighet lånade jag af en kamrat, hvars bror var universitetskamrat med en af våra nyare författare, Gift och Arbejdsfolk. Samtidigt svärmade jag varmt för stilen i Romerska Dagar och sympatiserade passioneradt med Rydbergs försök att »tvätta historiens negerbarn hvitt». Det sista året innan jag blef student var Herman Bang i Stockholm — jag såg hans fotografi i boklådsfönstren samt hörde talas om hans böcker och föredrag, men fick naturligtvis ej tillfälle att höra honom.

Ändtligen blef jag student. Det var på senhösten 1883 och jag var då nitton år.

Efter jul tillbragte jag ett par månader vid universitetet i Lund, hvarest jag hade tillgång till biblioteket och gjorde ännu ytterligare bekantskap med nyare skandinaviska författare. Hittills hade jag alltid mest läst engelska, hvilket språk jag tämligen tidigt lärt behärska och redan älskade på ett sätt som jag aldrig senare lärt mig älska något annat främmande språk, men nu vände jag mig för en tid fullständigt bort från alla mina gamla gudar. Jag törstade efter det nya — det nyaste. Och från den öfvergångsbrygga, vår nya uppspirande unga litteratur bildade, kastade jag mig hufvudstupa med hela min själ in i den stora franska litteraturen.

Min syster skulle fara till en skola i Schweiz, och jag fick lof att följa med henne. Vi reste hemifrån en af de första dagarna i maj 1884.

Denna min första utrikes resa, under hvilken jag egentligen rakt ingenting märkvärdigt upplefde, ej heller gjorde några särdeles intressanta bekantskaper, står nu för mig som en af de viktigaste tilldragelserna i mitt lif — ja, nästan som vändpunkten i min andliga utveckling. Först och främst genom de nya, öfverväldigande naturintrycken. När vi foro hemifrån var det ännu nästan vinter: snön låg halfsmält i de krokiga landsvägsgroparna och på backarna stodo träden öfverallt grå och bara. Men i Danmark knoppades redan bokarna, och resan genom Tyskland var såsom en färd genom vårens eget rike. Ehuru jag sedan beundrat mycken liknande och till och med större prakt i den vägen, skall jag alltid med tacksamhet minnas fruktträden längs vägarna i Baden — de stora skärhvita kronorna i två långa, långa rader. ...

På järnvägen från Basel satt jag och såg ut genom fönstret: »Är det hvita moln eller är det vatten?» frågade jag den främmande, som satt framför mig i kupén. Och den unge schweizaren svarade — förvånad, höfligt:

— Men, fröken — det är Alperna.

Jag tackar Gud, att jag ännu, då nya »Alper» resa sig för mina ögon, är i stånd att känna samma heta styng i hjärtat och samma iskåre nedåt ryggen af fröjd och förväntan, som jag kände då jag var tjugu år. När jag läser en bok eller jag sitter på teatern, kan jag ofta knäppa samman händerna och få tårar i ögonen, och hela världen blir plötsligt liksom ny. Gudskelof! Allt nöje beror väl på att man kan taga emot det — och taga emot det på sitt eget individuella sätt.

Det blef en torr och ovanligt varm sommar. Koleran grasserade i Marseille och Toulon, och omkring hela Genfersjön vimlade det af franska flyktingar. Själfva denna »grande chaleur» var också något nytt för mig, som blott var van vid Skånes fuktiga somrar. Solen hade blifvit en ny och intressant bekantskap och alla färger gjorde mig mera glädje än hemma.

Tillsammans med min syster bevistade jag lektionerna i öfversta klassen i Veveys École Supérieure. Kamraterna voro af högst olika nationalitet: en ryska, en irländska, en östpreussiska, en danska, ett par flickor från Suez o. a. En sådan schweizisk skola rymmer ofta de största — om jag så får säga — moraliska motsatser: i vår klass fanns sålunda en nièce till furst Bismarck vid sidan af Elisée Reclus’ yngsta dotter, som icke fick deltaga i morgonbönen. Ingen af dessa flickor liknade dem jag nyss lämnat i Stockholm — de hade allesammans andra vanor, andra förhoppningar och andra fordringar på lifvet, och de bidrogo allesammans, hvar och en på sitt sätt, att utvidga mitt begrepp om »den unga flickan».

Då vi passerade genom Köpenhamn hade vi skaffat oss hvar sin bok som reslektyr; jag hade köpt Herman Bangs »Fædra» och min syster »Marie Grubbe». Dessa voro så godt som de enda skandinaviska böcker vi medförde, och lästa här — i

absolut nya omgifningar — gjorde de bägge på min fantasi det starkaste intryck. Samtidigt hade jag genom det mycket stora lånbiblioteket i Vevey fullkomligt okontrollerad tillgång till all äldre och nyare fransk litteratur, jag utvidgade min bekantskap med Zola, jag kastade mig med hungrigt intresse öfver Flaubert — isynnerhet de tre novellerna och Education sentimentale gjorde ett väldigt intryck på mig — och jag upptäckte för första gången Bröderna Goncourt, d. v. s. deras romaner. De historiska arbetena, som skulle bli af oändligt mycket större betydelse för mig, läste jag först sedan jag kommit hem.

Då hände det en vacker sommarkväll, att vi flickor i pensionatet gingo en tur genom la Tour de Peilz, där tvätterskorna med hvita hucklen på hufvudet dag ut och dag in ligga och skölja kläder i Genfersjön, fram till Clarens. Det blef störtregn, och jag förkylde mig duktigt.

De närmast följande fyra dagarna satt jag instängd på mitt lilla rum i en hörnsoffa vid ett rankigt divanbord med en fantastisk järnkakelugn midt för mig, och under dessa fyra dagar skref jag hela Ett barn af vår tid eller — såsom H. Bang i sin öfversättning för »Nationaltidende» omdöpte den — Flirtations, eller Berta Funcke, som jag, då berättelsen året därpå utkom i bokform, kallade den.

Denna bok var ett omoget men säkert alldeles direkt utslag af de oemotståndligt starka litterära intryck och stämningar, hvilka jag under den närmast föregående tiden emottagit. Tillfälligtvis — utan att jag själf någonsin reflekterade däröfver — blef boken den första någorlunda genomförda s. k. »naturalistiska» kvinnoskildring, som utkom i Sverige.

Detta första utkast är — såvidt jag efter min individuella ståndpunkt nu kan bedöma det — bättre (d. v. s. naturligare och mera ursprungligt) än både öfversättningen Flirtations, hvilken under en så egendomlig konstnärs hand som Bangs naturnödvändigt retoucherades, och »Berta Funcke», hvilken lika naturnödvändigt påverkades af den redan utgifna danska öfversättningen samt af min sträfvan att uttänja det spensliga ämnet till en någorlunda passabel roman. Men det kan mycket väl hända att jag i detta fall är partisk — jag har alltid hållit mest af mina böcker, innan de blefvo färdiga.

Under det sista året jag vistades i Stockholm, hade jag hos en familj, i hvilken vi båda umgingos, ofta träffat en ung flicka, som var fem à sex år äldre än jag själf och som ganska mycket deltog i sällskapslifvet. Hon var vacker, af en intressant och melankolisk typ, »modern» i fråga om konst och litteratur samt hade till och med den — som det då tycktes mig — oskattbara lyckan att personligen känna några konstnärer och åtminstone en dramatisk författare. Hon var romanesk, något inbillningssjuk och med en utpräglad lust att tala om sig själf, hvilket hon gjorde med betydligt större förmåga för psykologisk analys än jag hittills varit van att påträffa hos mina flickbekanta. Dessutom hade hon ett par brutna förlofningar, eller åtminstone en, på sitt samvete och med mig, hvilken hon förmodligen fann vara en högst sympatisk åhörarinna, talade hon fritt och mycket uppriktigt om de verkliga och inbillade själsstrider hon genomkämpat. Gud skall veta, att jag hörde på henne med intresse. Själf hade jag aldrig (tyvärr! tyckte jag då, det kan jag gärna ärligt tillstå) haft ringaste chance för att upplefva så spännande förvecklingar, som min nya väninna — hvilken jag för resten knappt törs kalla så, ty vi voro icke ens »du» — under våra tillfälliga promenader på tu man hand berättade mig. Hon brukade säga, att hon talade mera öppet med mig än med sina närmaste, men jag är nästan säker på, att hon var lika uppriktig gentemot de flesta af sina bekanta, ty hon tycktes under denna period af sitt lif så upptagen af sig själf och af den slutliga gestaltningen af sitt eget öde, att hon troligen ej kunde låta bli att tala därom. Vi ha aldrig senare stått i minsta förbindelse eller brefväxling med hvarandra. Om hon själf eller någon af de få, som sett oss tillsammans möjligen (hvilket knappast är troligt), efter denna beskrifning skulle gissa sig till hennes namn, ber jag henne icke taga denna korta och efter min mening sannfärdiga karaktäristik illa upp. Likaledes ber jag alla vara öfvertygade om, att allt, som möjligtvis i Berta Funcke och i Märta Ulfklo (till hvilken figur hon äfven genom sitt utseende och sitt sätt att tala och vara onekligen gifvit mig första idén) kunnat stöta, blott har sitt ursprung i min egen fantasi eller i idéassociationen med de många franska romaner jag på den tiden läste. Men om jag här utförligt skall berätta bokens tillkomsthistoria är det nödvändigt för mig att på något sätt nämna henne.

I det pensionat i Vevey, i hvilket min syster och jag under skoltiden vistades, bodde äfven en skolkamrat till oss, en ung, knappt vuxen ryska af rätt förnäm, gammal familj. Hon led i högsta grad af bleksot och plågade samtidigt sig själf med det värsta, mest genomförda korsettsystem jag någonsin sett — »pour avoir une taille fine», som hon själf öppet tillstod — »parce qu’il n’y a rien au monde que les officiers russes aiment mieux». Medan jag satt där uppe på hörnrummet och skref, assimilerade sig omärkligt denna figur, hvilken jag ju dagligen hade för ögonen, med min Stockholmsflicka, och af detta konglomerat uppstod den ursprungliga modellen till »Berta Funcke». Formen tillägnade jag mig — jag var ju redan tämligen van att skrifva — så godt jag kunde från Goncourts analytiska romaner och från en bok, som stod mig ännu närmare, och som jag just då studerat på det noggrannaste, nämligen Bangs Fædra.

Flickorna brukade komma in och fråga, hur det gick med det »odödliga verket». Jag svarade dem lika skämtsamt som de frågade, men — min vana trogen — meddelade jag mig med ingen angående mitt arbete. När jag slutat det, var jag emellertid fast besluten att söka få veta hvad någon, »som förstode sig på det», sade om min novell.

Då jag lämnade Vevey uppehöll jag mig på hemresan en dags tid i Köpenhamn. Jag sökte först d:r Georg Brandes, hvilken man sade mig vara bortrest, och gick därpå upp med manuskriptet till Herman Bang, hvars kritiska studier jag läst i Lund.

Med den älskvärda tjänstaktighet, som är Bang egen, mottog han mig, lofvade läsa arbetet vid tillfälle (det var högst ordentligt afskrifvet i en stor högröd stilbok, och jag tror, att Bang efter att ha öfversatt det presentade manuskriptet, som han bad mig om, till en af sina vänner, som samlade på dylikt) samt erbjöd sig att sända mig sin mening skriftligt. Jag behöfver icke säga med hvilken spänning jag sedan hemma på landet afvaktade hans utlåtande, hvilket lät ungefär så här:

»Jeg finder, at De har usædvanlige novellistiske Anlæg, og beder Dem om Tilladelse at oversætte Deres Debutarbejde for ’Nationaltidendes’ Literaturtidende, som jeg har den Ære att redigere».

Detta är i all korthet mitt förstlingsarbetes egentliga tillkomsthistoria. När jag nu genomläser hvad jag här skrifvit, irriterar det mig att jag varit tvungen att så ofta säga »jag», men då det är första gången jag på tryck direkt talar om mig själf har jag ännu ej förvärfvat någon vana att undvika detta förargliga pronomen. Hurudan boken vid det slutliga utgifvandet på svenska blef, kan jag som förf. naturligtvis ej fullt bedöma. Eller rättare sagdt: det kan jag nog, men det höfves mig icke. Om emottagandet i pressen och af publiken vill jag heller icke vidare orda, ehuru det fick det allra största inflytande på min andliga utveckling under de närmast följande åren och äfven — tror jag — på min karaktär. Jag tviflar inte på, att dylika, i de högsta samfundsmakters namn gentemot tjugoåriga nybörjare företagna, små kväfnings- och korsfästelseprocesser kunna vara ytterst uppbyggliga såväl för pressens assisterande offerpräster som för den alltid blodtörstiga publiken, men för delinkventen själf är nöjet begripligtvis rätt blandadt, och man har heller icke riktigt lätt för att genast förstå den högsinnade välvilja, som säges diktera alla sådana åtgöranden. Mina hedervärda och utan tvifvel högst samvetsgranna recensenter, förtviflade öfver att se det grundmurade svenska hemmet falla i spillror under en skolflickas svaga och nyckfulla hand, visste icke bättre råd än att angripa mig — som ingen kände! — personligen, och glömde i sin förskräckelse totalt, att arbetets fel kanske dock närmast bort sökas i »un défaut de goût et un vice d’école naturaliste», som deras kloke kollega Sainte-Beuve i liknande fall brukade göra.

Den stackars fröken Berta Funcke fick snart en liten, mycket trotsig syster, som hette Märta och hvilken hade en rätt celeber gudmor, vid namn Chérie d’Haudancourt. Denna gång blef min hjältinna icke blott dömd och hudflängd — hon blef brännmärkt, parterad och kastad för hundarna. Sedan företog jag ännu ett experiment i »naturalistisk» stil, men då var jag redan icke längre själf särdeles upptagen af saken. Jag intresserade mig redan icke stort mera för dessa främmande flickor — »objektivt» skildrade som lösen då var — hvilka ju på det stora och hela icke egentligen angingo mig. Och under hela tiden medan jag skref »Alice Brandt», gjorde jag — med samma afskyvärda, gräsgröna bläck, hvilket på den tiden var det enda man kunde få i handelsboden vid stationen — oförtrutet anteckningar till det 18:de århundradets historia. Utan att försumma mina kära fransmän grep jag åter till mina så länge förbisedda engelska författare, jag läste för första gången Taines Histoire de la littérature Anglaise, och i den ostörda ensamheten hemma i Göinge började jag ändtligen kunna smälta de föregående årens många skilda intryck och utveckla mig någorlunda själfständigt. Men allt detta hör ju egentligen inte hit och kan ej intressera någon.

Den nästan oöfvervinneliga motvilja mot tidningar i all allmänhet och mot den s. k. »publiken» — också i all allmänhet —, hvilken min första bekantskap med dessa hedervärda institutioner väckt hos mig, växte emellertid under årens lopp till en sådan höjd, att jag — om jag hade kunnat låta bli att fuska med bläck och penna — sannerligen aldrig skulle skrifvit en rad mera. Men naturligtvis kunde jag inte låta bli. De, som skrifvit romaner vid sju års ålder ute på rama bondlandet utan att någonsin ha sett ett manuskript eller en författare, ha sjukdomen i blodet — hos dem är den obotlig, och de kunna hvar dag vänta svåra återfall. Jag hade varit gift i flera år och hade den rikligaste användning för min tid på andra håll, men plötsligt — en vacker dag — »me voilà mordue du besoin de parler de Bonaparte!» Men jag skref »En Roman om Förste Konsuln» under protest och under ett högtidligt löfte till mig själf att aldrig någonsin ha något med förläggare, publik och press att göra. Först då min man upprepade gånger bad mig att på egen bekostnad få trycka boken — som jag skänkt honom till »familjearkivet» — och gaf mig sitt hedersord på, att ingen, som finge med saken att göra, skulle röja mig, gaf jag motvilligt efter. Det var mig på det högsta emot, att anonymiteten — genom en gissning på måfå af en svensk tidning — röjdes, och under flera dagar tvang jag de två ärligaste och mest samvetsgranna människor i världen: min kusin d:r John Kruse och min ofvan omtalade syster — att förneka ryktets sanning. Till slut gjorde de, liksom hela min närmare bekantskapskrets, uppror emot mig och jag blef tvungen att ge tappt. Men jag har alltid varit ledsen däråt. Och ehuru jag, när jag skrifver en ny bok, alltid tröstar mig med att jag ju inte behöfver utgifva den, om jag inte vill, så vet jag dock hela tiden innerst inne i mig själf, att det skall bli slutet. Ty nu vet jag, att en bok, som icke blir tryckt, den blir heller aldrig färdig. Den ligger och tynger på hjärnan, plågar en, eggar en, suger som en parasit lif ur ens eget lif och hämmar det. Man måste göra sig af med det fullbordade manuskriptet — oåterkalleligen — om man vill ha fred. Och sedan? — Ja, sedan är det »en bok» — ett ting, som egentligen icke längre är mitt utan äges och diskuteras af tusentals människor. En bok får lefva sitt eget lif och kämpa sin egen kamp. Så mycket historia har jag läst, att jag vet, att om boken duger, så kunna inga tidningsartiklar i världen slå ihjäl den, och duger den inte — ja, så finns det heller inga spaltinitialer nog mäktiga att kunna hindra den från att efter några få års förlopp vara så glömd som en sten i sjön. Denna orubbliga öfvertygelse gör, att jag alltid med stort sinneslugn motser den s. k. »kritiken» — hvilken icke må förblandas med litteraturhistorien och mera angår förläggaren än egentligen författaren. Jag kan också med stolthet häfda, att jag aldrig någonsin gjort ens ringaste försök att influera på någon kritiker — hur högt jag annars må akta honom. Och efter min mening är väl detta i verkligheten det största aktningsbevis jag kan ge honom! — För resten är jag, sanningen att säga, medan den ena boken recenseras, vanligen så djupt inne i en ny, att jag redan inte bryr mig så fasligt mycket om den gamla. Kan den inte stå för sig själf, så får den falla. Den gjorde mig glädje, så länge jag skref den, och om det finnes människor, hvilka se lifvet och världen ungefär på samma sätt som jag, så ha de kanske någon gång glädje af att läsa den. Hvad i all världen kan jag egentligen begära mera?

Mathilda Malling.

---