När vi började 1902/Per Hallström
| ← Mathilda Malling |
|
Jag har att välja bland förhistorierna för någon af mina första böcker. Jag kunde ta den, som, tillkommen under en ljus och lycklig sommarmånad, bar prägeln däraf med sig, ehuru dess fabel var vemodig nog, och med sin harmoni vann mig en alldeles oväntad popularitet, »En gammal historia». Men att lägga ut den lilla romanens innehåll och de stämningar och svagt doftande potpourri-blad, som på en nyck togo gestalt och nytt lif i den, skulle icke ge mer, än hvad hvar och en kan läsa sig till, ifall man ännu läser boken. Jag vänder mig i stället mot en, som just ingen alls har läst, den första jag gaf ut, en samling dikter. Icke därför att det är mycket att säga om den heller, men emedan den ändå gömmer på flere år af den förberedelsetid, som, kanske oftast upprörd nog i sin obemärkthet, ligger bakom alla författares framträdande inför allmänheten.
Det vore betydelsefullt nog att kunna finna ut, hvad det är som bragt oss, bättre eller sämre diktare, in på vår bana. Fantasigåfvan och behofvet att begagna den finns väl hos alla människor, idealiseringslusten äfven så, ty den sammanhänger med hoppet och förskönar äfven det torftigaste och gråaste stoff i allas minnen. Men hos det stora flertalet nå de ingen vidare medveten utveckling. I sina fantasibilder tro de sig syssla med idel verkligheter, och kanske gömmer månget lefnadslopp, riktadt endast på handgripliga fakta, lika mycket af dröm, chimärer och längtan som den mest ovärldslige poets. Utan fantasi handlas icke, ty motivet verkar ej direkt på viljan annat än i de primitivaste lifsyttringar, endast genom fantasien angå vi människor hvarann, och angår världen oss. Men om det icke är säregen inbillningskraft framför andras som skapar poeter, så är det utestängningen från handling som lösgör denna kraft och låter den verka för sig själf, och ju mer kompliceradt lifvet blir, desto flera få begär efter ett större synfält och bättre öfverskådlighet, än deras platser bjuda dem, och ta sin fristad i dikten, gammal och ny. De flesta, men visst icke alltid de minsta begåfningarna, göra det blott som emottagare och nöja sig att ge lif åt andras ord — alla börja på det viset.
Beträffande mig själf minns jag mycket väl, hur det fantastiska väfde sig in i mina tidigaste intryck i de underligaste idéförbindelser — ju lägre ljuset står, desto större och sällsammare bli skuggorna — och skapade om dem, så att det nu är mig svårt att finna ut kärnan af verklighet. Och genast jag lärde mig läsa, blef böckernas värld för mig den viktigaste. Jag slukade allt hvad jag kom öfver, och i synnerhet om det var vers, var mig ingenting osmältbart — jag erinrar mig, att jag vid sex års ålder kände mycket djupt för Wilhelm von Brauns salfvelsefulla gammal-syndare-lyrik och fick ögonen fuktade af hans klagan att ha förlorat sin barnarenhet, ehuru det var mig obekant, hur han burit sig åt för att göra det. »Frithiofs Saga» var min förtjusning, i synnerhet den något sentimentala »Återkomsten», och jag kan ännu höra mig deklamera om »lögnen i kvinnoskepnad», utan att jag för resten utsträckte denna bittra syn till lifvet omkring mig. Men den grekiska mytologien, som jag gjorde bekantskap med i »Nösselt», blef det egentliga hemmet för min fantasi. Där fanns konturteckningar af antik skulptur och gemmer, där fanns långa ramsor ur Homeros och Ovidius, alltihop bet sig fast. När jag året efteråt började skolan, blef jag förtjust i en kamrat, därför att hans starka och bredaxlade kroppsbyggnad påminte mig om den farnesiske Herkules. Jag närmade mig honom, beredd att lägga armen om hans hals, och förtrodde honom orsaken till min sympati. Men det var en praktisk och manlig natur, och i vårdslöst förakt för mitt prat kastade han mig med hufvudet mot en kullersten, hvilket dels bibragte mig motvilja mot honom och hans prototyp, dels en misstanke, att man kanske borde behålla sin fantasivärld för sig själf, dels slutligen en stor kula i pannan. De båda sista resultaten voro dock öfvergående, ehuru olika snabbt.
De långa hexametrarna i boken, för resten knaggliga nog, efter hvad jag sedan sett, förstod jag icke att formellt njuta af, men rimmad vers tog mig på ett helt annat sätt. Jag minns ännu, hur jag vid slutet af »Sven Dufva» måste gå ut ensam i ett stort och tämligen kallt rum — det var på våren, och aftonrodnaden sken in — för att gråta de ljufva tårar, som tragisk skönhet ger. Hektors så mycket sorgligare öde tillät mig däremot att manligt behärska min känsla, emedan det var på orimmad vers. Men ger man sig in i barndomsminnen tar det aldrig något slut, och de intressera vanligen endast berättaren själf. Jag vill därför göra ett hopp från sexårsåldern öfver hela skoltiden, från mitt första tydliga intryck af, att diktens värld öppnades för mig, till den tidpunkt, då jag först fick tanken att själf stiga öfver tröskeln in i den.
Jag var sjutton år, och det var vår, april tänker jag, med mycket vacker, skiftande luft och lätt solsken. Vid den åldern är man ju gärna melankolisk i ensamheten, ifall man öfver hufvud har fröet till vemod hos sig, och mera ju ljusare och vackrare det är omkring en. Jag var så också den söndagsförmiddagen, där jag stod och stirrade ut genom fönstret på en bergshöjd med då ännu ett par väderkvarnar kvar och blå himmel bakom och knoppande träd och rinnande vårflöden utefter stenen.
Hvad jag rufvade och tänkte på, vet jag icke och visste det väl icke heller då. Att världen var vacker att se på, men svår nog att lefva i på ett sätt, som tillfredsställde ens kraf, att framtiden var oviss, men all slags sorg och fulhet viss för alla. Framför allt pinan att icke känna mitt eget väsen, opröfvadt af all handling som det var, och skyggheten för att det också skulle desillusionera en gång med allt det andra. Kort sagdt, hela gossålderns förtidiga och skrämmande, men egentligen så djupa och sanna känsla af lifvets tyngd och allvar. Detta i ytterst osäkra och glidande drag, knappast mera bestämda än skuggorna efter de tunna och höga molnen i rymden.
Som jag stod där, var detta med ens något som fyllde mig med den lättaste och luftigaste glädje, i och med att jag greps af medvetandet, att det var innehållet i en dikt, hvars rytm klang för mig, att jag skulle skrifva den dikten och var poet, också jag.
Hvad som nyss varit min fattigdom, ovisshetens pina, längtandets vemod, det blef nu min rikedom, ty det var stoffet för denna och andra mycket vackrare dikter i sinom tid. Hurudant stoffet var, och hvad lifvet skulle bringa mig, det var en bisak, och ingenting annat betydde något, än hur det skulle formas till skönhet och hos andra väcka genklang af mitt eget känslolif.
Hvarför jag slösar så många ord på denna föga märkliga omständighet, är emedan jag tror, att den är typisk för uppvaknandet af en diktarlängtan. Händelserna därvid kunna vara rikare och bestämdare, den väckande stöten kan komma dramatiskt genom en förälskelse, en sorg eller något annat, men det inre förloppet torde oftast vara detsamma. Man upptäcker på en gång sig själf och världen och motsatsen emellan dem, man känner att de på något sätt måste förlikas, om icke i lif så i tanke. Utan tryck springer ingen källa fram.
I alla händelser var det mitt fall, och ingen har någonsin varit lyckligare än jag hela den vårdagen med min ofödda dikt fladdrande omkring mig, och jag vet icke hur vida och glimmande utsikter under oss båda.
Jag hade ingen brådska att skrifva ned poemet, och när jag gjorde så, fann jag, att det var vackrare förut. Färdigt blef det heller icke. Men hvad gjorde det, och hvad betydde dessa rader? Det viktiga var ju, att jag var poet, att jag kände det och visste det och hade hela lifvet för mig att göra bättre verser. De nu berörda äro för länge sedan brända, och det jag minns af dem är trots ofullkomligheten för godt att dra på munnen åt. De uttryckte på ett tämligen dunkelt, natursymboliskt sätt min panteistiska känsla att vara en del i allheten, mitt vemod och min misströstan, men, som sagdt, alltihop icke längre sorgligt alls bara därför, att det trampade, ehuru tungt nog, på trochéer.
Dagen därpå stod prosan färdig att gripa mig i ovanligt tråkig gestalt. Jag hade bestämt min lefnadsbana redan se’n ett år, tanklöst, som det oftast sker, och var nu studerande vid Tekniska Högskolan. Yrket var ju nyttigt och bra, läroverket också för sitt ändamål, men icke hade en nyfödd poet där att göra, och inte hade han roligt. Kamratlifvet kan för denna ålder betyda oändligt mycket, det är en förberedelse i smått för lifvets konst, det ger vänner och icke blott bekantskaper, och för en som skrifver vers ger det en ovärderlig rapport med publiken och tvingar honom att tala begripligt språk — allt om han får en krets som något så när passar honom. För mig brast allt detta, ty hvad jag fann omkring mig, var hyggliga gossar, till större delen mycket äldre än jag, som sträfvade att lära sig sin specialitet och för resten icke ödde ord eller tankar på annat och hade sina enkla nöjen kring punschbuteljen. Den ende jag fäste mig vid, en lifskraftig, begåfvad och vacker natur, dog genom en olyckshändelse, som kastade en mycket mörk skugga öfver min redan förut tämligen hotade ungdomsglädje. Jag isolerade mig naturligtvis mer och mer och behöll mitt väsen för mig. Det yrke, jag valt, måste jag fortsätta, efter jag ju förstod, att jag icke kunde etablera mig som poet och lefva på det med detsamma. Att sköta det tillräckligt och ändå lägga ned min egentliga kraft i litteraturen föreföll mig som något mycket enkelt, ty man tilltror sig så mycket vid de åren, och en hel del hinner man verkligen också med.
Jag läste framför allt engelsk vers med en uthållighet, som nu förvånar mig. Redan ett par år tidigare hade jag börjat därmed, men då mera som sysselsättning för fantasi och känsla, nu kom lärolystnaden till och behofvet att fånga personligheten bakom och söka det uppfostrande sällskap, som
lifvet tämligen envist nekade mig. Någon bestämd lifsåskådning och filosofi att knyta fast vid eller estetik att ordna intrycken efter fann jag icke där, det är icke engelsmännens starka sida, men kraftig kost för fantasien och energisk formningsförmåga. Den senare kunde ha verkat nedslående nog på en nybegynnare, som själf förmådde så litet, men ungdomen har i slika fall en viss förnöjsamhet, som sedan försvinner, den kan glädja sig åt grönskan hos hjärtbladen, lika enfaldigt ovala och små hos alla växter, hur olika de än sedan må blifva. Och när jag vintern efteråt började skrifva i sträck, mest en dikt hvar kväll, var själfva nöjet i produktionen så öfverväldigande, att det gaf glans äfven åt resultatet. Men det mörknade emellertid omkring mig, ungdomens kris tedde sig att bli mycket långvarig och därigenom svårare än vanligt.
Det var motsatsen mellan ett uppdrifvet fantasilif, mer och mer vant att äta på gulltallrik gudarnes kost, och hvardagen som bjöd på allt torrare ben. Det var också utvecklingens särskilda kynne, som inverkade äfven på mig i min ensamhet.
Det var åttiotalet, realismens period.
Där hade jag i en stark tidsströmning reaktionen mot just det litet vekliga och skygga, världsfrämmande lif som jag förde. I alla tider ha de tänkande vuxit upp med idealer och drömmar och haft sin strid att genomgå, när de märkt, hur olika världen var mot den bild, de format af den. Den har varit mer eller mindre genomgripande, lättare eller svårare, kanske mest beroende på, hur stor plats och betydelse man tillmätte sitt personliga lif, och hur mycket af människovärlden och naturens helhet man lät spela in däri. I våra små förhållanden kunde det privata lugnet nås jämförelsevis lätt på en tid, då man slog sig till ro inom den klass, där förhållandena ställde en, utan att se mycket uppåt eller nedåt, och en färdig religiös tro hvälfde sig lika öfver allas hufvud. Nu hade misstämningen från världshändelsers förfelade skörd, bitterheten från ett sekels brustna illusioner bredt sig äfven till oss. Men som människosläktet är starkt och som helhet aldrig riktigt misströstar, var det nu den sociala kampen och dess hopp, som efterträdt den politiska. I skönlitteraturen, vanligen ett steg eller två efter tanken, var det likväl mest den bittra tonen som ljöd, och nu var det den som klang för oss, tillika med två eller tre stridiga världsförklaringsförsök, evolutionismen, pessimismen och panteismen. De unga skilde oftast icke mycket på dem; tillsammans bildade de detta disparata »det nya», det man icke fått lära utan upptäckte på egen hand, det som var sant, medan allt annat var lögn.
Där hade man fullt upp att göra för sin dag, helst då man icke hade någon vidare begåfning för filosofiskt och kritiskt tänkande och föga krafter och talang för social handling, som väl var fallet med de flesta. Det hela var oundvikligt och godt att det kom, i sin kärna var det också godt, och se vi bara på skönlitteraturen, behöfde den hos oss väl sin förnyelse och mycket mer än den fick. Men en bekymmersam och trist tid var det att vara helt ung och helt ensam i.
Det blef missnöjets tid; hos oss sammanföll den ju också med reaktionens seger på alla yttre maktområden; politiskt klent begåfvade och föga uppöfvade som vi voro, kunde vi icke vinna nog stor revanche ens i ord mot egoismens och idélöshetens triumf, vi hade att se medelmåttan växa sig tjockare och dumheten dummare. Ty när de ideellt väckta slungade från sig idealitetens missbrukade namn, förlorade de andra hvarje skamkänsla och hvarje hänsyn till begreppet.
I egentligt estetiskt afseende var det också, trots en del upprorisk liflighet, slummerns tid. Man målade husen dygråa och satte nästan svarta gardiner för fönstren och visset skräp i hörnen innanför. På sommarnöjena grälade familjernas tvenne läger med hvarandra framför rödbruna växtgrupper utan blommor. Kanske var man därför icke mindre glad då än nu, men högtidskänsla var det ondt om, och den hvardag, som ju alltid fyller sex af veckans dagar, adlade man knappt till skönhet i uppfattningen.
Skall jag nu vända mig till mig själf, så är bara det att säga, att jag genom trycksvärtan lefde med i allt detta, disputerade som alla andra, harmades och kände min vanmakt, flydde in i min poesi och otillfredsställd ut igen, och ensam med solnedgångarna öfver Mälaren under mig skref mina dikter för att förströ mig för stunden och lära mig för framtiden.
Jag skref icke bara lyrik och solnedgångar — aldrig återser man i förbigående sagdt de senare som i de åren — jag började redan då känna mig fram på det område som skulle bli mitt egentliga, berättelsen, då ännu affattad på vers. Naturligtvis också idédikter — jag minns en, som kanske är bevarad ännu — om Kristi nedstigande i Hades, där han enligt min version blef kvar, söfd af vallmodoften och förtrollad af förintelsens lockelse. Den senare stod för mig, det är också typiskt för verklighetsfrämmande och ideell ungdom som något obeskrifligt ljuft och stort och icke alls skrämmande. Förintelsen nådde då också det mesta jag skref, ehuru jag visst icke var konsekvent nog att låta det ske med detsamma. Men när jag letar ovilligt i mina lådor bland gulnade lappar från denna tid, finner jag följande rim, nedklottrade à propos ett par år efteråt:
Jag har bränt mina äldsta dikter i kvälln.
De suckade tungt, där de lågo på hälln.
När elden tog dem och krympte dem hop,
Som snyftningar ljöd det, som döende rop.
Det var mina tunga, ljufva år,
Det var hjärtats första längtan och sår.
Det var dagar af vemod, timmar af fröjd. —
Nu sitter jag vek öfver askan böjd
Och känner, hur tiden rinner
Som vatten ur mina händer,
Och känner, hur lifvet brinner
Och slickar glesnade bränder.
De tunga år, de ljufva år,
Som spöken de skrida i minnet.
Allt mattare skymtar jag lämnade spår
— Nu går det mig nästan till sinnet!
Det var efteråt, de kunde te sig så, och så ser jag dem också nu, när jag icke låter blicken tränga in. Gentemot våra egna minnen spela vi alla samma bedrägeri, som Potemkin enligt sagan satte i scen med Katarina. Vi föra med oss på vår resa en fond med vackra blåa lointäner, den passa vi samman med nuet, så pass det går, och där vi dammiga trampa öfver stäppen är det vår hvila och tröst att det ändå var en så vacker väg vi farit dit. För många är också framtiden en sådan målad väf, men den rycker bara undan, den följer icke, och alltid är där något af oro och fara. Det förflutna blir bättre som vin, ju mera tiden går.
I verkligheten voro dessa år mörka nog, och mörkare blefvo de. Ty när jag trädde ut i det praktiska lifvet, var ingen mindre förberedd att nappas med det än jag, ingen såg med mindre illusion på det, ty den färdigheten hade man då både på allvar och lek vant sig vid, ingen hade också tunnare hud att ta emot pröfningarna. Mitt yrke passade mig icke, och det var en svår pina att synas som ett och vara ett annat, att arbeta tvunget och förströdt med tankarna på annat håll, att se andra, mycket mindre begåfvade, därför att de helt voro med i hvad de hade för händer, lyckas bättre än jag med min splittring. Min lifsåskådning var till ytterlighet mörk och hade ur allt det olikartade stoff, som tiden bjöd mig, sugit till sig det som minst var att lefva på. Det var en pessimism utan ljusning, vek och sträng, som ynglingaåldern är det, lidande af hvar fläck på sig själf och andra och i allt seende först och främst fläckarne. När jag skref, sökte jag kämpa emot och vinna helhet, men icke lyckades det alltid bra. För resten blef det också en plåga, ty ensam som jag var, behöfde jag publik för att fortsätta med lust, men allt visades tillbaka. Jag kände förödmjukelsen, visserligen utan att böja mig för den, efter själfkänsla icke blir svagare af ensamhet, men föga upplifvad till arbetsglädje. Att jag kom öfver de tre eller fyra år som följde, är mig ännu mest en lyckträff.
Midt uti dem for jag till Amerika, hvilket förefaller att vara ungefär det dummaste jag kunde ta mig till. Om det praktiska lifvet tryckte mig här, hvad skulle det då icke göra där med sina så mycket hårdare och obevekligare former! Jag for också utan egentliga illusioner, utan afsikt att stanna där, bara i begär att dock få se något af världen, att ränna midt i gapet på utilismens odjur, hellre än att kittlas af dess svans, ta äfventyret framför vegeterandet. Skall jag vara ärlig, så var också lockelsen af bekantskapen med det stora, gråa och dystra hafvet en af de viktigaste faktorerna, som bestämde mig. Den fick jag också — under en stormig och försenad resa, midt i novemberdis, utan en solglimt på hela färden.
Vistelsen därborta blef trist nog. Mitt arbete på en jättestor fabrik, drifven som af ett urverk, tog mig elfva timmar af dagen, färden dit och hem ännu en, sömn och måltider också sina. Det återstod mig då icke mycket för mitt egentliga syfte, att arbeta på min bildning, hvars luckor kändes större ju mer jag hann fylla ut dem med styckegods, och att producera själf de stunder, då jag hade mod och lust till det. Världen var det mig ännu svårare än förut att försona mig med, och mest allt jag såg var mig djupt motbjudande. Den optimistiskt materialistiska andan blef icke mer tilltalande genom att den uppträdde som kristen. Dogmatismen i lifsåskådning, hur stark och ofördärfvad den än var, gjorde på mig mest intryck af trånghet. Den muntra råheten i publicistiskt och politiskt lif stämde mig blott till opposition. Därtill kom den kolossala arbetsmaskinens förakt för människolif — på min egen fabrik såg jag massor af okunniga emigranter, lockade af litet högre dagspenning och aldrig upplysta om risken, förgiftas af blyhvitt för att dö ungefär när de hunnit stifta familj, och andra olycksfall hörde tidvis till ordningen för dagen. Man höll en liten försupen och argsint advokat för att vara till hands och genast aftvinga de skadade erkännandet, att skulden var deras egen. Tillräckligt klart såg jag väl för att inse, att det mesta af detta icke var bara amerikanskt utan skärpt konsekvens af hela tidsriktningen, och vanligen tillämpadt i sämre humör än här, men detta gjorde icke förhållandet muntrare. De ljusare sidorna, den manligt oförtrutna arbetslusten, själfkänslan hos alla, den obegränsade framtidstron, såg jag väl äfven, men kunde icke känna lifligt därmed. Mig föreföll det bara som om hela världen sprang sig andan ur halsen och håll i sidan för att hinna vara med på en järnvägsolycka.
Antingen det nu berodde på blindhet hos mig, eller att tiden då icke var så framskriden, förstod jag heller ingenting af det imponerande i arbetarringarnas och trusternas strider, den jättelika brottningen mellan egoism och altruism, och dess stränga och härdande uppfostran mot nya former för egendom och arbete. För resten står dylikt oftast äfven nu för mig insvept mera i undran och tvekan än i hopp.
Nästan den enda bild, som står tydligt för mitt öga från denna tid, är kvällarna före solnedgången, utsikten från mitt fönster öfver fula bakgårdar med himlens tornade och väldiga moln i detta de våldsamma stormarnas luftstreck. De hvita och gulskuggade massorna växlade gestalt, allt som fantasien ville det, det var mitt bästa sällskap och tidsfördrif, och det som angick mig mest af allt det skiftande och främmande.
Jag lefde nästan fullkomligt isolerad, och det gick månader utan att jag bytte en tanke med någon. En dylik hård kur behöfver icke vara onyttig, och kanske hade äfven denna sitt goda med sig. Min tröst och mitt sällskap hade jag för resten i litteraturen. Jag började läsa och beundra Carlyle och ägna dyrkan åt Goethe, och skymtade vägar ut ur trycket, som ännu icke på långt när ligga klara för mig.
Jag skref också själf på mina söndagar och kvällar, men mest bara för att andas ut och fly från verkligheten. Det blef spridda och nyckfulla ting, liksom skyarna, jag såg på, och till klarhet hjälpte de mig icke.
Så for jag hem, icke rikare på illusioner än jag kom, med hafvet litet lättare än då, efter det var maj, men ändå grått och allvarligt nog, och framtiden mycket osäker. Att jag nu måste debutera som författare, det hade jag klart för mig, ty en längre väntetid skulle beröfvat mig all luft. Mitt lifsuppehälle fick jag för resten fortfarande söka i det praktiska, som jag mer än någonsin kände mig olämplig för.
Ett år därefter fick jag ut min bok. Det var »Lyrik och fantasier», en icke mycket sägande och tämligen opraktisk titel. Det var också en mycket opraktisk bok.
Om en diktsamling af en tjugufyraåring skall ha någon utsikt att göra intryck på den läsande och recenserande, eller enbart recenserande världen, så bör den ha sin tyngdpunkt skarpt gifven. Den personliga egendomligheten på ett visst begränsadt område må gärna vara drifven till karikatyr, det är man icke så noga med och saknar vanligen förstånd att upptäcka, men en lätt urskiljbar fysionomi måste finnas. Detta hade jag icke alls sträfvat efter, till och med medvetet undvikit, och i polemiska dikter för min skrifbordslåda uttalat mig emot det. Så pass vid som jag var, ville jag också framträda, och i reklamsyfte gjorde jag ingenting. Jag valde det jag tyckte vara bäst af alla årens under olika förutsättningar uppvuxna skörd och lade det ena till det andra ungefär som det föll sig. Det kanske mest personliga uteslöt jag, emedan det var för tungt och mörkt och disharmoniskt, dels af skygghet, dels emedan det tycktes mig, att en författares dåliga humörer oftast borde vara hans privatsak.
Resultatet blef för ett ytligt betraktande, och något annat kan ju en debutant icke räkna på, alltför brokigt och förvirrande för att lämna en bestämd behållning. Det var ju också ingen helhet och klarhet på botten. En enslings kringirrande i förhållanden som icke passade honom, en gosses strid med den reella världen och flykt ur den på vägar dem andra banat. Allt var förarbeten men intet verk.
Vidare kom därtill, att jag i hela min formella behandling stod på främmande mark, och kanske hade också mitt språköra lidit af att allt för mycket uppgå i främmande tungor. I svensk vers fordrar man först och främst välljud, ibland endast det, och hvad jag sökt nå, var plastisk åskådlighet. Slutligen råkade min bok bli synlig i samma vecka som Gustaf Frödings »Guitarr och dragharmonika», den mest omedelbart vinnande af alla senare debutböcker. Som han hade allt hvad jag saknade och det mesta af hvad jag hade att bjuda, var det icke underligt, att jag blef undanskymd eller offrad vid hans fötter. Lyckligtvis var jag själf lika ifrig beundrare af honom som någon annan.
Där stod jag alltså med min opåaktade bok, lika långt kommen som när den ännu låg i mina lådor, lika ensam, med trycket lika tungt öfver mig och framtiden lika oviss, och min stolthet, som icke var liten, tämligen hårdt blesserad. Jag hade vändt mig bort från världen och så hade jag aldrig fått något grepp på den, min röst angick den inte. Hvad skulle jag nu göra? — Det tog lång tid att binda samman allt det spridda och utveckla något värdefullt och färdigt ur mina ansatser, det var knappt troligt, att humöret höll ut därmed utan uppmuntran alls.
En sak hade jag dock vunnit under mitt tillsynes planlösa kringirrande i praktikens och böckernas värld. Jag var icke längre det barn som börjat, och jag hade sett en del af lifvet. Vilsen som jag ständigt känt mig, hade jag med den lifligaste sympati anat mig in i alla deras hjärtan, hvilka jag skymtat här och där som bortkomna väsen på kant med tillvaron. Jag drömde mig in i deras lif och formade ut dem för mig i små nyckfulla skisser, kärft leende och kärft känslofulla och vårdslösa nog i sin trotsigt förtrytsamma stämning, men icke utan en smula tankfull humor och här och där litet glitter af tillbakaträngd lyrik. Jag skref dem till tidsfördrif, efter jag en gång kommit in på spåret, men de tillfredsställde mig icke och jag omväxlade med flykter in i en vackrare värld, där jag andades ut friare, och som småningom tog prosans form, äfven den, och blef till »Purpur»novellerna.
När verklighetsskisserna blifvit till en liten bok, fick jag efter en del svårigheter ut den och blef mycket öfverraskad att finna, att jag med den slog igenom. Jag hade, utan att söka den, funnit en något ny ton, fått en litterär fysionomi i silhuett och gjort en smula intryck, kort sagdt, min afgörande debut var ändtligen där.
Och därmed kan berättelsen om mitt inträde i litteraturen vara slut.
Per Hallström.