←  12.
Pastor Hallin
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

13.
14.  →


[ 203 ]

13.


När Ernst Hallin kom hem på aftonen, kände han sig för trött för att kunna tänka. Samtalet med Eva Bauman ringde i hans öron, utan att förmå väcka hans hjärna till någon lifligare verksamhet, och han somnade in tungt och hårdt.

Han vaknade vid, att adjunkten tog i dörren för att gå i skolan, och han låg stilla och blundade för att kunna falla i sömn igen. Ett dämpadt ljud sade honom att dörren var stängd, och knarrande steg hördes i trappan. Sedan föll tystnaden öfver det mörka rummet.

Men Ernst kunde icke somna in igen. En obestämd känsla af oro plågade honom, och utan att han kunde göra sig reda därför, föreföll det honom, som om han vaknat upp till en svår och plågsam dag. I dag, tänkte han i halfslummern, [ 204 ]väntar mig något ondt. Det kommer öfver mig, när jag vaknar. Så fort jag blir fullt vaken, skall jag veta, hvad det är. Och sedan skall det hugga sina klor i mig och pina och plåga mig och icke släppa mig. Därför måste jag försöka att somna igen, somna, så fort som möjligt. Man kan aldrig sofva för länge, när man vaknar till något ondt.

Och han slöt ögonen och borrade hufvudet ned i kudden för att somna in. Men han låg bara och lyssnade på klockan, som pickade på nattduksbordet. Det plågade honom, så att han reste sig upp och stoppade den under kuddarna för att slippa höra den.

Plötsligt stod gårdagen för honom. Hela den långa, odrägliga aftonen. Och så samtalet med Eva Bauman. Han drog täcket öfver hufvudet och vände sig åt väggen, i hopp att tankarna skulle lemna honom.

Men de lemnade honom icke. Den ena efter den andra kommo de och bultade på och ville in i hans hjärna för att oroa och plåga honom. Och - allesammans sade de honom, att han hade varit ett nöt. Ett stort, oförklarligt och oförbätterligt nöt.

Under den sista månaden hade han träffat Eva många, många gånger. Han hade mött henne, när hon kom ifrån sina pianolektioner, och han hade träffat henne nere i Selmas rum. Han hade varit ute och gått med henne och [ 205 ]Selma, och han hade hälsat på hos fru Pegrelli och stannat där till kvällen.

Världen hade blifvit som ny för honom, sedan han upptäckte Eva. Och han begrep inte, att han aldrig lagt märke till henne förr. Han hade aldrig talat ett riktigt alvarsamt ord med henne, aldrig anförtrott henne något om sig själf, aldrig fordrat något af henne. Han hade bara setat bredvid henne eller gått bredvid henne och talat om all världens ting. Eller låtit henne tala och inte sagt ett ord. Men inom honom hade det blifvit så stilla och lugnt, som om intet i världen någonsin bragt honom ur jämvigt.

Och nu hade han setat hela aftonen på en dum supé och inte sagt henne ett ord, knapt hälsat på henne. Det var en förolämpning, som han tillfogat henne, och om han nu träffade henne, skulle det bara vara tomt och torrt och tråkigt emellan dem. Intet gladt leende skulle möta honom, när han kom, ingen förtrolig nick, när han gick. Han skulle inte kunna förklara sig. Nöt, som han var. Han skulle säkert inte göra något försök en gång. Hvad var det också, som skulle förklaras?

Och han såg henne för sig igen i det lilla hvardagsrummet, där hennes tant hela eftermiddagen satt i soffan och stickade med glasögonen hängande nere på näsan och rörande läpparna, som om hon oupphörligt satt och räknade maskorna. Eva satt i soffan bredvid tanten och talade med honom, som satt i en länstol vid [ 206 ]hennes andra sida. Hennes mjuka handlofvar rörde sig flitigt, när hon virkade, och hon log mot honom med sina lifliga ögon, hvilka sågo ut, som om hon aldrig i lifvet känt, hvad tvekan eller bryderi ville säga.

Han kunde inte ligga stilla längre, utan gick upp och klädde sig. Hela världen hade råkat i olag för honom, tyckte han. Och han grufvade sig vid tanken på att gå ned till familjen.

Men hur det nu var, blef han i alla fall färdigklädd. Och hur det nu var, gjorde sig hungern gällande — han hade knappast ätit något kvällen förut — och han gick ner till frukosten.

Selma satt före honom vid frukosten. Ernst lade märke till, att hon såg så trött ut, och nästan för att skingra sina tankar genom att sysselsätta sig med en annan kom han att fråga:

»Hur är det med dig?»

Selma satte med en uttråkad min mjölkglaset ifrån sig, utan att tömma det.

»Jag är så trött,» svarade hon.

Det låg något i tonen, som kom Ernst att se närmare på systern. Hon var en kraftig, litet storväxt kvinna med rikt ljust hår, stark hälsa och friska röda läppar. Endast hyn var förrädiskt skär och hvit, och händerna hade en hvithet, som såg sjuklig ut.

»Hm!» sade Ernst. Han visste icke, hvad han skulle svara: Hon såg verkligen inte kry ut. Kanske hon också gick och bar på något, som hon inte kunde berätta, inte för mor, inte för [ 207 ]far, inte för bror eller vän? Var det ett slägtdrag hos dem, att hvar och en skulle lefva för sig själf och draga sig undan för andra?

Det hade aldrig ett ögonblick fallit Ernst in att tänka på, att hans syster, hans raska och dugtiga syster, som i fem år hade varit lärarinna i flickskolan, och som försörjde sig själf och var en så dugtig lärarinna, inte skulle vara lycklig, inte skulle orka med sig själf, utan kanske gå i tysthet och drömma sig bort i en värld — han kunde icke veta hvilken eller hurudan.

Men i dag hade hans egen lilla historia gjort honom liksom mera skarpsynt, och därför ville han försöka att hjälpa henne.

»Kära Selma,» sade han och strök henne öfver håret. »Hur är det med dig?»

Systern såg ned framför sig och blef röd.

»Tror du, det altid är så roligt att gå hemma hos far och mor år ut och år in och läsa med ungar?» sade hon hårdt. »Du vet inte, hvad jag är ensam.»

Ernst blef aldeles förvånad.

»Ensam?» sade han dröjande. »Du har ju föräldrarna. Och mig?» tillade han.

Han kände med sig, att det inte var sant, att hon icke hade hvarken honom eller föräldrarna, och att äfven om hon hade dem, så var det icke nog. Men orden undsluppo honom, innan han kunde hålla dem tillbaka.

Systern såg upp, och det var rynkor i hennes ansigte, som gjorde henne gammal:

[ 208 ]»Du är en man,» sade hon. »Var glad för det. Du kan gå din egen väg, och ingen hindrar dig: Men jag …»

Hon kunde icke beherska sig längre, utan brast häftigt i gråt och lämnade rummet.

Ernst satt länge kvar och såg efter henne. En plötslig instinkt sade honom, att han här blifvit vittne till ett lidande, hvars orsak låg djupt, men han stod aldeles svarslös inför den frågan, hvad detta utbrott egentligen hade att betyda. Han erfor endast en känsla af ånger, öfver att han altid liksom hade gått systern förbi. Han hade visst inte ringaktat henne, men det hade häller aldrig fallit honom in att söka komma henne nära.

Och full af grubbel och nya tankar gick han upp till sig.

Efter middagen försökte han att tala med systern och fråga henne, hvarför hon gråtit. Men hon såg fullkomligt lugn ut och svarade bara, att hon varit litet nervös.

Ernst kunde inte förstå detta. Han hade försökt närma sig systern, men hade blifvit tillbakavisad, och hans tankar återtogo sin vanliga cirkelgång omkring honom själf.

På förmiddagen hade han varit i en egendomlig sinnesstämning. Intrycket af systerns utbrott på morgonen hade blandat sig med hans egen melankoli och kastat honom in i de mest underliga fantasier.

[ 209 ]Men nu återtogo hans tankar sin förra riktning. Med fördubblad styrka visade sig hans dumhet från gårdagen för honom. Och han tyckte plötsligt, att han till hvad pris som hälst måste göra alt klart mellan Eva och sig. Det var en fix idé hos honom, att något var oklart och skulle redas ut. Han måste gå till henne, se henne, tala vid henne, försona sig med henne och känna, att alt var som förr. Men modern fick inte se, att han gick ut. Eljest skulle hon fråga, hvart han skulle gå. Han kunde inte ljuga, och han ville inte säga, hvart han gick. Bara han tänkte på den forskande blick, hon skulle rikta på honom; när han svarade: »till fru Pegrelli», kände han ett illabefinnande, som om han fruktat en olycka.

Och som en skolpojke smög han sig ned för trappan och ut på gatan.

Han gick hastigt framåt de kända gatorna och ringde på en klocksträng, som hängde ned utför en hvit dörr utan namnplåt. Det kom en sprucken klang från den gamla klockan, som slog emot dörren innanför. Så hårdt hade han dragit i klocksträngen.

Han var röd i ansigtet och andades kort, när jungfrun kom och öppnade. »Är fröken hemma?» höll han på att säga, men ändrade sig och frågade med tillkämpadt lugn efter herrskapet.

»Jo, frun var nyss utgången, men fröken var hemma.»

[ 210 ]Ernst skulle ha haft lust att vända om. Det var inte möjligt annat än, att hon var ond på honom för hans oförlåtliga beteende kvällen förut, och han hade ingenting att anföra till sitt försvar, ingenting — utom att bekänna för henne … alt hvad som sysselsatte honom, alt. Men det kunde han ju inte. Och därför hade det varit bäst, om han fått gå. Men det gick ju inte an.

Han hörde, att hon spelade därinne. Och han grep efter en räddningsplanka.

»Fröken kanske är upptagen?» sade han till pigan.

»Det tror jag inte, men jag skall höra efter.»

»Var så god och stig in,» ropade en munter röst ifrån förmaket, och när Ernst kom på tröskeln, stod fröken Eva leende midt på golfvet och gjorde en stor bugning emot honom.

Ernst blef ytterst öfverraskad. Hon såg så skälmaktig och säker ut, inte ond ett tecken, bara glad och munter. Och vacker. Så oemotståndligt vacker. Och han stod där så oändligt tafatt och frågade bara:

»Är ni inte ond på mig?»

Hon skakade på hufvudet och skrattade, och igen såg hon så där säker ut, som om hon rådt om honom hel och hållen.

»Nej.»

»Inte ett enda smul?»

» Nej, inte ett smul.»

Eva hade lärt att förstå sig på Ernst, under den tid de känt hvarandra. Hon förstod, att [ 211 ]han icke ett ögonblick skulle kunna förmå sig att taga ett afgörande steg i deras förhållande. Att hon själf på ett sätt, som var henne nytt, kände sig dragen till den inbundne, underliga unge presten, det visste hon. Det var något så impulsivt hos honom. Än var han glad som ett barn, än nedslagen och lefnadstrött, som om han varit en gubbe, för hvilken lifvet icke längre hade något nytt att bjuda. Och hon förstod, att det var något, som tryckte och plågade honom, något, som om det kunde lyftas bort från honom, skulle göra honom rak i ryggen och fri och glad, som han var, när hon såg honom från bron arbeta på att hjälpa fram vårflödet midt i vintern.

Skulle det ej kunna hända så, att hon fick vara den, som hjälpte honom? Det fans något hos honom, som hon icke kände till, som han omsorgsfullt dolde för henne, och detta retade hennes nyfikenhet, på samma gång hon kände det som en förolämpning, att han, som måste ha så många intressen, aldrig ville tala ett alvarsamt ord med henne. Hvarför gjorde han inte det? Hvarför talade han aldrig om sin framtid? Trodde han kanske, att hon var så dum eller så ytlig, att hon inte kunde tänka på annat än lek och slarf?

Men något var det han bar på. Och för hennes lifliga natur, som törstade efter verksamhet, syntes det, som om en möjlighet här öppnade sig för henne.

[ 212 ]Där satt han nu och såg på henne med sina klara, ljusa ögon och drog sig i skägget och skrattade för sig själf af bara belåtenhet. I början hade hon varit förlägen öfver det, sedan hade hon vant sig vid det, men nu retade det henne. Så mycket hade hon emellertid lärt sig förstå, att med våld fick hon icke veta någonting.

Ty hon hade nog försökt. Men altid misslyckats.

Hon bemödade sig därför att antaga en så likgiltig ton som möjligt, när hon frågade:

»Ni ska ju predika i öfvermorgon?»

Hade Ernst varit den mest utstuderade Don Juan, i stället för den oerfarne och med världen och kvinnohjärtat obekante unge man, som han var, kunde han dock aldrig ha uttänkt ett mera säkert sätt att vinna Eva Baumans hjärta än genom att tiga om sig själf så fullständigt, som han hade gjort. I början tyckte hon om honom, för hvad hon ansåg vara flärdfrihet. Men ju mer hans person började att sysselsätta hennes fantasi, dess ifrigare blef hon att komma honom in på lifvet. Hon ville veta, hvad det var, som gjorde honom så frånvarande ibland och andra stunder så glad, som om han vaknat upp ur en ond dröm. När hon nu kastat fram sin fråga, blef hon rädd, för hvad som skulle komma. Och hon rodnade af förskräckelse, när hon såg, hvilket intryck den gjorde på Ernst.

[ 213 ]Hans glada och obekymrade ansigtsuttryck försvann plötsligt, och han böjde sig ned, så att hon icke kunde se, hvad han tänkte.

Så satt han länge och teg.

Han teg så länge, att hon blef rädd: Det var så tyst, att hon hörde sitt eget hjärta bulta, och hon skulle hälst ha velat springa sin väg för att få gråta i fred. Hon kunde icke beherska sig, utan lade sin hand på hans axel och sade med en röst, som hvarje ögonblick hotade att slå öfver i gråt:

»Hvad är det? Hvarför svarar ni mig icke? Det är så förfärligt, när ni sitter och tiger på det här sättet.»

Han reste på sig och satte sig till rätta i stolen. Det var, som om hans blick varit borta, och hela hans ansigte skälfde nervöst.

»Hvarför skulle ni tala om detta?» bröt han ut. »Hvarför kan jag ej slippa detta, här hos er? Det har varit så godt, och jag har varit er så tacksam. Här har jag fått sitta och tala med er om alting och varit glad, och jag har hållit så mycket af er för det. Men nu är det slut. Nu kan ingenting bli som förr.»

Hon blef förvånad, men på samma gång ond.

»Hvad menar ni med det? Ingenting bli som förr! Därför att jag frågar er om er pre- dikan? Tror ni, att jag håller till godo med att vara er rodocka, som ni slänger ifrån er, så fort den inte längre låter i den ton, som passar er? Nej, herr Hallin, då känner ni mig inte.»

[ 214 ]Han skakade på hufvudet, men det plågade uttrycket vek icke från hans ansigte.

»Ack, hvad ni är barnslig,» sade han. »Är det ett så stort nöje att plåga mig? Ni har ju varit nöjd med mig, som jag var, förut. Kan det inte få vara på samma sätt nu?»

Han teg ett ögonblick och såg eftertänksam ut.

»Eller kanske ni inte har varit nöjd med mig?» sade han.

Hennes nyfikenhet, eller kanske rättare hennes begär efter att få gömma hans hemlighet och bära den, vaknade ånyo. Och samtidigt erfor hon en känsla, som både rörde och förskräckte henne. Som en mor hade hon velat taga honom till sig och lugna honom, stryka honom öfver pannan, som glänste våt af svett.

»Det är något, som trycker er,» sade hon med en helt annan röst. »Kan ni inte säga mig det?»

Han rusade upp och blef dödsblek. Hans händer knöto sig, och hans bröst flämtade.

»Nej,» nästan skrek han. »Nej, jag kan inte. Inte nu. Inte nu.»

Hon tystnade och såg bort. I detta ögonblick flög genom henne den aningen, att hon med berådt mod drog öfver sig en sorg, som kanske skulle böja hennes ungdom till jorden. Men det var en njutning i denna känsla, en njutning, som hon icke kunde stå emot. Och en lockelse.

[ 215 ]»Hvarför?» sade hon och såg honom rätt i ögonen. »Hvarför?»

Han grep båda hennes händer och svarade sakta och lågt:

»Jo, jag ville tala med er. Men jag kan inte.»

Så släppte han henne och gick ett par gånger fram och tillbaka på golfvet.

»Jaså, ni vill veta, hvarför jag inte ville tala med er om detta,» sade han slutligen.

Han stannade ett stycke ifrån henne och talade hela tiden, utan att se på henne.

»Nåja, jag skall säga er det. Kanske kan det vara bra, att någon vet det. Jag önskar, att jag vore långt borta härifrån, att jag vore död, eller att jag aldrig funnits till. Om jag kunde somna in helt lugnt och stilla och sedan aldrig vakna. Bara sofva, sofva, utan att någon morgon grydde till en ny dag. Det önskar jag. Alting, hällre än att stå på predikstolen om söndag och ljuga för folket.»

»Ljuga?»

Hon såg spändt på honom.

»Tror ni då inte?»

»Jag vet inte,» svarade han dröjande. »Ibland tror jag, och ibland tror jag inte. Hvad vet jag? Jag har ju aldrig hunnit med att lefva. Jag har läst och läst och läst. Och så föreslog mig min far, att jag skulle bli prest. Och jag såg, att min mor var så glad åt det. Så beslöt jag [ 216 ]mig för att bli prest. Sedan har jag läst och läst och läst igen. Hvad vet jag, hvad jag tror?»

Hon såg bestämdt och klart på honom:

»Då skulle ni icke predika om söndag.»

»Ja, men det är ju omöjligt: Jag har lofvat. Och nu är det för sent.»

Hon blef ifrigare.

»Hur kan ni tala på det sättet?» utbrast hon. »Det är synd att tala så. Säg, att ni har tvifvel att ni behöfver betänka er. Skaffa er en tids lugn och om ni ej vet, hvad ni skall tro, så låt bli att bli prest.»

Han såg på henne och log. Men hans leende var sorgset och glädjelöst. Hvad alting var enkelt för henne! Antingen — eller! Hon kände inte till några bivägar.

»Tror ni, det går så lätt, fröken?» sade han. »Vill ni, att jag skall komma hem till min far hvars hela lif är uppfyldt med pänningbekymmer, och säga honom: ’Jag måste betänka mig. Du får försörja mig en tid ännu.’ Skulle han inte ha rätt att svara: ’Du har haft god tid. Hvarför har du inte tänkt förr?’ Herre gud, det är ju ingen, som har lärt mig att tänka. Hur skulle jag kunna gå till min mor, som älskar mig öfver alt annat på jorden, och säga: ’Jag har ingen tro. Jag vill vara i fred en tid och skaffa mig den.’ Det är trist, att fattigdomen ibland hindrar oss att handla rätt. Men det kan inte hjälpas.»

[ 217 ]Han slog plötsligt om, gick fram mot henne och tog hennes hand.

»Det var snällt af er, att ni narrade mig att tala,» sade han. »Nu tror jag, det är bäst, att jag går.»

Hon höll kvar hans hand med bägge sina, och Ernst förvånades öfver, hur alvarsamt det uttryck var, som kommit i hennes ansigte.

»Ni får inte gå på det sättet,» sade hon. »Hur kan ni låta sådana betänkligheter bestämma er? Vore det jag! Jag skulle inte tveka en minut. Att ni inte har tänkt nog mycket förr! Är det ett skäl för er att inte tänka nu häller? Det får ni inte. Hör ni, ni får det inte.»

Han drog tillbaka sin hand och gick mot dörren.

»Gör inte min väg tyngre, än hvad den är förut,» mumlade han.

»Det är en låghet, ni tänker begå,» sade hon plötsligt med darrande läppar. »En låghet, som kommer att hämna sig i hela ert lif. »

Han vände sig plötsligt om, och hans ton lät retlig.

»Hvad har ni för rätt att tala så till mig?» sade han. »Och hvem har lärt er att tänka så klart och tala så säkert? Er far är ju prest, liksom jag tänker bli. Vet ni så visst, hvad han tror eller inte?»

Hon såg stolt på honom.

»Det hör inte hit,» sade hon. »Men rätten att tala har ni gifvit mig själf. Och vill ni veta, [ 218 ]hvem som har lärt mig att tänka, så är det er syster. Hon är äldre än jag, och af henne har jaglärt mig, hvad jag sagt er nu.»

Ernst stod en stund eftertänksam: Selma? Återigen Selma.

»Tror hon då så visst?» sade han.

»Nej,» svarade Eva. Och det flög ett drag af ironi öfver hennes ansigte. »Hon tror icke. Men hon erkänner det.»

»Hvad säger ni?»

Det var en upptäckt, som nästan tillintetgjorde honom. Han hade en syster, som inte trodde. Ensam hade hon kämpat sig fram till det erkännande, som han ryggade tillbaka för. Och denna syster var en främmande för honom. Han hade försummat henne, och nu kunde hon icke hjälpa honom.

Han gick fram emot Eva och tog hennes hand igen.

»Farväl,» sade han. »Jag måste gå hem. Tänk inte alt för illa om mig. Gör ni det?» tillade han.

Hon skakade på hufvudet.

»Nej. Ni är svag,» sade hon.

»Ja,» sade han stillsamt. »Jag är svag.»

När Ernst gått, gick Eva länge fram och åter för att få bugt med tårarna, som ville bryta fram.

Men Ernst gick med snabba steg hem. Tankarna brötos inom honom och han kände blot en sak klart: att han måste vinna ro för att gå [ 219 ]sin väg. Ty den väg, som Eva visat honom, den var för svår. Den kunde han inte gå.

Och när han kommit upp på sitt rum, satte han sig vid skrifbordet midt emot fadern, hvilken som bäst höll på att bereda sig till morgondagens lektioner. Han tog fram sin predikan för att gå igenom den ännu en gång. Och hans ögon föllo på textens ord:

»Sade Jesus till Simon Petrus: Simon Jona, älskar du mig mer än desse? Han sade till honom: Ja, Herre, du vet, att jag älskar dig. Sade han till honom: Föd mina lam.»

Ernst försjönk i tankar. Han grubblade på, hvad dessa ord hade att säga honom. Var det tröst, eller var det en anklagelse?

Han visste det icke.


❦❦❦