Pastor Hallin/12
← 11. |
|
13. → |
12.
Lektor Hallins skulle ha stor supé den
tjuguandra mars, till hvilken alla stadens
honoratiores voro inbjudna. Den
dagen var deras bröllopsdag, och det
hade öfvergått till vana i deras
umgängeskrets, att man då skulle vara på
supé hos Hallins. Det var landshöfdingens
och biskopens, ett par af de rika köpmansfamiljerna, rektorn, lektorerna vid läroverket och
deras familjer samt ett par af adjunkterna.
»Tänker Ernst gå med i afton?» sade fru Hallin, när familjen satt samlad omkring kaffet efter middagen.
»Ja, naturligtvis,» sade adjunkten. »Hvarför skulle han inte det?»
»Ser det bra ut, att han går på supé, samma vecka som han skall hålla sin profpredikan?» sade fru Hallin med sin alvarsammaste ton.
»Åh, hvad gör det?» sade adjunkten.
Men vid en blick från sin fru afbröt han sig.
»Ja, hvad tycker du själf?» sade han.
Ernst såg villrådig ut. Han var så van att låta andra bestämma för sig, att det altid kostade på honom, när han skulle fatta ett beslut, som på något sätt stred emot en annans önskningar. Han svarade emellertid, ehuru med litet dröjande stämma:
»Jo, nog hade jag tänkt att gå.»
Och fru Hallin svarade då endast:
»Naturligtvis skall du i en sådan sak göra, som du själf vill.»
Men hela familjen kände åskmolnet, som sväfvade öfver dem, utan att urladda sig, och Ernst började redan att göra sig samvetsskrupler.
Saken var emellertid den, att Selma före middagen förtrott honom, att det skulle komma ungdom. Det hade hon hört af Gabrielle, som hon mött på vägen till skolan. Och då skulle Eva Bauman säkert komma. Ty hennes tant umgicks hos lektor Hallins. Och detta bestämde Ernst. Efter den underrättelsen måste han gå, kosta hvad det ville.
I det hela taget hade han fört ett aldeles nytt lif under de två sista veckorna. Altsedan mötet ute vid bron hade han varit som förändrad. Han hade varit vid godt lynne, skämtat i hemmet och varit öm mot modern. Och det märkvärdigaste af alt: han hade skrifvit sin predikan. Och han hade gjort det utan ansträngning och utan grubbel, lätt som en lek.
Så att fru Hallin hade redan börjat att gifva sina onda aningar orätt.
Men att han nu skulle gå på supén i afton, det var en sak, hvilken han på förhand ansåg för aldeles gifven. Hans mor fick säga, hvad hon ville. Han gjorde tidigt toalett och kom ned i förmaket, färdig före någon af de andra.
— — Alla öfverdragen voro aftagna i lektor Hallins rymliga salong, den hvita spetsduken hängde prydligt öfver det stora divansbordet, lampans sken blef mot det hvita underlaget ännu starkare, och i den förgylda bronskronan i taket voro alla ljusen tända.
Lektor Hallin gick själf i svart frack och hvit halsduk och tog en öfverblick öfver arrangementerna. På honom skulle ingen kunna se, att han var fylda sextio år. Polissongerna voro visserligen silfvergråa och hjässan bar. Men håret hade mycket brunt kvar bland det gråa, och vid högtidliga tillfällen bar han sin fetma med en spänstighet, som om den endast varit ett uttryck för ungdomlig hälsa och kraft. Hans ansigte var nästan fritt från rynkor, åren tycktes ha gått fram öfver honom, utan att ha förmått att göra honom gammal, och i ögonen lyste en spelande munterhet, som gjorde honom nästan ung.
Han kastade en flyktig blick öfver rummens utseende — i sådana fall visste han, att han kunde lita på sin hustru — och gick sedan uppför spiraltrappan, hvilken ledde till rökrummen.
Dessa två rum, ett stort och ett litet, voro hans stolthet och den största lyx, han tillåtit sig. Han såg sig omkring på denna komfort, hvilken han för sig själf kallade »europeisk», och han tänkte med en känsla af fåfänga på, att ingen i hela Gammelby kunde uppvisa maken. Han såg på spelborden, där nya, obrutna kort lågo utkastade. I lampetterna utmed väggarna brunno nya tjocka ljus, och genom portieren, som hängde snedt öfver dörren, glimmade ett ljusgrönt sken fram från den stora lampetten, som hängde midt i det mindre rummet.
Den gamle herrn granskade konjaksetiketterna och höll upp punschkarafinen mot ett ljus för att se, om den var riktigt blank och klar. Sedan räknade han glasen och slog upp en ny cigarrlåda, som han stälde mellan munstycken och sjöskumspipor på ett elegant rökbord. Därefter stälde han sig själf framför en trymå, som gick från golf till tak, och tog en öfverblick af sin yttre människa.
Han drog ihop fracken och vände sig i profil för att se, om magen vuxit sedan fracken var på sist, strök polissongerna bakåt och rättade på halsduken. Lektorns lediga sätt att knyta en hvit halsduk, var hans stolthet. Så nickade han åt sig själf och gnolade omedvetet på en fransk operettmelodi.
Rak i ryggen och med mjuka, elastiska steg gick han utför spiraltrappans mattor och in i salongen.
Där stod hans hustru, sysselsatt med att sköta om den stora lampan, som varit för högt uppskrufvad.
Lektorskan Hallin var klädd i en svart sidenklädning med släp. Vid halsen satt en stor brosch af guld, i hvars midt glänste en pensée af juveler, och omkring den högra armen blänkte ett armband af samma metall, besatt med äkta perlor. Ärmarna voro korta och halföppna samt visade ett par fylliga armar, hvilka ännu hade ungdomens hvita mjukhet.
När hon såg lektorn, gick hon emot honom och lade armarna om hans hals.
»Abel!» sade hon.
Lektorn kysste henne flyktigt på pannan och sköt henne sakta undan. Han var van vid denna känslofullhet, strax innan gästerna skulle komma.
»Ja, min kära vän,» sade han. »Tiden går.»
Och han kastade en blick i spegeln för att se efter om skjortbröstet eller halsduken lidit någon skada.
Lektorskan seglade fram öfver golfvet med den egendomliga gång, som är vanlig hos feta och småväxta fruntimmer, isynnerhet när de äro klädda i sidenklädningar.
»Gabrielle,» ropade hon ut genom dörren.
»Ja, mamma,» lät det inifrån ett angränsande rum.
»Skynda dig!» ropade modern. »Jag hör Axels steg i trappan.» Lektor Hallin fick plötsligt ett nytt ärende upp i rökrummet.
»Se så för tusan, ska nu han komma före de andra?»
Hans hustru gaf honom en förebrående blick och gick ut i köket för att de unga skulle få träffas ostörda. Den här lilla stunden kunde man väl åtminstone unna dem.
I en fart kom Gabrielle utspringande. Hon var klädd i hvit tyll med skära rosetter. Och hon stälde sig skälmskt framför dörren och väntade på att få höra fästmannens ringning.
Den lät inte häller vänta på sig, och med snabba fingrar öppnade fröken Gabrielle dörren, sprang sedan ett par steg baklänges och väntade på den effekt, hennes drägt skulle göra på fästmannen. Hennes lilla mun rörde sig otåligt, och ögonen blänkte under den krusade luggen.
Löjtnanten kom in. Han var i uniform. Kappan kastade han af sig och stannade i full parad med sabel vid sidan och epåletter framför fästmön. Båda stodo de stilla ett ögonblick för att njuta af den andras förtjusning. Gabrielle formligen åt honom med ögonen. Och med ett litet skrik och en själfsvåldig rörelse kastade hon armarna om hans hals och öfverhöljde honom med kyssar.
»Du är så söt, så söt, så söt,» hviskade hon mellan kyssarna. »Kom in till mig, så få vi vara i fred en stund, innan det kommer någon.»
»Lilla Gabby,» sade löjtnanten och följde henne.
Men de ostyriga småsystrarna, som hade hört modern ropa, att »Axel» kom, voro redan färdigklädda i ljusa, korta klädningar, hvita strumpor och utslaget hår, och de passade på, när mamma gått ut i köket, smögo sig genom salen och gingo sedan sakta in i kabinettet, där dörren till Gabrielles rum stod på glänt.
»Tyst,» sade Elin, som var tolf år, till Anna, som var tio.
Och de lyssnade till ömma kärleksord och täta smekningar. Och när det blef tyst, så att de endast kunde ana sig till långa, dumma kyssar, då knepo de hvarandra i armarna för att inte skratta högt.
»Gud, hvad de är fåniga,» sade Anna.
Men Elin var nyfiknare. Hon ville se dem också, och hon gläntade på dörren.
»Tänk, hon sitter i knät på honom,» sade hon till systern.
Så väntade de små oskulderna en stund till, och så störtade de på en gång midt in i rummet och ropade med förenade krafter: Kuckeliku!
Gabrielle rusade ursinnig upp och förföljde dem:
»Det är då ena välsignade ungar.»
Och lektorskan kom med fart inseglande från köket för att skipa rättvisa.
»Ni borde riktigt skämmas att bära er åt så här i dag, när det kommer främmande. Har jag inte sagt er, att ni ska låta bli att retas med stora syster?»
Men i detsamma ringde det på klockan, och Elin skickades ut efter huspigan, som skulle vara tillstädes i tamburen. Lektorskan gick in i salongen för att vara färdig att taga emot, och Gabrielle hängde sig ännu en gång omkring fästmannens hals i det hon öfver hans axel kastade en extra systerlig blick på »de välsignade ungarna».
Gästerna började komma. I tamburen blef det trängsel. Framför toalettspegeln aflöste herrar och damer hvarandra. Det var solida gamla damer med mössor och hårklädsel, gamla herrar med gråa peruker eller bara skinande hjässor och grått skägg. Det var medelålders herrar, de flesta med kala pannor och skinande anleten. Det var eleganta unga herrar med nedkammad lugg och pince-nez. Där funnos medelålders damer med slätkammadt hår och en svart rosett öfver hjässan, alvarliga, stela ansigten, som föraktade världen och alt hvad världens var, och som kommit hit för att visa, att de kunde bruka världen, så som brukade de den icke. Sist funnos där också glada, rosiga flickansigten, hvilka dröjde där länge och lämnade spegeln med just det leende, som var nödvändigt, när man skulle gratulera på en bröllopsdag.
Ty alla, som gingo in, gamla och unga, herrar och damer, alla hade de handskar som till en bal, och somliga af herrarna, som brukade resa till Stockholm och visste, hvad som var fint, höllo chapeau-claque i händerna och behöllo den, medan de stodo i förmaket eller salongen och språkade med damerna, stannade i en vrå eller vid en dörrpost och i eleganta stälningar bildade staffaget i den brokiga salongsinteriören. Och alla kommo de för att gratulera. De bugade, och de nego, och där flögo ord så hjärtliga och så glada, som om ingen kunde drömt om, att en sky någonsin vågat att ens för en sekund förmörka solen på detta lyckliga äktenskaps mönsterhimmel. Fruarna togo sin kära, kära Aurore i famn och kysste henne på munnen eller kindbenet, alt som det kunde falla sig. »Herre gud, lilla Aurore.» »Du ser ju ut som din egen dotter.» »Är det verkligen tjugo år, som ni varit gifta?» »Ja, såge man inte barnen, så kunde man då rakt inte tro det.» »Den söta Gabrielle! Tänk, att hon redan har fästman.» Min rara Aurore, hvad det var snällt af dig att komma ihåg oss.» »Jag är så ledsen att inte ha några blommor. Men alla mina blommor ha farit så illa i vinter.» — Det sista var biskopinnan.
Men det var också alvarligare lyckönskningar, som yttrade sig i långa, menande handtryckningar och hviskande ord. »Gud välsigne dig, lilla Aurore, och gifve dig alt godt.» Medan herrarna mera enformigt uttryckte sina känslor för tillfället: »Har den äran.» »Gratulerar.» »Hoppas … ännu många … glada … år.» »Hm … Häm … o. s. v.
Och fru Hallin tog emot dem alla och nyanserade sina svar efter hälsningarne. Hon log gladt mot de glada och vemodigt mot de alvarsamma. Och medan gästerna fortforo att komma, rörde hon sig ifrigt fram och åter mellan soffan och dörren. Hon fick dem att sitta ned på sina platser och glömde hvarken rang eller antipatier vid placeringen.
Lektor Hallin var glad och strålande. Rak och elegant förde han sin korpulenta kropp mellan damernas långa släp och salongens prydnadsmöbler, utan att trampa ned eller stöta emot. Han hade artiga och förbindliga ord till de äldre damerna, galanta blickar och faderliga klappar på axeln eller kindbenet åt de unga flickorna. Biskopen, som han var du och bror med, ägnade han en bugning, så respektfull, som sig borde för skolans eforus, beledsagad af en liten munter blinkning, hvilken antydde brorskålen, och för sina kamrater hade han all den ogenerade lustighet, som icke skulle ha passat i en salong för någon annan än för lektor Hallin. Han gjorde grimaser åt dem, knuffade dem i ryggen och klappade dem på axeln, så att det smälde i det fina klädet på frackarna. Ty så väl vid dessa mera oskyldiga förbrytelser mot det passande, som ock vid förseelser af mera alvarsamt slag, hade hela Gammelby bara en enda dom öfver honom:
»Herre Gud, det är ju lektor Hallin, vet jag.»
Adjunkten Hallins kommo litet sent. Fru Hallin hade gjort en ovanligt lång toalett, i hvilken adjunkten i tysthet anade ett slags hämd, öfver att Ernst icke velat försaka att gå med. Men när hon kom in i salongen, var hon idel solsken och kysste sin svägerska på båda kinderna, tryckte hennes händer och hviskade: »Kära lilla Aurore». Och svägerskan återgäldade hennes ömhet och smålog med tårar i ögonen. De visste båda, att damerna i sällskapet betraktade dem. Ty hela världen i Gammelby hade reda på, att svägerskorna icke drogo jämt.
Adjunkten Hallin omfamnade hjärtligt sin bror. »Lycka till, gamle Kain,» sade han lifligt.
Och lektorn drog honom muntert i skägget och svarade: »Det växer mossa på gamla träd, Erker.»
Ernst Hallin kände sig något förlägen, när han inträdde i denna samling af människor. Han passade i det hela taget icke i stora sällskap. Han lyckönskade farbrodern och fastern, tafatt och kantigt, tyckte han själf, och bugade sig stelt för damerna. Därefter hälsade han på några af herrarna och stälde sig sedan i en vrå och såg sig omkring.
En tjänsteflicka bjöd omkring té på en bricka, och efter henne kom en annan med en stor bricka, på hvilken lågo massor af småbröd. Fru Hallin räknade ända till fjorton sorter.
Midt i soffan satt biskopinnan med rektorskan Ahlkvist på ena sidan och borgmästarinnan Rundlund på den andra. De samtalade om en bazar, som nyligen blifvit hållen för att skaffa Gammelby ett Magdalenahem, och man berättade nu, att den som nettovinst icke hade inbragt mer än cirka sjuttiofem kronor. De tre damerna talade ifrigt och lutade sig båda fram öfver biskopinnan, som satt med tékoppen i hand och bekymrad skakade på hufvudet, medan hon delade sin uppmärksamhet mellan det projekterade Magdalenahemmet och ett vaniljbröd, som hon tuggade på.
Biskopinnan var en liten mager dam med ett fullkomligt världsligt utseende och idel världsliga intressen. Det såg ut, som om hon aldeles på skämt blifvit satt att presidera i ett biskopligt hus, och hennes man tog icke häller mycken hänsyn till henne hälst som hon var betydligt yngre än han. Chokoladbjudningar på förmiddagarna voro hennes förtjusning, och hon tyckte mycket om att slå sig ned bland ungdomen, när hon kunde komma åt. Ja, i största hemlighet kunde det hända, att hon ibland vågade sig på att kokettera med någon af de yngre herrarna, som tyckte om att roa sig en smula på »lilla biskopinnans» bekostnad.
Ett stycke därifrån satt fru Hallin och samtalade med fru Pegrelli. Inte därför att fru Hallin egentligen hade någon särskild förkärlek för fru Pegrelli. Hon var tråkig och pedantisk och talade inte om annat än sitt eget andliga lif. Men hon hade rykte om sig för att vara en from kvinna, och man sade, att domprosten fäste stor vigt vid hennes omdömen och rådförde sig med henne i många saker, hvilka voro af vigt för församlingen. Och domprostens tanke om någon var bestämmande för alla guds barn i Gammelby. Därför såg fru Hallin upp till fru Pegrelli, såsom till en, hvilken var längre kommen i nåden än hon.
I kväll hade hon dessutom ett särskildt intresse af detta samtal. Ty fru Pegrelli var Eva Baumans tant, hos hvilken sagda unga dam bodde, medan hon ett par månader skulle vistas i Gammelby för att taga lektioner i musik. Och fru Hallin visste, att hennes son på sista tiden ofta varit hos fru Pegrelli. Ja, han hade till och med stannat där till kvällen två gånger. Därför ville fru Hallin uppfylla sin moderspligt och försöka få veta, hvad hennes son gjorde där. Det kunde väl inte vara möjligt, att han, som nu hade så alvarliga saker att tänka på, verkligen skulle gå och leka förälskad. Ty att han på alvar skulle kunna älska Eva Bauman, det kunde fru Hallin inte tänka sig, lika litet som hon öfver hufvud taget skulle hafva kunnat tänka sig detta med någon af de unga flickor hon kände.
Och därför satt hon nu och talade med fru Pegrelli i almänhet om sin son och tackade henne, för att hon varit så vänlig och velat se honom hos sig. Men hur det var, kände hon sig genom detta samtal endast alt mera orolig.
Ernst Hallin såg, att modern talade vid fru Pegrelli, och han kände, hur han rodnade. Han ämnade just gå in i kabinettet, där han visste, att han skulle träffa ungdomen, när han genom dörren hörde Simonsons skarpa röst. Och han stannade obeslutsam.
Téet hade bjudits omkring, och herrarna och damerna sutto eller stodo blandade omkring hvarandra i den stora salongen. I förmaket sutto några herrar och damer, som berättade historier och skrattade, och ute i salen gingo ett par herrar fram och tillbaka och talade politik.
Det låg en stilla väntan i luften. Hvar och en satt eller stod på sin plats, som man gör här i lifvet, när man vet, att man icke kommit dit för att stanna på alvar. Och från damerna hördes här och där en ironisk tacksägelse, för att man så länge fick den äran af herrarnas sällskap. På åtskilliga af herrarnas anleten återspeglade sig en viss oro. De bytte ofta om plats, hviskade i förbifarten i örat på en individ af samma kön, och en och annan såg i hemlighet på klockan.
Isynnerhet såg lektor Kumlander orolig ut. Han hade blifvit invecklad i ett samtal med borgmästarinnan Rundlund och stod nu och myste och bockade sig.
»Hans hustru hade tyvärr inte kunnat komma. Hon var inte riktigt frisk än. Men gudskelof, efter omständigheterna … mycket bra … hon, ja … mycket bra».
Borgmästarinnan lade hufvudet på sned mot sin - feta axel och smålog kokett mot sin gamle kavaljer:
»Om ni karlar någonsin kunde lära er, hvad ni har att tacka oss fruntimmer för?»
Lektor Eneman hade lotsat sig fram till rektorskan Ahlqvist. Han stod med ena handen i sidan, den andra mot soffkanten och benen i kors. Hans ansigte sken, och de gula tänderna lyste fram, medan han talade i ett och oupphörligt kastade blickar omkring sig på sällskapet.
Lektor Bruhn satt ensam vid ett litet bord i förmaket, såg på album och snusade.
Då kom lektor Hallin ned utför spiraltrappan. Han hviskade leende något till ett par af de närmaste och gick därpå fram till en klunga af samtalande herrar.
»Behagar inte herrarna öfvergå till den solidare delen af aftonen.»
Det blef en almän rörelse. Lektor Kumlander afbröt tvärt sitt samtal med borgmästarinnan och gjorde endast en betecknande min uppåt andra våningen. Lektor Eneman stod leende kvar och talade ännu en stund för att visa, att han ägde själfbeherskning. Men benen gingo i sär som af sig själfva, och handen, som han hållit i sidan, började göra lifliga gester liksom för att påskynda samtalet. Herrarna i salen hade redan försvunnit dit upp, och lektor Bruhn reste sig vid första ljud och svarade ett enstafvigt:
»Nå.»
Biskopen satt kvar i sin länstol.
»Jag kommer efter om en liten stund,» sade han.
Endast fästmannen och pastor Simonson ämnade på alvar att stanna hos damerna.
Ernst Hallin hade med en liten suck beslutat sig för att följa med herrarna. Han visste så väl, hur det brukade gå till inne hos ungdomen. Där sutto de unga flickorna och herrarna omkring ett bord och »lekte snillelekar». D.v.s. de kastade en näsduk till hvarandra och sade ett ord, som den andra skulle rimma på, och den som inte kunde rimma, fick ge pant. Eller också skrefvo de karaktärer. Eller också skulle en i sällskapet få sig en vän. Han eller hon gick ut i ett annat rum, och de öfriga kommo öfverens att tänka på en person af annat kön än den, som var ute. Sedan kallades personen i fråga in igen och skulle genom frågor utleta, hvem det var. Eller också gaf man taflor och deviser eller gömde ringen eller lekte »dränka, dra i land och gå i döden» eller lät ryktet gå.
Dessemellan hade man små pratstunder, och då gjordes det upp partier mellan unga, oskyldiga individer. Och så berättades det historier. Alla de unga voro glada. Och de pratade i munnen på hvarandra och skålade med bischof och punsch och skrattade och hade roligt, så att de gamla ibland tystnade utanför och hörde på.
Den ungdomen. Den ungdomen.
Ty hos lektor Hallins visste de, att de altid fingo vara i fred, och att ingen mamma eller tant skulle komma och titta i dörren för att se efter, hvad ungdomen hade för sig. Hela tiden fingo de vara för sig själfva, och när supén var serverad, behöfde de bara taga talrikarne med sig in i kabinettet, och så annekterade de en flaska champagne och behöllo den därinne. Och glädjen stod högt i tak.
Alt detta hade Ernst Hallin så hjärtans gärna velat vara med om. Och han skulle ha känt sig så belåten, bara han hade kommit så långt, att han väl setat i en vrå därinne och fått glädja sig åt de andras glädje och se på Eva Bauman. Men han kunde inte komma sig för med att gå dit. Han stod inte ut med att tänka på, att Simonson skulle sitta i rummet, på samma gång som Eva och han. Naturligtvis skulle han iakttaga dem. Naturligtvis skulle han förstå alting och fästa sina kalla ögon på dem och förstumma dem.
Ernst kastade en blick på fruntimmerna i salongen. Hans mor och fru Pegrelli hade dragit sig ut i förmaket, och alla de andra hade trängt sig tillsammans omkring divansbordet. Biskopen stod framför bordet och sade någonting, till hvilket alla lyssnade. Så bugade han sig och antydde med ett leende, att han tänkte förena sig med herrarna däruppe.
I detsamma föllo hans ögon på Ernst Hallin, och han gick genast fram emot honom.
»Nå, tänker pastorn öfvergå till herrsidan eller stanna hos fruntimmerna?» sade han med ett leende, som berörde Ernst obehagligt.
»Jag tror, jag går dit opp,» svarade han och observerade i detsamma, att modern märkt deras samtal.
Han blef med ens blossande röd, och när biskopen förvånad betraktade honom, blef han ännu rödare.
»Ännu är jag inte förmannen,» sade biskopen, som missförstod orsaken till den unge mannens förvirring.
Ernst kastade en nästan fiendtlig blick på biskopens grofva, välvilliga ansigte, stammade, trasslade in sig, bugade och visste icke, hvad han skulle säga. Biskopen lämnade honom med det intrycket, att unga Hallin måtte vara en besynnerlig kurre, som hälst borde skickas på landet någon tid för att lugna sig. Och i detta ögonblick kände de båda männen för hvarandra en ömsesidig antipati, för hvars orsak ingendera skulle ha kunnat göra sig reda.
När biskopen hade försvunnit, gick Ernst långsamt efter, utan att låtsa sig se modern, som vinkade åt honom.
Han var i en häftigt uppretad sinnesstämning. Han kände sig fiendtlig mot hela sällskapet. Hvarför skulle de placera sig så idiotiskt, herrarna i ett rum och damerna i ett och ungdomen för sig? Hvarför har jag öfver hufvud taget gått hit? tänkte han. Och för hans fantasi stod plötsligt det faktum, att han nästa söndag skulle predika prof. Ämnet, predikans gång, kyrkan full med folk, hela scenen stod plötsligt lifslefvande för honom. Biskopen skulle sitta där i sin bänk och betrakta honom med sin myndiga min och sina kalla ögon och skjuta på den svarta kalotten. Och alla skulle se på biskopen och gissa sig till, hvad han tänkte, och döma predikan därefter. Modern skulle sitta där med hjärtat i halsgropen. Och Eva! För henne skulle han uppträda och ljuga. Inte hade han kallelse till detta, inte var det honom ett oafvisligt behof att förkunna guds ord för människorna. Det hela var en låghet af honom, en skamlig, oförlåtlig låghet, som skulle kröka hans själ i stoftet och smutsa honom under ett långt, tomt och förfeladt lif. Hur hade alt detta gått till? Det var andra, som hade ledt honom. Aldrig hade han haft ett ord att säga själf. Men det skall ta ett slut, tänkte han. Det skall bli annorlunda. Ännu är steget icke taget, ännu kan jag vända om, och jag skall göra det.
Han såg för sig, hur han kom in till fadern och sade honom modigt och lugnt: »Jag kan inte bli prest». Och han kände sig i fantasin så lätt om hjärtat, som om det redan vore öfver, och han vore en fri människa igen.
Men då såg han också en annan syn. Han såg hela deras hem, fadern, som släpat hela sitt lif i skolan, modern, som hela dagarna satt vid sybordet eller stod i köket. Det var fattigt hemma, och det skulle aldrig bli rikare. I många år hade hans föräldrar gladt sig åt det hoppet att få se honom färdig, beredd att arbeta för sig själf. Han visste, hur de skulle taga detta. Det skulle icke uppreta dem. Men de skulle böja sig därunder med bitterhet, som de gjort med alt annat i hela sitt lif.
Utan att tänka därpå hade han tändt en cigarr och stält sig ensam vid kakelugnen i rökrummet. Han väcktes ur sina tankar af, att någon tilltalade honom.
»Hvad står man här och funderar på?»
Det var lektor Bruhn, som stod framför honom med ett rykande toddyglas i ena handen och en brinnande cigarr i den andra.
»Får jag lof att dricka ett glas med dig?»
Ernst såg sig omkring. Han hade icke tänkt på, hvar han befann sig. Han tog hastigt ett glas punsch från en bricka och drack med Bruhn.
»Tack för sist, farbror,» sade han leende.
»Ja, det var en förbaskadt rolig afton,» sade Bruhn. »Det roar mig altid att se folk på en supé som i kväll. Då är det andra tag i dem. Städade och gentila och alvarsamma, som om det inte funnes ett rökrum i hela huset. Och så fort det blir tal om toddy, så försvinner hela bundten, som om de hade eld under sig.»
Han sög en stund på sin cigarr. Ernst Hallin såg frånvarande ut.
»Hur käns det att veta, att du skall predika?» sade Bruhn.
Ernst undvek de skarpa ögonen, som nästan tycktes vilja genomborra honom.
»Åhjo,» sade han.
Lektor Bruhn skrattade torrt.
»Jag tänkte också bli prest en gång i tiden,» sade han. »Men det blef ingenting af. Ty det bar mig emot. Och det var då väl det. Ty sedan blef jag så pass fritänkare, som jag nu är. Och det är en förarglig historia, ifall man råkar vara prest.»
Ernst kände ett stygn i hjärtat, och ett ögonblick fick han lust att tala om alla de tankar, som rörde sig inom honom. Han kände det, som om denna tvära och kantiga människa skulle kunnat förstå honom och gifva honom ett råd. eller åtminstone ett deltagande ord. Men medan han stod och öfvervägde, hur han skulle göra, försvann lusten, och han svarade något intetsägande.
»Man skulle kanske sätta sig,» sade lektor Bruhn.
Och de slogo sig ner vid ett bord, omkring hvilket en grupp herrar sutto och pratade med toddyvirke framför sig.
Öfver rummet låg som ett grått moln af tobaksrök, genom hvilket lampetternas och stakarnas ljus lyste med dämpade lågor. På golfvet stodo fyra spelbord, där alla platserna voro upptagna. Vid tre af borden spelades préférence och vid det fjärde vira. Vid det bord, där Ernst Hallin slagit sig ner, sutto förut några af skolherrarna och tillsammans med dem grosshandlar Andersson, en af Gammelbys rikaste träpatroner med yfviga mustascher och polissonger, pince-nez på näsan och en peruk, som aldrig ville sitta rätt.
I det inre rummet satt biskopen vid ett glas punsch och samtalade med rektor Ahlkvist och lektor Eneman. Biskopen satt så, att han genom dörren kunde hålla öga på det öfriga sällskapet.
Och omkring borden gick lektor Hallin, prydlig och outtröttlig. Han samtalade med alla, drack med alla, räckte till för alla och såg efter, att ingenting fattades.
Det var samma slags tillstälning som för ett par veckor sedan i »lilla salongen». Men den rätta stämningen ville icke infinna sig, och det var häller ingen, som väntade, att den skulle göra det. Herrarna samtalade, skålade med hvarandra, rökte och berättade historier. Men det ville inte komma riktig fart i samkvämet. Man lade band på sig. Man var städad och stel. Och äfven det mest högljudda skratt hade liksom en annan klang.
»Man får lof att hålla sig på mattan för att sedan vara presentabel för de förbaskade fruntimren,» sade lektor Bruhn.
Och kvällen släpade sig fram enformigt och trögt.
Klockan half nio kom landshöfdingen. Det var en liten petig man med slätkammadt hår och polissonger. Han var till ytterlighet elegant klädd och hade något af gammal hofman i hela sitt väsen.
Sedan han hälsat på damerna, gick han upp till herrarna och slog sig ned vid ett spelbord. Lugn och korrekt skötte han sina kort till dess att mattimman kom, med en min, som om han setat på ämbetsrummet.
När klockan blef half elfva, började redan en och annan att se på klockan. När hon blef tre kvart på elfva, uppstod en tydlig rörelse ibland herrarna. Man steg upp ifrån spelborden, putsade naglarna, justerade sin toalett och lade bort cigarrerna.
En och annan af herrarna försvann ned till fruntimren och förde med sig en doft af tobak och spirituosa, som kom damerna att rynka på näsan, samtidigt med att de tackade, för att någon ville vara så snäll och bry sig om oss fruntimmer.
»Det ska bli skönt att få litet mat,» sade lektor Kumlander och fnyste välvilligt mot biskopen, som stod bredvid honom.
Biskopen såg på honom med ett leende, som om han förläte hans indiskretion och själf vore höjd öfver alla liknande svagheter.
»Jag tror verkligen, att jag också börjar känna mig hungrig,» sade han.
Under ett ögonblick var det aldeles tyst i rummet.
Då hördes plötsligt steg i spiraltrappan, och upp kom lilla Erik springande med det glada budskapet, som han högt hviskade till sin fader:
»Mamma hälsar, att supén är färdig.»
Det blef en rörelse bland herrarna, som var så liflig och så påtaglig, att lektorn icke hade behöft att återupprepa uppmaningen. Men han gjorde det i alla fall för formens skull:
»Mina herrar. En sup och en smörgås. Får jag be er hjälpa till att föra ut damerna.»
Ett stilla, beherskadt tumult fylde de båda rökrummen med en rörelse, som när man kastar ut en metref med bete, och det blir en hastig, afvaktande rörelse bland aborrarna. Alla, som sutto, reste sig upp, drogo ned västarna och sträckte på benen. Och en ofrivillig rörelse fram emot trappan förmärktes. Så afstannade den plötsligt igen. Rangordningen skulle iakttagas.
Det uppstod en kort strid vid trappan, som rörde sig omkring, huruvida landshöfdingen eller biskopen skulle gå ner först. De båda herrarna stodo och bugade sig emot hvarandra.
»Den världsliga makten har altid fått stryka på foten för kyrkan.»
»Det var förr i världen … Å, jag ber …»
Men den lille sirlige landshöfdingen sköt behändigt den stora biskopen framför sig, och när de båda hade försvunnit utför trappan, blef rörelsen däruppe med ens liflig och ogenerad.
»Fan, hvad jag är hungrig.»
»Den, som väl hade fått supen.»
Och tätt efter hvarandra: skyndade de hungriga herrarna i en slingrande gåsmarsch utför spiraltrappan. De, som hade största världsvanan och det mest utpräglade själfförtroendet, skyndade direkt in i förmaket och bjödo någon af damerna armen. De andra trängde ihop sig i dörröppningarna. Från alla håll skockade man sig in till matsalen, både damer, herrar och ungdom, och ett ögonblick var det tyst, så att man kunnat höra en engel flyga genom rummet. I stum beundran för guds gåfvor, knäppte hela sällskapet ihop händerna, damerna nego, och herrarna bugade sig. Och i dörren till tamburen stod unga Gustaf Hallin och visade med ett belåtet leende, hur han njöt af den almänna andakten.
Supén var också lysande. På bordens båda ändar var smörgåsbord dukadt, ett för herrarna och ett för damerna. Där fans det kaviar, ansjovis, sardeller, tunga, graflax, förlorade ägg med kräftstjärtar, halstrad potatis, holländsk sill, halstrad ål, gåslefverpastej, finspäckade och skurna hjärpbröst.
Midt på bordet tronade en väldig krokan med årtal och datum af den vigtiga dagen, och i långa rader glänste de slipade glasen öfver den hvita damastduken, släta, höga rödvinsglas utan fot, röda fiskvinsglas med mjölkhvit föt, flata, läckra champagneglas och slipade sherryglas.
Lektor Hallins supéer voro också berömda, och lektorskans kokkonst stod högt i rop. Där fans också lax och kyckling med tomater, champignonomelett, lybsk skinka med kastaniepurée, kräftkransar med förlorade ägg; blomkål med smör och färsk fågel.
»Jag känner igen matsedeln från Gustafva Björklund,» hviskade borgmästarinnan Rundlund till rektorskan Ahlqvist.
»Jag med,» svarade denna. »Men godt är det.»
»Är det någon konst att göra en god supé, här man inte frågar efter, hvad det kostar?» svarade borgmästarinnan och slog knyck på nacken.
Men biskopinnan gick fram emot lektorskan.
»Ack, lilla, Aurore,» sade hon. »Du gör dig då altid så mycket besvär för dina gäster. Tänk, så mycket mat.»
Och lektorskan Hallin strålade. Detta var hennes mest lycksaliga ögonblick. Ty det var inte nog med, att det fans mycket mat, det fans också god mat. Det visste hon. Ty hön hade smakat på alla rätterna själf. Och hon visste, att hon inte behöfde skämmas för dem.
Men så visade gästerna också, att de kunde sentera maten. Den sena timman i förening med det ymniga förtärandet af sötsaker å damernas sida och spirituosa å herrarnas hade drifvit upp hungern till en onaturlig höjd.
»Äter du, Erker, så att du blir mätt?» sade lektorn, i det han drack ett glas rödvin med brodern.
Adjunkten nickade och skrattade.
»Det måtte blir skönt att stiga upp i morgon,» sade han.
Det hade varit en stark dispyt mellan makarna Hallin, när frågan väcktes om, huruvida lektor Bruhn skulle bjudas eller ej. Lektorskan Hallin hade sett förolämpad ut och förklarat, att då kunde man lika gärna låta bli hela supén. Ty om lektor Bruhn var med, så kunde man vara säker på, att han skulle ställa till något spektakel. Men lektorn höll på, att Bruhn skulle bjudas, och så blef han bjuden.
Under kvällens lopp såg det emellertid ut, som om lektorskan skulle få orätt. Ty lektor Bruhn uppförde sig högst exemplariskt. Han åt och drack, lemnade damerna i fred, och när han hvilade sig efter bordets ansträngningar, stod han för det mesta i ett hörn för sig själf, vägde på klackarna och vände sig altibland åt väggen för att snusa. Han tycktes känna med sig, att han behöfde vara på sin vakt.
Emellertid hade en klunga damer samlats i en ring midt framför Bruhn. Det var samma damer, hvilka före supén samtalat om bazaren.
Nu var det ett annat ämne, som kommit på tapeten. Det var pastor Simonson, som väckt ett förslag, att man skulle söka intressera presterna i Gammelby för att gemensamt anordna bibelförklaringar i elementarläroverkets stora sal. Pastor Simonson stod själf midt ibland damerna och talade med torr röst och lifliga åtbörder. Damerna lyssnade med andakt. Och ingen lade märke till Bruhn, som hörde hvartenda ord och gjorde fruktansvärda grimaser för att kunna hålla god min.
Men till sist blef det honom för starkt. Han tog ett steg närmare den samtalande gruppen och hostade. Allas ögon vändes mot honom. Lektor Bruhn hade ej tänkt säga något, men då alla tego, ansåg han det som en pligt att yttra sig och sade därför:
»För min del tycker jag, det är synd att förstöra den enda kväll i veckan, man har ledig att roa sig på.»
Lektor Bruhn tyckte, att han hade yttrat Sig både passande och granlaga. Att man icke kan hafva roligt af bibelförklaringar, ansåg han vara den mest själfklara sak i världen. Och han blef därför i ej ringa mån öfverraskad, när han märkte, hvilken förstämning han väckt.
Till all lycka hade högst få af sällskapetlagt märke till indiskretionen. Lektorskan Hallin Passade på och skickade sin man att dricka med Bruhn, i det hon samtidigt uttalade sin glädje öfver, att hon ändå hade fått rätt.
Kycklingen stod på bordet. Och Bruhns inpass glömdes för kycklingen.
Det var ett ätande utan gräns. Man gjorde sig god ro, åt med öfverläggning och tog för sig i ordning af rätterna, viss, att det skulle räcka till. Och ehuru alla visste, att de dagen därpå skulle klaga öfver gårdagen, så skulle det ändå inte ha fallit någon in att ta hänsyn till denna morgondag.
Men de som kanske njöto mest, voro löjtnanten och Gustaf Hallin. Den förre serverade först sin fästmö och drack ett par glas vin med henne i en fönstersmyg, där han kom åt att kyssa henne mellan klunkarna. Men sedan drog han sig ifrån damsidan och angrep maträtterna med en ifver, som tycktes antyda, att kärleken måtte äga en rent af uthungrande kraft. Och han visade dessutom på ett påtagligt sätt, hur väl han visste att sätta värde på svärfars vinkällare.
Gustaf Hallin hade kommit sent. Han hade förklarat för sin mor, att han skulle lära sig lexorna ovanligt ordentligt, efter han ändå inte fick gå och lägga sig i vanlig tid. Och han kom altid tids nog till supén och skulle ändå hinna med att ha tråkigt ett par timmar.
Under supén höll han sig hos löjtnanten, emedan han af erfarenhet visste, att han på det sättet säkrast skulle hitta fram till de bästa faten. Och löjtnanten höll denna gång till godo med unga Gustafs sällskap. Ty han behöfde någon att klinga med, när han ville dricka vin, det säg så illa ut att gå fram och dricka ensam: Eljest föraktade han skolpojken lika djupt, som skolpojken föraktade »den sabelskramlande sockerprinsen som inte dög till annat än att pussa Gabrielle».
Den enda, som inte åt, var Ernst Hallin. Han var ändå till ytterlighet nervös och förargad. Hela kvällen hade han setat och tänkt på Eva Bauman. Och ändå hade han inte kunnat komma sig för att gå ner för att få träffa henne, utan han hade hela tiden setat hos herrarna och hört Kumlander och Svartegren berätta studenthistorier.
Nu såg han henne. Hon stod ensam vid fönstret i förmaket och åt på en glace. Han tyckte, att hon såg åt det håll, där han stod, och med en plötslig kraftansträngning trängde han sig igenom skaran af ätande och drickande gäster och kom fram till henne.
»God dag, fröken,» sade han förläget: Han tyckte, att hon borde se, hur han längtat efter henne.
Men hon hälsade kyligt och brydde sig inte en gång om att ta honom i hand. Hon sög lugnt på sin glace och sade med ett tonfall, i hvilket Ernst tyckte sig kunna höra en studerad elakhet:
»Har ni haft mycket roligt i afton?»
Han såg på henne med ett par bedjande Ögon, som en hund ibland kan se på sin herre, när han på en gång vill utgrunda hans tankar och bedja godt för sig själf.
»Hur kan ni tro det?» sade han, som om hon hade bort ana, hur han haft det.
Det skulle aldrig kunnat falla Ernst Hallin in, att Eva Bauman, den vackra, den stolta Eva Bauman, hade setat och hela kvällen känt sig till mods aldeles som han själf. Hade han anat det, skulle han kanske hafva kommit sig för att gå in i det rum, där hon satt, till trots för alla nyfikna blickar, till trots för Simonson, till trots för hela världen. Men nu visste han det inte, utan hörde endast, hur hon svarade:
»Eljest skulle ni väl ha kunnat komma på den ljusa idén att byta om plats.»
Det susade för hans öron. Han förstod icke orsaken, men han kände, att hon var ond på honom, och med en förkrossande känsla af fruktan och egen ovärdighet såg han in i de mörka ögonen, som blänkte emot honom. Aldrig hade han tyckt, att hon var så vacker som nu. Hon hade en svart sidenklädning med genombrutna ärmar, och spetsen satt löst och bröt sig mot en underbart hvit hals. Läpparna krökte sig litet föraktligt, och det var vrede i ögonen.
Han böjde sig fram emot henne.
»Jag vet inte hvarför,» sade han. »Men jag kunde inte. Inte bland alla dessa människor.»
Hans röst skälfde, och det hängde tårar i hans ögon. En häftig rodnad flög öfver hennes ansigte och hals, färgade hennes kinder ända upp till hårfästet, och hon var icke så säker på rösten, när hon svarade:
»Tyst. Nu kommer talet.»
Ernst Hallin vände sig om. Där ute hade biskopen knackat i sitt glas, och gästerna hade stält upp sig omkring bordet. Lektor Hallin hade tagit plats bredvid sin hustru, som redan förde näsduken till sina ögon, och Gabrielle hade skyndat fram till sin fästman och stuckit sin arm under hans.
»Mina damer och herrar», började biskopen, och det blef aldeles tyst i det stora rummet.
Biskopen såg med en djupsinnig min i sitt glas, där champagnens perlor oupphörligt stego upp till ytan och försvunno.
»Mina damer och herrar», upprepade han.
Han lyfte ögonen och såg ut öfver sällskapet med något af den säkerhet, som utmärkte hans föredrag ifrån predikstolen.
Och biskopen talade om äktenskapet, som gud själf hade instiftat. Han talade om hemmet, det nordiska hemmet och han citerade skaldens ord:
»Hvad fins på jorden mera värdt,
Att hålla dyrt och kärt?»
Särskildt dröjde han vid en skildring af let Hallinska hemmet.
»Det är icke första gången,» slöt han, »som jag på denna dag och i detta hem har glädjen att utbringa en likartad skål. För hvarje år blir denna skål mera betydelsefull. Ty hvarje år, som gått, har ännu fastare tillknutit bandet mellan det par, som i dag firar årsdagen af den stund, då de lofvade att troget följa hvarandra på vandringen genom lifvet.»
»Bravo,» ropade lektor Eneman och insvepte hela sällskapet i ett triumferande ögonkast.
»I nöd och lust, som de gamla orden lyda,» fortfor biskopen. »Och i våra dagar, när man från alla håll antastar äktenskapets helgd, när familjebanden ej längre aktas, utan det mänskliga godtycket vill taga den gudomliga auktoritetens plats, då, mina damer och herrar, skulle jag önska, att jag kunde få föra dessa stortalande herrar in i — jag vågar gudilof säga — många af våra gamla nordiska hem och fråga dem: Är det denna lycka, ni vill förstöra, denna trohet i nöd och lust — dessa ord uttalade biskopen som om han velat slå fast dem med hammare — hvilken I viljen afskaffa?» .
»Mina damer och herrar,» fortfor biskopen i en lättare ton, »jag ber er förena er med mig och tacka vårt värdfolk för en angenäm afton, och på samma gång önska vi dem många år, lika dem som nu gått till ända. Lycka och välgång.»
Gästerna trängdes omkring värdfolket. Fru Hallin tackade med röda kinder och tårar i ögonen. Lektor Hallin sökte anslå en muntrare ton och bugade sig leende till höger och venster.
Efter supén blef det genast uppbrott bland gästerna. En liten stund försökte man att hålla konversationen uppe och sitta kvar. Men försöket dog bort af sig själft. Och alla kände, att anledningen till samvaron hade bortfallit. Alla voro mätta, och alla ville de hem för att sofva.
Ute i tamburen var det trängsel, och sömniga jungfrur, som setat och väntat under de sista två timmarna, hjälpte fruntimmerna på med kappor och pelsverk. Herrarna kilade uppför spiraltrappan för att komma åt en cigarr, och nere på gatan stod Gustaf Hallin öfverlycklig med två cigarrer, som han hade lyckats smuggla i fickan, och väntade på familjen. Han tänkte röka, när han kom hem på sitt rum. Nu tordes han inte. Det var så många lärare i närheten.
När alla gästerna hade gått, kom lektor Hallin af en händelse ut i tamburen. Dörren till förstugan stod på glänt, och genom dörren uppfångade lektorns vana öra ett misstänkt ljud, hvilket lät som en kyss.
Han gick fram och såg ut. I halfmörkret tyckte han sig skymta en uniformskappa, som försvann utför trappan. Och in genom dörren kom huspigan, röd i ansigtet som en pion.
»Hvem var det, som gick?» sade lektorn, i det han stängde säkerhetslåset.
Flickan såg aldeles förskräckt ut.
»Jag vet inte,» sade hon stammande. »Jag tror, det var löjtnanten.»
Lektorn svarade ingenting, och flickan försvann genast ut i köket.
»Åh fan,» sade lektorn för sig själf. På hans jovialiska ansigte spelade ett listigt leende. »Är det på det lilla viset?»
Med lifliga steg gick han in i salongen och hjälpte sin fru, som höll på att släcka ljusen.
Men när adjunktens blifvit ensamma på hemvägen, tog fru Hallin Ernst under armen och frågade honom:
»Hvad var det, du talade om med biskopen?»
Ernst Hallin vaknade ur sina drömmar och såg med ett eget leende på modern.
»Han frågade, om jag tänkte dricka toddy,» svarade han.
»Om du ville dricka toddy?» sade hon.
»Ja, hvad trodde mamma det var?»
Fru Hallin suckade och gick tyst hemåt vid sonens arm.
❦❦❦