Pauline/Kapitel 03
| ← Stormen |
|
Gravens hemlighet → |
TREDJE KAPITLET.
EN NATTLIG SYN.
Stormen hade lagt sig, och ehuru himlen ännu var överdragen av svarta moln, smög likväl månen stundom fram en stråle emellan dem. Under en av dessa snabba belysningar, vilka snart släcktes av ett fullkomligt mörker, vände jag mina blickar ifrån dörren, som jag trott mig höra knarra, för att kasta dem vidare omkring mig. Jag var, såsom jag trott mig bemärka oaktat mörkret, mitt ibland ruinerna av ett gammalt kloster, och enligt vad man kunde sluta till av de ännu stående kvarlevorna, befann jag mig uti kapellet. På båda sidor om mig sträckte sig de tvenne korridorerna, stödda av låga och välvda arkader, varvid några sönderslagna gravvårdar, omkullkastade bland det höga gräset, utmärkte platsen, där detta klosters forna invånare funno vila efter livet vid foten af stenkorset, som ännu stod uppe, ehuru stympat och berövat sin Kristusbild.
»Du vet», fortfor Alfred, »och alla med verkligt mod skola medgiva, att fysiska företeelser hava en ofantlig inverkan på de intryck, själen emottager. Jag hade nyligen undsluppit en förfärlig storm; nära stel av köld, hade jag inkommit bland dessa obekanta ruiner: tröttheten hade sänkt mig i en sömn, som stördes av ett buller, oväntat i denna enslighet; och äntligen, vid mitt uppvaknande, befann jag mig på själva skådeplatsen för dessa mord och våldsgärningar, vilka sedan två månader förhärjade Normandiet. Jag befann mig där ensam, obeväpnad och, såsom jag sagt dig, i en belägenhet, då kroppsliga förhållanden hindra den domnande själen att återtaga sin spänstighet. Du skall således icke finna det underligt, att alla dessa berättelser framför eldbrasan återkommo i mitt minne, samt att jag blev stående orörlig emot pelaren, i stället för att lägga mig och försöka att åter insomna. För övrigt var jag så fast övertygad, att en mänsklig varelse förorsakat det buller, som väckt mig, att, under mitt forskande i de mörka korridorerna och på det mest upplysta stället av begravningsplatsen, mina blickar ständigt vände sig tillbaka och fästes vid dörren uti muren, där jag var säker att någon ingått. Väl tjugu gånger hade jag lust att gå och lyssna vid denna dörr, om jag skulle höra något ljud, som kunde sprida ljus i mina tvivelsmål; men för att komma dit, måste man gå över en plats, starkt belyst av månen. Men andra människor kunde, i likhet med mig, vara dolda i dessa ruiner och undgå mina blickar endast på samma sätt, som jag undgick deras, d. v. s. därigenom att de höllo sig stilla och orörliga i mörkret. Inom en fjärdedels timma hade dock hela detta ödsliga ställe åter blivit så tyst och stilla, att jag beslöt att draga fördel av första tillfället, då en sky bortskymde månen, för att skynda fram över den rymd av femton eller tjugu steg, som skilde mig från fördjupningen i muren, och lyssna vid denna dörr. Jag behövde icke länge vänta på detta tillfälle; månen beslöjade sig snart, och mörkret blev så djupt, att jag utan fara trodde mig kunna våga att verkställa mitt beslut. Jag skilde mig därför sakta från min kolonn, där jag hittills stått fastväxt, som en götisk stenbild, och smög mig från pelare till pelare, med tillbakahållen andedräkt och lyssnande vid varje steg, fram till väggen av korridoren. Jag följde den en stund, stödd emot densamma, och framkom äntligen till trappstegen, som ledde ned till valvet; jag gick utför tre steg, och var nu framme vid dörren.
Tio minuter lyssnade jag oavbrutet, utan att höra någonting, och småningom begynte min fattade övertygelse lämna rum för tvivlet. Jag började åter tro, att en dröm bedragit mig samt att jag var den enda invånaren i dessa ruiner, som erbjudit mig en fristad. Jag ville lämna dörren och återvända till min pelare, då månen ånyo framgick och upplyste den rymd, jag måste gå över, för att återkomma till min plats. Jag ämnade just begiva mig på väg, i trots av denna olägenhet, som nu upphört att för mig vara en sådan, då en sten lossnade från valvet och föll. Jag hörde bullret, och ehuru jag visste orsaken därtill, spratt jag till, såsom vid en varning; och i stället för att följa min första tanke, kvarblev jag ännu en stund i skuggan av valvet över mitt huvud. Plötsligt trodde jag mig höra ett avlägset och ihållande ljud bakom mig, liksom av en dörr, vilken tillslutes i djupet av ett underjordiskt valv. Snart hördes steg på långt håll; de närmade sig och kommo uppför trappan, vartill de tre avsatserna hörde, som jag nedgått. I detta ögonblick försvann ånyo månen. Med ett enda språng kastade jag mig in uti korridoren, och baklänges, med armarna sträckta bakom mig och ögonen spända emot nischen, som jag lämnat, återkom jag till min skyddande pelare och återtog min post. Efter en stunds förlopp hördes på nytt samma gnisslande, som väckt mig. Dörren öppnades och tillslöts, och nu visade sig en man, som, till hälften framträdd ur skuggan, stannade ett ögonblick för att lyssna och se sig omkring. Då han fann allting lugnt, gick han in uti korridoren och framåt sidan, motsatt till den, varest jag befann mig. Han hade ej gått tio steg förrän jag förlorade honom ur sikte, så tjockt var mörkret. Efter några ögonblick framskymtade ånyo månen, och längst bort på begravningsplatsen varseblev jag den hemlighetsfulle okände med en spade i handen. Han uppkastade en eller två skovlar jord, nedsläppte i gropen ett föremål, som jag ej kunde urskilja, och tvivelsutan för att utplåna alla spår efter sitt förehavande, upplyftade han en gravsten och lade den över förvaringsstället. Efter dessa försiktighetsmått såg han åter omkring sig; och då han varken bemärkte eller hörde någonting, ställde han spaden emot en av pelarne i klostret och försvann under ett valv.
Detta ögonblick hade varit kort, och det jag nu beskrivit tilldrog sig på något avstånd ifrån mig; men oaktat det skyndsamma verkställandet och den handlande personens avlägsenhet från mig, hade jag kunnat urskilja, att det var en man av tjuguåtta eller trettio år, med ljust hår och medelmåttig växt. Han var klädd i ett par underkläder av simpelt blått lärft, lika dem som vanligtvis bäras av bondfolket om helgdagarna; men det som tillkännagav, att han tillhörde en annan klass, än första utseendet gav anledning att förmoda, var en hirschfängare, som hängde vid hans gördel, och vars fäste och beslag lyste i månljuset. Vad hans ansikte beträffar, bleve det mig svårt att därom ge en noggrann beskrivning; emellertid hade jag sett nog därav för att igenkänna honom, om jag händelsevis skulle träffa honom.
Du finner, att detta sällsamma uppträde var tillräckligt att för det återstående av natten förjaga icke allenast allt hopp, utan även all tanke på sömn. Jag förblev således stående, utan att känna ringaste trötthet, och förlorade mig i de tusende tankar, som korsade varandra i min själ, samt fullt och fast besluten att genomtränga denna hemlighet. För det närvarande var det likväl omöjligt. Jag var, såsom sagt, obeväpnad, och hade varken nyckeln till dörren eller en dyrk för att uppbryta den. Dessutom ansåg jag det bättre att avgiva en berättelse om saken för domstol, än att själv företaga ett äventyr, vid vars slut jag väl, i likhet med Don Quijote, kunde råka på en väderkvarn. I första gryningen begav jag mig därför ut samma väg jag kommit, och befann mig snart åter på branten av berget. En stark dimma betäckte havet; jag nedsteg till stranden och satte mig där, i avvaktan på att den skulle skingras. Efter en halvtimmes förlopp uppgick solen, och dess första strålar genomträngde töcknet, som höljde den efter gårdagens storm ännu upprörda och skummande oceanen,
Jag hade hoppats återfinna min båt, som flodvattnet bort uppkasta på landet, och fann honom verkligen uppvräkt bland stenarna. Jag skyndade dit; men utom det att havet, genom sitt fallande, gjort det omöjligt för mig att åter få ned den till vattnet, hade en av bottenplankorna blivit söndersprängd emot en klippkant, och jag måste därför uppgiva all tanke att begagna den för min hemresa till Trouville.
Lyckligtvis är kusten tätt besökt av fiskare, och inom en halvtimma fick jag en båt i sikte. Snart var den inom hörhåll; jag tecknade och ropade. Man både hörde och såg mig, och båten styrde mot land. Jag förde ned däruti masten, seglet och årorna från min farkost, vilken lätteligen kunde bortföras av en ny flod. Själva skrovet överlämnade jag åt sitt öde. Fiskrarne, vilka emottogo mig som en ny Robinson Crusoe, voro ifrån Trouville. De igenkände mig och betygade sin glädje att finna mig vid liv. De hade sett mig avresa dagen förut; och som de visste, att jag ej återkommit, hade de ansett mig vara drunknad. Jag berättade dem mitt skeppsbrott, och sade att jag tillbringat natten bakom en klippa, samt frågade dem i min tur, huru man benämnde ruinerna, som höjde sig från bergstoppen, och dem vi började att få i sikte, då vi avlägsnade oss från stranden. De svarade, att det var det forna klostret Grand-Pré och hörde till parken vid slottet Burcy, som ägdes av greve Horace de Beuzeval.
Det var andra gången detta namn uttalades för mig och det kom mitt hjärta att slå oroligt, emedan det återväckte ett smärtsamt minne; greve Horace de Beuzeval var gift med Pauline de Meulien.
»Pauline de Meulien!» utbrast jag och avbröt Alfred, »Pauline de Meulien!»… och nu vaknade mitt minne. »Ja, så är det… det är henne jag mött med dig i Schweiz och Italien. Vi hade sett varandra i prinsessan B—s salonger, hos hertigen av F—, hos madame de M—. Vad! Jag igenkände henne icke: hon var så blek och avfallen! O! det var en förtjusande kvinna, rik på talanger, behag och snille! Ett härligt svart hår, och ögonen på en gång milda och stolta! Stackars olyckliga flicka! Ack, nu erinrar jag mig henne fullkomligt!»
»Ja», återtog Alfred med rörd och kvävd röst, »ja, det var hon. Även hon igenkände dig, och det var skälet, varför hon undvek dig så sorgfälligt. Det var en ängel i godhet, mildhet och behag. Du vet det, ty, såsom du sade hade vi ofta sett henne tillsammans; men vad du icke vet, är att jag då älskade henne av hela min själ, samt att jag säkert försökt att vinna hennes hand, om jag vid den tiden haft den förmögenhet, jag nu äger. Men jag teg; ty i jämförelse med henne var jag fattig. Jag insåg att jag, om jag fortfor att se henne, vågade hela min framtida lycka emot en föraktfull blick eller ett förödmjukande avslag. Jag reste därför till Spanien, och under mitt vistande i Madrid fick jag höra, att Pauline gift sig med greve Horace de Beuzeval.
De nya tankar, detta af fiskrarne uttalade namn väckte hos mig, började utplåna de intryck, som nattens sällsamma händelser gjort på mitt sinne. Dessutom bidrogo dagen, solen och den ringa överensstämmelsen emellan vårt vanliga liv och sådana äventyr att förmå mig att betrakta allt detta som en dröm. All tanke, att för auktoriteterna inberätta förhållandet, hade helt och hållet försvunnit, och en önskan att själv uppdaga detsamma hade ensam bibehållit sig. För övrigt förebrådde jag mig den fruktan, varav jag ett ögonblick känt mig betagen, och ville giva mig själv en tillfredsställande upprättelse.
Jag framkom till Trouville omkring klockan elva på förmiddagen. Alla människor lyckönskade mig; ty man trodde mig antingen mördad eller drunknad, och gladdes nu att se, det jag sluppit med en liten styvhet i lederna. Jag förmådde också knappt att hålla mig uppe för trötthet, och lade mig med befallning att man skulle väcka mig klockan fem på eftermiddagen och hålla en vagn i beredskap, att föra mig till Pont-l'Éveque, där jag ämnade tillbringa natten. Mina föreskrifter blevo punktligt åtlydda, och klockan åtta var jag på utsatt ställe. Följande morgon klockan sex tog jag en posthäst, och red, föregången av en vägvisare, i fyrsprång till Dives. Min plan var att ifrån denna stad till fots begiva mig ner till havet och följa stranden, till dess jag framkom till ruinerna av klostret Grand Pré, för att vid dagsljuset, helt enkelt såsom älskare av landskap, taga i betraktande detta ställe, vilket jag önskade noggrannt skärskåda, för att igenkänna det och återkomma dit under natten. En oförutsedd händelse förstörde denna plan och förde mig till målet på en annan väg.
Då jag framkom till postmästaren i Dives, som på samma gång var mär uti staden, fann jag gendarmer vid hans port och hela staden i rörelse. En ny blodsgärning hade ytterligare blivit förövad, men denna gång med en djärvhet utan like, grevinnan de Beuzeval, några dagar förut anländ från Paris, hade blivit mördad i själva parken invid slottet, som beboddes av greven samt två eller tre av hans vänner. Förstår du? Pauline, den kvinna som jag älskat, hon vars minne, återkallat i mitt hjärta, nu levde där nytt och ofördunklat ! Pauline mördad… mördad om natten, mördad i parken vid sitt eget slott, medan jag uppehöll mig i klosterruinerna, d. v. s. femhundra steg från henne! Detta var knappast möjligt att tro. Men denna syn, denna dörr, denne man, allt detta återkom blixtsnabbt för min själ. Jag ville tala, jag ville yppa allt, då, jag vet ej vilken aning återhöll mig. Jag hade ännu ingen visshet, och jag beslöt att, innan jag upptäckte något, sträcka mina forskningar ända fram till målet.
Gendarmerna, som blivit kallade klockan fyra om morgonen, gingo för att i laga ordning uppsätta berättelse över tilldragelsen. Mären och fredsdomaren voro tillstädes; men en av läkarne, frånvarande på något sjukbesök, kunde ej hörsamma kallelsen. Jag hade för min konst gjort en kurs i anatomi; jag erbjöd mig såsom kirurg. I brist på någon bättre, blev jag antagen, och vi begåvo oss till slottet Burcy. Hela mitt handlingssätt var instinktmässigt; jag ville återse Pauline, innan kistlocket tillslöts över henne, eller snarare, jag lydde en inre, oförklarlig röst.
Vi framkommo till slottet. Greven hade samma morgon rest till Caën, för att av prefekten utverka tillåtelse att låta föra liket till Paris, där hans familjegrav var belägen, och hade för sin resa begagnat den tid, då rättvisan skulle uppfylla dessa kalla formaliteter, så smärtsamma för en djupt sörjande.
En av hans vänner emottog oss och förde oss till grevinnans rum, Jag kunde med möda hålla mig uppe, och jag var lika blek, som det offer, vilket väntade oss. Vi inträdde i rummet; det var ännu uppfyllt med levnadslukt. Jag kastade en förfärad blick omkring mig och såg uppå en säng en människoskepnad, som röjdes under den redan utbredda svepningen; då kände jag hela mitt mod försvinna. Jag lutade mig emot dörren. Läkaren steg fram till sängen med detta lugn och denna obegripliga känslolöshet, som uppstår genom vana. Han upplyfte lakanet, som höljde den döda kroppen, och avtäckte huvudet; då trodde jag mig ännu drömma eller vara under inflytelse av någon gäckande förblindelse. Detta lik var icke grevinnans de Beuzeval; denna mördade kvinna, vars död vi kommit att intyga, var icke Pauline.