Quentin Durward/Kapitel 32
| ← Mötet |
|
Härolden → |
TRETIOANDRA KAPITLET.
Ransakningen.
Mitt hjerta värmdes hellre af er kärlek,
Än trötta ögat ser er artighet.
Stig upp, stig upp! Jag vet ert hjerta stiger —
Så högt åtminstone, fast knä't det niger.
Shakespeare
id första ljuden af den klocka som
sammankallade Burgunds ädlingar jemte de fåtalige
franska pärer, som kunde komma tillstädes,
inträdde hertig Carl, åtföljd af en del af sin
med korsgevär och stridsyxor beväpnade vakt, i
Herbertstornets sal på slottet i Peronne. Konung Ludvig, som
var beredd på besöket, steg upp och skred hertigen två
steg till mötes, hvarefter han blef stående med en
värdighet i sitt skick, hvilken han, trots torftigheten i sin drägt
och den vanliga förtroligheten i sitt sätt, ganska väl visste
att antaga, när han så ansåg nödigt. Den lugna hållning
han i detta kritiska ögonblick ådagalade, gjorde ett
märkbart intryck på hans medtäflare, som utbytte den häftiga
gång, hvarmed han inträdt i rummet, mot en som bättre
anstod en storvasall vid hans framträdande inför sin
länsherre. Det var tydligt, att hertigen beslutat, att,
åtminstone i början, bemöta Ludvig med alla de formaliteter
som tillkommo hans höga rang; men det var tillika klart,
att han dervid måste göra våld på den uppbrusande
häftighet, som låg i hans karakter, och knapt var i stånd
att beherska de hämdkänslor och den hämdtörst som
kokade inom honom. Också skiftade han oupphörligt färg,
och ehuru han tvang sig att gifva sina åtbörder och i viss mån äfven sitt språk ett yttre sken af höflighet och vördnad,
var hans tal likväl sträft, häftigt och afbrutet, hans
lemmar skälfde, som de varit otåliga öfver den tygel, som
pålades deras rörelser, han rynkade pannan och bet sig i
läpparne, så att de blödde, och hvarje blick och rörelse
förrådde, att den mest lidelsefulla furste, som någonsin
lefvat, var ett rof för ett af sina våldsammaste anfall af
Ylseri.
Konungen såg med lugn och stadig blick denna passionernas strid; ty ehuru hvad han läste i hertigens ögon gaf honom en försmak af dödens bitterhet, hvilken han fruktade både som menniska och syndare, så hade han likväl beslutat, att, lik en försigtig och erfaren styrman, hvarken af sin egen rädsla låta bringa sig ur fattningen, eller lemna rodret, så länge det fans några utsigter att rädda skeppet genom en skicklig lotsning. Då hertigen derför i en sträf och tvär ton sade någonting om bristen på beqvämligheter i hans rum, svarade han, att han ej egde att beklaga sig, då han dittills funnit Herbertstornet vara en bättre vistelseort för honom, än det varit för en af hans förfäder.
»Man har således omtalat traditionen för er?» sade Carl. »Ja — det var här han mördades — men det var derför, att han nekade att ikläda sig munk-kåpan och sluta sina dagar i ett kloster.»
»Det var dumt af honom», sade Ludvig med förstäld likgiltighet; »ty derigenom vann han bara qvalet att bli en martyr, utan förtjensten att vara ett helgon.»
»Jag kommer», sade hertigen, »för att bedja ers majestät öfvervara en rikskonselj, hvari kommer att öfverläggas om saker af vigt, hvilka röra både Frankrikes och Burgunds välfärd. Ni torde vara god att genast infinna er — det vill säga, om ni behagar…»
»Nej, min kära kusin, bry er inte om att drifva artigheten så långt, som att bedja, der ni så dristigt kan befalla. Till konseljen således, efter ers nåd så behagar! Vår svit är något knapphändig», tillade han, blickande på den fåtaliga grupp som lagade sig till att åtfölja honom; »men ni, kusin, får lysa för oss båda.»
Företrädda af Toison d'Or, chef för de burgundiska härolderna, lemnade furstarne grefve Herberts torn och trädde ut på borggården, hvilken, såsom Ludvig varseblef var uppfyld med hertigens lifvakt och hustrupper i lysande rustningar och uppstälda under vapen. Efter att hafva gått öfver borggården, inträdde de i rådssalen, som låg i en modernare del af slottet än den, Ludvig bebott, och som, ehuru förfallen, i hast blifvit någorlunda i ordning stäld till en högtidlig rådsförsamling. Två statsstolar voro uppstälda under samma tronhimmel, af hvilka den som var bestämd för konungen stod två trappsteg högre, än den hertigen skulle intaga, och på hvardera sidan om tronen sutto tjugu af de förnämsta ädlingarne, ordnade efter sin rang, så att, då båda furstarne intagit sina platser, den person, för hvars lagförande man väl kunde säga att konseljen blifvit sammankallad, innehade högsätet och tycktes föra ordet.
Kanske var det för att blifva qvitt denna oegentlighet och de betänkligheter, som kunnat uppstå deraf, som hertig Carl, efter att vårdslöst hafva helsat på konungen, tvärt öppnade sessionen med följande ord:
»Mina gode vasaller och rådgifvare! Det är eder icke obekant, huruledes både i vår faders och vår tid oroligheter uppstått i våra besittningar genom vasallers uppresning mot deras länsherrar och undersåtars mot deras furstar. Helt nyligen ha vi haft det förskräckligaste bevis på, hvilken höjd det onda nått hos oss, genom grefvinnan Isabella de Croyes och hennes tants, grefvinnan Hamelines, anstötliga flykt för att söka beskydd hos en främmande makt, ett beteende, hvarigenom de brutit sin länspligt mot oss och förverkat sina län. Ett annat ännu rysligare och beklagligare exempel företer det gudlösa och blodiga mord, som blifvit begånget på vår käre broder och bundsförvandt, biskopen af Lüttich, samt denna trolösa stads uppresning, hvilken blott allt för mildt blifvit straffad för sitt sista uppror. Vi hafva blifvit underrättade, att sagda beklagliga tilldragelser torde kunna tillskrifvas ej blott qvinnors flyktighet och dårskap samt uppblåsta borgares öfvermod, utan äfven en främmande makts stämplingar och inblandningen af en mäktig granne, af hvilken Burgund endast borde kunna vänta sig den uppriktigaste och tillgifnaste vänskap, om gjorda tjenster förtjena att återbetalas med samma mynt. Om detta skulle visa sig vara sant», sade hertigen bitande ihop tänderna och tryckande hälen hårdt mot golfvet, »hvem kan då förtycka oss, om vi — då vi hafva medlen i vår makt — vidtaga sådana åtgärder, som med ens och vid sjelfva dess ursprung tilltäppa den källa, hvarur allt detta onda årligen flödar till oss?»
Hertigen hade börjat detta tal med temligt lugn, men mot slutet höjde han rösten, och de sista orden uttalade han med en ton, som kom alla rådsherrarne att darra och framkallade en flyktig blekhet på konungens kind. Men Ludvig hemtade likväl genast åter mod och tilltalade i sin ordning rådet i en så sansad och obesvärad ton, att hertigen, ehuru han flere gånger tycktes önska att afbryta eller tysta honom, ej fann något lämpligt tillfälle dertill.
»Ädlingar af Frankrike och Burgund», sade han, »riddare af Helge-Ands och Gyllne Skinnets ordnar! Då en konung måste försvara sig som en anklagad, kan han ej önska sig ädlare domare, än adelns blomma och ridderskapets mönster och stolthet. Vår älsklige kusin af Burgund har så till vida spridt ett dunkel öfver beskaffenheten af den tvist, som uppstått oss emellan, som han af artighet underlåtit framställa den i bestämda ordalag. Jag, som ej har något skäl att iaktaga en dylik grannlagenhet, och hvars belägenhet ej en gång tillåter mig att göra det, anhåller om lof att få tala tydligare. Det är oss, mina herrar, oss, sin länsherre — sin frände och bundsförvandt, som vår kusin, förmådd dertill genom olyckliga omständigheter, som förvändt hans sunda omdömesförmåga och hans bättre natur, gjort den förhatliga beskyllningen att hafva förledt hans vasaller till affall från deras länspligt, eggat det lüttichska folket till uppror, och hetsat den fogelfrie Wilhelm de la Marck att begå ett grymt och skändligt mord. Ädlingar af Burgund och Frankrike, jag kunde med skäl åberopa mig på de omständigheter, hvari jag nu befinner mig, såsom i och för sig en fullkomlig motsägelse till en sådan anklagelse; ty kan man väl antaga, att jag, så länge jag haft mitt sunda förnuft i behåll, utan förbehåll skulle öfverlemnat mig i hertigens af Burgunds våld, medan jag mot honom stämplade ett förräderi, hvilket nödvändigt måste upptäckas, och som, upptäckt, under min nuvarande belägenhet skulle lemnat mig i en med rätta uppbragt furstes våld? Dårskapen hos den, som lugnt satte sig att hvila på en mina, sedan han påtändt den lunta, som skulle orsaka explosionen, voro vishet, jemförd med min. Jag betviflar ej, att bland dem, som föröfvat ohyggligheterna på Schonwaldt, skurkar funnits, som betjenat sig af mitt namn; men kan jag väl anses ansvarig derför, jag, som ej gifvit dem någon rätt dertill? Om två fjolliga qvinnor, misslynta till följd af några romaneska griller, sökt en tillflykt vid mitt hof, är det väl derför afgjordt, att de gjort det på min inrådan? Om man närmare undersöker denna sak, skall man finna, att, då ära och riddarepligt förbjödo mig att såsom fångar återsända dem till Burgund — hvilket, som jag tror, ingen bland er, mina herrar, som bära detta ordenstecken, skulle hafva föreslagit — har jag likväl så mycket som möjligt närmat mig detta mål, genom att ställa dem under en vördad faders i Gudi beskydd, hvilken nu är ett helgon i himmeln.» Här tycktes Ludvig blifva mycket rörd, och tryckte näsduken till sina ögon. »I beskydd, säger jag, hos en med min egen familj och ännu närmare med Burgund beslägtad man, hvars ställning, höga rang inom kyrkan och, ack, hvars talrika dygder, berättigade honom att för någon tid blifva dessa olyckliga flyktingars beskyddare och en medlare mellan dem och deras länsherre. Jag påstår derför, att de enda omständigheter, hvilka enligt min broders af Burgund förhastade åsigt af denna sak, tyckas bekräfta hans orättvisa misstankar mot mig, äro sådana, att de låta förklara sig genom de renaste och bästa bevekelsegrunder, och jag påstår ytterligare, att ej ens det ringaste trovärdiga bevis kan framdragas till stöd för de förnärmande beskyllningar, hvilka väckt min broders ovilja mot en monark, som kommit till honom i full tillit till hans vänskap, samt föranledt honom att förvandla sin högtidssal till ett domaresäte och sitt gästfria slott till ett fängelse.»
»Sire, sire!» utropade Carl, så snart konungen upphört att tala; »hvad det beträffar, att ni befinner er här på en tid, som så olyckligt sammanträffar med verkställandet af era planer, så kan det endast förklaras derigenom, att de, hvilka gjort till sitt lefnadsmål att bedraga andra, ofta, märkvärdigt nog, bedraga sig sjelfva.
Ingeniören dödas ofta genom sin egen petards sönderspringande. Hvad det som kommer att följa beträffar, så skall det få bero på utgången af denna högtidliga ransakning. För hit grefvinnan Isabella de Croye.»
Då Isabella inträdde, stödd på ena sidan af Ursulinerklostret abbedissa och på den andra af grefvinnan Crèvecœur, som af sin man blifvit tillsagd härom, utropade Carl med sin vanliga stränga häftighet: »så-å, min vackra prinsessa, ni, som, då vi sist råkades, knapt kunde finna andrum att besvara våra rättvisa och billiga befallningar; men sedan dess har haft nog starka lungor för att springa lika lång väg som trots någon jagad hind — hvad tycker ni om det hyggliga spektakel ni stält till mellan två stora furstar och två mäktiga riken, som varit nära att råka i krig för ert dock-ansigte?»
Offentligheten i detta uppträde och Carls häftiga tilltal tillintetgjorde helt och hållet Tsabellas beslut att kasta sig för hertigens fötter, bedja honom taga hennes gods i besittning och låta henne draga sig undan i ett kloster. Hon stod orörlig som en rädd qgvinna, hvilken hör åskan rulla på alla sidor omkring sig och vid hvarje ny knall motser den blixtstråle, som skall döda henne. Grefvinnan Crèvecœur, hvars mod liknade hennes börd och den skönhet, hon äfven i sina mognare år bibehöll, ansåg sig här böra träda emellan. »Herr hertig», sade hon, »min unga kusin är under mitt beskydd, och jag vet bättre än ers nåd, huru fruntimmer böra behandlas, så att, om ni ej antar en ton och ett språk, som bättre anstå vårt kön och vår rang, vi på ögonblicket skola aflägsna oss.»
Hertigen utbrast i ett skratt. »Crèvecœur», sade han, »din flathet har gjort en manhaftig dam af din grefvinna; men det angår inte mig. Gif den enfaldiga flickan en stol. Så långt ifrån att jag hyser något agg till henne, ämnar jag henne den högsta nåd och utmärkelse. Sitt ned, fröken, och säg oss så fort ni kan, hvilken ond ande ingaf er att fly från ert fädernesland och löpa land och rike kring som en äfventyrerska.»
Med mycket stammande och täta afbrott tillstod Isabella, att som hon hyst afgjord vedervilja mot det giftermål, hertigen föreslagit henne, och ej såg någon annan utväg att slippa ifrån det, hon hoppats finna beskydd vid franska hofvet.
»Och af Frankrikes monark», tillade Carl. »Derom var ni väl otvifvelaktigt på förhand förvissad?»
»Visserligen rodde jag mig förvissad derom», svarade Isabella, »eljest hade jag väl ej beslutat mig till ett så afgörande steg.» — Här såg Carl på Ludvig med ett obeskrifligt bittert leende, hvilket konungen uthärdade med den största fattning, utom att hans läpp blef litet hvitare än vanligt. — »Men min kunskap om konung Ludvigs afsigter mot oss», fortfor grefvinnan efter ett kort uppehåll, »härledde sig helt och hållet från min olyckliga tant, gsrefvinnan Hameline, hvilken stödde sitt omdöme på försäkringar och antydningar från personer, som jag sedan lärt känna såsom de gemenaste förrädare och trolösaste skurkar i verlden.» Hon berättade derefter i korthet, hvad hon sedan erfarit om Marthons och Hayraddin Maugrabins förräderi, och tillade, »att hon ej det minsta betviflade, att den senares bror, Zamet Maugrabin, hvilken först tillrådt deras flykt, var i stånd till hvilken trolöshet som helst och således äfven att, utan att dertill vara bemyndigad, gifva sig ut för konungens af Frankrike utskickade.»
Efter ett ögonblicks uppehåll återtog Tsabella sin berättelse och fullföljde den i största korthet, ifrån den dag hon i sin tants sällskap lemmade Burgunds område, till Schonwaldts stormning och hennes sammanträffande med grefve Crèvecœur. Den djupaste tystnad herskade i salen, sedan hon slutat sin korta och osammanhängande berättelse, och hertigen af Burgund fäste sina vredgade ögon på golfvet, såsom en den der söker efter en förevändning för att fritt få öfverlemna sig åt sin vrede, men ej kan finna någon som till fyllest rättfärdigar honom i hans egna ögon. »Mullvaden», sade han slutligen, blickande upp, »gräfver ej mindre säkert sina underjordiska gångar under våra fötter, derför att våra ögon ej kunna följa honom i alla hans rörelser. Jag skulle likväl önska, att konung Ludvig ville upplysa mig om, hvarför han behöll dessa damer vid sitt hof, om de ej ditkommit på hans egen inbjudning.»
»Jag qvarhöll dem ej der, kära kusin», svarade konungen; »af medlidande mottog jag dem visserligen i ett enskildt hus, men begagnade första tillfälle att ställa dem under beskydd af den aflidne förträfflige biskopen, er egen bundsförvandt, som, må Gud vara hans själ nådig, bättre än vi eller någon annan verldslig furste var i stånd att förlika det beskydd, man var flyktingarne skyldig, med den pligt som ålåg en furste mot den bundsförvandt, ur hvars land de flytt. Jag frågar öppet denna unga dam, om deras mottagande var hjertligt, eller om det ej tvärtom var sådant, att de ångrade att någonsin hafva tagit sin tillflykt till mitt hof?»
»Det var så långt ifrån hjertligt», svarade grefvinnan, »att det föranledde mig åtminstone att betvifla, huruvida det var möjligt, att ers majestät verkligen gifvit den inbjudning, hvarom vi blifvit tillförsäkrade af dem, som uppgåfvo sig vara era ombud, emedan det i så fall varit svårt att förlika ers majestäts beteende med det man bort kunna vänta sig af en konung, en riddare och en ädling.»
Vid dessa ord kastade Isabella en blick på konungen, som sannolikt skulle vara förebrående; men Ludvigs bröst var skottfritt mot allt dylikt artilleri. Tvärtom tycktes han, i det han blickade omkring kretsen och långsamt utsträckte sina utbredda händer, triumferande göra alla närvarande uppmärksamma på det vittnesbörd för hans oskuld, som grefvinnans svar innebar.
Hertigen af Burgund kastade emellertid en blick på honom, hvilken tycktes säga, att han, om han än i viss grad var bragt till tystnad, derför var långt ifrån tillfredsstäld, och sade derefter tvärt till Isabella: »i denna berättelse om era irrfärder har ni alldeles glömt bort att vidröra vissa kärleksaffärer, mina sköna fröken — såhå! rodnar ni redan? — vissa skogsriddare, som för ett ögonblick störde ert lugn. Något dylikt har kommit för våra öron, och vi skola strax se till, om vi ej kunna göra någonting deraf. Säg mig, konung Ludvig, vore det ej bäst vi utsåge något passande parti för denna kringstrykande Helena af Troye eller Croye, innan för hennes skull flere kungar komma i lufven på hvarandra?»
Konungen gaf lugnt och stillatigande sitt bifall till hertigens ord, ehuru han visste, hvilket förhatligt förslag skulle följa; men Isabella sjelf återvann sitt mod genom sjelfva vådan i sin ställning, och i det hon släpte grefvinnan Crèvecœurs arm mot hvilken hon dittills stödt sig, framträdde hon blygt, men värdigt, och sade, i det hon knäföll framför hertigens tron: »ädle hertig af Burgund, min länsherre, jag erkänner mig hafva felat, då jag utan er tillåtelse lemnat era länder, och vill ödmjukt underkasta mig hvarje straff, ni kan finna för godt att pålägga mig. Jag öfverlemnar i era händer mitt land och mina slott och utbeder mig endast af er godhet och för min fars minnes skull så stor inkomst, som fordras för att tillförsäkra familjen Croyes sista ättling om att blifva mottagen i ett kloster, der hon kan få tillbringa sina återstående dagar.»
»Hvad menar ni, sire, om denna unga dams begäran?» sade hertigen, vändande sig till Ludvig.
»Jag tror, att den är ett uttryck at en helig och ödmjuk känsla», svarade konungen, »hvilken otvifvelaktigt är ingifven af denna himmelska nåd, som man ej bör motarbeta eller hindra.»
»Den sig förnedrar skall varda upphöjd», sade Carl. »Stig upp, grefvinna Isabella; vi mena bättre med er än ni sjelf. Vi erna hvarken indraga era besittningar eller minska ert anseende, utan vilja tvärtom rikligen öka båda.»
»Ack, ers nåd», svarade Isabella, allt jemt på knä, »det är just denna välmenande godhet jag fruktar ännu mer än ers nåds misshag, emedan det nödgar mig…»
»St. Georg af Burgund!» utropade hertigen, »skall då vår vilja och skola våra befallningar ständigt gäckas, oupphörligt motsägas? Stig upp, säger jag er, flickunge, och laga er strax härifrån — när vi få tid att tänka på dig, skola vi nog laga så, att, Teste-Saint-Gris, ni antingen skall lyda, eller också få smaka på det som värre är.»
Oaktadt detta stränga svar förblef dock Isabella liggande vid hans fötter och skulle sannolikt genom sin enträgenhet drifvit hertigen att säga någonting ännu strängare, om ej grefvinnan Crèvecœur, som bättre kände hertigens lynne, mellankommit och fört sin unga slägting ur salen.
Quentin Durward förekallades nu och framträdde inför konungen och hertigen med den frimodighet, som, lika skild från försagdhet som påflugenhet, anstår en välboren och väl uppfostrad yngling, den der ärar den som äras bör, utan att låta sig bländas eller förvirras af deras närvaro, hvilka dessa ärebetygelser tillkomma. Hans onkel hade förskaffat honom medel att åter visa sig i de skotska bågskyttarnes uniform, i hvilken lysande drägt hans utseende och skick tog sig ovanligt väl ut. Hans stora ungdom intog äfven rådsherrarne till hans förmån, så mycket mer, som ingen af dem gerna kunde tro, att den sluge Ludvig skulle valt en så ung person till förtrogen i sina politiska intriger, och det var sålunda konungen i detta som i många andra fall hade stor fördel af sitt besynnerliga val af agenter, hvartill han vanligen utsåg sådana, hvilkas ålder och rang man skulle tyckt minst lämpa dem till ett dylikt val. På hertigens befallning, som bekräftades af Ludvig, började Quentin en berättelse om sin resa med grefvinnorna de Croye ända till grannskapet af Lüttich, sedan han först gifvit en öfversigt af konungens instruktioner, som lydde, att han skulle beledsaga dem i säkerhet till biskopens slott.»
»Och ni lydde följaktligen mina befallningar?» sade konungen.
»Ja, sire», svarade Quentin.
»Ni förbigår en omständighet», sade hertigen. »Ni anfölls ju i skogen af två vandrande riddare?»
»Det anstår ej mig att ihogkomma eller omnämna en sådan tilldragelse», sade ynglingen rodnande.
»Och det anstår ej mig att glömma den», sade hertigen af Orleans. »Denne yngling fullgjorde manligt sitt uppdrag och uppfylde sin pligt på ett sätt, som jag länge kommer att minnas. — Kom till mitt rum, bågskytt, då den här angelägenheten är afslutad, och du skall få se, att jag ej glömt din tapperhet; det fägnar mig att se, att den motsvaras af din blygsamhet.»
»Och kom till mitt också», sade Dunois. »Jag har en hjelm åt dig; ty jag tror jag är skyldig dig en.»
Quentin bugade sig djupt, och förhöret börjades ånyo. På hertig Carls befallning framtog han de skrifna förhållningsorder, han fått till vägledning på sin färd.
»Följde ni ordagrant dessa order?» sade hertigen.
»Nej, med ers nåds tillåtelse», svarade Quentin. »De anbefalde mig, som ni täcktes observera, att gå öfver Maas i närheten af Namur, hvaremot jag följde venstra stranden, såsom varande både den närmare och säkrare vägen till Lüttich.»
»Och hvarför gjorde ni denna förändring?» sade hertigen.
»Emedan jag började misstänka mina vägvisares trohet», svarade Quentin.
»Gif nu akt på de frågor, jag härnäst gör dig?» sade hertigen. »Besvara dem sanningsenligt och frukta ej för någons vrede; men om du söker undflykter eller gör dig skyldig till tvetalan i dina svar, så skall jag lefvande upphänga dig i en jernkedja vid rådstufvutornet, der du mången timma skall behöfva påkalla döden, innan han kommer och förlossar dig.»
En djup tystnad följde. Sedan hertigen slutligen, som han tyckte, gifvit ynglingen tid att besinna de förhållanden, hvari han var försatt, frågade han honom, hvilken varit hans vägvisare, hvem som förskaffat honom den och huru han kommit att misstänka honom. Den första af dessa frågor besvarade Quentin med att nämna ziguenaren Hayraddin Maugrabin, den andra dermed att hans vägvisare blifvit honom anvisad af Tristan l'Hermite; och till svar på den tredje frågan omtalade han, hvad som tilldragit sig i Franciskaner-klostret nära Namur: huru ziguenaren blifvit förjagad ur klostret, och huru han, då dennes uppförande förefallit honom misstänkt, följt honom till ett möte med en af Wilhelm de la Marcks landsknektar, vid hvilket tillfälle han hört, huru de uppgjorde planen till att öfverrumpla de under hans beskydd stående damerna.
»Gif nu noga akt», sade hertigen, »och kom ännu en gång ihog, att ditt lif beror af din sannfärdighet: nämnde dessa skurkar något om, att de af denne konung, jag menar af denne här närvarande konung Ludvig af Frankrike, erhållit uppdrag att öfverrumpla skyddsvakten och bortföra damerna?»
»Om dylika ärelösa bofvar sagt så», svarade Quentin, »så vet jag inte, huru jag skulle kunnat tro dem, då jag hade konungens egna ord att motsätta deras.»
Ludvig, som dittills lyssnat med den mest spända uppmärksamhet, kunde, då han hörde Durwards svar, ej afhålla sig från att draga djupt efter andan, som om hans bröst i hast blifvit befriadt från en tung börda. Hertigen deremot såg slagen och misslynt ut och frågade Quentin ännu nogare, om han ej af dessa mäns enskildta samtal fattat, att den komplott, de uppgjorde, skedde med konung Ludvigs goda minne?»
»Jag upprepar, att jag ej hörde något, som kunde berättiga mig att säga så», svarade Quentin, som, huru han inom sig var öfvertygad om konungens delaktighet i Hayraddins förräderi, likväl ansåg det stridande mot sin pligt att yppa sina egna misstankar; »och om jag verkligen hört dylika personer yttra ett slikt påstående, så säger jag än en gång, att jag ej skulle fäst någon vigt vid deras utsago tvärtemot konungens egna föreskrifter.»
»Du är en trogen budbärare», sade hertigen med ett ironiskt leende, »och jag vågar påstå, att du genom din olydnad för konungens föreskrifter svikit hans förväntan på ett sätt, som kunnat stå dig dyrt, om ej påföljande tilldragelser gifvit din tjockhufvade trohet utseendet af en redbar tjenst.»
»Jag förstår er ej, nådig herre», sade Quentin, »och allt, hvad jag vet, är, att min herre, konung Ludvig, befalt mig att beskydda dessa damer, och att jag följaktligen äfven gjorde det efter min bästa förmåga, ej mindre under resan till Schonwaldt, än under de uppträden, som sedermera föreföllo. Jag ansåg konungens befallningar vara hederliga, och jag har på ett hederligt sätt fullgjjort dem; hade de varit annorlunda, skulle de ej varit tillständiga för en af mitt namn eller min nation.»
»Fier comme un Ecossais», sade Carl, som, huru missnöjd han än var med lydelsen af Quentins svar, likväl ej var orättvis nog, att förebrå honom hans djerfhet. »Men hör du, bågskytt, hvad var det för instruktioner, som föranledde dig, efter hvad jag hört af åtskilliga beklagansvärda flyktingar från Schonwaldt, att paradera på Lüttichs gator i spetsen för de upproriske, som sedan så grymt mördade sin verldslige furste och andlige fader? Och sedan mordet var begånget, hvad var det för ett tal du höll, hvari du, i egenskap af konung Ludvigs sändebud, tillvällade dig myndighet bland dessa bofvar, som nyss föröfvat ett så stort brott?»
»Nådig herre», sade Quentin, »det fins många, som kunna intyga, att jag i staden Lüttich ej tillvällat mig karakteren af en fransk utskickad, utan att den påtrugades mig af det hårdnackadt skränande folket, som ej ville lyssna till mina protester. Detta omtalade jag för biskopens tjenare, sedan jag lyckligt kommit ur staden, och tillrådde dem att tänka på slottets försvar, hvarigenom möjligen den påföljande olycksnattens rysligheter kunnat förekommas. Det är visserligen sant, att jag, i den yttersta fara, för att rädda grefvinnan Isabella och skydda mitt eget lif samt förekomma ett nytt blodbad, betjenade mig af det inflytande, som min förmenta karakter gaf mig; men jag upprepar och vill offra mitt lif för sanningen af mina ord, att jag ej hade något slags uppdrag från konungen i Frankrike, som rörde invånarne i Lüttich, än mindre några föreskrifter att reta dem till uppror, samt att slutligen, då jag gjorde bruk af denna påtrugade karakter, det endast var, som om jag ryckt åt mig en sköld, för att i ett ögonblick af yttersta nöd beskydda mig sjelf och andra, utan att bry mig om, huruvida jag egde rätt till dess sköldmärke.»
»Och deri», sade Crèvecœur, som ej längre förmådde tiga, »handlade min unge reskamrat och fånge med lika mycket mod som förstånd, och hvad han vid detta tillfälle gjorde, kan ej med rätta läggas konung Ludvig till last.»
Ett allmänt bifallssorl hördes bland de församlade adelsmännen, hvilket klingade lika angenämt i Ludvigs öron, som det djupt förtröt Carl. Han kastade vredgade blickar omkring sig, och de tänkesätt, som så allmänt uttrycktes af hans förnämsta vasaller och rådgifvare, skulle sannolikt ej afhållit honom från att öfverlemma sig åt hela våldsamheten af sitt despotiska lynne, om ej des Comines, som förutsåg faran, förekommit den, genom att plötsligen anmäla en härold ifrån staden Lüttich.
»Er härold från väfvare och spiksmeder?» utropade hertigen; »men för in honom genast. Vid vår Fru, skall jag ej af denna härold erfara någonting mer om hans patroners förhoppningar och planer, än denna unga franskt-skotska krigare tyckes böjd att meddela oss.»