Quentin Durward/Kapitel 31

←  Ovisshet

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Mötet

Ransakningen  →

TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
Mötet.

Var trogen, unge krigsman! Hulda tärna
Stå ock vid löftet fast! — Fint spunna ränker
Åt ålderdom och grånad statskonst lemnen.
Förblifven rena liksom himlens hvalf,
Förr'n dunster, sugna upp af sol'n, det fläckat.

Ransakningen.

å den farliga och vigtiga morgon, som föregick de båda furstarnes sammankomst på slottet i Peronne, visade Olivier le Dain sig såsom en driftig och skicklig agent, hvilken genom skänker och löften i alla riktningar främjade Ludvigs bästa, så att, då hertigens vrede skulle uppblossa, alla omkring honom skulle vara angelägna om att släcka i stället för att underblåsa elden. Han smög sig om natten från tält till tält, från hus till hus, skaffande sig vänner, om också ej just i apostelns mening, utan med orättfärdighetens Mammon. Liksom man sagt om en annan mycket skicklig politisk agent, »var hans finger i hvar mans hand, och hans mun i hvar mans öra»; och af hvarjehanda anledningar, af hvilka vi redan antydt några, försäkrade han sig om många burgundiska ädlingars bistånd, hvilka antingen hade något att hoppas eller befara af Frankrike, eller trodde, att om Ludvigs makt blefve för mycket försvagad, så skulle deras hertig djerft och obehindradt framgå på despotismens bana, hvartill han hade en afgjord fallenhet.

Der det gälde att vinna någon, hos hvilken han befarade att hans närvaro och skäl skulle vara mindre välkomna, använde han andra af konungens tjenare, och det var på detta sätt han genom grefve Crévecœur utverkade ett möte mellan lord Crawford, Le Balafré och Quentin Durward, hvilken sedan sin ankomst till Peronne, blifvit hållen i ett slags hederlig fångenskap. Enskilda angelägenheter angåfvos såsom skäl till denna begäran; men sannolikt befarade Crévecœur, att hans herre i passionens uppbrusning skulle kunna förledas till någon vanärande våldsamhet mot Ludvig, och var derför glad att kunna lemna Crawford tillfälle att gifva den unga bågskytten några vinkar, som kunde vara gagneliga för konungen.

Mötet mellan de tre landsmännen var hjertligt, ja till och med rörande.

»Du är en besynnerlig yngling», sade Crawford, i det han klappade Durward på hufvudet, som en farfar sin sonson. »Sannerligen har du inte så god tur, som om du vore född med segerhufva.»

»Det kommer sig bara af att han blifvit bågskytt vid så unga år», sade Balafré. »Aldrig talade man så mycket om mig, kära systerson; men också var jag minst fem och tjugu år, innan jag kröp ur page-kläderna.»

»Och ett fult missfoster till page var du, Ludvig», sade den gamle befälhafvaren; »med ett skägg lik en bakspade och en rygg lik gamle Wallace Wights.»

»Jag fruktar», sade Quentin med nedslagna ögon, »att jag ej länge kommer att åtnjuta denna rättighet till utmärkelse, eftersom jag beslutat lemna min tjenst vid lifvakten.»

Le Balafré blef nästan stum af häpnad, och Crawfords åldriga drag rodnade af missnöje; tills slutligen den förre hemtade sig så pass mycket, att han kunde säga »lemna — lemna sin post vid de skotska bågskyttarne! — Nå, det kunde jag väl aldrig drömma om! Jag skulle ej vilja byta min plats mot att få bli konnetabel af Frankrike.»

»Tyst, Ludvig», sade Crawford, »den der junkern förstår sig bättre på att vända kappan efter vinden, än vi af gamla stammen. Hans resa har gifvit honom en hop vackra historier att berätta om konung Ludvig, och han håller nu på att bli burgundare för att skaffa sig någon liten vinst genom att berätta dem för hertig Carl.»

»Om jag det trodde», sade Balafré, »så skulle jag med min egen hand skära halsen af honom, vore han än femtio gånger min systerson!»

»Men ni borde väl först undersöka, kära frände, huruvida jag förtjenar en sådan behandling», svarade Quentin. »Och er, mylord, får jag underrätta, att jag ej är någon sqvalrare, och hvarken förhör eller pinbänk skulle till konung Ludvigs skada kunna aftvinga mig ett ord af hvad som möjligt kommit till min kunskap under den tid jag varit i hans tjenst. Min ed åligger mig tystnad så till vida; men jag vill ej qvarstanna i en tjenst, der jag, utom farorna af en ärlig strid med mina fiender, äfven är blottstäld för bakhåll från mina vänners sida.»

»Nej, si, om han har något emot att ligga i bakhåll», sade den trögtänkte Le Balafré, blickande på lord Crawford med en bekymrad min, »då, mylord, är jag rädd för, att det är förbi med honom. Jag har väl fallit i bakhåll sina trettio gånger och sjelf legat deri väl dubbelt så många, då det är ett favoritbruk i vår kungs strids-sätt.»

»Ja, så är det, Ludvig», svarade lord Crawford; »men tig emellertid, ty jag tror mig förstå den här affären bättre än ni.»

»Jag önskar till vår Fru, att ni gjorde det, mylord», svarade Ludvig, »ty det skär mig i hjertat att tänka, att min systers son skulle frukta ett bakhåll.»

»Unge man, jag gissar till en del hvad ni menar», sade Crawford. »Ni har råkat ut för oärligt spel under den resa ni företagit på konungens befallning, och ni tror er ha skäl att anse honom för upphofvet dertill?»

»Jag har varit utsatt för förräderi under fullgörandet af konungens uppdrag», svarade Quentin; »men jag har haft den lyckan att undgå det — huruvida hans majestät är skyldig eller oskyldig, är en sak som jag öfverlemnar åt Gud och hans eget samvete. Han födde mig, då jag var hungrig, upptog mig då jag var en vandrande främling, och jag vill aldrig i hans olycka betunga honom med anklagelser, hvilka lätt kunna vara orättvisa, då jag endast hört dem af de nedrigaste munnar.»

»Min kära gosse — min egen pojke!» sade Crawford, omfamnade honom. »Du tänker som en skotte i ringaste roten! Alldeles som den, hvilken vill glömma orsaken till ett gräl med en vän, som kommit på fall, och endast erinra sig hans välvilja.

»Efter som mylord Crawford har omfamnat min systerson», sade Ludvig Lesly, »så vill jag också omfamna honom, ehuru jag önskade få honom att begripa, att det är lika nödvändigt för en soldat att förstå sig på tjensten i ett bakhåll, som det är för en prest att kunna läsa sitt breviarium.»

»Håll mun på er, Ludvig», sade Crawford; »ni är en åsna, min vän, och begriper ej, hvilken välsignelse himlen skänkt er i den här raska pojken. Men säg mig nu, Quentin, min gosse, har kungen fått någon underrättelse om detta ditt ädla, kristliga och manhaftiga beslut? Ty stackars karl, han behöfver väl i sin knipa ha reda på, hvad han har att räkna på. Hade han blott tagit hela grades-brigaden med sig! — Men ske Guds vilja — tror ni han känner till er afsigt?»

»Det vet jag verkligen inte», svarade Quentin; »men jag försäkrade hans lärde astrolog, Martius Galeotti, om mitt beslut att tiga med allt, som kunde skada konungen hos hertigen af Burgund. De enskilda omständigheter, på hvilka mina misstankar grunda sig, vill jag, med förlof, icke ens nämna för ers herrlighet, och jag var naturligtvis ännu obenägnare att yppa dem för filosofen.»

»Ha, ha!» sade Crawford. »Jag kommer nu ihog, att Olivier berättade mig, att Galeotti på det bestämdaste profeterat för konungen om det förhållande ni skulle iakttaga, och det fägnar mig verkligen att han gjort det på bättre grunder än stjernorna.»

»Han profetera!» sade Balafré skrattande; »stjernorna sade honom aldrig, att ärlige Ludvig Lesly brukade hjelpa hans sköna att göra ända på de blanka dukater, han kastat i hennes sköte.»

»Tig då Ludvig, din otäcka best!» sade hans kapten. »Om du ej hyser någon aktning för mina grå hår, derför att jag varit lika god kålsupare sjelf, så haf åtminstone aktning för gossens ungdom och oskuld, och låt oss inte höra något mera sådant der oanständigt prat.»

»Ers nåd må säga hvad han behagar», svarade Ludvid Lesly; »men vid min heder gick inte skoflickaren i Glen-houlakin, andeskådaren Saunders Souplejaw, såsom profet upp emot två sådana Gallotti eller Gallipotti, eller hvad ni kallar honom. Han förutsade, att alla mina systers barn någon dag skulle dö, och han förutsade det just samma timme som det yngsta föddes, och det är den här gossen Quentin, hvilken också helt säkert kommer att dö en dag, för att uppfylla spådomen, hvilket är så mycket bedröfligare, som det, så när som på honom, är förbi med hela kullen. Och en dag så spådde Saunders mig sjelf, att jag skulle göra min lycka genom giftermål, hvilket otvifvelaktigt äfven lär inträffa i sinom tid, ehuru det ej skett ännu — fast jag svårligen kan förstå, huru och när, eftersom jag ej synnerligen längtar efter det äkta ståndet och Quentin är bara pojken. Saunders förutsade också — —»

»Nej», sade lord Crawford, »om spådomen ej synnerligen rör hvad vi nu ha för händer, så måste jag afbryta er, min kära Ludvig, ty både ni och jag måste nu lemna er systerson med böner till vår Fru, att hon måtte styrka honom i hans goda föresats; detta är nämligen en affär, hvari ett enda förhastadt ord kan göra mer ondt än hela parlamentet i Paris kan godtgöra. Må Gud välsigna dig, min gosse, och gör dig ej så brådtom att lemna vår trupp; ty det kommer snart att vankas ärliga hugg på ljusa dagen, utan några bakhåll.»

»Och min välsignelse skänker jag dig också, systerson», sade Balafré; »ty eftersom min ädla kapten är nöjd med dig, så är äfven jag af pligt och skyldighet förbunden att vara det.»

»Ett ögonblick, mylord», sade Quentin, och förde lord Crawford litet afsides från sin onkel. »Jag får ej glömma att nämna, att det fins en person till, som af mig fått veta dessa omständigheter, hvilka, emedan konungens säkerhet fordrar det, för närvarande måste hållas hemliga, och denna person kunde kanske tro, att dess förtegenhets-pligt, som erkänslan och min befattning ålägga mig, ej vore bindande för henne.»

»Henne!» upprepade Crawford. »Nå, Gud sig förbarme! Är det en qvinna med i hemligheten, då sitta vi alla på grund igen!»

»Det skall ni ej tro, mylord», svarade Durward; »men använd ert inflytande hos grefve Crévecœur till att förskaffa mig ett möte med grefvinnan Isabella af Croye, hvilken är den person som känner till min hemlighet, och jag betviflar ej, att jag skall kunna öfvertala henne att vara lika förtegen som jag sjelf rörande allt, som kan uppreta hertigen emot konung Ludvig.»

Den gamla soldaten stod en lång stund och funderade, upplyfte ögonen till taket och nedslog dem derefter mot golfvet, runkade på hufvudet och sade slutligen: »under allt detta ligger någonting, som på min heder öfvergår mitt förstånd. Grefvinnan Isabella de Croye! Ett möte med en dam af hennes börd och rikedom! Och du, en fattig skotsk pojke, så säker att genomdrifva din önskan hos henne? Antingen har du ett ovanligt sjelfförtroende, min unge vän, eller också har du användt din tid väl på resan. Men vid St. Andreas kors! Jag skall emellertid söka göra mitt bästa hos Crévecœur, och som han verkligen befarar, att hertigen kunde blifva så uppretad, att han våldförde sig på konungen, så tror jag att han möjligen beviljar din begäran, ehuru den, på min ära, är högst kuriös!»

Med dessa ord och en axelryckning lemnade den gamle lorden rummet, åtföljd af Ludvig Lesly, hvilken, afpassande sitt utseende efter sin förmans, sökte antaga en lika hemlighetsfull och vigtig min som Crawford, ehuru han ej visste orsaken till dennes förundran.

Efter några minuter återkom Crawford, men utan Balafré. Den gamle mannen tycktes vara vid ett konstigt humör; han skrattade i mjugg för sig sjelf på ett sätt, som sällsamt förvred hans stränga och sträfva drag, samt skakade derjemte på hufvudet såsom åt någonting, hvilket han ej kunde låta bli att ogilla, ehuru han fann det oemotståndligt löjligt. »Vasserra tri, landsman», sade han, »ni är inte buskablyg, ni — inte kommer ni att gå miste om en vacker dam af brist på mod! Crévecœur sväljde er anhållan som en bägare ättika och svor vid alla helgon i Burgund, att om ej furstars ära och konungarikens väl stode på spel, skulle ni aldrig få se ens så mycket som spåren efter grefvinnan Isabellas fotsulor. Om han ej redan hade en dam, och det en som är vacker till, så skulle jag trott, att han sjelf ärnade bryta en lans för detta pris. Kanske tänker han på sin brorson, grefve Stephan. En grefvinna! Jo, jag skall säga jag — kunde ni inte nöja er med mindre än så? Men kom med; ert möte med henne måste bli kort; men jag gissar ni nog vet att begagna ögonblicken — ha! ha! ha! På min ära, jag kan ej banna dig för din förmätenhet, så god lust har jag att skratta deråt!»

Blossande röd i ansigtet, på en gång förolämpad och brydd af den gamle krigarens föga grannlaga slutsatser, samt harmsen öfver att se, i hvilken löjlig dager hans böjelse betraktades af alla personer med erfarenhet, åtföljde Durward tigande lord Crawford till Ursuliner-klostret, der grefvinnan bodde och i hvars samtals-rum han råkade grefve Crévecœur.

»Så, unge man», sade den senare strängt, »ni måste således, som det tycks, innu en gång råka er vackra följeslagerska på er romantiska färd?»

»Ja, herr grefve», svarade Quentin med fast stämma, »och hvad som än mer är, jag måste råka henne ensam.»

»Det skall aldrig ske», sade grefve Crévecœur. »Lord Crawford, ni skall bli vår domare. Detta unga fruntimmer, dotter till min gamle vän och vapenbroder, den rikaste arftagerskan i Burgund, har bekänt ett slags — hvad höll jag på att säga? — Kortligen, hon är en toka och er unga bågskytt här en inbilsk narr — med ett ord de få ej råkas allena.»

»I så fall talar jag ej ett enda ord till grefvinnan», sade Quentin, utom sig af fröjd. »Ni har sagt mig mycket, som jag ej ens vågade hoppas, så inbilsk jag än är.»

»Han har rätt, min vän», sade Crawford; »ni har varit oförsigtig i era meddelanden; men som ni hänskjutit saken till mig och det går ett godt stadigt galler öfver samtals-rummet, så skulle jag råda er att förlita er derpå och låta de unga tu göra sitt värsta med sina tungor. För tusan, grefve, kan ni tveka att låta dessa två ungdomar en minut prata litet slidder sladder i hvarandras öron, då det gäller en konungs lif och många tusendes dessutom!»

Med dessa ord drog han med sig Crévecœur, som följde mycket motsträfvigt och kastade vredgade blickar på den unga bågskytten, i det han lemnade rummet.

Strax derpå inträdde grefvinnan Isabella på andra sidan om gallret, och så snart hon varseblef, att Quentin var ensam i samtals-rummet, stannade hon tvärt och höll under en half minut ögonen sänkta mot golfvet. »Men hvarför skulle jag vara otacksam», sade hon, »om också andra fattat orättvisa misstankar? Min vän — min räddare, skulle jag nästan kunna säga, ty så mycket har jag varit omhvärfd af förräderi — min ende trogne och ståndaktige vän!»

Medan hon talade, räckte hon honom handen genom gallret, ja, lät honom till och med qvarhålla den i sin, tills han betäckt den med kyssar, som ej voro oblandade med tårar. Hon sade endast: »Durward, skulle vi någonsin råkas igen, så tilläte jag ej denna dårskap.»

Om man besinnar, att Quentin vakat öfver henne under så många faror — att han egentligen varit hennes ende trogne och ifrige beskyddare, så torde mina täcka läsarinnor, äfven om bland dem skulle finnas grefvinnor och arftagerskor, förlåta henne detta förnedrande beteende.

Slutligen lösgjorde likväl grefvinnan sin hand, trädde ett steg tillbaka från gallret och frågade Durward i en förlägen ton, hvad han önskade af henne; »ty att ni har en begäran att göra, hörde jag af den gamla skotska lorden, som nyss var här med min kusin Crévecœur. Låt den blott vara billig, — blott sådan att den stackars Isabella kan uppfylla den, utan att bryta emot sin pligt och sin heder, och ni skall ej behöfva befara något afslag. Men ack, tala ej förhastadt — säg ej», tillade hon, i det hon blygt blickade omkring sig, »något, som, om man lyssnade på oss, kunde nedsätta oss båda!»

»Frukta intet, ädla fröken», sade Quentin sorgset; »det är ej här som jag skulle kunna glömma det svalg, som ödet öppnat emellan oss, eller blottställa er för era stolta slägtingars tadel, derför att ni ömt älskas af en man, som är fattigare och mindre mäktig, men kanske af ej mindre ädel börd än de. Låt det försvinna som en nattlig dröm för alla, utom för ett hjerta, der det, ehuru en dröm, skall intaga alla verklighetens plats.»

»Tyst! tyst!» sade Isabella, »för er egen skull — för min — tala ej så. Säg mig hellre, hvad det var ni önskade af mig.»

»Förlåtelse för en som för sina egna sjelfviska afsigter betett sig som er fiende.»

»Jag hoppas jag förlåter alla mina fiender», svarade Isabella; »men ack, Durward, bland hvilka uppträden har ej ert mod och er sinnesnärvaro räddat mig! Denna blodbestänkta sal — den gode biskopen — jag visste ej förrän i går hälften af de fasor, hvartill jag varit ett omedvetet vittne!»

»Tänk ej på dem», sade Quentin, som märkte att den flyktiga rodnad, som under deras samtal uppstigit på hennes kinder, gaf vika för en dödsblekhet. »Blicka ej tillbaka, utan skåda stadigt framåt, som det behöfves dem, hvilka vandra på en farlig väg. Hör på. Ni, om någon, egde rätt att utropa konung Ludvig för hvad han verkligen är, en falsk och listig ränksmidare: men om ni i detta ögonblick beskyller honom för att vara den som uppmanat er till er flykt, eller som upphofsman till planen att spela er i händerna på Wilhelm de la Marck, så skall det kanske i detta ögonblick förorsaka konungens död eller afsättning och i alla händelser gifva anledning till ett af de blodigaste krig, som någonsin uppstått mellan Frankrike och Burgund.»

»Gud förbjude, att jag skall blifva orsaken till sådana olyckor, om de kunna förekommas; och utan tvifvel skulle den ringaste önskan af er vara tillräcklig för att förmå mig att afstå från hvarje tanke på hämd, om jag någonsin varit i stånd att hysa en sådan lidelse. Vore det väl möjligt, att jag hellre skulle vilja hogkomma de oförrätter, konung Ludvig begått mot mig, än era ovärderliga tjenster? Men huru skall jag bära mig åt? Om jag kallas inför min suverän, måste jag antingen tiga eller tala sanningen. Det förra skulle anses som trots, och ni vill väl ej att jag skulle låta en osanning komma öfver mina läppar?

»Visst inte», sade Durward; »men låt ert vittnesmål mot Ludvig inskränka sig till hvad ni bestämdt vet vara sant, och när ni omtalar hvad andra berättat, så låt det blott bli som rykten, och tag er till vara för att gifva bekräftelse på något, som ni ej på grund af egen erfarenhet kan veta vara sant, om ni än aldrig så mycket tror detta vara fallet. Det församlade burgundiska rådet kan omöjligen vägra en monark samma rättvisa, som i mitt land förunnas den ringaste anklagade. Det måste anse honom oskyldig, tills bestämda och fullgiltiga bevis ådagalägga hans brottslighet. För att derför bevisa, hvad ni ej personligen med visshet vet, erfordras andra intyg, än hvad ni ryktesvis hört.»

»Jag tror mig förstå er», sade grefvinnan Isabella. »Jag skall förklara min mening ännu tydligare», sade Quentin, och började derför på att förtydliga den genom flere exempel, då det ringde i klosterklockan.

»Detta är signalen att vi måste skiljas», sade grefvinnan — »skiljas för evigt! Men glöm mig ej, Durward; jag skall aldrig glömma er — era trogna tjenster —»

Mera förmådde hon ej säga, utan räckte honom å nyo handen, hvilken han åter tryckte till sina läppar, och jag vet ej huru det kom sig, att då grefvinnan sökte lösgöra sin hand, hon råkade komma så nära gallret, att

Mötet mellan Quentin Durward och Isabella de Croye i Ursuliner-klostret i Personne.

Quentin dristade trycka en afskedskyss på hennes läppar. Isabella bannade honom ej derför, och kanske hade hon ej heller tid dertill, ty Crévecœur och Crawford, hvilka från något titthål varit ögonvittnen, om ej öronvittnen till hvad som föregick, inrusade i rummet, den förre blossande af vrede, den senare skrattande samt hållande grefven tillbaka.

»På ert rum, gunstig fröken, på ert rum, hvilket borde utbytas med en cell samt vatten och bröd!» utropade grefven till Isabella, som nedfälde sin slöja och skyndsamt aflägsnade sig. »Och ni, min värda herre, som är så oförskämd — det kommer en tid, då konungars och rikens öden ej äro förknippade med sådana som ni, och då skall ni erfara straffet för er djerfhet, att upplyfta edra usla blickar — — »

»Tyst! tyst! — Ni har redan sagt nog — håll upp — håll upp», sade den gamla lorden, »och ni, Quentin, tig, jag befaller er, och begif er hem till ert qvarter. — Det är ingen anledning till så mycket hån heller, herr grefve Crévecœur, det kan jag gerna säga nu, sedan han ej hör oss. Quentin Durward är lika god adelsman som kungen, han är blott, såsom spanioren säger, icke så rik. Han är lika ädel som jag, och jag är hufvudman för min ätt. Sch, sch, min vän, det duger ej att tala till oss om straff.»

»Mylord, mylord!» utropade Crévecœur otåligt; »dessa utländska legoknektars oförskämdhet har blifvit ett ordspråk och borde snarare stäfjas än uppmuntras af er, som är deras anförare.»

»Herr grefve», svarade Crawford, »jag har femtio års tid fört mitt kommando, utan att behöfva råd, hvarken af fransman eller burgundare, och med er tillåtelse ärnar jag äfven göra så hädanefter, så länge jag kommer att behålla det.»

»Nå, nå, mylord, jag ämnade ej visa er någon missaktning», sade Crévecœur. »Er börd så väl som er ålder berättiga er att vara otålig, och hvad det unga herrskapet beträffar, vill jag öfverse med det förflutna och sörja för, att de aldrig skola råkas igen.»

»Tag inte det på er salighet, Crévecœur», sade den gamle lorden skrattande; »man påstår att berg kunna råkas, och hvarför då ej varelser af kött och blod, som ha ben och lif, och kärlek att sätta sagda ben i rörelse? Den der kyssen, Crévecœur, den var riktigt ljuf och, som mig synes, betydelsefull.»

»Nu vill ni återigen söka ställa mitt tålamod på prof», sade Crévecœur; »men jag vill ej skänka er denna fördel öfver mig. — Hör, slottsklockan ringer till sammankomst på slottet — en fruktansvärd sammankomst, hvarpå endast Gud kan veta utgången!»

»Utgången kan jag förutsäga, grefve», sade den gamle skotske lorden, »och den är, att om man brukar våld emot konungens person, så skall han, ehuru omgifven af fåtaliga vänner, men talrika fiender, likväl hvarken falla ensam eller ohämnad; och det gör mig ondt, att hans egen uttryckliga befallning hindrat mig från att för en sådan händelse vidtaga några förberedande åtgärder.»

»Mylord Crawford», sade burgundarn; »att förutsätta en sådan olycka, är just rätta sättet att föranleda den. Lyd ni er kunglige herres befallningar och gif ingen förevändning till våld, derigenom att ni för hastigt fattar humör, så skall ni få se, att dagen går förbi mycket lugnare, än ni nu förmodar.»