Skattkammarön/Kapitel 10
| ← Kapitel 9 |
|
Kapitel 11 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Hela natten tog det oss att få allt stuvat på sina rätta platser och båtlast efter båtlast av godsägarens vänner kom ombord, herr Blandly och andra av hans sort, för att önska honom god seglats och säker hemkomst. Aldrig hade jag upplevt en lika jäktig kväll på Amiral Benbow då jag fått arbeta ens hälften så hårt; och jag var alldeles slutkörd när, strax före gryningen, båtsmannen blåste i sin pipa och besättningen mannade ankarspelen. Jag skulle dock ha kunnat vara dubbelt så trött, utan att det skulle ha kunna förmå mig att gå under däck, eftersom allt var nytt och så intressant — de korthuggna kommandoropen, pipans gälla visslande och männen som slet på sina platser i skeppslyktornas glimrande sken.
”Nå, Stekvändarn, sjung för oss nu”, ropade någon.
”Den gamla vanliga sången”, ropade någon annan.
”Låt gå, kompisar”, sade Långe John, som stod och såg på med sin krycka under armen. Så stämde han med ens upp den melodi och de ord jag kände till så väl:
Femton man på en död mans kista —
Och så stämde hela besättningen in i omkvädet:
Jo-ho-ho och en flaska med rom!
Och på det tredje ”ho!”-et tog de i och lät ankarspelet gå för full fart.
Till och med i denna spännande stund förde det mig tillbaka i tankarna till gamla Amiral Benbow för en sekund, och jag tyckte mig höra kaptenens röst gnälla med i refrängen. Men strax därpå var ankaret uppe; och sedan hängde det där, droppande i förstäven; så fick vi vind i seglen och land fartyg passerade oss på båda sidor; och innan jag hann luta mig i kojen för att stjäla mig en timmes slummer hade “Hispaniola” inlett sin resa till Skattkammarön.
Jag avser inte att berätta om alla detaljer under seglatsen. I stort sett var den mycket lycklig. Skeppet visade sig vara mycket sjödugligt, besättningen var duktiga sjömän och kaptenen visste verkligen vad han gjorde. Men innan vi nådde Skattkammarön skedde ett och annat som jag måste redogöra för.
För det första var det herr Arrow, som visade sig vara värre än kaptenen hade befarat. Besättningen hade ingen respekt för honom och manskapet gjorde som de ville vad honom anbelangade. Men det var på långt när det värsta i saken, eftersom efter en dag eller två till sjöss började han uppträda på däck med dimmig blick, rödblommig om kinderna och osäker i sitt tal och alla övriga tecken på berusning. Gång efter annan beordrades han ner under däck som straff. Ibland föll han omkull och skadade sig; ibland låg han hela dagarna i sin lilla koj på ena sidan i kappen; och ibland kunde han under någon dag eller två förefalla fullkomligt nykter och sköta sina åligganden åtminstone någorlunda väl.
Men vi kunde dock aldrig få reda på var han förvarade sin sprit. Det var fartygets stora gåta. Vi bevakade honom, men kunde inte lösa den; och då vi frågade honom rakt ut, skrattade han bara åt det om han var berusad och om han var nykter svor han vid allt heligt att han aldrig drack annat än vatten.
Inte bara var han värdelös som officer, utan han utgjorde ett dåligt exempel för besättningen. Dessutom stod det klart för oss, att på detta vis skulle han snart komma att ta livet av sig, så ingen var särskilt förvånad eller ens sörjde speciellt mycket, då han en mörk natt, i grov sjö, han helt enkelt försvann och aldrig mer återsågs.
”Han har gått överbord!” sade kaptenen. ”Nå, mina herrar, då slipper vi bekymret med att slå honom i bojor.”
Men där stod vi, utan styrman; och det blev därför naturligtvis nödvändigt att befordra en man ur besättningen. Båtsmannen, Job Anderson, var den dugligaste mannen ombord och även om han behöll sin gamla titel, tjänstgjorde han i alla fall som styrman. Herr Trelawney hade varit till sjöss förr och hans kunskaper kom väl till pass, eftersom han ofta tog en törn till rors när det rådde gott väder. Och rorgängaren, Israel Hands, var en noggrann, kunnig gammal erfaren sjöman som kunde anförtros vilket uppdrag som helst.
Han var Långe John Silvers vän och förtrogne och då jag nämner hans namn för det mig till att beskriva vår skeppskock, Stekvändarn, som besättningen kallade honom.
Ombord bar han sin krycka i ett snöre runt halsen, för att få bägge händerna så fria som möjligt. Det var en syn att se honom sätta kryckans fot mot ett av skotten, för att därpå, lutad mot den, följa varje rörelse fartyget gjorde, medan han sysslade med sin matlagning, lika tryggt som på torra land. Ännu mer egendomligt var det att se honom i den allra värsta sjögång ta sig fram över däck. Han hade spänt upp en eller ett par rep för att hjälpa honom ta sig fram på de större fria däcksytorna — Långe Johns öronringar, som de kallades; och han kunde ta sig från ett ställe till ett annat, ibland med hjälp av kryckan, ibland med den släpande efter sig i sitt snöre, lika snabbt som någon annan man kunde gå. Ändå uttryckte de av karlarna som hade seglat med honom förr i tiden sitt beklagande för att se honom som krympling.
”Han är inte som andra män, vår stekvändare”, sade rorsmannen till mig. ”Han gick i fina skolor i sina unga dagar och talar som en bok när det kommer för honom; och modig är han — ett lejon är rena krukan i jämförelse med Långe John! Har sett honom tampas med fyra karlar på en gång och slå samman skallarna på dem — och det helt obeväpnad.”
Hela besättningen respekterade och till och med lydde honom. Han hade sitt särskilda sätt att tala med var och en och att göra dem små tjänster. Mot mig var han alltid vänlig och alltid glad över att se mig i kabyssen, vilken han höll skinande ren, med kastrullerna fejade hängande på skotten och sin papegoja i en bur i ena hörnet.
”Kom hit, Hawkins”, brukade han säga; ”kom och få dig en pratstund med John. Ingen är mer välkommen här än du, grabben. Sitt ner och lyssna på lite nyheter. Här är kapten Flint — det är min papegojas namn, efter den berömde piraten — och kapten Flint har spått att vi får en lycklig resa. Eller hur, kapten?”
Och så brukade papegojan skrika, snabbt, ”piastrar, piastrar, piastrar!” till dess man undrade om dess luft aldrig skulle ta slut, eller tills John kastade sin handduk över buren.
”Den där fågeln, förstår du”, brukade han säga, ”är kanske tvåhundra år gammal, Hawkins — de lever för det mesta hur länge som helst; och om någon någonsin sett värre skurkstreck än honom, så måste det vara djävulen själv. Hon seglade tillsammans med England, den store kapten England, sjörövaren. Hon har varit i Madagaskar, Malabar, Surinam och Providence och Portobello. Hon har varit med om att fiska upp skatter från förlista skepp. Det var då hon lärde sig säga ’piastrar’ och det skall man inte undra över; det fanns trehundrafemtio tusen av dem där, Hawkins! Hon var med om kapningen av vicekungens över Indien skepp utanför Goa, det var hon; och då man ser på henne nu kunde man tro att hon bara var en liten unge. Men du har luktat krut du — eller hur, kapten?”
”Klart att vända!” brukade då papegojan ropa.
”Å, hon är en fin sort, det är hon”, sade kocken då och ge henne en sockerbit ur sin ficka, varvid fågeln hackade på sitt galler och svor oavbrutet, som bevis på sin gudlöshet. ”Du ser”, tillade då John, ”man kan inte vistas i närheten av lort utan att smutsa ner sig själv, min gosse. Här sitter denna min stackars gamla oskyldiga fågel och svär så det osar svavel, utan att ha en aning om det, det är då säkert. Hon skulle säga samma saker om man så tog med henne i högmässan.” Och så brukade John röra vid luggen på det där allvarliga sättet, som alltid kom mig att tycka att han var den främste bland alla män.
Samtidigt stod godsägaren och kapten Smollett fortfarande inte på särskilt god fot med varandra. Godsägaren gjorde ingen hemlighet av saken; han föraktade kaptenen. Kaptenen å sin sida talade aldrig utom då han blev tilltalad, och då med skarpt, kort och torrt tonläge och utan ett onödigt ord. Han höll med om, då man ställde honom mot väggen i frågan, att han tycktes ha haft fel i fråga om besättningen, att vissa av dem var väl så duktiga som han kunde önska sig och att de alla hade uppfört sig tämligen väl. Vad fartyget anbelangade hade det fallit honom fullkomligt i smaken. ”Hon ligger ett streck närmare vinden än vad en sjöman ens har rätt att förvänta sig av sin egen lagvigda hustru, herrn. Men”, brukade han tillägga, ”det enda jag säger är att vi är inte hemma ännu och jag tycker inte om den här seglatsen.”
Godsägaren brukade, då han hörde detta, göra helt om och marschera uppför och nerför däcket med hakan i vädret.
”Ett enda ord till från den där karlen”, brukade han säga, ”och jag kommer att explodera.”
Vi fick en del hårt väder under vår resa, vilket endast bevisade “Hispaniola”s goda sidor. Alle man ombord föreföll nöjda och det skulle ha varit underligt annars, eftersom min tro är att det aldrig har funnits en så bortskämd besättning sedan den dagen Noak gav sig ut till sjöss. Dubbla romgroggar delades ut vid minsta anledning; besättningen fick dubbel matranson emellanåt, till exempel om godsägaren fick höra talas om att någon i besättningen fyllde år och det stod alltid en öppnad äppeltunna midskepps, där var och en kunde ta för sig fritt efter behag.
”Har aldrig märkt att det kommit något gott ur sådant”, sade kaptenen till doktor Livesey. ”skäm bort besättningen i skansen, ställer man till ett helvete för sig. Det är min åsikt.”
Men det skulle ändå komma något gott från den där tunnan med äpplen, eftersom om den inte varit, skulle vi inte ha fått den minsta förvarning och kanske alla ha gått under genom förräderi.
Så här gick det till:
Vi hade gått upp i passadvindarna för att ta oss till den ö som var vårt mål . jag har inte tillåtelse att vara mer specifik — och vi seglade nu ner mot den med skärpt utkik dag och natt. Det var nästan den sista dagen på vår utresa enligt noggranna beräkningar; under natten eller senast vid middagstid följande dag borde vi sikta Skattkammarön. Vår kurs var sydsydvästlig och vi hade en stadig bris tvärs midskepps och sjön var lugn. “Hispaniola” rullade stadigt och doppade sitt bogspröt då och då i ett moln av vattenstänk. Vi hade alla segel satta; alla ombord var på sitt bästa humör, eftersom vi nu var så nära målet för den första delen av vårt äventyr.
Då hampade det sig så, efter solnedgången, då alla mina arbetsuppgifter var avklarade och jag var på väg till min koj, att jag var sugen på ett äpple. Jag sprang upp på däck. Utkiken befann sig i fören, där han spanade efter ön. Mannen vid rodret såg upp mot seglen och visslade tyst för sig själv och det var det enda ljudet, förutom vattnets plaskande mot fartygets sidor.
Jag dök ner i äppeltunnan, bara för att upptäcka knappt fanns några äpplen kvar alls; men då jag satt där nere i mörkret, med ljudet av vattnets kluckande och fartygets gungande rörelser, måste jag ha fallit i sömn, eller varit mycket nära att göra det, då en storvuxen man satte sig ner med en duns i dess närhet. Tunnan skakade till då han lutade sina axlar mot den och jag skulle precis till att hoppa upp ur den, då mannen började tala. Det var Silvers röst och innan jag ens hört ett dussin ord, skulle jag inte ha visat mig för allt i världen, utan kunde endast ligga kvar där, darrande och med öronen på skaft, fruktansvärt nyfiken, men samtidigt livrädd, för av dessa ord förstod jag att alla hederliga mäns liv ombord berodde på mig.