Skattkammarön/Kapitel 25
| ← Kapitel 24 |
|
Kapitel 26 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Jag hade nätt och jämt fått fäste på bogsprötet då klyvaren slog över och fylldes på andra bogens halsar, med ljudet som av ett kanonskott. Skonaren darrade från kölen och uppåt av denna förändring, men i nästa stund, medan de övriga seglen fortfarande drog, slog klyvaren tillbaka och hängde sedan slak.
Detta hade sånär kastat mig ner i havet och jag lät nu ingen tid gå förlorad, utan kravlade in längs bogsprötet och tumlade hals över huvud ner på däck.
Jag var på skansens läsida och storseglet, vilket fortfarande drog, dolde stora delar av akterdäck för mig. Inte en själ fanns att se. Däcksplankorna, som inte svabbats sedan myteriet, täcktes av avtrycken från många fötter och en tomflaska, avslagen vid halsen rullade fram och tillbaka vid spygatten som en levande varelse.
Plötsligt lade sig “Hispaniola” rakt upp i vinden. Klyvarna bakom mig smällde högljutt och rodret slamrade även det och hela fartyget hävde sig och skälvde, och i samma stund svängde storsegelsbommen in över däck med tågen jämrande sig i blocken och jag såg nu läsidan på akterdäck.
Där fanns de två vakterna, helt visst; rödmössan på rygg, stel som en båtshake, med utsträckta armar som på ett krucifix och med tänderna synliga genom de särade läpparna; Israel Hands satt lutad mot relingen, med hakan mot bröstet och sina händer framför sig på däcket, med ansiktet blekt som en talgdank under solbrännan.
Ett krängde och stampade fartyget som en oinriden häst, med svällande segel, än på ena bogens halsar, än på den andra och bommen svängde av och an till dess att masten jämrade sig högljutt under påfrestningen. Då och då kom ett moln av lätta stänk över relingen och fartygets stäv stampade mot vågorna: så mycket sämre detta stora fartyg red på vågorna än min hembyggda, skeva getskinnsbåt, så numera låg på havsbotten, hade gjort.
Vid varje duns som skonaren tog, gled den rödmössade fram och tillbaka, men — vilket var hemskt att skåda — varken hans ställning eller hans öppnade grin rörde sig det minsta trots den omilda behandlingen. Vid varje stöt tycktes även Hands att sjunka alltmer samman och lägga sig tillrätta på däcket, medan hans fötter gled allt längre isär och hela hans kropp komma att kana mot fören, så att hans ansikte, undan för undan, kom att döljas för mig och, slutligen, kunde jag inte se något av honom nedanför öronen och en sliten polisonglock.
Samtidigt lade jag märke till att runt dem båda två stänk av mörkt blod på däcksplankorna och blev alltmer övertygad om att de hade dödat varandra i sin druckna vrede.
Medan jag sålunda iakttog dem och undrade, under ett lugnt ögonblick, då fartyget höll sig stilla, rullade Israel Hands delvis runt och med ett lågt stönande vred han sig tillbaka i den ställning som jag ursprungligen funnit honom. Stönandet som signalerade smärta och dödskamp och det sätt på vilket hans käke hängde slappt ned var hjärtskärande. Men då jag erinrade mig det samtal jag hade avlyssnat från äppeltunnan, lämnade jag all medkänsla bakom mig.
Jag gick akterut, tills jag nådde stormasten.
”Jag kom tillbaka ombord, herr Hands”, sade jag ironiskt.
Han rullade med ögonen vilt, men var alltför medtagen för att uttrycka sin förvåning. Allt han fick fram var ett enda ord: ”Konjak.”
Det slog mig att det inte fanns någon tid att förlora och så dök jag under bommen, som återigen slog över däck och drog mig akterut och nedför lejdaren till kajutan.
Där rådde sådan oordning att ni knappt kan föreställa er den. Alla låsta skåp hade brutits upp i jakten efter kartan. Durken var täckt av ett tjockt smutstäcke där skurkarna hade satt sig för att supa eller pokulera efter att ha vadat runt i träsken runt deras läger. Skotten som alla var målade i klar vit färg med förgyllda lister, var täckta av smutsiga handavtryck. Dussintals tömda flaskor rullade klirrande runt i hörnet i takt med att fartyget hävde sig. En av doktorns läkarböcker låg uppslagen på ett bord och hälften av dess sidor var utrivna, använda som piptändare, antar jag. Mitt i denna röra kastade den rykande lampan sitt sken, alldeles smutsbrun av rök.
Jag gick in i förrådet; alla tunnor var borta och flaskorna hade ett förvånansvärt stort antal tömts och kastats bort. Sedan myteriet inleddes kunde i sanning inte en enda av dem ha hunnit nyktra till.
Jag letade i resterna och fann en flaska med lite konjak kvar, åt Hands; och åt mig själv rotade jag fram några skeppskex, lite inlagd frukt, russin i stora mängder och en ostbit. Med detta återvände jag upp på däck, satte ner min egen ranson vid rorhuvudet och utom räckhåll för rorgängaren, gick förut till vattentunnan och tog mig en rejäl slurk vatten, och därpå, och inte förr, gav jag Hands konjaken.
Han måste ha druckit en gill [1] innan han tog flaskan från munnen.
”Aye”, sade han, ”fördömt, men det var vad jag behövde.”
Jag hade reda satt mig i mitt eget hörn och börjat äta.
”Svårt skadad?” frågade jag honom.
Han grymtade, eller snarare skällde.
”Om den där doktorn hade funnits ombord”, sade han, ”skulle jag krya på mig på ett par vakter, men jag har ingen tur med mig, förstår du, och det är det som är mitt problem. Den där luspudeln är så gott som död, det är han”, tillade han och pekade på mannen med den röda mössan. ”Han var inget till sjöman hur som helst. Och varifrån kom du, då?”
”Tja”, sade jag, ”jag har kommit ombord för att ta befälet över detta fartyg, herr Hands; och ni får vara så god att betrakta mig som er kapten till dess jag säger något annat.”
Han bligade surt på mig, men sade ingenting. Till dels hade något färg nu återvänt på hans kinder, även om han fortfarande såg mycket sjuk ut och fortsatte att glida fram och tillbaka med fartygets rörelser.
”För övrigt”, fortsatte jag, ”så tål jag inte att segla under den där flaggen, herr Hands; och med ert tillstånd, skall jag stryka den. Bättre att segla under ingen flagg alls än den där.”
Och igen duckade jag under bommen och sprang till flaggfallen, halade ner den fördömda svarta flaggan och kastade den överbord.
”Gud välsigne Konungen!” sade jag och viftade med min mössa. ”Och ned med kapten Silver!”
Han betraktade mig noga och slugt, nu med hakan helt nere på bröstet.
”Jag antar”, sade han slutligen, ”jag antar, kapten Hawkins, att ni vill komma iland nu. Kanske kan vi komma överens.”
”Ja”, sade jag, ”mycket gärna, herr Hands, så sjung ut.” och jag återupptog till min måltid med god aptit.
”Den där karlen”, inledde han och nickade matt mot liket, ”– O’Brien hette han, en satans irländare — den där karlen och jag fick henne under segel; och avsåg att segla henne tillbaka. Nå, han är död nu, det är han — stendöd; och vem som skall segla henne, det förstår jag inte. Men jag ska ge er in ledtråd: Det blir inte den där karlen, det säger jag bara. Nå, hör på mig, om ni ger mig mat och dricka och en gammal halsduk eller näsduk för att förbinda mina sår med, så skall jag berätta för er hur ni skall segla henne och det är väl inte mer än rätt och riktigt, anser jag.”
”Jag skall säga er en sak”, sade jag: ”Jag tänker inte återvända till kapten Kidds ankarplats. Jag avser att segla till det norra inloppet och stranda henne lugnt och stilla där.”
”Det ante mig”, utropade han. ”Vad tar ni mig för, en förbannad landkrabba, eller? Jag har väl ögon att se med? Jag har prövat lyckan, det har jag, och förlorat och nu är det ni som har överhanden. Norra inloppet? Nåja, jag har inte mycket till val, det har jag inte! Jag skall hjälpa er att segla henne till galgbacken så ta mig djävulen! Det skall jag minsann!”
”Nå, jag tyckte att han hade rätt i vad han sade. Vi slöt ett avtal på stället. Inom tre minuter hade jag fått “Hispaniola” under segel längs Skattkammaröns kust, med gott hopp om att nå norra udden före middagstid och ta mig runt till norra inloppet före floden, där vi kunde stranda henne säkert och sedan vänta tills tidvattnet vände då vi kunde gå iland.
Så surrade jag rorkulten och gick ner under däck till min egen kista, där jag tog fram en av min mors mjuka silkesnäsdukar. Men denna och med min hjälp, förband Hands det stora, blödande sticksåret han fått i låret och sedan han ätit något och fått sig en eller två klunkar konjak till, tillfrisknade han synbart och talade högre och tydligare och var, på det hela taget, som en helt ny människa.
Brisen gjorde oss god tjänst. Vi nästan flög fram snabbt som fåglarna, öns kust blixtrade förbi och utsikten förändrades för var minut. Snart hade vi passerat höglandet och forsade förbi låga, sandiga landpartier, här och där med utspridda dvärgtallar, och snart hade vi passerat även dem och rundade den steniga kullen som utgör öns nordligaste punkt.
Jag gladdes mycket över att föra befälet och över det vackra, soliga vädret, samt den vackra utsikten längs kusten. Jag hade nu gott om vatten och mat. Mitt samvete, som hade plågat mig svårt för att jag rymt, var nu tystat av den erövring jag gjort. Allt var, ansåg jag, som det skulle, förutom rorsmannens ögon, som oavbrutet följde mina göranden runt på däck och det underliga leendet som ständigt fanns i hans ansiktsuttryck. Det var ett leende som präglades både av smärta och svaghet — ett härjat gammelmansleende; men dessutom fanns där en aning lömskhet, en skugga av förräderi i hans ansiktsuttryck då han slugt satt och iakttog och övervakade mig, medan jag arbetade.
Fotnoter:
- ↑ 1 gill = ¼ pint = 1,42 deciliter.