Skattkammarön/Kapitel 6
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Vi red snabbt hela vägen till doktor Liveseys port. Huset var helt mörklagt på framsidan.
Herr Dance sade åt mig att sitta av och knacka på och Dogger lät mig använda en stigbygel. Dörren öppnades nästan genast av en husa.
”Är doktor Livesey hemma?” frågade jag.
Nej, svarade hon. Han hade varit hemma på eftermiddagen, men nu hade han begivit sig upp till slottet för att äta kvällsmat och tillbringa kvällen tillsammans med godsägaren.
”Då ger vi oss av dit, gossar”, sade herr Dance.
Denna gången, eftersom det inte var så långt, satt jag inte upp, utan sprang med Doggers stigbygelgjord i handen till godsets grindar och upp längs den långa, avlövade, månupplysta allén till dess att slottets vita byggnader omgav en stor, gammal trädgård. Här satt herr Dance av och tog mig med sig och släpptes efter några få ord in i huset.
Betjänten förde oss nerför en mattbelagd passage och visade in is i ett stort bibliotek vars väggar var klädda med bokhyllor med byster överst, där godsägaren och doktor Livesey satt med sina pipor i händerna, på varsin sida om en stor brasa.
Jag hade aldrig tidigare sett godsägaren på så nära håll. Han var en lång karl, över sex fot[1], och bred i proportion därtill, och han hade ett ärligt ansikte, rödfärgat och fårat av hans långa resor. Hans ögonbryn var mycket svarta och rörde sig ständigt och detta gav honom ett uttryck av visst temperament, inte heltlevrad skulle man säga, men ett kvickt och hjärtligt sinne.
”Stig på, herr Dance”, sade han, mycket artigt och inbjudande.
”God afton, Dance”, sade doktorn med en nickning. ”Och god afton på dig, min vän Jim. Vad är det för vindar som fört er hit?”
Befälhavaren stod i enskild ställning och berättade sin historia som en innantilläxa; och ni skulle ha sett hur de två herrarna lutade sig framåt och såg på varandra, och glömde av att röka av häpnad och intresse. När de fick höra hur min mor återvände till värdshuset, slog sig doktor Livesey på låret och godsägaren skrek ”Bravo!” och bröt av sitt pipskaft mot eldgallret. Innan berättelsen var färdigberättad hade herr Trelawney (det är, skall ni komma ihåg, godsägarens namn) rest sig och gick fram och åter i rummet och doktorn, som för att höra bättre hade tagit av sig sin pudrade peruk och satt där och såg verkligen mycket underlig ut med sitt egna, kortklippta svarta hår.
Till sist hade herr Dance berättat hela historien.
”Herr Dance”, sade godsägaren, ”ni är en verkligt ädel människa. Och vad gäller att rida omkull den där svarta, hemska missfostret anser jag det vara en välgärning, min herre, ungefär som att trampa på en kackerlacka. Denne gosse, Hawkins, tycks vara av första klassen, verkar det som. Hawkins, var snäll och ring i den där klockan. Herr Dance behöver få sig något öl.”
”Och Jim”, sade doktorn, ”du har alltså det föremål de var ute efter, eller hur?”
”Här är det, herrn”, sade jag och gav honom oljedukspaketet.
Doktorn undersökte det noga, som om det kliade i hans fingrar att få öppna det; men istället för att göra det, lade han det tyst och stilla i fickan på sin rock.
”Trelawney”, sade han, ”när Dance har druckit ur sin öl, måste han naturligtvis återvända till Hans Majestäts tjänst; men jag avser att behålla Jim Hawkins här för att bo i mitt hus och, med ert tillstånd, föreslår jag att vi skickar efter den kalla pajen, så han får sig en bit att äta.”
”Som ni vill, Livesey”, sade godsägaren; ”Hawkins har gjort sig förtjänt av betydligt bättre mat än en bit kall paj.”
Och så serverades en stor duvpaj som ställdes på ett sidobord och jag åt en stor bit, eftersom jag var hungrig som en varg, varpå herr Dance återigen fick beröm och därefter utgick.
”Och nu, Trelawney”, sade doktorn.
”Och nu, Livesey”, sade godsägaren i samma andetag.
”En åt gången, en åt gången”, skrattade doktor Livesey. ”Ni har hört talas om denne Flint, antar jag.”
”Hört talas om karlen?” utropade godsägaren. ”Hört talas om honom, säger ni! Han var den blodtörstigaste piraten som någonsin seglat. Svartskägg var rena duvungen i jämförelse med Flint. Sjanjorerna var så oerhört rädda för honom, säger jag er min herre, att jag emellanåt var stolt över att vara engelsman. Jag har sett hans toppsegel med dessa mina egna ögon, utanför Trinidad och den fege sonen av en romtunna som jag seglade med retirerade — retirerade säger jag, till Port of Spain.”
”Nåja, jag har hört om honom för egen del, här i England”, sade doktorn. ”Men poängen är, hade han några pengar?”
”Pengar!” utropade godsägaren. ”Har ni hört historien? Vad var dessa fähundar ute efter, om inte pengar? Vad bryr de sig alls om, utom om pengar? Vad skulle kunna få dem att riskera sina usla liv, om inte pengar?”
”Det skall vi snart få reda på”, svarade doktorn. ”Men ni är så förbaskat ivrig och gapig att jag inte får en syl i vädret. Vad jag vill veta är följande: Antag att jag här i min ficka har någon sorts ledtråd till var Flint begravde sin skatt, kommer denna skatt i så fall att vara av något större värde?”
”Av större värde, min herre!” ropade godsägaren. ”Den kommer att ha följande värde: Om vi har det slags ledtråd ni talar om, så skall jag utrusta ett fartyg i Bristols hamn och ta er och unge Hawkins här med mig och vi skall finna den där skatten, om vi så skall söka efter den ett helt år.”
”Mycket bra”, sade doktorn. ”Nå då så, om Jim går med på det, låt oss då öppna paketet”, sade han och lade det framför sig på bordet.
Förpackningen var ihopsydd och doktorn var tvungen att ta fram sin instrumentlåda och klippa upp sömmen med sin kirurgsax. Den innehöll två föremål — en bok och ett förseglat papper.
”Låt oss först ta en titt på boken”, anmärkte doktorn.
Godsägaren och jag kikade båda över hans axlar då han öppnade den, eftersom doktor Livesey vänligt bett mig att komma närmare från sidobordet, där jag hade ätit, för att ta del av det roliga utforskandet. På första sidan fanns endast lite klotter, så som en man med en penna i handen kan åstadkomma antingen av tankspriddhet eller som övning. En var likadan som hans tatuering, ”Billy Bones flamma”, så stod där ”Herr W. Bones, styrman”, ”Slut på rommen”, ”Utanför Palm Key fikk han vad han tålde” och lite annat, det mesta enstaka ord eller helt otydbara meningar. Jag kunde inte hjälpa att undra vem det vad som ”fått vad han tålde” och vad det kunde betyda. Det troligaste var att det rörde sig om en kniv i ryggen.
”Inte mycket till instruktioner där inte”, sade doktor Livesey och bläddrade vidare.
De följande tio eller tolv sidorna var fyllda med en underlig serie anteckningar. Där fanns ett datum i ena änden av raden och i den andra en penningsumma, som i en vanlig räkenskapsbok, men istället för någon förklarande text fanns endast ett varierande antal kors mellan de två. Den 12 juni 1745, till exempel, hade uppenbarligen en summa på 70 pund utbetalats till någon, och det fanns inget annat än sex kors som förklarade skälet. I några enstaka fall stod ett namn på en plats tillagt, som ”Utannför Caracas”, eller helt enkelt enbart angivandet av latitud och longitud, som ”62° 17′ 20″, 19° 2′ 40″”.
Bokföringen sträckte sig över nästan 20 år och summan för varje delpost växte allteftersom tiden gick och i slutet hade en sammanräkning lagts till, efter fem eller sex felräkningar, och någon hade skrivit dit orden: ”Bones, hans byte.”
”Vad skall nu detta betyda”, sade doktor Livesey.
”Det är ju kristallklart”, utropade godsägaren. ”Detta är den nattsvarta skurkens bokföring. Korsen står för namnen på de fartyg eller städer som de sänkte eller plundrade. Summorna är fähundens andel och där han var orolig för att riskera något missförstånd, ser ni att han har lagt ett förtydligande. ”Utanför Caracas”, ni förstår, att där var det något olyckligt fartyg som bordades utanför den kusten. Gud hjälpe de stackars själar som bemannade henne — vilar på havsbotten sedan länge nu.”
”Jaha!” sade doktorn. ”där ser man hur det är att resa. Jaha! Och beloppen ökar, ser ni, allteftersom han steg i graderna.”
Det fanns inte mycket mer i boken, förutom ett antal bäringar till platser noterade på de tomma bladen mot slutet, samt en tabell för att omvandla franska, engelska och spanska mynt till en gemensam valuta.
”En driftig karl!” utropade doktorn. ”Han var inte den som man lurade i första taget.”
”Och nu”, sade godsägaren, ”till det andra papperet.”
”Dokumentet hade förseglats på flera ställen med en fingerborg; kanske faktiskt samma fingerborg som jag funnit i kaptenens ficka. Doktorn öppnade sigillen med stor försiktighet och ut trillade den karta av en ö, med latitud och longitud, djuplodningar, namn på kullar, vikar och inlopp och allt annat som krävs för att föra ett fartyg till en trygg ankarplats vid dess stränder. Den var omkring nio miles [2] lång och fem [3] tvärsöver, formad kan man säga som en fet drake som står upp, och den hade två utmärkta, skyddade naturhamnar och en kulle i mitten som kallades ”Kikaren”. Det fanns flera tillägg av yngre datum, men framför allt tre kryss i rött bläck — två på norra delen av ön och ett i sydväst — och bredvid det sistnämnda, med liten, vacker handstil, mycket olik kaptenens klumpiga bokstäver, stod dessa ord: ”Huvuddelen av skatten här”.
På baksidan fanns med samma handstil nedskriven följande information:
- Höga trädet, utlöparen på Kikaren, bäring N. om N.N.Ö.
- Skelettön Ö.S.Ö. och en aning Ö.
- Tio fot [4].
- Silvertackorna finns i den norra gropen, man finner dem i riktning mot den östra kullen, tio fathoms [5] syd om den svarta klippan formad som ett ansikte.
- Vapnen är lätt funna; i sandkullen N. inloppet till bukten, bäring Ö. och ett kvarts streck åt N.
- J.F.
Det var allt, men hur kortfattat det än var, och för mig fullkomligt obegripligt, gjorde det godsägaren och doktor Livesey mycket glada.
”Livesey”, sade godsägaren, ”ni måste genast ge upp er fördömda praktik. I morgon ger jag mig av till Bristol. Inom tre veckors tid — tre veckor! — två veckor — tio dagar — kommer vi att ha det bästa fartyget, min herre, och den mest utmärkta besättning i hela England. Hawkins här kommer med som mässuppassare. Du kommer att bli en berömd mässuppassare, Hawkins. Ni, Hawkins blir skeppsläkare och jag amiral. Vi tar med oss Redruth, Joyce och Hunter. Vi får fördelaktiga vindar, en snabb överresa och inga som helst svårigheter att finna platsen och kan därpå rulla oss i pengar och att strö omkring oss dem resten av våra liv.”
”Trelawney”, sade doktorn. ”Jag följer med, det ger jag mitt hedersord på, och även Jim följer med och kommer att bli en heder för hela företaget. Men det finns dock en man jag oroar mig för.”
”Och vem är det”, utropade godsägaren, ”säg namnet på den uslingen, min herre!”
”Ni själv”, svarade doktorn; ”eftersom ni inte kan hålla er tunga i styr. Vi är inte de enda män som känner till detta pappers existens. De där typerna som anföll värdshuset ikväll — modiga, desperata mördare, helt klart — och resten av dem som stannade ombord på den där loggerten och fler ändå, vågar jag påstå, inte alls långt borta. De är alla och envar beredda att offra livet för en chans att komma åt de där pengarna. Vi får ingen av oss vara ensamma till den dagen vi går till sjöss. Jim och jag kommer att hålla ihop i mellantiden; ni får ta med er Joyce och Hunter då ni rider till Bristol och först och främst, inte andas ett ord om vad det är vi har funnit.”
”Livesey”, svarade godsägaren, ”det har ni som vanligt alldeles rätt i. Jag skall hålla mig tyst som i graven.”
Fotnoter:
- ↑ 182 centimeter.
- ↑ 14,48 kilometer.
- ↑ 8,02 kilometer.
- ↑ 3,05 meter.
- ↑ 1 fathom = 6 feet = 1,824 meter.