Skattkammarön/Kapitel 19
| ← Kapitel 18 |
|
Kapitel 20 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Så snart som Ben Gunn såg flaggan, gjorde han halt, stannade mig med ett grepp i armen och satte sig ner.
”Nå”, sade han, ”där har du dina vänner, alldeles säkert.”
”Det är troligare att det är myteristerna”, svarade jag.
”Det där!” utropade han. ”på ett sådant här ställe, där ingen lägger till förutom lyckoriddare, skulle Silver hissa Jolly Roger, det är då säkert. Nej, det där är dina vänner. Det har förekommit strid också och jag tror nog att dina vänner klarade sig bäst; och nu befinner de sig iland i det gamla blockhuset som byggdes för åratals sedan av Flint. Å, det var en finurlig karl det, Flint! Hällde i sig sin rom som vatten. Ingen har någonsin sett hans like. Han var inte rädd för någon — inte han inte; bara för Silver — det var det slags rykte Silver hade.”
”Nå”, sade jag, ”må så vara och ni har nog rätt; desto större skäl till att jag bör skynda mig in till mina vänner.”
”Nej, kompis”, svarade Ben, ”inte för din del. Du är en bra gosse, om jag inte tar miste; men du är ändå bara en pojke när man tänker efter. Men Ben Gunn är en listig rackare, han. Inte ens tanken på rom skulle kunna få mig att följa dig dit tänker dig — inte ens rom, tills jag har träffat den där fine herrn och fått hans hedersord. Och du glömmer väl inte vad jag har sagt; ¨en ädel man (det skall du säga), en ädel man med mycket större förtroende’ — och så nyper du honom.’
Och så nöp han mig för tredje gången med samma stora finess.
”Och när ni vill ha tag på Ben Gunn, så vet du var du skall finna honom, Jim. På samma ställe som idag. Och han som kommer skall ha någonting vitt i handen och han skall komma ensam. Å! Och så ska du säga honom detta: ’Ben Gunn’ (skall du säga) ’har sina egna skäl.’”
”Ja”, sade jag, ”jag tror att jag förstår. Ni har ett förslag och önskar träffa godsägaren eller doktorn och vi hittar er där jag fann er. Är det allt?”
”Och hur dags? frågar du dig”, tillade han. ”Jo, från middagstid till omkring sex glas.”
”Bra”, sade jag, ”och kan jag gå nu?”
”Du glömmer väl inte?” frågade han oroligt. ”En ädel man, och sina egna skäl, skall du säga. Sina egna skäl — det är det viktigaste, oss emellan. Nåja” — han behöll sitt grepp om min arm — ”nu tror jag att du kan gå, Jim. Och Jim, om du råkar träffa Silver, så säljer du väl inte Ben Gunns skinn, inte? Vilda hästar skulle väl inte kunna förmå dig att säga något? Nej, säger du. Och om de där piraterna slog läger iland i natt, Jim, vad skulle du säga om de råkade ut för något under natten?”
Här avbröts han av en hög knall och en kanonkula kom flygande genom träden och slog ner i sanden, inte ens hundra yards från där vi stod och talade. I nästa ögonblick hade vi båda två fått fötterna under oss i olika riktningar.
Under gott och väl en timmes tid skakade täta kanonskott ön och kulorna slog ner överallt i skogen. Jag flyttade mig från ett gömställe till nästa, alltid förföljd, eller det inbillade jag mig, av dessa skräckinjagande pjäser. Men mot slutet av kanonaden, även om jag till att börja med inte tordes röra mig i riktning mot palissaden, där kulorna oftast föll ner, hade jag börjat att på sätt och vis åter repa mod och efter en lång omväg österut, kröp jag ner bland träden längs havssidan.
Solen hade just gått ner och sjöbrisen ven och ruskade i träden och krusade den grå vattenytan på ankarplatsen; tidvattnet hade dragit sig långt ut och stora sanddyner låg avtäckta; luften, efter dagens hetta, kylde genom min jacka.
“Hispaniola” låg fortfarande där vi kastat ankar; men, alldeles klart var det Jolly Roger — piraternas svarta flagga — som vajade från hennes masttopp. Ännu medan jag betraktade henne, kom ytterligare en röd mynningsflamma och en knall till som genljöd genom natten och ytterligare en rund kanonkula visslade genom luften. Men den var den sista i dagens kanonad.
Jag låg kvar ett tag och betraktade den brådska som följde på anfallet. Några män höll på att hugga sönder något med yxor på stranden i närheten av palissaden — den stackars jollen, upptäckte jag senare. Längre bort, nära flodens mynning glödde en stor eld mellan träden, och mellan den punkten och fartyget, roddes en av storbåtarna fram och tillbaka och männen, som förut varit på så uselt humör, ropade till varandra som småbarn vid årorna. Men det fanns något i deras röster som antydde att det kunde bero på rom.
Till sist ansåg jag att jag borde återvända mot palissaden. Jag var ganska långt nere på de låga sandiga dynerna som omgärdade ankarplatsen i öst och vid lågvatten förenade sig med Skelettön; och nu, då jag reste mig på fötterna, såg jag en bit längre bort vid sandreveln bland några buskar en enskild klippa, ganska hög, och enastående vit till färgen. Det föll mig in att det kanske var den vita klippa som Ben Gunn talat om och att en eller annan dag kunde jag behöva en båt, och då visste jag nu var jag kunde finna en.
Så höll jag mig undan i skogen till dess att jag tagit mig tillbaka till palissadens sjösida och blev strax varmt välkomnad av mina trogna vänner.
Jag hade snart berättat om mina äventyr och började se mig omkring. Blockhuset var byggt av runda, oskrädda tallstammar — tak, väggar och golv. Det sistnämnda befann sig på flera ställen så mycket som en eller en och en halv fot över sandytan. Utanför dörren fanns en veranda och under denna veranda flöt den lilla källan fram, ner i en konstgjord bassäng av tämligen originellt slag — inget annat än en skeppsgryta av järn, där man slagit ur botten och grävt ner den ”till vattenlinjen” som kaptenen sade, i sanden.
Av huset återstod inte mycket mer än stommen, men i hörnet fanns det en stenhäll nedlagd i sanden som spisel och en gammal, rostig järnkorg användes för att elda i.
På kullens sluttningar och hela området innanför palissaden hade man fällt allt timmer, för husbygget och vi kunde av alla stubbar se vilken fin och tät dunge som gått förlorad. Den mesta jorden hade sköljts iväg eller låg i fåror sedan träden fälldes; endast där strömmen rann fram från grytan växte det en tjock bädd av mossa och ormbunkar och små, krypande buskar utgjorde den enda grönskan i sanden. Alldeles i närheten av palissaden — för nära för att utgöra något försvar, sade man mig — växte skogen fortfarande grönskande och tät; på landsidan enbart furor, men mot havet en blandning av tall och perenn ek.
Den kyliga kvällsbrisen, vilken jag nämnde förut, visslade genom varje springa i den grovt tillyxade gamla byggnaden och spridde ut ett regn av fin sand över golven. Vi hade sand i ögonen, i munnen, i maten, sand som dansade runt i botten av grytorna i sådana mängder att man kunde tro att vi kokade gröt. Vår skorsten var ett fyrkantigt hål i taket; det var endast en liten del av röken som hittade vägen ut genom det och resten virvlade runt i huset och fick oss att hosta och gnugga våra ögon.
Lägg därtill att Gray, den nye mannen, hade ansiktet inlindat i bandage, efter det sår han fått då han flydde från myteristerna och den stackars gamle Tom Redruth, ännu inte begravd, som låg utmed väggen, stel och kall, under Union Jack.
Hade vi tillåtits förbli sysslolösa så skulle vi snart ha fallit ner i depression, men det var inget som kapten Smollett tänkte tillåta. Alle man beordrades till uppställning och han delade upp oss i vakter. Doktorn, Gray och jag i den ena; godsägaren, Hunter och Joyce i den andra. Trots att vi alla var trötta, skickades två ut för att hämta vet; ytterligare två sattes till att gräva en grav åt Redruth; doktorn utsågs till kock; jag sattes som vaktpost vid dörren; och kaptenen för egen del gick från den ena gruppen till den andra, höll oss vid gott mod och lånade oss en hand när det behövdes.
Emellanåt kom doktorn bort till dörren för att få lite frisk luft och för att vila sina ögon, vilka var så gott som igenrökta och närhelst han gjorde det, talade han med mig.
”Den mannen, Smollett”, sade han vid ett tillfälle, ”är en bättre karl än vad jag är. Och då jag säger något sådant, då betyder det en hel del, Jim.”
Vid ett annat tillfälle kom han och stod tyst en stund. Sedan lutade han huvudet åt ena sidan och såg på mig.
”Vad tycker du om denne Ben Gunn?” frågade han.
”Jag vet inte, doktorn”, sade jag. ”Jag undrar om han inte är vansinnig.”
”Finns det någon som helst tvekan i den frågan, så är nog svaret att han är fullt klok”, svarade doktorn. ”En man som vistats här i tre år och fått suga på rammarna, på en öde ö, Jim, kan man inte förvänta sig att han skall uppträda lika förnuftigt som du eller jag. Det är ingen människa mäktig till. Var det ost du sade att han längtade efter?”
”Ja doktorn, ost”, svarade jag.
”Tja, Jim”, sade han, ”där ser man nyttan i att vara lite av en gottegris då det rör maten. Du har sett min snusdosa, eller hur? Men du har aldrig sett mig snusa, av det skälet att jag i min snusdosa bär med mig en bit Parmesanost — en ost som tillverkas i Italien, mycket näringsrik. Nå, den skall Ben Gunn få!”
Innan kvällsmålet begravde vi gamle Tom i sanden och stod runt honom en stund barhuvade i brisen. Vi hade samlat in en hel del ved, men inte tillräckligt enligt kaptenens mening och han skakade sitt huvud över den saken och sade till oss att vi ”måste återgå till detta arbete imorgon desto flitigare”. Så, då vi hade ätit vårt fläsk och var och en fått ett stadigt glas konjaksgrogg, satte sig våra tre ledare tillsammans i ett hörn för att diskutera våra utsikter.
Det verkade som de hade slut på idéer ifråga om vad vi skulle göra, då våra förråd var så små att vi skulle komma att ha svält oss till nederlag långt innan hjälpen anlände. Men vårt största hopp var att döda piraterna den ene efter den andre, tills de antingen strök flag eller smet sin väg med “Hispaniola”. Från nitton hade de redan reducerats till femton i antal, ytterligare två var sårade och åtminstone en av dem — mannen som skjutits bredvid kanonen — allvarligt sårad, om inte rent av han var död. Varje gång vi hade en chans att ta någon av dem, borde vi göra det, men försiktigt för att inte riskera våra egna liv. Och dessutom hade vi två pålitliga allierade — rommen och klimatet.
Vad den första anbelangade kunde vi, trots att vi befann oss omkring en halv mile [1] från dem, höra hur de vrålade och sjöng långt in på natten; och då det gällde den andra, kunde doktorn sätta sin peruk i pant på att då de slagit läger därnere i träsket och saknade mediciner, skulle hälften av dem ligga döda inom en vecka.
”Alltså”, tillade han, ”om vi inte alla har blivit nedskjutna innan dess, kommer de att vara glada över att kunna stuva in sig på skonaren igen. Ett fartyg är alltid ett fartyg och de kan ju alltid ge sig på sjöröveriet igen, antar jag.”
”Det första fartyg jag någonsin förlorat”, sade kapten Smollett.
Jag var dödstrött, som ni kan förstå och då jag somnade, vilket jag inte lyckades med förrän jag legat och vridit mig en god stund, somnade jag som en stock.
De övriga hade stigit upp sedan länge och redan ätit frukost, samt utökat vedförrådet med nästan hälften av den mängd vi redan hade samlat in, då jag vaknade av buller och ljudet av röster.
”Parlamentärsflagg!” hörde jag hur någon sade; och så, omedelbart efter det, med ett rop av förvåning: ”Självaste Silver!”
Och då steg jag hastigt upp, gnuggade mig i ögonen och sprang fram till en skottglugg i väggen.
Fotnoter:
- ↑ 802 meter.