Skattkammarön/Kapitel 1
| ← Karta över Skattkammarön |
|
Kapitel 2 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Herr Trelawney, doktor Livesey och de övriga herrarna har bett mig att skriva ner alla omständigheter kring Skattkammarön, från början till slutet och att inte undanhålla något annat än öns position, och detta endast eftersom det fortfarande finns skatter kvar som inte grävts upp ännu. Jag lyfter min penna i Nådens År 17—— och återvänder till den tid då min far drev värdshuset Amiral Benbow och den brunbrände gamle sjömannen med sabelhuggsärret för första gången tog logi under vårt tak.
Jag minns honom som om det varit igår, då han kom traskande till värdshusets dörr, med sin sjömanskista på släp efter sig på en skottkärra — en lång, stark, tung, nötbrun man, med sin tjärade hästsvans över axlarna på den smutsiga, blå rocken, händerna nariga och ärrade, med svarta sorgkanter under de trasiga naglarna och med sabelhuggsärret över ena kinden i en smutsvit, likblek färgton. Jag minns hur han såg ut över fjärden och visslade för sig själv under tiden, för att därpå börja sjunga den gamla sjömanssången som han så ofta skulle komma att upprepa:
Femton man på en död mans kista –
Jo-ho-ho och en flaska med rom!
med den höga, gamla skälvande rösten, som verkade ha stämts och brutits vid ankarspelet. Så knackade han på dörren med ena änden av en käppliknande båtshake som han bar med sig och då min far öppnade, krävde han burdust att få ett glas rom. Detta, då han fick det, drack han långsamt, som en verklig finsmakare, njöt av smaken och såg sig om ut över klipporna och till vår skylttavla.
”En mycket vacker vik” sade han efter en stund; ”och ett trevlig litet värdshus. Stor besättning, styrman?”
Min far svarade honom, att tyvärr var det ont om gäster.
”Nå ja” sade han, ”då kastar jag ankare här. Kom hit, kamrat” ropade han till mannen som sköt skottkärran; ”lägg till långsides och bär upp min kista. Jag kommer att stanna här ett tag”, fortsatte han. ”Jag är en enkel sort; rom, bacon och ägg är vad jag behöver och den där klippan där borta, för att spana efter fartyg från. Vad ni skall kalla mig? Ni skall kalla mig kapten. Å, nu förstår jag vad ni menar — här”; och han kastade tre eller fyra guldmynt på tröskeln. ”Ni kan säga till när jag gjort av med dem”, sade han och såg lika barsk ut som en kommendör.
Och verkligen, hur illa han än var klädd och hur rått hans tal än var, var det inget i hans framtoning som antydde att han var en man som seglat för om masten, utan snarare som vore han en styrman eller skeppare van vid att bli åtlydd eller att slå till hårt. Mannen med kärran berättade att han kommit med postdiligensen föregående morgon till the Royal George och att han hade frågat om vilka värdshus som fanns utmed kusten och, då han hörde att vårt hade gott rykte antar jag, och att det låg ensligt till, hade valt det framför de andra som sin nästa adress. Och detta var allt vi fick reda på om vår gäst.
Han var av vana en mycket tystlåten man. Hela dagarna höll han till kring viken eller uppe på klipporna med en kikare av mässing; om kvällarna satt han i ett hörn i salongen nära brasan och drack rom med mycket litet vatten i. För det mesta svarade han inte på tilltal, såg endast plötsligt och vresigt upp samt andades kraftigt ut genom näsan som en mistlur; och vi och våra gäster lärde oss snart att lämna honom ifred. Varje dag då han kom tillbaka från sina promenader brukade han fråga om någon sjöman kommit förbi utmed vägen. Till att börja med trodde vi att han ville ha sällskap av folk av sitt eget slag som fick honom att ställa dessa frågor, men slutligen insåg vi att han var angelägen om att undvika dem. Då en sjöman tog in på Amiral Benbow (vilket hände emellanåt, eftersom det låg utmed kustvägen till Bristol), brukade han kika in på denne genom en springa i draperierna innan han gick in i salongen och han höll sig alltid tyst som en mus då någon dylik var närvarande. För min del, åtminstone, fanns det inget mysterium i denna fråga, eftersom jag, på sätt och vis, delade hans oro. Han hade tagit mig avsides en dag och lovat mig ett fyrapennys silvermynt den första dagen i varje månad om jag bara höll mina ”korpgluggar öppna efter en enbent sjöman” och meddelade honom i samma stund en sådan dök upp. Tämligen ofta då den första dagen i månaden inföll och jag bad honom om min lön, fnyste han endast genom näsan åt mig och stirrade på mig, men innan veckan var till ända hade han likafullt kommit på bättre tankar och gav mig mitt fyrapennysmynt, samt upprepade sina order om att hålla utkik efter ”en enbent sjöman”.
Hur denna figur kom att hemsöka mig i mina drömmar, behöver jag knappast berätta. Stormiga nätter, när vinden skakade husets alla fyra hörn och vågornas dån hördes från viken då de slog mot klipporna, såg jag honom framför mig i tusentals uppenbarelser, och i tusentals djävulska skepnader. Än var benet avhugget vid knäet, än vid höften; ibland var han någon sorts vanskapt slags varelse, som aldrig haft mer än ett ben, placerat mitt under kroppen. Att se honom hoppande och springande förfölja mig över stock och sten var de värsta tänkbara mardrömmarna. Och allt sammantaget fick jag göra rätt för mina månatliga fyrapennysmynt, genom dessa fruktansvärda fantasier.
Men även om jag var så skräckslagen av tanken på denna enbente sjöman, var jag desto mindre rädd för kaptenen än någon annan som lärt känna honom. Det fanns kvällar då han drack mer rom med vatten än vad hans huvud klarade av och då brukade han ibland sitta och sjunga sina elaka, gamla, vilda sjömanssånger, utan att bry sig om någon annan; men ibland bjöd han laget runt och tvingade sitt darrande sällskap att lyssna till hans berättelser eller att stämma in i hans sånger. Ofta hörde jag huset genljuda av ”jo-ho-ho och en flaska rom” då alla våra grannar stämde in för full hals, i dödsrädsla och var och en av dem sjöng högre än de andra för att undgå klander. För under dessa anfall var han den mest tyranniske sällskapsmänniska man någonsin kan tänka sig; han kunde dunka sin näve i bordet för att frammana tystnad; han kunde fara upp av ilska över en enkel fråga, eller ibland på grund av att ingen hade ställt någon och att han därav drog slutsatsen att människorna inte lyssnade till vad han berättade. Inte heller tillät han att någon lämnade värdshuset förrän han hade druckit sig själv sömnig och rullade iväg för att gå till sängs.
Hans historier vad var som skrämde folk allra mest. Fruktansvärda historier var de — om hängningar, om att vandra utför plankan; om stormar till havs och grymma gärningar och om platser i Spanska sjön. Gick man efter hans egna redogörelser, måste han ha levt sitt liv bland de mest ondskefulla män som Gud någonsin tillåtit befara haven och det språk med vilket han berättade om detta chockerade dessa enkla landsortsbor nästan like mycket som de brott om vilka han berättade. Min far sade alltid att värdshuset skulle komma att ruineras, eftersom folk snart skulle sluta komma dit för att bli tyranniserade och förolämpade, för att därpå skickas skakade till sängs; men jag tror faktiskt att hans närvaro var till nytta för oss. Folk skrämdes för stunden, men när de såg tillbaka på händelsen så tyckte de om det; det var lysande underhållning i deras stilla lantliga liv och det fanns till och med en grupp bland de yngre männen, som låtsades beundra honom och kallade honom en ”verklig gamma sjöbjörn” och en ”verkligt salt typ” med mera sådant. De sade, att det var män av hans slag som gjorde Englands namn fruktat på haven.
På ett annat vis dock, hotade han att ruinera oss, eftersom han stannade vecka efter vecka och till sist månad efter månad, så att alla de pengar han givit oss till sist var förbrukade och ändå lyckades det aldrig min far att samla ihop tillräckligt med mod för att insistera på att få mer. Om han så mycket som nämnde saken, frustade kaptenen genom näsan så högt att man kan säga att han vrålade och stirrade på min stackars far, tills denne fann sig tvungen att lämna rummet. Jag har sett hur han vred sina händer efter ett dylikt avspisande och jag är säker på att oron och skräcken han levde under måste i hög grad ha påskyndat hans tidiga och olyckliga bortgång.
Under hela den tid som han bodde hos oss gjorde kaptenen aldrig några förändringar i sin klädedräkt alls, förutom att han köpte sig några nya strumpor från en kringvandrande försäljare. Då ett av hans hattbrätten hade fallit ner, lät han det hänga, fastän det var till stort besvär för honom då det blåste. Jag minns hur hans rock såg ut, vilken han själv lappade uppe på sitt rum och som till sist enbart kom att bestå av lappar. Han varken skrev eller mottog någonsin några brev och talade aldrig med någon annan än grannarna — och med dem, för det mesta endast då han var berusad av rom. Ingen av oss hade någonsin sett hans stora sjömanskista öppnad.
Det var endast vid ett tillfälle som någon stod honom emot och det var mot slutet, då min stackars far var långt gången i den sjukdom som till sist tog hans liv. Doktor Livesey som besökte oss sent en eftermiddag för att se till sin patient, serverades en enkel kvällsvard av min mor och gick därefter ut i salongen för att röka en pipa innan hans häst kom tillbaka från byn, eftersom vi inte hade några stallutrymmen på det gamla Benbow. Jag gjorde honom sällskap och minns hur jag lade märke till skillnaden mellan den prydlige, ljushylte doktorn, med sitt snövita puder och sina klara, svarta ögon och angenäma sätt, mot de folkliga ortsborna och framför allt, mot den ovårdade, klumpige, surögde gamla fågelskrämman till pirat, som satt, lummig av alltför mycket rom, med armarna på bordsytan. Plötsligt började han — kaptenen, menar jag — att stämma upp sin eviga sång:
Femton man på en död mans kista —
Jo-ho-ho och en flaska med rom!
Flaskan och fan gjorde slut på den sista —
Jo-ho-ho och en flaska med rom!
I början hade jag antagit att ”död mans kista” var den stora kista som han förvarade på sitt rum och den tanken hade blandat sig i mina mardrömmar om den enbente sjömannen. Men vid det här laget hade vi alla sedan länge upphört att lägga märke till något särskilt i denna sång; den var inga nyheter för någon annan än doktor Livesey och han blev, lade jag märke till, inte alls imponerad av den, eftersom han såg upp ett ögonblick tämligen ilsket, innan han fortsatte sitt samtal med gamle Taylor, trädgårdsmästaren om en ny kur mot reumatism. Under tiden hade kapten gradvis vaknat till liv av sin egen musik och slog slutligen sin handflata i bordet framför sig på ett sätt som vi alla visste betydde tystnad. Alla samtal upphörde med ens; alla utom doktor Livesey som fortsatte som tidigare att tala med klar och vänlig röst och blossade friskt på sin pipa mellan varje eller vartannat ord. Kaptenen stirrade på honom en stund, slog åter handen i bordet, stirrade ännu envisare, innan han bröt ut i några ondskefulla, vulgära eder: ”Tystnad, där nere på halvdäck!”
”Var det mig ni talade till, min herre?” sade doktorn; och fortsatte då den oborstade knölen sade honom, med ytterligare en svordom, att så var fallet, ”jag har endast en sak att säga er, min herre, och det är att om ni fortsätter att dricka rom så kommer världen snart att bli kvitt en mycket stor skurk!”
Den gamle sjömannens vrede var fruktansvärd. Han hoppade upp i stående, drog fram och öppnade en sjömans fällkniv och, med denna balanserande öppen i sin handflata, hotade han att nagla fast doktorn vid väggen.
Doktorn rörde sig inte ur fläcken. Han talade till honom som tidigare, över ena axeln och med samma röstläge, tämligen högt så att alla i rummet skulle höra honom, men helt lugnt och stadigt: ”Om ni inte omedelbart stoppar ner den där kniven i fickan så lovar jag, på min heder, att ni kommer att dingla i galgen efter nästa ting.”
Så följde en blickarnas kamp dem emellan, men kaptenen gav snart upp, stoppade undan sitt vapen och satte sig åter, morrande som en slagen hund.
”Och så, min herre”, fortsatte doktorn, ”eftersom jag nu fått reda på att det finns en sådan som ni i mitt distrikt, kan ni lita på att jag kommer att hålla ögonen på er dag och natt. Jag är inte endast läkare; jag är även fredsdomare; och om jag får höra ett enda ljud i form av klagomål riktat mot er, ens om det slags ohövlighet som ni uppvisat här ikväll, kommer jag att vidta mina mått och steg för att få er infångad och bortforslad härifrån. Nog sagt om detta.”
Strax efteråt anlände doktor Liveseys häst och han red iväg; men kaptenen höll tyst resten av den kvällen och flera kvällar framåt.