Skattkammarön/Kapitel 2
| ← Kapitel 1 |
|
Kapitel 3 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Det var inte lång tid efteråt som den första av de gåtfulla händelser som till slut äntligen gjorde oss kvitt kaptenen, om än inte som ni kommer att se, hans affärer, ägde rum. Det var en bittert kall morgon, med långvarig, sträng kyla och svåra stormar; och det stod klart från allra första början att min stackars far med stor sannolikhet inte skulle få uppleva våren. Hans tillstånd förvärrades från dag till dag och min mor och jag var fullt upptagna med skötseln av värdshuset, utan att ha tid att bry oss alltför mycket om vår otrevlige gäst.
Det var en januarimorgon, mycket tidigt — en bitande frostkall morgon — då viken var helt grå av rimfrost och vågorna slog sakta mot strandens stenar, solen stod lågt och vidrörde klippornas toppar och dess strålar sken långt utåt havet. Kaptenen hade stigit upp tidigare än vanligt och givit sig av ner till stranden, med sitt svärd under de vida skörtarna på hans gamla blå rock och med sin tubkikare av mässing under ena armen och med hatten bakåtskjuten på huvudet. Jag minns hur hans andedräkt hänge som rök i hans kölvatten då han vandrade iväg och det sista jag hörde av honom, då han svängde runt den stora klippan var en kraftig fnysning av indignation, som om han tänkte på doktor Livesey.
Nåväl, min mor var uppe hos min far och jag dukade frukostbordet inför kaptenens återkomst, då salongsdörren öppnades och en man som jag aldrig tidigare sett klev in. Han var en sjukligt blek varelse som saknade två fingrar på sin vänstra hand och, trots att han bar ett svärd, såg han inte ut att vara mycket till stridsman. Jag höll alltid mina ögon öppna efter sjömän, med ett eller två ben, och jag minns att denne förvånade mig. Han såg inte ut som en sjöman, men ändå omgavs han av något som fick mig att tänka på sjön.
Jag frågade honom varmed jag kunde stå till tjänst och han sade att han ville ha rom; men då jag var på väg ut ur rummet för att hämta detta, satte han sig ner på ett bord och uppmanade mig att komma närmare. Jag stannade där jag stod, med min servett i handen.
”Kom hit, grabben”, sade han. ”Kom närmare.”
Jag tog ett steg mot honom.
”Är det här bordet dukat för min kompis Bill?” frågade han och gav mig en obehaglig blick.
Jag sade honom att jag inte kände hans vän Bill, men att detta bord var avsett för en person som var gäst hos oss och som vi kallade för Kaptenen.
”Jasså”, sade han, ”min kompis Bill skulle nog kalla sig Kaptenen, vare sig det stämmer eller inte. Han har ett ärr på ena kinden och ett mycket trevligt sätt, i synnerhet då han är full, min kompis Bill. Låt oss anta att, för resonemangets skull, att din kapten har ett ärr på ena kinden — och låt oss, om du vill, anta att det är den högra. Vad var det jag sa? Nå, är det min kompis Bill som bor här?”
Jag sade att han var ute på en promenad.
”Vilken väg gick han, pysen? Vart har han gått?”
Och då jag pekat ut klippan och sagt honom när kaptenen väntades tillbaka och vilken väg han brukade komma, samt svarat på några ytterligare frågor, sade mannen ”det här kommer min kompis Bill att gilla lika mycket som en sup”.
Uttrycket i hans ansikte då han uttalade dessa ord var inte alls angenämt och jag hade mina egna skäl till att tro att främlingen misstog sig, även om man antog att han menat vad han sagt. Men det angick inte mig ansåg jag; och dessutom var det svårt att veta vad jag borde göra. Främlingen höll sig i fortsättningen i närheten av ytterdörrens insida och kikade ut runt hörnet som en katt i väntan på en råtta. Vid ett tillfälle steg jag ut på vägen, men han ropade genast åt mig att komma tillbaka och eftersom jag inte lydde honom tillräckligt snabbt för att falla honom i smaken, inträdde en fruktansvärd förändring i hans bleklagda ansikte och han beordrade mig att komma in igen med en kötted som fick mig att hoppa till. Så snart jag åter var inomhus återgick han till sitt tidigare sätt, inställsamt men ändå nedlåtande, klappande mig på axeln och sade att jag var en duktig gosse och att han hade fattat tycke för mig. ”Jag har själv en son”, sade han, ”ni är lika som två bär och han är min stora stolthet. Men det viktiga när det gäller pojkar är disciplin, grabben — disciplin. Nå, om du hade seglat samman med Bill så skulle du inte ha stått därute och man hade behövt säga till dig två gånger — inte du, inte. Det hade aldrig dugt för Bills del och inte heller för dem som seglade tillsammans med honom. Och nu kommer han säkert strax, min gamle kompis Bill med sin kikare under armen, så hjälpe mig Gud. Och du och jag ska gå tillbaka in i salongen, grabben och ställa oss bakom dörren och överraska Bill en smula — så hjälpe honom Gud, det säger jag en gång till.”
Med de orden backade främlingen, tillsammans med mig in i salongen och han föste in mig i hörnet så att vi båda stod gömda av den öppna dörren. Jag var mycket orolig, som ni kan förstå och det ökade min rädsla att lägga märke till att även främlingen faktiskt var rädd. Han lossade spännet på sin huggare och såg till att den satt löst i baljan; och oavbrutet medan vi väntade svalde han som hade han, vad man brukar kalla, en klump i halsen.
Till sist inträdde kaptenen och slog igen dörren efter sig, utan att se sig om vare sig till höger eller till vänster och marscherade iväg genom rummet till sitt väntande frukostbord.
”Bill” sade främlingen, med en röst som han försökte göra så stadig som möjligt.
Kaptenen snurrade runt på klackarna och vände sig mot oss; all hans solbränna hade försvunnit i ansiktet och till och med hans näsa var blå; han såg ut som en man som just sett ett spöke, eller den onde själv, eller någonting ännu värre, om detta är tänkbart; och jag försäkrar att jag beklagade att behöva se honom på ett ögonblick bli så gammal och sjuk.
”Seså Bill, du känner ju mig; din gamle skeppskamrat, Bill, eller hur?” sade främlingen.
Kaptenen gav ifrån sig en slags suck.
”Svarta hunden!” sade han.
”Den samme” svarade den andre, som nu samlat sig. ”Svarta hunden, och ingen annan, som kommit för att hälsa på sin gamle skeppskamrat Bill, på värdshuset Amiral Benbow. Ja du, Bill, det har hänt en del för oss bägge två, sedan jag förlorade de här två klorna” sade han och höll upp sin stympade hand.
”Nå men hör på”, sade kaptenen; ”du har lyckats snoka reda på mig; här är jag nu; nå tala då ut; vad är det du vill?”
”Nu känner jag igen dig, Bill”, svarade Svarta hunden. ”Alldeles riktigt, Billy. Jag tar mig ett glas rom som den här rare gossen serverar mig, och som jag fattat sådant tycke för; och så sätter vi oss, om du inte har något emot det och talar klarspråk, som två gamla skeppskamrater.”
Då jag återvände med rommen, hade de redan satt sig ner på varsin sida om kaptenens frukostbord — Svarta hunden intill dörren och sittandes vänd åt sidan, så att han kunde hålla ena ögat på sin gamle skeppskamrat och det andra, som jag antog, på sin reträttväg.
Han bad mig att gå därifrån och att lämna dörren vidöppen. ”Inga nyckelhål för mig, grabben”, sade han; och jag lämnade dem tillsammans och drog mig tillbaka till baren.
En lång stund — även om jag verkligen gjorde mitt bästa för att lyssna — kunde jag endast höra ett lågt mumlande; men slutligen blev rösterna allt högljuddare och jag hörde ett eller annat ord, mestadels svordomar, från kaptenen.
”Nej nej nej; och därmed jämt!” ropade han vid ett tillfälle. Och senare, ”om någon skall hängas, så blir det vi allihop, enligt min mening”.
Plötsligt bröt en fullkomlig explosion av kötteder och annat oljud ut — stolarna och bordet vältes i en hög, en smäll av stål följde och därpå ett rop av smärta och i nästa ögonblick såg jag Svarta hunden fly i full fart, med kaptenen ilsket efter sig, båda med dragna huggare och den förstnämnde med blodet rinnande från sin vänstra axel. Precis vid dörren riktade kaptenen ett fruktansvärt hugg mot den flyende, vilket verkligen skulle ha delat honom i två delar om det inte hade fångats upp av vår värdshusskylt föreställande amiral Benbow. Man kan fortfarande se jacket i nederdelen av ramen, än i denna dag.
Det hugget avslutade bataljen. Väl ute på vägen fick Svarta hunden, trots sin skada, fart under fötterna på ett underbart sätt och försvann över kullens krön på en halv minut. Kaptenen, för sin del, stod och stirrade på skylten som en vansinnig man. Så drog han med handen över ögonen flera gånger och vände därpå åter in i huset.
”Jim”, sade han, ”rom”; och då han talade vacklade han en smula och tog stöd med ena handen mot väggen.
”Är ni sårad?” utropade jag.
”Rom”, upprepade han. ”Jag måste härifrån. Rom! Rom!”
Jag sprang iväg för att hämta det, men jag var tämligen upprörd över det som inträffat och jag slog sönder ett glas och fumlade med kranen och medan jag var sysselsatt med att vara i vägen för mig själv, hörde jag en tung duns i salongen och såg, då jag rusade dit, kaptenen liggande i sin fulla längd på golvet. I samma ögonblick kom min mor, oroad av alla skrik och av oväsendet, springande nerför trapporna för att hjälpa mig. Vi lyfte upp hans huvud mellan oss. Han andades mycket högljutt och hårt, men hans ögon var slutna och hans ansikte hade en hemsk färg.
”Kära, kära nå’n”, ropade min mor, ”vilken skam för huset! Och din stackars far som är sjukt!”
Under tiden visste vi inte vad vi kunde göra för att hjälpa kaptenen, inte heller trodde vi något annat än att han blivit dödligt sårad i kampen med främlingen. Jag hämtade rommen — det kan ni vara säkra på — och försökte hälla den i honom, men hans tänder var tätt ihopknipna och hans käkar var som av järn. Det var en stor lättnad för oss då dörren öppnades och doktor Livesey kom in, för att besöka min far.
”Å doktorn”, ropade vi, ”vad skall vi göra? Var är han sårad?”
”Sårad? Dumheter!” sade doktorn. ”Inte mer sårad än ni eller jag. Han har fått ett slaganfall, som jag varnade honom för. Nå, fru Hawkins, gå upp till er make och berätta inte, om möjligt, något för honom om vad som har hänt. För egen del måste jag göra mitt bästa för att försöka rädda den här uslingens värdelösa liv; Jim, hämta en balja åt mig.”
När jag kom tillbaka med baljan hade doktorn redan slitit upp kaptenens skjortärm och avtäckt hans kraftiga arm. Den var tatuerad på flera ställen ”God lycka”, ”Gynnsam vind” och ”Billy Bones flamma” stod det prydligt och tydligt på hans underarm; och uppe nära axeln fanns en skiss av en galge och en man som hängde i densamma — mycket vackert, tyckte jag.
”Profetiskt”, sade doktorn och rörde vid bilden med sitt finger. ”Och nu, herr Billy Bones, om det nu är ert namn, skall vi ta oss en titt på vad ert blod har för färg. ”Jim”, sade han, ”är du rädd för blod?”
”Nej, herrn”, svarade jag.
”Nå då så”, sade han, ”då får du hålla baljan”; och med dessa ord tog han sin skalpell och öppnade en ven.
En hel del blod hann rinna ut innan kaptenen öppnade sina ögon och såg sig dimmigt omkring. Först kände han igen doktorn med en omisskännelig rynkning av pannan; därpå föll hans blickar på mig och han såg lättad ut. Men plötsligt förändrades färgen i hans ansikte och han försökte resa sig, medan han ropade ”var är Svarta hunden?”
”Här finns ingen svart hund”, sade doktorn, ”förutom den ni bär med er på er egen rygg. Ni har druckit rom; ni har fått ett slaganfall, exakt som jag förutspådde; och vi har precis, till stor del mot min egen vilja, dragit er tillbaka ur er grav. Nå, herr Bones…”
”Det är inte mitt namn”, avbröt han.
”Kunde inte bry mig mindre”, svarade doktorn. ”Det är namnet på en pirat jag känner; och jag skall för enkelhets skull kalla er för det; och vad jag har att säga er är följande: Ett glas rom kommer inte att döda er, men om ni dricker ett glas så kommer ni att dricka ytterligare ett och därpå ett till och jag sätter min peruk i pant på att om ni inte slutar omedelbart så kommer ni att dö — förstår ni det? — dö och återvända till det ställe där ni hör hemma, precis som mannen i Bibeln. Kom nu, försök att ställa er upp. Jag skall hjälpa er upp till er säng.
Med kaptenen mellan oss och med stor ansträngning, lyckades vi släpa honom uppför trapporna och lägga honom till sängs, där hans huvud föll ner på kudden som om han hade svimmat.
”Nå, minns nu vad jag har sagt”, sade doktorn, ”jag tvår mina händer — mer rom betyder döden för er.”
Och med de orden gick han för att se till min far och förde mig i armen därifrån.
”Det är ingen fara”, sade han så snart han hade stängt dörren. ”Jag har tappat honom på tillräckligt mycket blod för att hålla honom lugn ett tag; han bör stanna där han är i ungefär en vecka — det är det bästa, både för honom själv och för er; men ett slaganfall till kommer att bli hans död.”