Skattkammarön/Kapitel 4
| ← Kapitel 3 |
|
Kapitel 5 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Jag förspillde naturligtvis ingen tid utan berättade allt jag visste för min mor och, kanske skulle jag ha gjort det för länge sedan, och vi insåg genast att vi befann oss i en svår och farlig situation. En del av mannens pengar — om han alls hade några — var han förvisso skyldiga oss, men det var desto mer sannolikt att kaptenens skeppskamrater, framför allt de två exemplar jag skådat, Svarta hunden och den blinde tiggaren, inte skulle vara villiga att avstå sitt byte för att betala en död mans skulder. Kaptenens befallning att genast rida efter doktor Livesey skulle ha inneburit att jag lämnat min mor ensam och utan försvar, vilket inte var att tänka på. Det verkade verkligen omöjligt för oss att stanna mycket längre i huset; kolets krasande på spisgallret i köket och klockans tickande fyllde oss med oro. Trakten verkade, i våra öron, hemsökt av fotsteg som närmade sig; och med kaptenens lik på salongsgolvet och tanken på den hemske blinde tiggaren som gömde sig i närheten och gjorde sig beredd att återvända, fanns det stunder då jag, som man säger, höll på att krypa ur skinnet av skräck. Vi måste snarast bestämma oss för vad vi skulle göra, och det första som föll mig in var att tillsammans gå för att söka hjälp i byn i närheten. Sagt och gjort. Barhuvade som vi var, sprang vi genast ut i den fallande skymningen och den frostbitna dimman.
Byn låg inte många hundra yards [1] bort, även om den var utom synhåll, på andra sidan nästa vik; och vad som gladde mig särskilt var att det var i motsatt riktning mot den vilken den blinde mannen dykt upp och vart han troligen hade återvänt. Vi befann oss inte många minuter ute på vägen, även om vi då och då stannade till, tog varandras händer och lyssnade. Men vi hörde ingenting oväntat — inget annat än vågorna som bröt mot stranden och lätena från skogens invånare.
Det var redan skymning då vi nådde byn och jag skall aldrig glömma hur mycket det gladde mig att se det gula skenet i dörrar och fönster; men det var, som det skulle visa sig, den enda hjälpen vi skulle komma att få från byns invånare. För — man skulle tro att människorna borde ha skämts över sig själva — inte en själ var beredda att återvända tillsammans med oss till Amiral Benbow. Ju mer vi berättade för dem om våra bekymmer, desto mer — män, kvinnor och barn — ivriga blev de att stanna i tryggheten i sina hem. Namnet kapten Flint var, även om det var okänt för mig, tillräckligt välkänt hos många av dem och frammanade rejäl skrämsel. Vissa av de män som hade arbetat på fälten bortom Amiral Benbow mindes dessutom sig ha sett ett flertal främlingar på vägarna och antagit att det rörde sig om smugglare; därför hade de smitit undan innan de blivit upptäckta; och någon hade sett en liten loggert vid vad vi brukade kalla Kitts håla. På det hela taget var varje kamrat till vår kapten tillräckligt för att skrämma livet ur dem. Och när allt räknades samman i frågan, var flera av dem villiga att rida efter doktor Livesey, som bodde i en annan riktning, men inte en enda av dem var beredd att hjälpa oss försvara värdshuset.
Man säger att feghet är smittsamt, men å andra sidan väcker ett gräl modet i barmen; så när var och en fått säga sitt, höll min mor ett riktigt litet tal för dem. Hon var inte, sade hon, beredd att gå miste om pengar som tillhörde hennes faderslöse son; ”Om ingen annan bland er vågar”, sade hon, ”så vågar Jim och jag. Vi går tillbaka, samma väg som vi kom och tack så mycket för ingenting, ni stora, darrande, harhjärtade karlar. Vi skall få den där kistan öppnad, om vi så skall dö för den sakens skull. Och tack så mycket för den här påsen, fru Crossley, att ta med våra rättmätigt förtjänade pengar i.”
Naturligtvis sade jag att jag skulle följa med min mor, och naturligtvis ropade de alla att vi var dumdristiga, men inte en enda av dem ville följa med oss. Allt de var beredda att göra, var att ge mig en laddad pistol för den händelse att vi blev anfallna och att lova oss att hålla hästar sadlade ifall vi blev förföljda då vi återvände, samt att en gosse skulle rida i förväg till doktorns bostad för att uppbåda beväpnad hjälp.
Mitt hjärta bankade då vi båda gav oss ut i den kalla natten i detta farliga ärende. Fullmånen hade gått upp och kikade rödaktig fram genom dimmans över kanter och detta påskyndade våra steg, eftersom det stod klart för oss att innan vi var tillbaka skulle det vara lika ljust som på dagen och vår avfärd vara avslöjad för varje eventuell betraktare. Vi smög fram längsmed häckarna, tyst och snabbt, men vi hörde eller såg ingenting ägnat att spä på vår skrämsel, innan vi, till vår lättnad åter kunde stänga dörren till Amiral Benbow bakom oss.
Jag reglade genast dörren och vi stod och flåsade ut ett ögonblick i mörkret, ensamma i huset tillsammans med den döde kaptenens lik. Så hämtade min mor ett ljus i baren och, hållande varandra i händerna, gick vi in i salongen. Han låg likadant som då vi lämnade honom, på rygg, med öppna ögon och ena armen utsträckt.
”Dra för gardinerna, Jim”, viskade min mor; ”de kan komma hit och kika in utifrån. Och nu”, sade hon när jag hade gjort vad hon bad om, ”måste vi få tag på nyckeln från ”det där”; och vem som skall röra vid det, det skulle jag vilja veta!” Och hon gav ifrån sig en snyftning då hon uttalade de sista orden.
Jag ställde mig genast på knä. På golvet, i närheten av hans hand fanns en liten rund papperslapp, sotad på ena sidan. Jag kunde inte tvivla på att detta var ”svarta lappen”; och då jag plockade upp den såg jag att något var skrivet på dess ena sida, med vacker, tydlig handstil. Där stod: ”Du har på dig fram till klockan tio i afton.”
”Hans frist löper ut klockan tio, mor”, sade jag; och precis då jag sade det, började vår gamla klocka att slå. Det plötsliga ljudet skrämde oss något fruktansvärt; men det var samtidigt goda nyheter, eftersom den endast slog sex slag.
”Nu Jim”, sade hon, ”nyckeln.”
Jag kände genom hans fickor, den ena efter den andra. Några småmynt, en fingerborg, lite sytråd och några stora nålar, en fläta tuggtobak, avbiten i ena änden, hans fickkniv med det böjda handtaget, en fickkompass och ett elddon var allt de innehöll och jag började misströsta.
”Kanske hänger den runt hans hals”, föreslog min mor.
Jag övervann min starka motvilja och öppnade hans skjorta i halsen och där fanns den, så säkert som aldrig den, hängande i en bit tjärat snöre, vilket jag skar av med hans egen kniv. Vid denna framgång fylldes v av hopp och skyndade uppför trapporna utan vidare tövan, till det lilla rum där han hade haft sitt kvarter så länge och där hans kista stått sedan den dagen då han anlände.
Den liknade på utsidan alla andra sjömanskistor, med bokstaven ”B” inbränt med brännjärn på ovansidan, och med hörnen nötta och inslagna, som efter lång tids hård användning.
”Ge mig nyckeln”, sade min mor; och även om låset var mycket trögt, hade hon vridit upp det och öppnat locket i en enda blinkning.
En stark lukt av tobak och tjära steg upp ur dess innanmäte, men inget fanns att se överst, förutom ett ombyte mycket fina kläder, noggrant borstade och hopvikta. De hade aldrig använts, sade min mor. Under dem började röran — en kvadrant, en bägare av tenn, flera stycken tobaksflätor, två mycket vackra pistoler, en silvertacka, en gammal spansk klocka och en del andra småsaker som saknade värde och till största delen av utländskt ursprung, ett par mässingsinfattade kompasser och fem eller sex underligt formade snäckor från Västindien. Jag har ofta undrat över sedan dess, varför han släpade med sig dessa snäckor under sitt kringirrande, brottsliga och syndiga liv.
Vi hade dock inte funnit något av större värde, undantagandes silvertackan och några andra föremål och inga av dem föll oss i smaken. Under dem fanns en bit gammal presenning, vitnad av saltet från mången ankarplats. Min mor drog otåligt undan det och där låg det framför våra ögon, kistans sista föremål, en påse av hopsydd oljeduk som såg ut att innehålla papper och en annan påse som gav ifrån sig, då man skakade den, skramlet av guldmynt.
”Jag skall allt visa de där skurkarna att jag är en ärlig kvinna”, sade min mor. ”Jag skall ta det som han var skyldig oss och inte en farthing mer. Håll fram fru Crossleys påse.” Och hon började räkna upp beloppet för kaptenens räkning från segeldukspåsen till den som jag höll i.
Det var en tidsödande och svår uppgift, eftersom mynten kom från jordens alla länder och var i olika valutor — dubloner, lusidorer, guineas, åttastycken och jag vit inte vad i övrigt, i en enda röra. Guineasmynten var de som var mest sällsynta och det var endast dem som min mor visste hur mycket de var värda.
Då vi hade kommit halvvägs igenom vårt arbete, lade jag plötsligt min hand på hennes arm, eftersom jag genom den tysta, frostiga luften hade hört ett ljud som fick mitt hjärta att flytta upp i halsgropen — klappret från den blinde mannens käpp mot den frusna vägen. Det kom allt närmare, under det att vi satt där och höll andan. Så knackade den kraftigt mot värdshusets dörr och vi kunde höra hur handtaget vreds om och hur låskolven rasslade, då den vidrige varelsen försökte ta sig in; och så blev det tyst en lång stund, både inom- och utomhus. Till sist återupptogs klapprandet och, till vår obeskrivliga glädje och tacksamhet, försvann det långsamt, för att till slut inte höras längre.
”Mor”, sade jag, ”ta alltsammans och låt oss komma härifrån”, eftersom jag var övertygad om att den låsta dörren måste ha verkat misstänkt och skulle få hela ligan att snart surra kring våra öron som bålgetingar, även om jag var tacksam över att ha låst dörren, något som ingen som inte mött den fruktansvärde blinde mannen kan förstå.
Men min mor, hur skräckslagen hon än var, kunde inte tänka sig att ta ens ett mynt utöver det som mannen varit skyldig henne och var även mycket bestämt ovillig att nöja sig med mindre. Klockan var inte sju än, sade hon och hon visste sina rättigheter och skulle se till att få dem tillgodosedda; och hon och jag grälade fortfarande om saken, då en låg vissling hördes en bra bit uppför kullen. Det var tillräckligt, och mer än nog, för oss båda två.
”Jag nöjer mig med vad jag har”, sade hon och reste sig.
”Och jag tar det här för att jämna ut räkningen”, sade jag och tog paketet i oljeduk.
I nästa ögonblick var vi båda på väg nerför trappan, lämnande ljuset vid den tomma kistan; och därpå hade vi öppnat ytterdörren och var på flykt i full fart. Vi hade inte givit oss av ett ögonblick för tidigt. Dimman höll snabbt på att skingras; redan lyste månen fram helt klart på den högt belägna marken bredvid vägen; och det var endast i dalens lägsta delar och runt värdshuset dörr som en tunn slöja fortfor att hänga kvar obruten för att dölja de första stegen under vår flykt. Knappt halvvägs på vägen tillbaka till byn, alldeles vid kullens fot, skulle vi komma att springa genom månskenet. Det var dock inte allt, eftersom ljudet av flera par fötters springande steg redan nådde våra öron och, då vi såg oss om i deras riktning, såg vi en svängande ljussken som snabbt närmade sig och visade att en av nykomlingarna bar på en lykta.
”Kära nå’n”, sade min mor plötsligt, ”tag pengarna och spring. Jag svimmar.”
Detta var slutet för oss båda, tänkte jag. Hur jag svor över våra grannars feghet; hur jag lade skulden på min stackars mor för hennes hederlighet och girighet, för hennes tidigare våghalsighet och hennes nuvarande svaghet! Vi var precis framme vid den lilla bron, som tur var; och jag hjälpte henne, vacklande som hon gjorde, till broräcket, där hon, alldeles som hon sagt, gav ifrån sig en suck och föll mot mina axlar. Jag vet inte varifrån jag fick styrka nog att alls klara av den saken och jag är rädd att det blev gjort på måfå, men jag lyckades att få ner henne på strandbanken och en smula in under bron. Jag kunde inte få henne längre in, eftersom bron var för låg för att tillåta mig mer än att krypa under den. Så jag var tvungen att lämna henne där — min mor så gott som fullt synlig och båda två var vi fortfarande inom hörhåll från värdshuset.
Fotnoter:
- ↑ 1 yard = 91 centimeter.