Skattkammarön/Kapitel 8
| ← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
När jag var klar med min frukost, gav mig godsägaren ett meddelande adresserat till John Silver, med adressen värdshuset Kikaren och sade mig, att jag lätt skulle finna stället genom att följa kajerna och hålla utkik efter en liten taverna med en stor tubkikare i mässing som skylt. Jag gav mig av, överväldigad av glädje över att få detta tillfälle att se mer av fartygen och sjömännen, och pilade fram genom täta folkskaror och vagnar och balar, eftersom det nu var som allra mest liv och rörelse i hamnen, tills jag fann den taverna som jag letade efter.
Det var en nog så trevlig liten krog. Skylten var nymålad; fönstren hade nya gardiner; golven var rena och nysandade. Det fanns en gata på varje sida om huset och dörren stod öppen mot dem båda, vilket gjorde att det var ganska lätt att se in i det stora rummet med lågt i tak, trots all tobaksrök därinne.
Kunderna var främst sjöfarande och de talade så högljutt att jag stannade i dörren, en smula rädd för att stiga på.
Medan jag stod där och väntade, kom en man ut från ett sidorum och med en enda blick var jag övertygad om att detta måste vara Långe John. Hans vänstra ben var kapat nära höften och i vänster armhåla höll han en krycka, med vilken han med underbar skicklighet manövrerade sig fram, hoppande som en fågel. Han var mycket lång och stark, med ett ansikte stort som en skinka — ordinärt och blekt, men intelligent och leende. I sanning föreföll han mig vara på ett lysande humör, visslande medan han rörde sig mellan borden, med ett glatt ord eller en klapp på axeln åt de mest hedrade bland hans gäster.
För att säga som det var hade jag, från det första ögonblicket då herr Trelawney omnämnde Långe John i sitt brev, hyst farhågor om att han skulle visa sig vara samme enbente sjöman som jag hållit utkik efter så länge på gamla Benbow. Men en enda blick på denne man var tillräckligt. Jag hade mött kaptenen, Svarta hunden och den blinde mannen Pew, och jag trodde att jag visste vad pirater var för sort — ett helt annat slags varelser, enligt min mening, än denne renlige och godmodige värdshusvärd.
Jag samlade genast mod, steg över tröskeln och raka vägen fram till mannen där han stod, stödd mot sin krycka och talade med en kund.
”Herr Silver, herrn?” frågade jag och höll fram meddelandet.
”Ja, min gosse”, sade han, ”det är mitt namn, det är säkert det. Och vem kan du vara?” Och så, då han såg godsägarens brev, tyckte jag mig märka hur han ryckte till.
”Jaha!” sade han, tämligen högt, och sträckte fram sin hand. ”Jag förstår. Du är den nye mässuppassaren; trevligt att råkas.”
Och han tog min hand i sitt stora, stadiga grepp.
Just i samma stund reste sig plötsligt en av gästerna i den bortre änden av rummet och sprang mot dörren. Den var alldeles i hans närhet och han slank ut på gatan på ett ögonblick. Men hans brådska hade tilldragit sig min uppmärksamhet och jag kände genast igen honom. Det var den där mannen med det bleka ansiktet och som saknade två fingrar — den förste av dem som kommit till Amiral Benbow.
”Å”, ropade jag, ”stoppa honom! Det är Svarta hunden!”
”Jag bryr mig inte ett skvatt om vem han än är”, skrek Silver. ”Men han har inte betalat sin nota. Harry, spring ifatt och ta fast honom!”
En av dem som satt närmast dörren hoppade upp och sprang ut efter mannen.
”Om han så var själve amiral Hawke så skall han betala sin nota”, skrek Silver och så, medan han släppte min hand, ”vem sade du att han var?” frågade han. ”Svarta — vad då?”
”Hunden, herrn”, sade jag. ”Har inte herr Trelawney berättat för er om piraterna? Han var en av dem.”
”Jasså!” utropade Silver. ”Och i mitt hus? Ben, spring ikapp Harry och hjälp honom. En av de där skurkarna, alltså? Var det du som satt och drack tillsammans med honom, Morgan? Kom fram hit!”
Mannen som kallats Morgan — en gammal, gråhårig sjöman med hy i samma färg som mahogny — kom fram till oss med ett tämligen fåraktigt ansiktsuttryck och rullande sin tobaksbit i munnen.
”Nå, Morgan”, sade Långe John mycket strängt, ”har du någonsin träffat den där Svarta… Svarta hunden förut?”
”Nej, inte jag inte, herrn”, sade Morgan och gjorde honnör.
”Kände du till hans namn?”
”Nej, herrn.”
”Åska och dunder, Tom Morgan, det var tur för dig det!” utropade värdshusvärden. ”Om du hade varit i lag med den sortens folk så skulle aldrig mer ha fått sätta din fot i mitt hus igen, det kan du lita på. Och vad sade han till dig?”
”Jag vet inte riktigt, herrn”, svarade Morgan.
”Kallar du det där du har på dina axlar för ett huvud eller är det ett blindstyre?” skrek Långe John. ”Vet inte riktigt, säger du! Kanske du inte riktigt vet vem du pratar med? Ut med språket, vad talade han om — resor, kaptener, fartyg? Öppna språklådan! Vad sade han?”
”Vi pratade om kölhalning”, svarade Morgan.
”Kölhalning, säger du? Ett mycket passande ämne, det säger jag dig. Sätt dig på din plats igen, din sötvattensseglare, Tom.”
Och samtidigt som Morgan rullade tillbaka till sin stol, lade Silver till, i en hemlighetsfull viskning till mig som var mycket smickrande, som jag såg det, ”han är en bra man, Tom Morgan, men en smula enfaldig. Men, låt mig se”, fortsatte han, åter högt och tydligt, ”Svarta hunden? Nej, jag känner inte till det namnet, det gör jag inte. Men jag har en känsla av… Ja, jag har sett den uslingen förut. Han brukade komma hit tillsammans med en blind tiggare, det brukade han göra.”
”Det kan ni lita på”, sade jag. ”Jag har träffat den blinde mannen också. Hans namn var Pew.”
”Så hette han”, utropade Silver, nu tämligen upphetsat. ”Pew! Så hette han, ja. Å, han såg ut som en verklig haj, den! Om vi får tag på den där Svarta hunden nu, så blir det goda nyheter för kapten Trelawney! Ben springer fort; det finns få sjömän som springer fortare än honom. Han borde ha hunnit ikapp honom nu! Jasså, pratade om kölhalning? Jag skall minsann kölhala honom!”
Hela tiden medan han hasplade ur sig dessa meningar linkade han omkring upp och ner längs tavernans golv på sin krycka, bankade i borden med handen och visade upp en sådan ilska, att det borde ha övertygat vilken domare som helst i Old Bailey. Mina misstankar hade i hög grad återuppväckts då jag såg Svarta hunden på Kikaren och jag iakttog kocken noggrant. Men han var alltför skicklig skådespelare och alltför klyftig för mig, och då de två männen kom tillbaka med andan i halsen och erkände att de tappat bort mannen i folkhopen och själva blivit anklagade för att vara tjuvar, skulle jag kunna ha gått ed på Långe John Silvers oskuld.
”Se så, Hawkins”, sade han, ”Det är förbaske mig en stor olycka för mig, eller hur? Vad skall kapten Trelawney nu tro? Här har jag nu denne fördömde son av en holländare sittande i mitt eget hus, drickande av min egen rom! Och så kommer du och säger till mig, rakt ut; och så låter jag honom smita iväg inför mina egna två blindstyren till ögon! Nå, Hawkins, nu får du försvara mig inför kaptenen. Du är visserligen bara en pojke, men klok som en pudel. Det såg jag meddetsamma du kom innanför dörren. Nå, så här ligger det till: Vad kan jag göra med den här plankstumpen som jag hoppar runt på? När jag var en första klassens sjöman skulle jag ha seglat upp långsides med honom så snabbt som aldrig den och givit honom en bredsida, det skulle jag; men nuförtiden…”
Och så, helt plötsligt avbröt han sig, och hans haka föll ner, som hade han dragit sig något till minnes.
”Notan!” utbrast han. ”Tre omgångar rom! Så förbaske mig, om jag inte alldeles glömde bort hans nota!”
Och så föll han ner på en bänk och skrattade tills tårarna rann ner längs hans kinder. Jag kunde inte hjälpa att även jag började skratta och så skrattade vi tillsammans, tills hela tavernan tycktes skaka av våra skrattsalvor.
”Vilket förbaskat gammalt sjönöt jag är!” sade han slutligen och torkade sina tårar. ”Du och jag kommer att trivas bra ihop, Hawkins, eftersom jag ger mig katten på att de kommer att degradera mig till skeppspojke. Men nu så, nu blåser vi klart skepp. Det här duger inte. Plikt är plikt, mässgossar. Jag tar på mig min gamla trekantiga hatt, så går vi tillsammans till kapten Trelawney och avlägger rapport om den här saken. För tänk på att det är allvarliga saker, unge Hawkins; och varken du eller jag kom ur affären med hedern i behåll. Nej, om vi så förbaske mig inte klantade till det båda två. Men för tusan hakar! Vad roligt det var det där med notan!”
Och så började han skratta igen och det så hjärtligt att trots att jag inte riktigt förstod vad han hade så roligt åt, var jag tvungen att stämma in.
Under vår korta promenad längs kajen utgjorde han det allra mest intressanta sällskap man kan tänka sig och berättade om alla de olika fartyg vi passerade; deras riggning, tonnage och nationalitet, samt förklarade det arbete som pågick ombord — hur ett lossade sin last och ett annat lastades, medan ett tredje gjorde sig berett att gå till sjöss — och då och då berättade han någon liten anekdot om skepp eller sjömän, eller upprepade något nautiskt uttryck, tills jag kunde det utantill. Jag började inse, att här hade jag en av de allra bästa skeppskamrater.
När vi kom fram till värdshuset satt herr Trelawney och doktor Livesey tillsammans och drack en quart öl med lite rom i, innan de skulle bege sig ombord på skonaren för att inspektera henne.
Långe John berättade historien från början till slut, med känsla och fullkomligt sanningsenligt. ”Det var så det gick till, eller hur Hawkins?” sade han emellanåt och jag kunde hela tiden intyga att han talade sanning.
De två herrarna beklagade att Svarta hunden hade undkommit, men vi enades alla om att inget var att göra åt saken och efter att han fått beröm, fattade Långe John sin krycka för att gå sin väg.
”Alle man ombord klockan fyra i eftermiddag”, ropade godsägaren efter honom.
”Aye aye, herrn” skrek kocken i dörren.
”Nå, herr Trelawney”, sade doktor Livesey, ”jag ger inte mycket för era fynd i allmänhet, men en sak står klar: denne John Silver tilltalar mig.”
”Mannen är en riktig pärla”, utbrast godsägaren.
”Och nu”, tillade doktorn, ”kan väl Jim följa med oss ombord, eller hur?”
”Alldeles säkert skall han göra det”, sade godsägaren. ”Tag din hatt, Hawkins, så går vi ner och tittar på skeppet.”