Skattkammarön: Kapitel 7

←  Kapitel 6
Skattkammarön
av Robert Louis Stevenson

Kapitel 7. Jag reser till Bristol
Kapitel 8  →
På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson.


Det tog längre tid än vad godsägaren föreställt sig innan vi var redo att gå till sjöss, och inga av våra ursprungliga planer — inte ens doktor Liveseys, angående att hålla mig i hans sällskap — kunde verkställas som avsett. Doktorn tvingades att åka till London för att finna en annan läkare som kunde ta ansvaret för hans praktik; godsägaren arbetade hårt i Bristol; och jag bodde på slottet under gamle Redruths övervakning, jägmästaren, nästan som en fånge, men fylld av drömmar om havet och de allra mest angenäma fantasier om underliga öar och äventyr. Jag hängde timme efter timme grubblande över kartan och lärde mig alla dess detaljer. Sittande vid brasan i husföreståndarinnans rum, närmade jag ön i min fantasi från varje tänkbart håll, jag utforskade varje tunnland av dess yta och besteg tusentals gånger den höga kulle som de kallade Kikaren och från dess topp njöt jag av den allra mest underbara och föränderliga utsikt. Ibland var ön fylld av vildar som vi krigade mot, ibland av farliga djur som jagade oss, men i alla mina dagdrömmar hände ingenting så ovanligt och tragiskt som våra verkliga äventyr.

Så gick veckorna, till dess en vacker dag ett brev adresserat till doktor Livesey anlände, med tillägget ”att öppnas, om han inte är tillstädes, av Tom Redruth eller unge Hawkins”. Lydande denna befallning fann vi, eller snarare jag fann — eftersom jägmästaren inte läste annat än tryckt text särskilt väl — följande viktiga nyheter:

Old Anchor Inn, Bristol, 1 mars 17– –
Käre Livesey — eftersom jag inte vet om ni befinner er på slottet eller fortfarande är i London, skickar jag detta brev till båda adresserna.
Skeppet är inköpt och utrustat. Hon ligger för ankar, redo att gå till sjöss. Ni kan inte tänka er en vackrare skonare — ett barn skulle klara att segla henne — på tvåhundra ton; namnet är HISPANIOLA.
Jag fick tag på henne genom min gamle vän, Blandly, som har visat sig genom hela affären varande en fantastisk vän. Denne utmärkte karl slavade i min tjänst, liksom, kan jag tillägga, alla andra i Bristol, så snart de fick höra om vårt mål — eller om skatten, rättare sagt.

”Redruth”, sade jag och avbröt läsningen av brevet, ”doktor Livesey kommer inte att tycka om detta. Godsägaren har talat bredvid munnen, i alla fall.”

”Nå, skulle han inte få det, då?” muttrade jägmästaren. ”Det skulle allt se ut det, om godsägaren inte skulle få lov till att tala för doktor Livesey, enligt min åsikt.”

Med dessa ord gav jag upp varje försök att kommentera det skedda och läste vidare:

Det var Blandly som fann HISPANIOLA och genom sina förnämliga kontakter kom han över henne för en spottstyver. Det finns en grupp män här i Bristol som hyser de mest monstruösa fördomar gentemot Blandly, De går så långt att de förklarar att denne hedersman skulle göra vad som helst för pengar; att HISPANIOLA faktiskt tillhörde honom själv och att han sålde henne till mig för ett absurt högt pris — de mest lättgenomskådliga lögner. Ingen av dem vågar, dock, förneka fartygets alla fördelar.
Så här långt har allt gått väl. Arbetarna, kan ni vara säker på - timmermän och allt vad de kallas — var synnerligen långsamma av sig; men det har löst sig med tiden. Det var besättningsfrågan som oroade mig.
Jag ville ha ett tjog män — för infödingars, piraters, eller de fördömda fransmännens skull — och jag hade fan så svårt att finna ens ett halvdussin, då jag gynnades av den allra mest anmärkningsvärda lyckträffen, i form av att jag träffade helt rätt person.
Jag stod i hamnen, då jag av en ren slump kom att inleda ett samtal med honom. Jag fick reda på att han var en gammal sjöman, som nu drev ett public-house och som kände alla sjömän i Bristol. Han hade förlorat sin hälsa i land, och ville få tag på en god hyra som skeppskock, för att åter kunna andas sjöluft. Han hade linkat ner dit denna morgon, sade han, för att få andas en smula salt sjöluft.
Jag blev mycket rörd — det skulle ni också ha blivit — och av ren medömkan anställde jag honom på fläcken som sheppskock. Långe John Silver kallas han och har förlorat ett ben; men det anser jag som en ren rekommendation, eftersom han förlorade det i sitt lands tjänst, under den odödlige Hawke. Han får ingen pension, Livesey. Föreställ dig de grymma tider vi lever i.
Nå, min herre, jag trodde att det enbart var en skeppskock jag hyrt mig, men det visade sig att jag fick en hel besättning på köpet. Tillsammans fick Silver och jag ihop på bara några dagar ett sällskap av de tuffaste gamla sjöbjörnar man kan tänka sig — inte sköna att betrakta, men män, om man skall döma efter deras ansikten, av den mest okuvliga sorten. Jag lovar er, att vi skulle kunna strida mot en fregatt.
Långe John Silver gjorde sig till och med av med två av de sex eller sju män jag redan mönstrat. Han visade mig på ett ögonblick att de var just det slags sötvattensseglare som vi skulle akta oss för på en så viktig resa.
Jag är vid den allra mest utmärkta hälsa och vid mycket gott mod och äter som en häst, sover som en stock och kommer ändå inte att vara nöjd förrän jag hör mina sjöbjörnar trampa kring ankarspelet. Till havs! Må djävulen ta skatten! Det är havets underbara värld som förvridit mitt huvud. Så Livesey, kom hit fortast möjligt - förspill inte en enda timme, om ni respekterar mina känslor.
Låt unge Hawkins genast besöka sin mor, med Redruth som livvakt; och så sätt båda två full fart mot Bristol.
John Trelawney
Post Scriptum — Jag sade er inte att Blandly, som för övrigt kommer att skicka en undsättningsexpedition efter oss om vi inte avhörts före slutet av augusti, har hittat en verkligt beundransvärd kapten — en sträng man, vilket jag beklagar, men i alla andra avseenden ett verkligt fynd. Långe John Silver fann en verkligt kompetent man som styrman, en man vid namn Arrow. Jag har fått tag på en båtsman som blåser i pipa, Livesey; så saker och ting kommer att skötas på samma sätt som på ett krigsfartyg på den goda gamla skutan HISPANIOLA.
Jag glömde att säga er, att Silver är en verklig hedersman; jag har tagit reda på, på egen hand, att han har ett bankkonto, som han aldrig har övertrasserat. Han lämnar sitt värdshus åt sin hustru att ta hand om; och eftersom hon är en kvinna med skinn på näsan, kan ett par gamla ungkarlar som ni och jag ursäktas om vi gissar att hustrun är lika mycket skäl som hans hälsa, till att han åter vill ut på böljan den blå.
P.P.S — Låt Hawkins stanna över natten hos sin mor.
J. T.

Ni kan tänka er vilken upphetsning detta brev försatte mig i. Jag var nästan utom mig av glädje; och om jag någonsin föraktat någon människa, så var det gamle Tom Redruth, som inte kunde annat än att muttra och beklaga sig. Alla de andra jägarna skulle med glädje ha bytt plats med honom; men det var inte godsägarens önskan, och godsägarens önskan var deras lag. Ingen utom gamle Redruth vågade så mycket som att ens muttra om saken.

Följande morgon begav sig han och jag till fots till Amiral Benbow och där fann jag min mor vid god hälsa och vid gott mod. Kaptenen som så länge varit en ständig källa till obehag, hade försvunnit dit där de syndiga inte längre ställer till några bekymmer. Godsägaren hade låtit reparera allt och låtit måla om de allmänna utrymmena och skylten, samt skaffat en del nya möbler — framför allt en underbar fåtölj åt min mor i baren. Han hade hittat en pojke åt henne som lärling, så hon inte skulle sakna någon som hjälpte henne då jag hade farit.

Det var då jag såg denne pojke som jag för första gången förstod min situation. Jag hade föreställt mig, fram till denna stunden, alla de äventyr vi skulle uppleva, inte det hem som jag stod i begrepp att lämna; och nu, då jag såg denne klumpige främling, som skulle stanna här och ta min plats vid min mors sida, drabbades jag av min första gråtattack. Jag är rädd att jag körde med den där pojken som med en hund; eftersom han var ny i sitt arbete, fick jag hundratals tillfällen att rätta honom och att racka ned på honom, och jag var inte sen att utnyttja dem.

Natten gick och nästa dag, efter middagen, gav vi oss i väg igen, Redruth och jag, till fots, längs vägen. Jag tog farväl av min mor och den vik där jag bott sedan den dag jag föddes, och det kära gamla Amiral Benbow — eftersom han var nymålad, så var han mig kanske inte längre så kär. En av mina sista tankar gick till kaptenen, som så ofta strosat längs stranden med sin buckliga hatt, sitt sabelhugg på kinden och sin gamla mässingstub. I nästa stund hade vi hunnit runt hörnet och mitt hem var utom synhåll.

Postdiligensen plockade upp oss i skymningen vid the Royal George på heden. Jag satt inklämd mellan Redruth och en tjock gammal herre, och trots vagnens snabba rörelse och den kyliga nattluften måste jag ha slumrat till tämligen med en gång och därpå sovit som en stock uppför kullar och ner i dalar, från den ena skjutsstationen till den andra, efter som jag, då jag till sist vaknade av en knuff i revbenen och öppnade mina ögon, fann jag att vi stod stilla framför en stor byggnad på en stadsgata och att det var full dag sedan länge.

”Var är vi?” frågade jag.

”Bristol”, sade Tom. ”Stig ut nu.”

Herr Trelawney hade tagit logi på ett värdshus långt nere i hamnen, för att kunna övervaka arbetet med skonaren. Dit fick vi nu gå och vägen gick, till min stora glädje, längs kajerna och utmed det stora antalet fartyg av alla storlekar, riggningar och nationaliteter. På ett fartyg sjöng sjömännen medan de arbetade, på ett annat hade mannarna gått till väders högt över mitt huvud, hängande i rep som inte verkade tjockare än spindelväv. Trots att jag bott vid havet i hela mitt liv, verkade jag aldrig ha kommit det så nära som jag gjorde nu. Lukten av tjära och salt var något helt nytt för mig. Jag såg de allra mest underbara galjonsfigurer, vilka hade befarit oceanerna. Jag såg, dessutom, många gamla sjömän, med ringar i öronen och mustascher rullade i skruvar och med tjärade hårpiskor och med vaggande, klumpig sjömansgång; och om jag så hade fått syn på lika många ärkebiskopar och kungar, så hade det inte kunnat inge mig en större tillfredsställelse.

Och jag skulle ju själv gå till sjöss, till sjöss i en skonare, med en båtsman som spelade pipa och sjömän som sjöng och hade hårpiskor, till sjöss med kursen ställd på en okänd ö, för att söka efter en nedgrävd skatt!

Medan jag fortfarande befann mig i denna angenäma drömvärld, kom vi plötsligt fram till ett stort värdshus och mötte godsägare Trelawney, klädd från topp till tå som en sjöofficer, i tjockt, blått kläde och han kom ut genom dörren, med ett leende på läpparna och med en utsökt imitation av en sjömans sätt att gå.

”Där är ni ju”, ropade han, ”och doktorn kom igår kväll från London. Bravo! Då är manskapet fullständigt!”

”Å, herrn”, skrek jag, ”när seglar vi?”

”Seglar!” sade han. ”Vi seglar imorgon!”


Skattkammarön av Robert Louis Stevenson
Första delen — Den gamle piraten

Karta över Skattkammarön | 1. Den gamle sjöbjörnen på Amiral Benbow | 2. Svarta hunden dyker upp och försvinner | 3. Svarta lappen | 4. Sjömanskistan | 5. Slutet för den blinde mannen | 6. Kaptenens efterlämnade papper

Andra delen — Skeppskocken
7. Jag reser till Bristol | 8. Vid krogen Kikarens skylt | 9. Krut och vapen | 10. Seglatsen | 11. Vad jag fick höra i äppeltunnan | 12. Vi håller krigsråd

Tredje delen — Mina äventyr i land
13. Hur mina äventyr inleddes | 14. Det första anfallet | 15. Mannen på ön

Fjärde delen — Blockhuset
16. Berättelsen fortsätts av doktorn: Hur vi kom att överge fartyget | 17. Berättelsen fortsätts av doktorn: Den sista turen med jollen | 18. Berättelsen fortsätts av doktorn: Slutet på första dagens strider | 19. Berättelsen återupptas av Jim Hawkins: Försvaret av blockhuset | 20. Silver förhandlar | 21. Anfallet

Femte delen — Mina äventyr till havs
22. Hur mina äventyr till sjöss inleddes | 23. Tidvattnet går ut | 24. På öppna havet | 25. Jag stryker Jolly Roger | 26. Israel Hands | 27. "Piastrar!"

Sjätte delen — Kapten Silver
28. I fiendens läger | 29. Svarta lappen — igen! | 30. På heder och ära | 31. Skattjakten — Flints kompassnål | 32. Skattjakten — rösten bland träden | 33. En hövdings fall | 34. Slutet på historien