Skattkammarön/Kapitel 30
| ← Kapitel 29 |
|
Kapitel 31 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Jag väcktes — eller rättare sagt, väcktes vi alla, eftersom jag kunde se att till och med vaktposten ruskade på sig för att samla sig, från det ställe där han hade fallit ihop vid dörrposten — av en klar, hjärtlig stämma som anropade oss från skogsbrynet:
”Blockhuset — Ohoj!” skrek den. ”Här kommer doktorn.”
Och det var verkligen doktorn. Även om jag var glad över att höra hans röst, var det dock inte utan blandade känslor jag hörde den. Jag skämdes över att ha visat vanvördnad och att ha lurat mina vänner och när jag såg vart det hade fört mig — i vilket sällskap och omgiven av vilka faror. Jag var rädd för att se doktorn i ansiktet.
Han måste ha stigit upp före gryningen, eftersom det ännu inte var helt ljust ute; och då jag sprang fram till skottgluggen och tittade ut, såg jag honom stående på samma sätt som Silver en gång hade stått, upp till knäna i den böljande dimman.
”Å, är det doktorn? En riktigt god morgon på er, min herre!” utropade Silver, klarvaken och strålande av ett riktigt gott humör på ett ögonblick. ”Uppe tidigt, som alltid; morgonstund har guld i mund, som man ju säger. George, rör på påkarna, gosse och hjälp doktor Livesey över relingen nu. Alla era patienter mår alldeles prima och är krya.”
Så fortsatte han att småprata, stående på kullens topp med sin krycka under armen och en hand i stugknuten — samme gamle John ifråga om röst, sätt och uttryck.
”Gissa om vi har något av en överraskning åt er också, doktorn”, fortsatte han. Vi har fått främmande — ha ha ha! En gäst och inneboende, min herre, och också han frisk och kry; har sovit som en stock hela natten, långsides med John, köl längsmed köl.”
Doktor Livesey var vid det här laget över palissaden och hade nått fram till kocken och jag kunde höra hur hans röst förändrades, då han sade: ”Inte Jim, väl?”
”Jim jo, i egen hög person”, sade Silver.
Doktorn hejdade sig omedelbart och sade inte ett ord och det verkade ta flera sekunder innan han kunde förmå sig till att fortsätta.
”Nå ja”, sade han till sist, ”plikten först och nöjena sedan, som ni kanske skulle uttrycka saken, Silver. Låt mig se till era patienter.”
Ögonblicket därpå var han inne i blockhuset och med en sträng nick åt mig inledde han sitt arbete bland de sjuka. Han visade ingen som helst rädsla, även om han måste ha varit medveten om att hans liv, bland dessa förrädiska monster hängde på ett hår; och han småpratade med sina patienter som om han var på vilket som helst hembesök i en vanlig, engelsk familj. Hans sätt att uppföra sig smittade, antar jag, av sig på männen, eftersom de behandlade honom som om allt var som det skulle, som vore han fortfarande skeppsdoktorn och de ännu de trogna mannarna för om masten.
”Du repar dig ju som du skall, min vän”, sade han till mannen med bandaget kring huvudet, ”och om någon någonsin varit en hårsmån från döden så är det du; du måste ha ett riktigt plåthuvud. Nå George, hur står det till? Du har verkligen lagt dig till med en vacker färg, men så är det också din lever som krånglar. Har du tagit din medicin? Hör ni karlar, har han tagit sin medicin?”
”Aye aye, doktorn”, svarade han och ”alldeles visst och sant”, ekade Morgan.
”För, förstår ni, eftersom jag är myteristläkare — eller fängelseläkare, som jag föredrar att kalla det — här”, sade doktor Livesey med sitt allra mest vänliga tonfall, ”så sätter jag stor ära i att inte förlora en enda patient åt kung George (och må Gud vara honom nådig!) och galgen.”
Skurkarna såg på varandra, men svalde den beska medicinen under tystnad.
”Dick mår inte bra”, sade en av dem.
”Gör han inte?” svarade doktorn. ”Nå, kom fram här, Dick och låt mig se på din tunga. Nej, det skulle förvåna mig om han gjorde! Med en sådan tunga kan man ju skrämma slag på till och med fransmännen. En till som har feber.”
”Å tusan också”, sade Morgan, ”där fick han för att han fördärvade sin Bibel.”
”Det fick han — som du uttrycker saken — för att ni är en samling enfaldiga åsnor”, svarade doktorn, ”som inte kan skilja frisk luft från giftig, och torrt land från sumpig, sjukdomsframkallande träskmark. Jag tror det allra mest troliga är — fast det är förstås bara min uppfattning — att ni allihop kommer att få ett litet helvete innan ni får malarian ur kropparna. Slå läger i ett kärr! Silver, ni förvånar mig. Ni har mer vett i skallen än de flesta bland er; med ni verkar inte ens besitta de allra mest grundläggande kunskaperna om hur man sköter sin hälsa.”
”Nåja”, tillade han, sedan han gått sin rond bland dem och de alla hade fått sina ordinationer och tagit sin medicin, med skrattretande ödmjukhet; mer som lydiga skolbarn än som myterister och pirater med blod på sina händer — ”nå, det var allt för idag. Och nu skulle jag vilja växla några ord med den där gossen, tack.”
Och han nickade nonchalant med huvudet åt mitt håll.
George Merry stod vid dörren, spottande och fräsande över någon illasmakande medicin; men redan vid första orden i doktorns begäran vände han sig tvärt, röd i ansiktet och skrek ”nej!” och svor.
Silver slog sin näve i tunnan.
”Tyst-nad!” vrålade han och såg sig omkring, mycket lik ett lejon. ”Doktorn”, fortsatte han med sitt vanliga tonfall, ”det var just vad jag trodde ni skulle säga, eftersom jag vet hur fäst ni är vid pojken. Vi är alla ödmjukt tacksamma över er vänlighet mot oss och, som ni ser litar vi på er och tar de mediciner ner ni ger oss som om det vore grogg. Och jag tror nog att vi skall komma fram till ett sätt som tillfredställer alla parter. Hawkins, ger du mig ditt ord som en ung gentleman — för en ung gentleman är vad du är, även om du är född i ett enkelt hem — ditt hedersord på att du inte smiter din väg?”
Jag avgav omedelbart detta löfte.
”Då så, doktorn”, sade Silver, ”om ni bara klättrar utanför palissaden, och när ni är över så för jag ner pojken på insidan och så antar jag att ni kan pratas vid genom spjälorna. Adjö min herre, och våra hjärtligaste hälsningar till godsägaren och kapten Smollett.”
Det utbrott av missnöje, vilket inget annat än Silvers ilskna blickar kunnat hålla tillbaka, bröt ut i samma stund som doktorn lämnade huset. Silver anklagade allmänt för att spela dubbelt — eller att försöka sluta en separatfred för egen del, genom att offra sina medbrottslingars och offers intressen, och alltså, kort sagt, exakt det som han var i färd med att göra. Det framstod för mig så tydligt, i detta fall, att jag inte kunde föreställa mig hur han skulle kunna lyckas besegra deras vrede. Men han var dubbelt så mycket karl som någon av de andra, och hans seger föregående natt hade gjort ett enormt intryck på deras sinnen. Han kallade dem alla för dårar och pultroner och allt ni kan föreställa er, sade att det var nödvändigt att jag fick tala med doktorn, viftade med kartan i deras ansikten, frågade dem om de verkligen hade råd att bryta avtalet samma dag som de skulle bege sig ut på skattjakt.
”Nej för tusan!” skrek han. ”Vi skall minsann bryta avtalet, när rätt stund är inne; och till dess skall jag kollra bort den där doktorn, om jag så skall behöva fylla stövlarna hans med konjak.”
Och så bad han dem att tända elden, och haltade iväg på sin krycka, med handen på min axel, och lämnade dem förvirrade och tigande, mer av hans svada än av övertygelse.
”Lugnt och stilla, min gosse”, sade han. ”De kastar sig över oss i en blinkning om vi ser ut att jäkta.”
Så gick vi mycket sakta fram över sanden till det ställe där doktorn väntade på oss, på andra sidan palissaden, och så snart vi var inom bekvämt samtalsavstånd, stannade Silver.
”Det här vill jag att doktorn lägger på minnet”, sade han, ”och gossen kommer att berätta för er hur jag räddade hans liv och hur det fick mig avsatt också, och det kan ni lita på. Doktorn, då man seglar så högt upp i vind som jag gör — och spelar kvitt eller dubbelt om livhanken, så att säga — är det då för mycket begärt, att be er lägga ett gott ord för mig? Ni skall vara snäll att tänka på att nu gäller det inte bara mitt liv — utan gossens är med i potten; och därför skall ni vara ärlig mot mig, doktorn, och ge mig en liten smula hopp att kämpa vidare, i Guds namn.”
Silver var som förändrad då han väl befann sig här ute och hade vänt ryggen åt sina vänner i blockhuset; hans kinder tycktes insjunkna, hans röst darrade; aldrig har jag sett en så in i döden ärlig själ.
”Men John, ni är väl inte rädd?” frågade doktor Livesey.
”Doktorn, någon ynkrygg är jag inte; nej, inte jag, inte — inte ens så här mycket” sade han och knäppte med fingrarna. ”Om så varit fallet så hade jag bekänt färg. Men jag erkänner villigt att jag darrar vid blotta tanken på galgen. Ni är en god och ärlig man; jag har aldrig träffat någon bättre! Och ni kommer aldrig att glömma vad gott jag gjort, inte mer än ni kommer att glömma det onda, det vet jag. Och nu lämnar jag er i fred — se här — och låter er och Jim språkas vid i lugn och ro. Och även det skall ni räkna mig till godo, eftersom det kan stå mig dyrt!”
Med de orden gick han baklänges ett stycke, tills han var utom hörhåll och där satte han sig ner på en stubbe och började vissla, men vände sig emellanåt om för att fånga en skymt, ibland på mig och doktorn och ibland på hans oroliga kamrater medan de gick fram och åter i sanden mellan elden — som de var i färd med att åter få fart på — och huset, ur vilket de bar ut skinka och bröd för att laga till sin frukost.
”Jasså Jim”, sade doktorn sorgset, ”här står vi nu. Du har fått ligga som du har bäddat för dig, min gosse. Himmelen vet, att jag inte har hjärta att förebrå dig, men så mycket skall jag säga, vare sig det är ovänligt eller vänligt; då kapten Smollett var frisk vågade du dig inte iväg; men då han var skadad och inte kunde hindra dig, då gjorde du det. Det var, vid alla gudar, helt enkelt genomfegt handlat!”
Jag erkänner villigt att jag vid de orden började gråta. ”Doktorn”, sade jag, tala inte så till mig. Jag har förebrått mig själv så mycket för den sakens skull; mitt liv är i alla fall förött och jag skulle ha varit död nu om det inte var för Silver stått på sig för min skull; och doktorn; tro mig på mitt ord. Jag är redo att dö — och jag vågar påstå att jag förtjänat det — men vad jag fruktar är att de torterar mig. Gör de det…”
”Jim”, avbröt mig doktorn och hans röst hade förändrats rejält, ”Jim, jag står inte ut med detta längre. Hoppa över, så springer vi allt vi kan.”
”Doktorn, jag gav honom mitt hedersord.”
”Det vet jag — jag vet!” utropade han. ”Det kan inte hjälpas, Jim, inte nu längre. Jag axlar gärna det ansvaret, min gosse; men att låta dig stanna här, det kan jag bara inte. Hoppa! Ett enda hopp och så är du utanför och vi springer som gaseller sedan.”
”Nej”, svarade jag; ”ni vet mycket väl att ni själv inte skulle göra något sådant — varken ni, godsägaren eller kaptenen; och det gör inte heller jag. Silver litade på mig; jag gav honom mitt hedersord och jag kommer att återvända dit upp. Men, doktorn, ni lät mig inte tala till punkt. Om de torterar mig, så kan det hända att jag kanske försäger mig rörande om var fartyget är, för det är jag som lagt beslag på henne, delvis genom ren tur, men också genom att ta stora risker, och hon ligger i det norra inloppet, på den södra stranden, precis alldeles i vattenbrynet vid högvatten. När ebben är inne ligger hon troligen på land.”
”Fartyget!” utropade doktorn.
Snabbt berättade jag för honom om mina äventyr och han hörde på under tystnad.
”Det finns något av försynens makt i allt detta”, anmärkte han när jag var klar. ”vad som än händer oss, så är det du som räddar livet på oss; och så tror du att vi skulle kunna tänka oss att låta dig mista ditt? Det skulle vara att löna gott med ont, min gosse. Det var du som kom deras konspiration på spåren; du fann Ben Gunn — det bästa du någonsin gjort eller kommer att göra, om du så lever till dess att du blir nittio år. Å, kors, och på tal om Ben Gunn! Han har då dragit dem rejält vid näsan. Silver! skrek han. ”Silver! Jag skall ge er ett gott råd”, fortsatte han då kocken åter närmade sig; ”bry er inte om att göra er någon större brådska rörande den där skatten.”
”Men doktorn, jag gör allt som står i min makt, vilket inte är mycket”, sade Silver. ”Det är, om ni ursäktar, det enda sättet för mig att rädda livhanken på mig själv och pojken, att söka efter den där skatten; det kan ni lita på.”
”Tja Silver”, svarade doktorn, ”om det är så det ligger till, så skall jag gå ytterligare ett steg: Se upp för era kamraters ilska när ni finner den.”
”Doktorn”, sade Silver, ”man och man emellan, så har ni nu sagt både för mycket och för lite. Vad ni är ute efter, varför ni lämnade blockhuset, varför ni gav mig skattkartan, det vet jag inte, eller hur? Och ändå har jag gjort vad ni bett mig om med slutna ögon och aldrig så mycket som ett enda hoppingivande ord! Men, nu blir det för mycket. Om ni inte säger rätt ut vad ni menar, så säg det bara, så lämnar jag över befälet till någon annan.”
”Nej”, sade doktorn eftertänksamt; ”jag har ingen rätt att säga er mer; hemligheten är inte min egendom, förstår ni Silver. I annat fall, det ger jag er mitt ord på, skulle jag sagt er allt. Men jag skall gå så långt som jag vågar och ett steg därutöver, eftersom kaptenen tvivelsutan kommer att ge mig vad jag tål! Och först skall jag säga er något hoppingivande; Silver, om vi båda kommer ur den här knipan med livet i behåll, så skall jag göra allt för att rädda er, utom att begå mened.”
Silvers ansikte lystes upp. ”Ni kunde inte ge mig ett bättre besked, doktorn, inte ens om ni varit min mor”, utbrast han.
”Nå, det var den första eftergiften”, tillade doktorn. ”Min andra blir ett gott råd: Håll pojken i er omedelbara närhet och då ni behöver hjälp så skall ni slå alarm. Nu ger jag mig iväg för att leta reda på hjälp åt er, så får ni själv avgöra om jag har täckning för mina ord sedan. Adjö, Jim.”
Och doktor Livesey skakade hand med mig genom palissaden, nickade åt Silver och satte av i rask takt in i skogen.