Skattkammarön/Kapitel 23
| ← Kapitel 22 |
|
Kapitel 24 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Den lilla båten — som jag skulle få åtskilliga tillfällen att lära mig innan jag var klar med den — var en mycket säker farkost för en person som var lika lång och vägde lika mycket som jag, låg högt och säkert i sjön; men hon var ett synnerligen egensinnigt och besynnerligt flytetyg att manövrera. Man kunde bära sig åt som man ville, men hon föll ändå av ner i vind och den manöver som hon var bäst på, var att snurra runt, runt. Till och med Ben Gunn själv hade medgivit att hon var ”lite svår att hantera innan man lärt känna henne”.
Och jag hade sannerligen inte lärt känna henne. Hon girade i alla tänkbara riktningar, utom den jag ville färdas i; större delen av tiden låg vi med bredsidan ut och jag är helt säker på att jag inte alls skulle ha kunnat ta mig ut till fartyget om inte tidvattnet hade varit. Nu var det så tursamt, att hur jag än paddlade så förde ebben mig ut med sig; och där låg “Hispaniola” rätt i vägen, mycket svår att missa.
Till att börja med skymtade jag henne endast som en klump av någonting ännu svartare än mörkret, så började hennes master och skrov att ta form och i nästa stund, som det verkade (för ju längre vi färdades, desto starkare blev ebbströmmen) var jag jämsides med hennes ankartross och hade gripit tag i den.
Ankartrossen var spänd som en bågsträng och strömmen så stark att hon låg och ryckte i ankaret. Runt hela skrovet, i mörkret, hörde jag hur det strömmande vattnet bubblade och kluckade som en bäck i bergen. Ett enda skär med min sjömanskniv skulle föra iväg “Hispaniola” med tidvattnet.
Så långt var allt gott och väl. Men därpå slog det mig att en spänd ankarkabel som man plötsligt skär av är någonting lika farligt som en sparkande häst. Tio mot ett på att, om jag varit dum nog att skära av “Hispaniola”s ankarlina, skulle både jag och min lilla båt slungas iväg.
Det fick mig att omedelbart stanna upp och om turen inte återigen varit på min sida, skulle jag ha övergett min plan. Men den svaga vinden som börjat blåsa upp från sydsydöst hade vridit sig efter mörkrets inbrott till sydväst. Just då jag satt där och tänkte, kom en vindil, fångade “Hispaniola” och tvingade upp henne mot strömmen; och till min stora glädje, kände jag hur ankarkabeln slaknade i mitt grepp och den hand med vilken jag höll i den kom att under någon sekund att doppas under vatten.
Detta avgjorde saken och jag tog fram min kniv, öppnade den med tänderna och skar av den ena efter den andra av ankarkabelns kardelar, tills fartyget endast hölls ankrad av två av dem. Så satt jag stilla och väntade på att kunna kapa även dessa sista, när vinden åter skulle få ankartrossen att slakna.
Under hela tiden hade jag hört ljudet av högljudda röster från kajutan, men för att säga som det var, hade min uppmärksamhet varit så fullkomligt upptagen med annat att jag knappt brytt mig om att lyssna alls. Nu, då jag inte hade något annat att ta mig för, började jag dock att höra efter mer noggrant.
Den ena rösten kände jag igen som rorgängarens, Israel Hands, den man som varit Flints kanonjär tidigare. Den andra tillhörde, naturligtvis, min vän i den röda nattmössan. Bägge var helt klart plakat fulla och de fortsatte dricka, för medan jag lyssnade öppnade en av dem, med ett fylleskrik akterfönstren och kastade ut någonting, som jag antar var en tomflaska. Men de var inte bara berusade; det stod klart att de var rosenrasande arga. Svordomar korsade luften som en hagelsvärm och emellanåt kom ett sådant utbrott att jag trodde att det skulle leda till handgemäng. Men varje gång bedarrade grälet och rösterna dämpades ett tag, till det var dags för nästa kris och den i sin tur ebbade ut utan att något ytterligare hände.
På stranden kunde jag se flammorna från den stora lägerelden brinna värmande bakom träden i strandkanten. Någon sjöng, en entonig, långsam gammal sjömansvisa, med osäker och skälvande stämma, som föll i slutet av varje vers och uppenbarligen berodde sångens slut endast på hur uthållig sångaren var. Jag hade hört den under resan mer än en gång och kommer ihåg dessa ord:
Ut seglade alla sjuttiofem,
men bara en av dem kom åter hem.
Och jag ansåg att det var en alltför grym påminnelse för det sällskap som drabbats av så stora förluster samma morgon. Men, verkligen, från vad jag kunde se, var alla dessa pirater lika oberörda som det hav de seglade på.
Till sist återvände brisen; skonaren drev närmare i mörkret; jag kände hur ankarkabeln återigen slaknade och med ett rejält hugg med kniven skar jag av de sista kardelarna.
Brisen hade endast liten effekt på min båt och jag sveptes nästan genast mot “Hispaniola”s bog. Samtidigt började skonaren att vrida sig och lade sig mot strömmen.
Jag kämpade som för mitt liv, för jag förväntade mig att i varje ögonblick kapsejsa; och då jag fann att jag inte kunde hålla min båt klar från skrovet, började jag paddla mot fartygets akter. Till sist hade jag kommit bort från min farliga granne och just som jag sköt ifrån en sista gång med händerna, fångade mina händer en tunn lina som hängde överbord över relingen akterut. Jag tog omedelbart tag i den.
Varför jag gjorde detta kan jag inte riktigt förklara. Det var till att börja med rena instinkten, men när jag väl hade den i mina händer och fann att den var fastgjord i fartyget, tog min nyfikenhet överhanden och beslöt mig för att kika in genom akterfönstren.
Jag drog mig hand över hand in med linans hjälp och då jag bedömde att jag var tillräckligt nära, reste jag mig, vilket var mycket riskabelt, till hälften och kunde därigenom överskåda taket och en bit av kajutans inre.
Vid det här laget hade skonaren och hennes lilla eskort fått upp tämligen god fart genom vattnet; vi hade i själva verket redan kommit upp långsides med lägerelden. Fartyget ”pratade”, som sjömännen säger, högljutt då hon mötte alla de oräkneliga små vågorna med ett oupphörligt kluckande; och tills jag fått ögonen över fönsterkarmen kunde jag inte förstå varför vakterna inte slagit larm. Men enda blick var tillräcklig; och det var också allt jag vågade mig på från mitt ostadiga underlag. Jag såg Hands och hans kamrat i färd med en brottningsmatch på liv och död, var och en av dem med händerna om den andres strupe.
Jag satte mig åter på toften, inte ett ögonblick för sent, eftersom jag varit nära att falla överbord. Jag kunde inte se något annat under en stund, än dessa båda ilskna, högröda ansikten som vajade tillsammans under den rykande lampan och jag slöt mina ögon, som för att åter få dem att vänja sig vid mörkret.
Balladen utan slut hade nu tystnat och hela det lilla sällskapet kring lägerelden hade tagit upp den refräng som jag hört så ofta förut:
Femton man på en död mans kista,
Jo-ho-ho och en flaska med rom!
Flaskan och fan gjorde slut på den sista,
Jo-ho-ho och en flaska med rom!
Jag tänkte just på hur upptagna flaskan och fan var i just denna stund i “Hispaniola”s kajuta, då jag överraskades av ett plötsligt ryck i min båts rörelse. Samtidigt girade hon skarpt och verkade vilja lägga om kursen. Under tiden hade farten ökats oroväckande mycket.
Jag öppnade genast mina ögon. Runt omkring mig fanns små svallvågor som bröts med ett skarpt, forsande ljud och som var svagt självlysande. “Hispaniola”, i vars kölvatten jag fortfarande befann mig, tycktes tveka om sin kurs; och jag såg hur hennes rån vagga något mot natthimlens svärta; Nej, när jag såg närmare efter, upptäckte jag att även hon vred sig sydvart.
Jag kastade en blick över axeln och mitt hjärta slog hårt mot mina revben. Där, rakt bakom mig var lägereldens sken. Strömmen hade vridit sig vinkelrätt och fört med sig den stora skonaren och den lilla dansande getskinnsbåten, allt snabbare, under alltmer högljutt kluckande och fräsande, genom sundet och ut mot det öppna havet.
Plötsligt girade skonaren framför mig kraftigt, kanske så mycket som tjugo grader; och nästan samtidigt följdes det ena ropet av det andra ombord; jag kunde höra hur fötter klampade uppför kajutalejdaren och insåg att de två fylleristerna slutligen hade avbrutits i sitt slagsmål och insett att fara hotade.
Jag lade mig platt på botten av min usla farkost och anbefallde hängivet min själ åt min Skapare. I sundets yttre ände, var jag övertygad om, skulle vi komma att hamna i de rasande bränningarna, där alla mina bekymmer snabbt skulle komma att vara förbi, och även om jag kanske kunde stå ut med att dö, så kunde jag inte tänka mig att se hur mitt öde allt snabbare beseglades.
Jag måste ha legat på detta sätt i flera timmar, hela tiden förd fram och tillbaka av vågorna, då och då överstänkt av det kringflygande skummet och under hela tiden ständigt väntat på att dö nästa gång en våg sköljde över mig. Gradvis blev jag allt tröttare; en förlamning och dvala föll över mitt uppskrämda sinne, till dess att sömnen till sist segrade och jag i min lilla getskinnsbåt som kastades runt av havets vågor låg och drömde om mitt hem, det gamla värdshuset Amiral Benbow.