Skattkammarön/Kapitel 24
| ← Kapitel 23 |
|
Kapitel 25 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Det var ljusa dagen då jag vaknade och fann mig kastas runt utanför Skattkammaröns sydvästra hörn. Solen var uppe, men fortfarande dold bakom Kikarens stora massiv, vilkets sluttande klippor på denna sida gick nästan ända ner till havet
Skotudden och Mesanmastberget befann sig alldeles i min närhet; berget bart och mörkt och udden omgiven av klippor fyrtio till femtio fot [1] höga och stora mängder av nerfallna stenar nedanför. Jag befann mig inte mer än en kvarts mile [2] ut till sjöss och min första tanke var att paddla in och gå iland.
Den idén gav jag dock snart upp. Bland de nerfallna stenarna bröt bränningarna med ett dån; det ekande efter dem och skummet stod tätt, med bara någon sekunds mellanrum; och jag såg mig själv, om jag vågade mig närmre, krossad och död på den otillgängliga stranden, eller ödande mina krafter förgäves för att komma fram till de utskjutande klipporna.
Och det var inte heller allt, för kravlande på de flata klipphällarna eller kastande sig i vattnet med ekande plask såg jag stora monster — som mjuka jättesniglar — två eller tre tjog till antalet, vars skällande läten ekade mellan klipporna.
Jag har efteråt förstått att de var sjölejon och helt ofarliga. Men anblicken av dem, tillsammans med kustens otillgänglighet och vågornas höjd var mer än nog för att avskräcka mig från att gå iland där. Jag var beredd att hellre svälta ihjäl till sjöss än att möta dylika faror.
Men jag hade bättre odds, tycktes det mig, åt andra hållet. Norr om Skotudden ligger vid lågvatten en lång sträcka gul sandstrand. Norr om det, finns en annan udde, Skogsudden, som den angavs på kartan — inbäddad i höga, gröna tallar, vilka växte ända ner till stranden.
Jag mindes vad Silver hade sagt om strömmen som gick utmed hela Skattkammaröns västra kust och från där jag befann mig, var jag redan under dess inflytande, så jag föredrog att lägga Skotudden bakom mig och satsa mina krafter på ett försök att landa på Skogsuddens kust.
Dyningarna gick höga och jämna på havet. Vinden blåste stadigt och milt söderifrån, och då vinden och strömmen inte kämpade emot varandra, föll och steg vågorna utan att brytas.
Om det inte förhållit sig på det sättet skulle jag för länge sedan ha gått under; men som det nu var, är det förvånansvärt hur lätt och säkert min lilla och lätta båt red på vågorna. Ofta, då jag låg på dess botten och inte hade mer än ett öga över fribordet kunde jag se en stor blå vågtopp häva sig nära ovanför mig; men ändå gungade getskinnsbåten bara till lite och dansade, som på fjädrar och därefter fortsätta på vågens andra sida, lika lätt som en fågel vilar på vågorna.
Efter en stund hade jag samlat en hel del mod och satte mig upp för att pröva min skicklighet som paddlare. Men till och med den minsta förändring i viktförhållanden framkallade våldsamma förändringar i hur båten betedde sig. Och jag hade knappt rört mig innan båten slutade med sina mjuka dansande rörelser och stack nosen rakt in i en våg så hårt att det gjorde mig yr och skummet stänkte.
Jag blev genomvåt och skrämd från vettet och lade mig genast ner i min tidigare ställning, varvid getskinnsbåten verkade ta sitt förnuft tillfånga igen och red lika lätt som tidigare bland vågorna. Det var uppenbart att man inte skulle lägga sig i vad hon gjorde och, eftersom jag hur som helst inte på något sätt kunde påverka hennes kurs, vilket hopp hade jag kvar att nå land?
Jag började nu bli verkligt rädd, men jag behöll fattningen, trots allt. Först av allt öste jag försiktigt ur vattnet med hjälp av min mössa; så genom att åter få upp ögat över relingen studerade jag hur båten lyckades ta sig så mjukt genom vågorna.
Jag fann att varje våg, istället för att vara den stora, mjuka, blanka vattenmassan som den liknar från land eller från ett fartygs däck, i stället bestod av en mängd små kullar, slätter och dalar. Getskinnsbåten, då man lämnade den ifred, sökte, kan man säga sin väg i de lägre delarna och undvek de branta sluttningarna och topparna.
”Nå”, tänkte jag, ”det är uppenbart att jag måste ligga där jag ligger och inte rubba balansen; men det är också uppenbart att jag kan sticka ut paddeln över sidan och då och då, på de släta ställena, ge henne ett årtag eller två mot land.” Jag omsatte genast dessa tankar i handling. Där låg jag på armbågarna i den allra mest ansträngande ställning och då och då kunde jag ta ett eller två paddeltag för att vrida hennes för mot stranden.
Det var ett mycket tröttande och långsamt arbete, ändå kunde jag tydligt se hur jag vann; och vartefter vi kom närmare Skogsudden, även om jag insåg att vi otvivelaktigt skulle komma att missa den, hade jag ändå kommit omkring etthundra yards ostvart. I själva verket var jag mycket nära land. Jag kunde se de svala, gröna trädtopparna vaja tillsammans i brisen och kände mig övertygad om att kunna landa på nästa udde.
Det var hög tid, eftersom jag nu började lida av törsten. Solens gassande ovanifrån och dess tusentals reflektioner i vågorna, havsvattnet som stänkte och torkade på mig och täckte mina läppar med sitt salt, i kombination med att min strupe brann och mitt huvud värkte. Synen av träden som var så nära gjorde mig nästan sjuk av längtan att komma iland, men strömmen förde mig snabbt förbi udden och nästa stycke öppet hav låg framför mig, då jag upptäckte något som genast fick mig på andra tankar.
Rakt framför mig, inte en halv mile [3] ifrån mig, skådade jag “Hispaniola”, under segel. Naturligtvis utgick jag ifrån att de skulle ta mig till fånga; men jag var så nedslagen av törst att jag knappt visste om jag skulle glädjas eller sörja över den tanken, och en lång stund innan jag kommit till klarhet i denna fråga, hade förvåningen helt tagit mitt sinne i sitt våld och jag kunde inget annat göra än att stirra och förundras.
“Hispaniola” förde storsegel och två jibbar eller klyvare och den vackra vita segelduken sken i solskenet som snö eller silver. När jag först siktade henne, gick hon för alla satta segel; hon låg på en ungefärlig nordvästlig kurs och jag antog att männen ombord tänkte sig att gå runt ön tillbaka till ankarplatsen. För närvarande föll hon av mer och mer åt väster, så jag trodde att de upptäckt mig och höll på att vända för att fånga upp mig. Till sist gippade hon rätt upp i vindögat; seglen slog back och hon låg där hjälplös ett tag, medan seglen levde.
”Vilka klantskallar”, sade jag; ”de måste fortfarande vara fulla som kajor.” Och jag tänkte på vad kapten Smollett skulle ha ansett om deras sjömanskap.
Under tiden föll skonaren undan för undan av och hennes segel fylldes igen på en ny bog och hon seglade snabbt under någon minut, innan hon åter gick rakt upp i vinden. Åter och återigen upprepades detta. Fram och tillbaka, upp och ner, nord, syd, öst och väst, seglade “Hispaniola” gippande och fallande av och varje sådan manöver slutade som den hade börjat; med slående segelduk. Det stod klart för mig att ingen stod till rors. Och om detta var fallet, var fanns i så fall de båda männen? Antingen var de asberusade eller så hade de övergivit henne, tänkte jag, och kanske, om jag kan ta mig ombord kan jag segla henne tillbaka och återlämna henne till kaptenen.
Strömmarna förde både getskinnsbåten och skonaren sydvart i ungefär samma hastighet. Men vad den senares segling anbelangande, var den så vild och oberäknelig och hon låg för var gång så länge i vindögat att hon verkligen inte gjorde någon framfart alls, om hon i sanningens namn inte förlorade lite för vart slag. Om jag bara tordes sätta mig upp och paddla, skulle jag helt säkert kunna ta mig ikapp henne. Denna plan hade ett stänk av äventyr över sig som ingöt mod i mig, och tanken på vattentunnan bredvid den förliga lejdaren vid skansen fördubblade mitt växande mod.
Jag satte mig upp och välkomnades nästan genast av en ny störtskur, men denna gång höll jag fast vid min plan och började, med all den styrka och försiktighet jag kunde uppamma, att paddla mot den redlösa “Hispaniola”. En gång tog jag en törn mot en våg så kraftigt att jag tvingades stanna och ösa båten, med hjärtat fladdrande som fågelvingar i bröstet, men gradvis fick jag rutin och förde min getskinnsbåt mellan vågorna, endast då och då med en törn om dess bog och en stänkskur i ansiktet.
Jag vann nu stadigt på skonaren; jag kunde se hur mässingen på rorkulten, där den svängde fram och tillbaka och fortfarande såg jag inte en själ på hennes däck. Jag kunde inte tro annat än att de hade övergivit henne. I annat fall låg männen berusade under däck, där jag kanske kunde slå dem medvetslösa och sedan förfoga som jag ville med fartyget.
Nu hade hon en stund gjort det som var det sämsta tänkbara för mina avsikter — legat stilla. Hon låg med fören nästan rätt sydvart och girade förstås hela tiden. Varje gång hon föll av, fylldes hennes segel delvis och detta förde henne på ett ögonblick åter upp i vinden igen. Jag sade att detta var det sämsta tänkbara för mig, eftersom hur hjälplös hon än såg ut att vara i denna situation, med segelduken smällande som kanonskott och blocken flygande av och an på däck, fortsatte hon ändå bort från mig, inte endast med strömmarnas hastighet, utan även med sin avdrift, vilken naturligtvis var stor.
Men nu fick jag till sist min chans. Brisen mojnade för några sekunder och strömmen vred henne långsamt, så att “Hispaniola” sakta snurrade kring sin egen axel och visade mig äntligen sin akterspegel, där kajutafönstren fortfarande stod öppna och lampan över bordet fortfarande brann mitt på ljusa dagen. Storseglet hängde slakt som en fana. Hon låg stilla, så när som på strömmen.
Ett litet tag hade jag förlorat på henne, men nu lade jag manken till och knappade åter in på henne.
Jag var inte hundra yards [4] från henne när vinden åter satte in; seglen fylldes för babords halsar och hon satte åter fart, stigande och fallande som en svalas flykt.
Till att börja med kände jag bara uppgivenhet, men därpå vände allt till glädje. Hon föll åter av, tills hon visade mig sin bredsida — fortsatte att falla av tills hon tillryggalagt halva och därefter två tredjedelare och sedan tre fjärdedelar av avståndet som skiljt oss åt. Jag kunde se hur vågorna fräste vita runt hennes bog. Hon tycktes resa sig oändligt högt över mig från min låga position i getskinnsbåten.
Och så plötsligt insåg jag faran. Jag hade ingen tid att tänka — nätt och jämt tid att handla för att rädda livhanken. Jag befann mig på toppen av en våg då skonaren tornade upp sig framför mig på toppen av nästa våg. Bogsprötet befann sig rakt över mitt huvud. Jag hoppade upp i stående och hoppade, så getskinnsbåten hamnade under vatten. Med en hand fick jag tag i klyvarbommen, medan min fot hamnade mellan ett stag och gajen; och medan jag ännu flåsande klängde mig fast där, sade en dov duns att skonaren hade rammat och sänkt getskinnsbåten och att jag nu utan möjlighet att fly befann mig ombord på “Hispaniola”.
Fotnoter: