Skattkammarön: Kapitel 29

←  Kapitel 28
Skattkammarön
av Robert Louis Stevenson

Kapitel 29. Svarta lappen — igen!
Kapitel 30  →
På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson.


Piraternas rådslag hade pågått en stund, när en av dem återvände in i huset och upprepade samma honnör som tidigare, vilken i mina ögon hade en aning ironi över sig, bad att få låna facklan ett slag. Silver gav kort sitt medgivande och sändebudet gick igen, lämnande oss tillsammans i mörkret.

”Nu blåser det upp till storm, Jim”, sade Silver, som vid det här laget hade lagt sig till med ett tämligen vänligt och förtroligt tonfall.

Jag gick fram till skottgluggen som låg närmast mig och tittade ut. Glöden från den stora elden hade nu nästan brunnit ut och glödde nu så matt att jag förstod varför konspiratörerna behövde en fackla. Nästan halvvägs nedför kullen mot palissaden hade de samlats i en grupp; en höll facklan, en annan stod på knäna mitt bland dem och jag såg ett öppnat knivblad glimma i hans hand med varierande färg i månens och facklans sken. De övriga stod något framåtlutade, som om de betraktade vad den sistnämnde gjorde. Jag kunde skymta att han hade en bok och en kniv i sina händer och undrade just hur något så främmande föremål kunde ha kommit i deras ägo, då den knäböjande reste sig och hela sällskapet började tillsammans gå upp mot huset.

”Nu kommer de”, sade jag och återvände till min tidigare plats, eftersom det verkade vara under min värdighet att låta dem få reda på att jag betraktat dem.

”Nå, så låt dem komma, gosse — låt dem komma”, sade Silver glatt. ”Än har jag ett ess kvar i skjortärmen.”

Dörren öppnades och de fem männen, som stod samlade i en klunga precis innanför denna, sköt fram en bland sig. Under andra omständigheter hade det varit en rolig syn att se hur långsamt och tvekande han närmade sig, steg för steg och hållande sin hopknipna hand framför sig.

”Stig fram, gosse!” skrek Silver. ”Jag tänker inte äta upp dig. Räck över den nu, din landkrabba. Jag känner till reglerna, det gör jag; jag skulle aldrig skada ett sändebud.”

Sålunda uppmuntrad steg piraten fram något snabbare och efter att ha räckt över något från sin egen till Silvers hand, drog han sig ännu snabbare tillbaka till sina kumpaner.

Skeppskocken betraktade det de hade givit honom.

”Svarta lappen! Det var vad jag trodde”, anmärkte han. ”Men var kan ni ha fått pappersbiten ifrån? Men hallå! Se här, det här betyder otur! Ni har gått och skurit ur den här ur en Bibel. Vad är det för idiot som ger sig på en Bibel?”

”Va!” sade Morgan, ”var det inte det jag sade! Inget gott kan komma ur något sådant, sade jag.”

”Nå, nu har ni ställt till det för er själva”, fortsatte Silver. ”Ni kommer alla att svänga i galgen nu, tror jag. Vem av er träskalliga landkrabbor äger en Bibel?”

”Det var Dick”, sade någon.

”Var det Dick? Då kan han gå och be sina böner nu”, sade Silver. ”Hans lycka är förbi, han Dick, och det kan ni lita på.”

Men här avbröt den långe med de gula ögonen.

”Stopp och belägg med det där pratet nu, John Silver”, sade han. ”Denna besättning har fullständigt enigt givit dig svarta lappen, som reglerna föreskriver; vänd nu på den, som reglerna säger och se vad som står skrivet där. Sedan kan vi talas vid.”

”Tackar, George”, svarade skeppskocken. ”Du har alltid varit rak på sak och kan tydligen reglerna utantill, George, och det gläder mig. Nå, vad står det nu, då? Aha, ’avsatt’ — så det är så det ligger till, minsann? Mycket vacker handstil, på min ära nästan som tryckt. Är det du som har skrivit det, George? Ja, du har ju tagit befälet över den här besättningen och det skulle inte förvåna mig alls om de väljer dig till sin nästa kapten. Låt mig bara låna den där facklan igen, kompis? Det är inget drag i pipan.”

”Hör på nu”, sade George, ”du kan inte lura denna besättning längre. Du anser dig vara en sådan lustigkurre, men det är över med den saken nu och du kanske kan kliva ner från den där tunnan och hjälpa till med omröstningen.”

”Jag tyckte du sade att du kände till reglerna”, svarade Silver föraktfullt. ”Men om så inte är fallet så gör jag det och jag stannar där jag är — och märk väl att jag fortfarande är er kapten — till dess att ni framfört era klagomål och då skall jag svara er; under tiden är er svarta lapp inte värd så mycket som en skeppsskorpa. Efteråt, ja då får vi se.”

”Å”, svarade George, ”Oroa dig inte för det; vi är alla överens, det är vi. För det första så har du gjort denna resa till ett fiasko — du kan inte ha mage att säga något annat. För det andra släppte du iväg fienden ur den här fällan helt utan att få något igen. Varför de ville härifrån vet jag inte, men det är ju uppenbart att det var vad de ville. För det tredje tillät du oss inte att anfalla dem då de gav sig av. Å, vi har genomskådat dig, John Silver; du spelar med falska kort, det är vad som är felet med dig. Och så, för det fjärde, gäller det den där pojken.”

”Är det alltihop?” frågade Silver lugnt.

”Mer än nog”, svarade George. ”Vi kommer alla att få hänga och torka i solen i galgen på grund av dina misstag.”

”Nå så hör på, jag skall besvara dessa era fyra punkter; den ena efter den andra skall jag bemöta dem. Jag skulle ha gjort den här resan till ett fiasko, var det så? Nå, ni vet alla hur jag ville att det skulle gå till, och ni vet alla att om vi gjort som jag velat skulle vi ha varit ombord på “Hispaniola” i denna natt liksom alla nätter och vid liv och friska och sunda och med magarna fulla av plumpudding och med skatten stuvad i lastrummen, för tusan! Nå, vem var det som förrådde mig och bakband mina händer, jag som valts till er rättmätige kapten? Vem var det som gav mig svarta lappen samma dag som vi kom iland och började den här dansen? Och en strålande dans är det, vill jag lova — och den kommer att sluta med ett solonummer i änden på ett rep vid avrättningsplatsen i London, så kommer det att gå. Men vem ställde till med det? Jo, det var Anderson, Hands och du George Merry! Och du är den siste i livet av den trion. Och så har du den sabla fräckheten att sätta dig upp och vilja efterträda mig som kapten — du som sköt oss alla i sank! För bövelen! Detta är den värsta skepparhistoria jag någonsin hört!”

Silver gjorde en paus och jag kunde se på George och hans forna kamrater, att dessa ord inte fallit på hälleberget.

”Det var för det första”, skrek den anklagade och torkade svetten ur pannan, eftersom han talat med sådan styrka att huset skakat. ”Nä, jag ger er mitt ord på att jag är trött på att tala med er. Ni saknar både vett och minne och jag kan inte förstå hur era mödrar var funtade, som tillät att ni gick till sjöss. Till sjöss! Lyckoriddare! Nä, kanske ni hade passat som skräddare.”

”Fortsätt, John”, sade Morgan. ”Tala ut om det andra.”

”Å, det andra!” svarade John. ”Ni är allt en samling sköna juveler, eller hur? Ni säger att denna resa är ett fiasko. Å! Om ni, vid Gud kunde förstå vilket fiasko den har blivit, då skulle ni fatta! Vi har huvudet så nära galgsnarorna att jag blir stel i nacken bara av att tänka på saken. Ni kanske har sett dem hänga där i sina rep, med fåglarna flaxande runt sig och sjömän som pekar på dem, då deras skepp går ut med tidvattnet. ’Vem är det där?’ frågar någon. ’Det där, det är John Silver. Jag kände honom väl’, säger en annan. Och ni kan höra hur kedjorna rasslar då fartyget slår och går över stag. Det är där vi befinner oss nu, varje man av kvinna född, tack vare honom där, Hands, Anderson och andra klåpare bland er. Och så ville ni veta om punkt nummer fyra, och den där pojken, så ta mig tusan om han inte är vår gisslan! Skall vi göra oss av med vår gisslan, va? Nej, det skall vi inte; han kanske blir vårt sista hopp och det skulle inte förvåna mig i så fall. Döda pojken? Inte jag inte, kamrater! Och nummer tre? Å, ja just det, det finns en hel del att säga om nummer tre. Kanske inser ni inte fördelen med att ha en riktig, utbildad doktor att konsultera varenda dag — du, John med ditt trasiga huvud — eller du, George Merry, som skakade i frossan för mindre än sex timmar sedan och som ännu har ögon med samma färg som citronskal? Och ni visste kanske inte att en undsättningsexpedition väntas hit; och inte om särskilt lång tid för den delen heller? Men det gör det, och den dagen kommer det nog att visa sig nyttigt om vi har någon som gisslan, när allt kommer omkring. Och så, punkt två, varför jag slöt ett avtal — nå, ni kom ju krypande på era bara knän till mig och bad mig om det — på era knän kom ni, i så eländigt tillstånd var ni — och ni hade fått svälta också om jag inte slutit avtalet — men det där är bara futtigheter! Titta här — det här är skälet!”

Och så kastade han ifrån sig ett papper på golvet, ett som jag genast kände igen — inget annat än kartan på gult papper, med de tre röda korsen, den som jag funnit i oljedukspåsen i botten av kaptenens kista. Varför doktorn givit den till dem var mer än jag kunde förstå.

Men om den frågan var omöjlig att förklara för mig, så var kartans uppdykande något fullkomligt otroligt för de överlevande myteristerna. De kastade sig över den som katter dyker ned på en mus. Den gick från hand till hand och den ene slet den ur händerna på föregående; och av de eder, skrik och barnsliga skratten med vilka de ackompanjerade sin undersökning, kunde man ha trott att de inte bara lagt vantarna på själva guldet, utan även hade gått till sjöss igen med det och dessutom befann sig i säkerhet.

”Jadå”, sade en av dem, ”det är Flint, helt säkert. J.F. och en liten ögla under med ett dubbelt halvslag på; så skrev han alltid.”

”Mycket bra”, sade George. ”Men hur skall vi komma undan med det, vi har ju inget fartyg?”

Silver hoppade plötsligt upp och stödjande sig själv med en hand mot väggen: ”Nu varnar jag dig, George”, skrek han. ”Ett ord till ur din trut och jag utmanar dig. Hur? Va, det skulle jag också vilja veta! Det borde du tala om för mig — du och resten av er, som förlorade min skonare, genom att lägga er i, må fan ta er! Men det kan du inte; du har inte så mycket vett som en kackerlacka en gång. Men från och med nu talar du hövligt till mig, George Merry, det kan du lita på.”

”Det är inte mer än rätt och riktigt”, sade den gamle Morgan.

”Rätt och riktigt, skulle bara fattas”, sade skeppskocken. ”Ni har förlorat fartyget; jag har hittat skatten. Vem är då mest karl för sin hatt? Men jag avgår, för bövelen! Välj vem ni gitter till kapten, mig kvittar det.”

”Silver!” ropade de. ”Stekvändaren, länge leve kapten Stekvändaren!”

”Så nu låter det på det viset?” skrek kocken. ”George, jag antar att du får vänta på din tur, min vän; och du har tur eftersom jag inte är någon hämndlysten man. Men sådan har jag aldrig varit. Och nu, skeppskamrater, vad med den här svarta lappen? Den är väl inte mycket värd längre? Dick har fördärvat sin lycka genom att förstöra sin Bibel och det är hela saken.”

”Det går ändå att kysa boken ändå, eller hur?” muttrade Dick, som helt klart var ur gängorna över den förbannelse han hade bringat över sig själv.

”En Bibel med ett hål i?” svarade Silver hånfullt. ”Nej, det gör den inte. Det skulle inte gälla mer än om jag kysste en sångbok.”

”Gör det inte”, med något av glädje i rösten. ”Nåja, det kan väl vara värt något det med.”

”Här, Jim — här är något för din kuriosasamling”, sade Silver och kastade pappersbiten till mig.

Den var rund och ungefär lika stor som ett kronstycke. Ena sidan var tom, eftersom den skurits ut ur sista sidan; den andra innehöll en vers eller två ur Uppenbarelseboken — bland dess text har följande ord fastnat i mitt minne: ”Men de som äro hundar och mördare må stanna utanför.” Den tryckta sidan hade färgats svart av träkol, vilket redan började falla av och svärta mina fingrar; på den tomma sidan hade skrivits, med samma material, det enda ordet ”avsatt”. Jag har detta egendomliga föremål bredvid mig nu i denna stund, men inte ett spår av skriften återstår numera, förutom en enda repa, förmodligen gjord av någons tumnagel.

Så avslutades den nattens händelser. Strax innan, med ett glas laget runt, lade vi oss för att sova och den enda hämnd som Silver utmätte var att sätta George Merry som vaktpost och att hota honom med döden om han inte visade sig pålitlig.

Det tog lång tid innan jag kunde somna och Himmelen vet att jag hade tillräckligt att tänka på bara rörande den man som jag dödat samma eftermiddag, i självförsvar, och framför allt över det skickliga spel som jag nu sett Silver ge sig in på — att hålla samman myteristerna med ena handen och samtidigt gripa efter varje tänkbar eller otänkbar möjlighet att komma undan och få behålla sitt eländiga liv med den andra. För egen del sov han fridfullt och snarkade högljutt, och även om han var en ond människa, så värkte det i hjärtat när jag tänkte på alla de faror som lurade på honom och den skamliga död som väntade honom i galgen.


Skattkammarön av Robert Louis Stevenson
Första delen — Den gamle piraten

Karta över Skattkammarön | 1. Den gamle sjöbjörnen på Amiral Benbow | 2. Svarta hunden dyker upp och försvinner | 3. Svarta lappen | 4. Sjömanskistan | 5. Slutet för den blinde mannen | 6. Kaptenens efterlämnade papper

Andra delen — Skeppskocken
7. Jag reser till Bristol | 8. Vid krogen Kikarens skylt | 9. Krut och vapen | 10. Seglatsen | 11. Vad jag fick höra i äppeltunnan | 12. Vi håller krigsråd

Tredje delen — Mina äventyr i land
13. Hur mina äventyr inleddes | 14. Det första anfallet | 15. Mannen på ön

Fjärde delen — Blockhuset
16. Berättelsen fortsätts av doktorn: Hur vi kom att överge fartyget | 17. Berättelsen fortsätts av doktorn: Den sista turen med jollen | 18. Berättelsen fortsätts av doktorn: Slutet på första dagens strider | 19. Berättelsen återupptas av Jim Hawkins: Försvaret av blockhuset | 20. Silver förhandlar | 21. Anfallet

Femte delen — Mina äventyr till havs
22. Hur mina äventyr till sjöss inleddes | 23. Tidvattnet går ut | 24. På öppna havet | 25. Jag stryker Jolly Roger | 26. Israel Hands | 27. "Piastrar!"

Sjätte delen — Kapten Silver
28. I fiendens läger | 29. Svarta lappen — igen! | 30. På heder och ära | 31. Skattjakten — Flints kompassnål | 32. Skattjakten — rösten bland träden | 33. En hövdings fall | 34. Slutet på historien