Skattkammarön/Kapitel 28
| ← Kapitel 27 |
|
Kapitel 29 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Facklans röda sken, som lyste upp insidan av stockhuset bekräftade mina allra värsta farhågor. Piraterna hade lagt beslag på huset och förråden: där var fatet med konjak, där var fläsket och brödet, liksom tidigare och vad som ökade min skräck tiofalt var att det inte syntes några spår av fångar. Jag kunde bara tro att de var döda och mitt hjärta sjönk i bröstet så mycket, att jag bara kunde önska att jag varit tillsammans med dem och fått dö jag med.
Inalles fanns där sex pirater, fler var inte i livet. Fem av dem var på benen; rödbrusiga och svullna, abrupt väckta ur sin fyllesömn. Den sjätte hade bara rest sig på sina armbågar; han var dödsblek och de blodfläckade bandagen kring hans huvud sade mig att han nyligen skadats och ännu mera nyligen förbundits. Jag mindes mannen som blivit skjuten och som sprungit tillbaka in i skogen vid det stora anfallet och tvivlade inte på att detta var denne man.
Papegojan satt och putsade sin fjäderdräkt på Långe Johns axel. Han själv såg, tyckte jag, något blekare och allvarligare ut än förr. Han bar fortfarande den vackra storrock som han haft på sig under sitt förhandlingsuppdrag hos oss, men nu var den illa åtgången, nedsmord av lera och trasig efter att ha rivits mot de vassa törnena i skogen.
”Jaha ja”, sade han, ”så förbanne mig om det inte är Jim Hawkins som kommer på besök? Så trevligt!”
Så satte han sig på konjaksfatet och började stoppa sin pipa.
”Låna mig blosset, Dick”, sade han; och så, då han fått god eld i sin pipa, ”sådärja, gosse”, tillade han; ”gör fast facklan i vedtraven; och ni, mina herrar, sätt er ner! Inte behöver ni stå upp för herr Hawkins inte; han ursäktar säkert er, det kan ni lita på. Och nu, Jim” — han pysslade med sin piptobak — ”här är du nu; vilken trevlig överraskning för stackars gamle John. Jag fattade att du var en rask gosse redan med det samma då vi träffades, men det här övergår sannerligen mitt förstånd.”
Detta hade jag, som var och en kan förstå, inget svar på. De hade ställt mig med ryggen mot väggen och stod där och såg Silver i ansiktet, så morskt jag kunde, men med den nattsvartaste förtvivlan i bröstet.
Silver drog lugnt ett eller ett par bloss på sin pipa och fortsatte därpå.
”Nåja, Jim. Nu när du är här”, sade han, ”skall jag säga dig vad jag tycker. Jag har alltid tyckt bra om dig, det har jag, för du är en klämmig krabat och en avbild av mig själv då jag var ung och vacker. Jag ville hela tiden att du skulle komma med oss och få din andel och dö som en riktig herreman, och nu har du, så ta mig tusan inte mycket annat att välja på. Kapten Smollett är en förstklassig sjöman, det erkänner jag när som helst, men han håller styvt på disciplinen. ’Plikt är plikt’ är vad han alltid säger och det har han rätt i. Håll dig undan från honom, kaptenen. Själve doktorn är rosenrasande över hur du betett dig — ’otacksamme lymmel’ var hans ord; och för att göra en lång historia kort, så är det så här det ligger till: Du kan inte återvända till din egen grupp, eftersom de inte vill veta av dig; och såvida du inte avser att starta en egen grupp helt på egen hand, vilket kan ställa sig en smula ensamt, är du tvungen att mönstra på hos kapten Silver.”
Så långt var allt gott och väl. Mina vänner levde ändå och även om jag delvis litade på sanningshalten i Silvers påståenden, att kajutagruppen var förargade över att jag stuckit iväg, var jag ändå mer lättad än oroad över vad jag fått höra.
”Jag ska inte säga att du nu befinner dig i vårt våld”, fortsatte Silver, ”även om så är fallet, och det kan du lita på. Det ligger mer för mig att diskutera saken; jag har aldrig sett att det kommit något gott ur att hota folk. Om du trivs här hos oss, så varför inte gå med oss; och om inte, Jim, behöver du bara svara nej — fritt val och särskilt mycket mer renhårigt kan en dödlig sjöman inte lägga fram saken, så ta mig tusan!”
”Måste jag svara med en gång?” frågade jag med ytterst darrande stämma. Bakom allt hans låtsat vänliga ord kände jag dödshotet och mina kinder brände och hjärtat klappade i mitt bröst så det nästan gjorde ont.
”Gosse”, sade Silver, ”ingen brådska. Ta ut din bäring, du. Ingen av oss kommer att hetsa dig, kompis; man har så trevligt i ditt sällskap, förstår du.”
”Nå”, sade jag och repade en smula mod. ”om jag nu tvingas välja, så är min mening att jag har rött att få veta hur allt ligger till, som varför ni är här och var mina vänner är.”
”Hur allt ligger till”, upprepade en av piraterna med skrovlig röst. ”Å, den som ändå visste det, ändå.”
”Ni kan kanske ha vänligheten att hålla snattran till dess ni blir tilltalad, min vän”, skrek Silver i elak ton till den som talat. Och så, med samma vänliga tonfall som tidigare, svarade han mig: ”Igår morse, herr Hawkins”, sade han, ”under hundvakten, kom doktor Livesey hit med en parlamentärsflagga. Så säger han ’kapten Silver, ni har inte en chans. Fartyget är borta.’ Tja, kanske vi hade tagit oss ett glas och sjungit en smula för att lätta upp stämningen. Det ska jag inte förneka. I alla fall hade ingen av oss hållit utkik. Men nu såg vi bortåt ankarplatsen och för tusan granater om inte den gamla skutan var borta! Jag har aldrig sett en skara fårskallar se dummare ut, och du kan lita på att jag, det säger jag dig, var den som såg dummast ut; och det kan du lita på. ’Nå’, säger doktorn då, ¨’låt oss förhandla.’ Vi förhandlade, han och jag, och här är vi nu: Vi har förråden, konjaken, blockhuset, all den ved ni var vänliga nog att samla ihop, och på sätt och vis, hela det förbaskade fartyget, från kölsvin till toppspirorna. Vad dina kamrater gäller, så har de givit sig iväg; jag vet inte var de befinner sig.”
Han sög igen under tystnad på sin pipa.
”Och om du nu skulle få för dig”, fortsatte han, ”att du ingick i vårt avtal, så ska jag säga dig vad de sista orden som yttrades var: ’Hur många blir ni’, frågar jag, ’som ger er av?’ ’Fyra, och en av oss är sårad. Vad den där gossen anbelangar, så vet jag inte var han är, pojkspolingen’, säger han, ’och inte bryr jag mig så mycket om det heller. Vi är trötta på honom.’ Det var vad han sade.”
”Var det allt?” frågade jag.
”Tja, det är allt jag tänker berätta, pysen”, svarade Silver.
”Och nu måste jag välja?”
”Nu måste du välja, det kan du lita på”, sade Silver.
”Nå”, sade jag. ”Jag är inte så dum att jag inte har tämligen klart för mig hur landet ligger. Men även om det värsta skulle inträffa, så bryr jag mig inte så mycket. Jag har sett alltför många dö sedan jag råkade i lag med er. Men det är ett och annat som jag vill säga er”, sade jag och nu hade jag hetsat upp mig rejält; ”och det första är: Här befinner ni er i knipa — fartyget försvunnet, ni kan inte hitta skatten, ni har förlorat många män, hela er fina plan har gått i spillror; och om ni vill veta vem det var som orsakade detta — så var det jag! Jag låg i äppeltunnan den där natten då vi siktade land och jag hörde er, John och er, Dick Johnson, och Hands som nu ligger på havets botten, och jag berättade vartenda ord ni sagt innan nästa timslag var inne. Och vad skonaren beträffar, var det jag som kapade ankartrossen och jag dödade de män ni hade ombord och jag förde henne till ett ställe där ni aldrig mer kommer att hitta henne, inte en enda en av er. Jag är den som får skratta sist; jag har legat före er genom hela den här affären ändå från början; jag är inte mer rädd för er än vad jag är för en fluga. Döda mig om ni vill, eller skona mitt liv. Men en sak och inte mer skall jag säga er; om ni skonar mig tänker jag låta udda vara jämt och den dag ni står inför rätta för sjöröveri, kommer jag att göra allt jag kan för att rädda era liv. Så det är ni som har ett val. Döda ytterligare en till, det har ni ingen glädje av, eller skona mig och behåll ett vittne som kan rädda er ur galgen.
Här avbröt jag mig, eftersom jag tappade luften och till min stora förvåning var det inte en enda av dem som ens rörde sig, utan alla satt och stirrade på mig, som sex får. Och medan de fortfarande stirrade, fortsatte jag: ”Och nu, herr Silver”, sade jag, ”jag tror att ni är den bäste mannen här och om det värsta inträffar, så skulle jag vara tacksam om ni berättade för doktorn hur jag uppförde mig.”
”Det skall jag komma ihåg”, sade Silver i ett så underligt tonfall att jag inte för mitt liv kunde lista ut om han skrattade åt min begäran, eller om han påverkats positivt av mitt mod.
”Dessutom”, ropade den gamle sjömannen med det mahognyfärgade ansiktet — Morgan var hans namn — som jag sett på Långe Johns krog i Bristols hamn. ”Det var han som kände igen Svarta hunden.”
”Just det”, tillade kocken. ”Och en annan sak, för tusan! Det var denne gosse som snodde kartan från Billy Bones. Han har överlistat oss hela tiden, denne Jim Hawkins!”
”Då är han dödens!” sade Morgan med en kötted.
Och han hoppade upp på fötter och drog sin kniv, som om han varit tjugo år.
”Håll an där!” skrek Silver. ”Vem tror du att du är, Tom Morgan? Kanske tror du att det är du som är kapten här? Fördöme mig, om jag inte skall lära dig hur det ligger till! Jävlar i min själ om du sätter dig upp mot mig, så skall det gå för dig som det gått för en massa andra karlar före dig under de sista trettio åren — en del har hamnat i rånocken, för satan och andra har fått gå på plankan och de är alla fiskmat numera. Aldrig har någon som sett mig i vitögat och fått uppleva ytterligare en soluppgång, Tom Morgan, och det kan du lita på.”
Morgan hejdade sig, men ett hest mumlande steg upp från de andra.
”Tom har rätt”, sade en av dem.
”Du har kört med oss tillräckligt länge nu”, lade en annan till. ”Så förbanne mg om jag låter mig hunsas längre av dig, John Silver.”
”Jasså, är det någon av er herrar som vill tala ut med mig?” vrålade Silver, kraftigt framåtlutad sittande på konjaksfatet, med pipan fortfarande glödande i sin högra hand. ”Öppna språklådorna, för ni är inte stumma, antar jag. Den som gör det, skall minsann få. Jag har levat tillräckligt många år för att inte behöva tåla vad som helst från första bästa fyllhund! Ni vet alla vad som gäller, eftersom ni alla är lyckoriddare, eller kallar er det i alla fall. Nå, jag är redo: Tag en huggare den som vågar och jag skall undersöka hans insida, vare sig jag har krycka eller inte, innan denna pipa har slocknat.”
Inte en enda av dem rörde sig; ingen svarade honom.
”Ni är av det virket, eller hur?” tillade han och satte åter pipan i munnen. ”Nå, ni är en syn för ögat, det är ni verkligen. Inte mycket att slåss mot. Kanske förstår ni dock kung Georges engelska. Jag är er valde kapten. Jag är kapten eftersom jag är den bäste bland er på flera sjömils radie. Ni vågar inte slåss, som riktiga lyckoriddare borde göra; då får ni för djävulen lyda mig, det kan ni lita på! Jag tycker om den där pojken. Jag har aldrig sett en raskare gosse än honom. Han är mer karl för sin hatt än någon annan av er skeppsråttor i detta huset och vad jag säger, är detta: Låt mig se en enda av er så mycket som kröka ett hårstrå på hans huvud — det är allt jag säger och det kan ni lita på!”
Det blev tyst en lång stund efter detta. Jag stod rak i ryggen mot väggen med hjärtat bultande som en stånghammare, men nu med en smula hopp i bröstet. Silver lutade sig mot väggen, med korsade armar, pipan i mungipan, lika lugn som om han befunnit sig i kyrkan; ändå vandrade hans blick vaksamt mellan dem och i ögonvrån höll han sina omedgörliga kumpaner under uppsikt. De, å sin sida drog sig undan för undan samman i den bortre änden av blockhuset och det låga väsandet från deras viskande röster hördes oupphörligt i mina öron, som porlandet från en bäck. Den ene efter den andre såg upp och det röda ljuset från facklan föll under någon sekund över deras nervösa ansikten; men det var inte mot mig, utan mot Silver som deras blickar riktades.
”Ni verkar ha en del att säga”, anmärkte Silver och spottade långt ut i luften. ”Kläm fram med det och låt mig höra, eller också håll tyst.”
”Jag ber om ursäkt, kapten”, svarade en av männen; ”ni tar er ganska stora friheter med vissa av reglerna; kanske får jag be er vara vänlig och följa de övriga. Denna besättning är missnöjd; denna besätttning har tröttnat på alla översittarfasoner; denna besättning har rättigheter, på samma sätt som alla andra besättningar, det tar jag mig rätten att påpeka; och enligt era egna regler, förmodar jag att vi har rätt att överlägga. Jag ber om ursäkt, kapten, eftersom jag är medveten om att ni just nu är vår kapten; men jag kräver mina rättigheter och vi går utanför huset och håller rådslag.”
Och med en överdriven sjömanshonnör gick denne man, en lång, ful, gulögd i trettiofemårsåldern mot dörren och gick ut ur huset. En efter en följde de övriga hans exempel; var och en gjorde honnör då de passerade, och var och en kom med någon ursäkt. ”Enligt reglerna” sade en. ”Överläggning i skansen” sade Morgan. Och så, med en eller annan ursäkt marscherade de alla ut och lämnade mig och Silver ensamma med facklan.
Sjömanskocken tog genast pipan ur munnen.
”Lyssna på mig nu, Jim Hawkins”, viskade han så tyst att jag nätt och jämt hörde vad han sade, ”nu är du inte mer en än hårsmån från döden och, vad värre är, från att bli torterad. De tänker göra sig av med mig. Men, märk väl, jag står vid din sida i alla väder. Det var inte vad jag först avsåg — inte förrän du hade talat. Att förlora så mycket pengar och kanske också hamna i galgen på kuppen gjorde mig smått desperat. Men jag märker att du är av rätta virket. Jag säger till mig själv: Håll dig till Jim, John och Hawkins kommer att hålla sig till dig. Du är hans sista hopp och för tusan hakar, John, han är ditt sista hopp! Vi står rygg mot rygg, säger jag. Du räddar ditt vittne och han räddar din hals!”
Jag började så smått förstå.
”Menar ni att allt är förlorat?” frågade jag.
”Ja, för tusan, det menar jag!” svarade han. Fartyget är borta, snart förlorar vi livhanken — så ligger det till. När jag såg ut över viken och såg att skonaren var borta — nåja, jag är hårdhudad, men då gav jag upp. Vad det där gänget där ute beträffar och deras rådslag, så märk väl vad jag säger, är de kompletta fårskallar och ynkryggar. Jag skall rädda ditt liv — om det står i min makt — från dem. Men, hör på nu Jim — lika för lika — då får du rädda Långe John från att hängas.”
Jag var förvirrad; det föreföll så hopplöst det han bad mig om — han, den gamle piraten, som alltid varit deras ledare.
”Jag skall göra vad jag kan”, sade jag.
”Då är saken klar!” utropade Långe John. ”Om du vittnar till min fördel, så har jag ta mig tusan en chans!”
Han linkade fram till facklan, där den stod nedstucken bland veden och tände sin pipa på nytt.
”Du måste förstå mig, Jim”, sade han då han återvände. ”Det är ett huvud jag har ovanpå axlarna, det är det. Jag står på godsägarens sida nu. Jag vet att du har gömt undan fartyget någonstans. Hur du burit dig åt, det vet jag inte, men i säkerhet är det. Jag förmodar att Hands och O¨Brien visade sig vara verkliga pultroner. Jag har aldrig satt särskilt mycket tilltro till någon av dem. Och märk väl: Jag frågar ingenting och tillåter heller ingen annan att fråga dig. Jag vet när spelet är förlorat, det gör jag och jag vet när man kan lita på någon. Å, du som är ung — du och jag skulle ha kunnat uträtta storverk tillsammans!”
Han tappade upp lite konjak ur fatet i ett tennstop.
”Nå, mässkompis, vill du ha en slurk?” frågade han och då jag avböjde: ”Då tar jag mig en själv, Jim”, sade han. ”Jag behöver få mig en styrketår, eftersom vi har svårigheter att vänta. Och på tal om svårigheter, varför gav mig doktorn kartan, Jim?”
Mitt ansiktsuttryck visade en förvåning så oförställd, att han insåg att det var meningslöst att ställa några vidare frågor.
”Nåja, det gjorde han i alla fall”, sade han. ”Och det ligger någonting bakom den saken utan tvivel — någonting, bakom det, Jim — bra eller dåligt.”
Och han tog ännu en klunk konjak och skakade på sitt stora, ljusa huvud, som någon som anar det värsta.