Skattkammarön/Kapitel 31
| ← Kapitel 30 |
|
Kapitel 32 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
”Jim”, sade Silver då vi var ensamma, ”om jag har räddat livet på dig, så har du räddat mitt liv; och det skall jag aldrig glömma. Jag såg hur doktorn vinkade åt dig att springa din väg — det såg jag i ögonvrån; och jag såg hur du svarade nej, lika tydligt som om jag hörde dig säga det. Det hedrar dig, Jim. Detta var den första strimma hopp jag upplevt, sedan anfallet misslyckades och det har jag dig att tacka för. Och nu, Jim, ger vi oss in i den här skattjakten och med förseglade order också, och det tycker jag inte om; och du och jag måste hålla oss nära varandra, rygg mot rygg kan man säga, och så skall vi nog kunna klara oss helskinnade, trots alla faror.”
Just i den stunden ropade en karl uppifrån elden åt oss att frukosten var färdig och vi hade snart slagit oss ner lite varstans i sanden med våra skeppsskorpor och stekt, saltat kött. De hade gjort upp en eld tillräckligt stor för att helsteka en oxe över, och den brann nu så het att de endast kunde närma sig den från lovart och inte ens där utan stor försiktighet. På samma storstilat slösande sätt hade de, uppskattade jag, lagat till tre gånger så mycket mat än vad som gick åt; och en av dem kastade, med ett fånigt skratt sina rester i elden, vilken flammade upp ännu värre över detta ovanliga bränsle. Jag har aldrig tidigare sett några människor vara så obekymrade om morgondagen; ur handen i munnen är det enda sätt att beskriva deras sätt att tänka; och av detta med slöseriet med maten och de sovande vaktposterna kunde jag förstå, att även om de var aldrig så tappra under kortare skärmytslingar, så var de fullkomligt odugliga ifråga om något som liknade ett längre fälttåg.
Till och med Silver, som satt där och åt med kapten Flint på sin axel, klandrade inte med så mycket som ett ord sina kamraters vårdslöshet. Och detta var desto mer förvånande för mig, eftersom jag ansåg att jag aldrig sett honom så listig som just då.
”Ja, mina vänner”, sade han, ”det är allt tur att ni har Stekvändaren som kan tänka åt er med sitt huvud. Jag fick som jag ville, det gjorde jag. Javisst, de har fartyget. Var de har gömt henne, det vet jag inte än; men så snart vi funnit skatten, skall vi nog rota fram det också. Och då, kamrater, är det vi som har storbåtarna som sitter bäst till, är min tro.”
Och så där gick han på, med munnen full av varmt fläsk; så bättrade han hela tiden på deras hopp och självförtroende och, är mer än en misstanke från min sida, även sitt eget.
”Vad gisslan beträffar, var nog det här hans sista samtal med dem han älskar så mycket. Jag fick veta vad jag ville veta och det tackar jag honom för; men nu får det vara nog. Jag tar med honom i ett rep på skattjakten, eftersom han är värd sin vikt i guld vare sig vi råkar i knipa eller inte, tro mig. När vi har fått tillbaka fartyget och hittat skatten, och har gett oss av ut till sjöss som glada kamrater, nå då skall vi talas vid unge herr Hawkins och vi själva, det skall vi och då ger vi honom också vad han förtjänar, för all den vänlighet han visat oss.”
Det var inte underligt att männen var vid så gott humör nu. För min del kände jag mig fruktansvärt nedslagen. Om den plan han nu lagt upp visade sig att kunna genomföras så skulle Silver, som redan var en dubbel förrädare, inte dra sig för att sätta den i verket. Han hade fortfarande en fot i varje läger, och det rådde inget tvivel om att han föredrog ett liv i rikedom och frihet tillsammans med piraterna, framför att med nöd och näppe rädda livhanken, vilket var det bästa vi hade att erbjuda honom.
Nej, och till och med om det utvecklade sig så att han tvingades hålla vad han lovat doktor Livesey, vilka faror låg inte framför oss! Vilken stund det skulle bli, då hans kamraters misstankar övergick i visshet och han och jag skulle tvingas strida för våra liv — han, en krympling och jag en pojke — mot fem starka och snabba sjömän!
Lägg därtill detta vårt dubbla trångmål den gåta som fortfarande kringvärvde frågan om mina vänners beteende, varför de så oförklarligt övergivit blockhuset, deras svårförståeliga överlämnande av kartan, eller till och med ännu mer obegripligt, doktorns sista varning till Silver: ”Se upp för era kamraters ilska när ni finner den”, och ni kan lätt föreställa er hur dålig aptit jag hade den morgonen och hur orolig jag var, då jag följde efter mina fångvaktare på skattjakten.
Vi utgjorde en underlig syn, om någon hade funnits där för att kunna se oss — alla i smutsiga sjömanskläder och alla utom jag beväpnade till tänderna. Silver hade två gevär hängande runt kroppen — ett på bröstet och ett på ryggen — förutom den stora huggaren vid midjan och en pistol i varje ficka på sin rakt skurna rock. För att fullkomliga hans märkliga uppenbarelse, satt kapten Flint uppflugen på hans axel och tjattrade fram en massa meningslösa sjömanstermer. Jag hade ett rep kring midjan och följde lydigt efter skeppskocken, som höll i repets lösa ände, ibland i sin lediga hand och ibland mellan sina starka tänder. Jag leddes verkligen fram som en dansande, tam björn.
De andra bar på en mängd olika bördor, en del bar på hackor och spadar — det hade varit de allra första föremålen som de förde iland från “Hispaniola” — andra på fläsk, bröd och konjak för middagsmålet. Alla förnödenheter kom, lade jag märke till, ur våra förråd, och jag insåg sanningshalten i Silvers ord föregående natt. Om han inte slutit avtalet med doktorn så hade han och hans myterister, då skeppet var borta, tvingats klara sig på sötvatten och vad de nu kunde få ihop genom att jaga. Vatten skulle ha passat deras smak mycket illa; sjömän är i allmänhet inte duktiga skyttar; och dessutom, då de var som mest illa försedda med matvaror, var det inte sannolikt att de skulle ha särskilt gott om krut heller.
Nå, så utrustade gav vi oss av — till och med mannen med huvudskadan, som sannerligen bort ha hållit sig i skuggan — och kämpade på, på led, mot stranden, där de två båtarna väntade på oss. Till och med dessa bar vittnesmål om piraternas vilda framfart i fyllan och villan; i den ena var en toft sönderslagen och båda var leriga och i behov av att ösas. Vi skulle, för säkerhets skull ta bägge båtarna med oss; och så, med manskapet fördelade på dem, rodde vi ut på viken.
Under roddturen förekom en hel del parlamenterande rörande kartan. Det röda korset var naturligtvis alltför stort för att vara till ledning; och instruktionerna på baksidan var, som ni kommer att få höra, en smula tvetydigt. Som läsaren minns, löd de så här:
- Höga trädet, utlöparen på Kikaren, bäring N. om N.N.Ö.
- Skelettön Ö.S.Ö. och en aning Ö.
- Tio fot [1].
Således var det ett högt träd som var huvudmärket. Nå, rakt framför oss var ankarplatsen omgiven av en platå, mellan två- och trehundra fots [2] höjd, som i norr förenade sig med Kikarens sluttningar och som i söder övergick i det kala, klippiga berget som kallades Mesanmasten. Denna platås överdel var tätt prickad av tallar i olika storlekar. Lite här och var bland dem fanns ett träd av en annan art som reste sig trettio eller fyrtio fot [3] ovanför sina grannar och vilket av dessa som var det ”höga träd” som kapten Flint menade, kunde endast avgöras på stället och genom kompassbäringarna.
Ändå, trots detta faktum, hade varje man ombord på båtarna valt ut sitt favoritträd innan vi ens var halvvägs framme; det var bara Långe John som ryckte på axlarna och sade åt dem att vänta till dess vi var där.
Vi rodde lugnt, på Silvers befallning, för att inte trötta ut oss i förtid och efter en tämligen lång stund, landade vi i den andra flodens mynning — den som rinner ner längs en trädklädd klyfta utmed Kikaren. Väl framme tog vi av mot vänster och började vår klättring uppför sluttningen mot högplatån.
Inledningsvis fördröjdes vår frammarsch av att underlaget var sankt och svårt att ta sig fram på, samt av snåriga kärrväxter som växte där; men undan för undan blev det brantare och underlaget fastare under våra fötter och skogens karaktär förändrades och blev mer öppen. Det var sannerligen en mycket trevlig del av ön som vi nu närmade oss. Nu hade gräset så gott som avlösts av starkt doftande ginst och många slags blommande buskar. Buskage av gröna muskotträd fanns utspridda bland tallarnas bruna stammar; och de förstnämnda blandade sina dofter med dem från de andra. Luften var dessutom frisk och det fläktade skönt. Detta, i det gassande solskenet, var mycket uppfriskande.
Sällskapet spred ut sig i solfjädersform, ropande och springande fram och tillbaka. Ungefär i mitten och långt bakom de övriga gick Silver och jag själv — jag fjättrad i mitt rep och han plöjande sig fram, kraftigt flämtande i det lösa gruset. Emellanåt fick jag faktiskt låna honom en stödjande hand, för att han inte skulle förlora fotfästet och ha fallit baklänges nedför kullen.
På detta vis fortsatte vi omkring en halv mile [4] närmade oss platåns krön, när en man längst ut till vänster började skrika högt av fasa. Rop efter rop hördes från honom och de andra började springa åt hans håll.
”Det kan inte vara skatten han har funnit”, sade gamle Morgan, som hastade förbi oss högerifrån, ”eftersom den skall finnas högst uppe på toppen.”
Nej, det var det verkligen inte, som vi upptäckte då även vi kom fram till platsen. Det var något helt annat. Vid roten till en tämligen stor fura och halvtäckt av gröna klängväxter, vilka till och med delvis lyft upp vissa av de mindre benen, låg ett människoskelett och lite klädtrasor på marken. Jag tror nog att vi alla kände hur kylan för ett ögonblick kramade våra hjärtan.
”Han var sjöman”, sade George Merry, som modigare än de övriga hade gått närmare och undersökte klädtrasorna. ”Åtminstone var han klädd i sjömanskläder.”
”Javisst”, sade Silver; ”högst troligt; man skulle inte förvänta sig att hitta en biskop här, tror jag. Men hur kan benen ha hamnat på det där viset? Det ser inte naturligt ut.”
Och verkligen, då man tog sig en noggrannare titt, verkade det omöjligt att föreställa sig att kroppen låg i en naturlig ställning. Bortsett från viss oordning (som kanske åstadkommits av fåglarna som ätit av hans kött, eller de långsamt växande klängväxterna som gradvis omslingrat honom) låg kroppen helt rakt — med fötterna i en riktning och händerna över huvudet som på en dykare, pekande direkt åt motsatt håll.
”Jag har fått för mig i min tröga skalle”, anmärkte Silver, ”att han är en kompassnål; där ligger själva spetsen på Skelettön — den sticker upp som en tand. Tag bara ut en bäring längs kroppens ben.”
Och så skedde. Kroppen pekade rätt i riktning mot ön och kompassen visade rätt på Ö.S.Ö mot Ö.
”Just vad jag trodde”, utropade kocken; ”det här är en kompassnål. Här framför näsan på oss finns kursen mot polstjärnan och vår våra sköna stålar. Men, för bövelen! Gör det mig inte alldeles kall inombords då jag tänker på Flint. Detta är ett av hans små spratt, det råder det inget tvivel om. Han och de där sex var ensamma här; han dödade dem, man för man; och den här släpade han hit och lade ut som kompass, tusan djävlar! Benen är långa och håret har varit blont. Aye, det måste ha varit Allardyce. Kommer du ihåg Allardyce, Tom Morgan?”
”Aye aye”, svarade Morgan. ”Visst minns jag honom. Han var skyldig mig pengar, det gjorde han och han tog min kniv med sig.”
”På tal om knivar”, sade en annan av dem. ”Varför ligger inte hans här någonstans? Flint var inte den som plundrade fickorna på sjömän; och fåglarna kan inte ha tagit den, gissar jag.”
”Vid alla djävlar, det har du rätt i!” utropade Silver.
”Det finns inte en enda sak kvar här”, sade Merry, fortfarande rotande kring bland benen; ”inte ens ett kopparmynt eller en tobaksask. Det verkar inte vara naturligt, tycker jag.”
”Nej, så fördöme mig om det är”, instämde Silver; ”inte naturligt, och ganska ruggigt också, om ni frågar mig. Anfäkta och anamma, skeppskamrater! Om Flint hade levt så hade vi suttit rejält i klistret nu. De var sex och vi är sex; och det enda som återstår av dem nu är deras ben.”
”Jag såg honom död med mina egna korpgluggar”, sade Morgan. ”Billy släppte in mig. Där låg han, med pennymynt på ögonen.”
”Död, ja. Det är så säkert det, att han är död och begraven”, sade mannen med förbandet; ”men om det någonsin funnits en ande som gått igen, så skulle det vara Flints. En modig man, men han fick en hemsk död, han Flint.”
”Aye, det fick han”, anmärkte någon annan; ”ena stunden yrade han och nästa vrålade han efter mer rom och så sjöng han. ’Femton man’ var den enda sången han kunde, kamrater; och jag har, om sanningen skall fram, aldrig riktigt kunnat med att höra den efter det. Det var stekhett och fönstret stod öppet och jag kunde höra den där gamla sången genom det, hur tydligt som helst — och sedan hans dödsvrål, sedan.”
”Nåja”, sade Silver, ”nog med prat. Han är död och går inte igen, det är jag säker på; åtminstone inte på dagarna och det kan ni lita på. Låt oss inte gräva ner oss av oro, utan gå och gräva rätt på dublonerna istället.”
Visserligen gav vi oss av; men trots hettan och dagsljuset, gick inte piraterna ensamma längre och ropade genom skogen, utan höll ihop sida vid sida och talade med dämpade röster. Skräcken för den döde piraten hade fallit över deras sinnen.
Fotnoter: