←  Kapitel 17
Skattkammarön
av Robert Louis Stevenson

Kapitel 18. Berättelsen fortsätts av doktorn: Slutet på första dagens strider
Kapitel 19  →
På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson.


Vi sprang så fort vi kunde genom skogsremsan som nu skilde oss från blockhuset och för varje steg vi tog hörde vi piraternas röster komma allt närmare. Snart kunde vi höra deras fotsteg då de sprang och knakandet från grenarna då de trängde igenom någon dunge.

Jag började inse att det skulle komma till verklig strid och såg över fängkrutet i mitt gevär.

”Kapten”, sade jag, ”Trelawney är vår bäste skytt. Ge honom ert gevär; hans eget är oanvändbart.”

De bytte bössor och Trelawney, tyst och kylig som han varit alltsedan striden bröt ut, dröjde ett ögonblick för att kontrollera att allt var klart för strid. Samtidigt, då jag såg att Gray var obeväpnad, räckte jag honom min huggare. Det gjorde oss alla gott om hjärtat att se hur han spottade i nävarna, rynka pannan och låta bladet sjunga genom luften. Det stod helt klart av hela hans uppenbarelse, att den nye medlemmen i vår besättning tänkte göra rätt för sig.

Fyrtio steg längre fram kom vi fram till skogsbrynet och såg blockhuset framför oss. Vi nådde inhägnaden nära mitten på den södra sidan och nästan samtidigt dök sju myterister — med båtsmannen Job Anderson i spetsen — skrikande fram i det sydvästra hörnet.

De stannade till, som av förvåning och innan de hunnit hämta sig, hade inte endast godsägaren och jag, men även Hunter och Joyce inifrån blockhuset, haft tillräckligt med tid på sig för att skjuta. Dessa fyra skott kom i en tämligen utspridd salva, men gjorde vad den skulle: En av fienderna föll faktiskt och resten, utan att tveka, vände om springande mellan träden.

Sedan vi laddat om vandrade vi ner längs palissadens utsida, för att inspektera den fallne fienden. Han var stendöd — skjuten genom hjärtat.

Vi började jubla över vår goda tur då, precis samtidigt, en pistol knallade till i buskarna, en kula visslade förbi nära mitt öra och stackars Tom Redruth vacklade och föll raklång på marken. Godsägaren och jag själv besvarade skottet, men eftersom vi inget hade att sikta på, var det förmodligen rent slöseri med krut. Så laddade vi om och vände vår uppmärksamhet mot stackars Tom.

Kaptenen och Gray hade redan undersökt honom och jag såg redan med ett ögonkast att allt strax skulle vara över.

Jag tror att beredskapen från vår sida att besvara elden hade skingrat myteristerna återigen, för vi lyckades utan vidare störande moment få vår stackars gamle jägmästare över palissaden och buren, jämrande sig och blödande, in i blockhuset.

Stackars gamle gosse, han hade inte yttrat så mycket som ett förvånat, missnöjt, räddhågat eller ens instämmande ord från det att våra bekymmer började till denna stund, då vi lade ner honom i blockhuset för att dö. Han hade stridit som en trojan bakom sin madrass i galleriet ombord; han hade tyst, troget och noggrant åtlytt varje befallning; han var den äldste i vårt sällskap med gott och väl tjugo år; och nu skulle alltså denne trumpne, gamle, tjänstvillige tjänare dö.

Godsägaren slog sig ner bredvid honom på knä och kysste hans hand och grät som ett barn.

”Är det dags nu, doktorn?” frågade han.

”Tom, min vän”, sade jag, ”nu far du hem.”

”Jag önskar bara att jag hade fått skott på dem med bössan först”, svarade han.

”Tom”, sade godsägaren, ”säg, kan du förlåta mig?”

”Skulle väl inte vara passande att jag sade något sådant. Allt står i Guds makt, amen!”

Efter en stunds tystnad bad han att någon skulle be en bön. ”Det är brukligt att man gör det, herrn”, tillade han urskuldande. Och inte lång stund senare, utan ett ord till, avled han.

Under tiden hade kaptenen, vars fickor jag sett putade ut kring bröstet och sidorna, plockat fram en stor mängd olika föremål: Den engelska flaggan, en Bibel, en rulle kraftigt snöre, penna, bläck, sin loggbok och ett par pund [1] tobak. Han fann en långsmal tallstam som låg kvistad och klar innanför inhägnaden och med Hunters hjälp satte han fast den i blockhusets hörn, där stockarna korsades och bildade en vinkel. Så klättrade han upp på taket och fäste flaggan vid repet och hissade själv flaggan.

Detta syntes göra honom mycket lättad. Han återvände in i blockhuset och började gå igenom sina saker, som om detta var det allra viktigaste att ta sig för. Men han höll ett vakande öga på Tom också, och när allt var över gick han dit med ytterligare en flagga och vördsamt bredde han den över honom.

”Tag inte vid er så, min herre”, sade han och skakade hand med godsägaren. ”Nu är allt väl vad honom ankommer; man behöver inte oroa sig för en besättningsman som blivit nerskjuten under utförandet av sin plikt mot sin kapten och sin redare. Kanske inte riktigt gudaktigt att säga så, men så ligger det till.”

Så drog han mig åt sidan.

”Doktor Livesey”; sade han, ”om hur många veckor väntar sig ni och godsägaren att undsättningsfartyget kommer hit?”

Jag sade honom att det inte var en fråga om veckor, utan om månader; att om vi inte hörts av i slutet av augusti skulle Blandly skicka ett skepp efter oss, men varken förr eller senare. ”Räkna efter själv”, sade jag.

”Ja”, svarade kaptenen och kliade sig i huvudet; ”och även om vi räknar med en stor andel hjälp från Försynen, skulle jag säga att vi ligger mycket illa till.”

”Hur menar ni då?” frågade jag.

”Det var otur, min herre, att vi förlorade den där andra omgången proviant. Det är vad jag menar”, svarade kaptenen. ”Vad gäller krut och kulor klarar vi oss. Men ransonerna är mycket små — mycket små, doktor Livesey, så att det är nästan lika gott att vi blev av med en mun att mätta.”

Och så pekade han på den döda kroppen under flaggan.

Just då kom, med ett vrål och en vissling, en kanonkula farande högt över blockhusets tak och slog ner långt bortom oss i skogen.

”Haha!” skrattade kaptenen. ”Skjut på ni! Ni har tillräckligt ont om krut redan förut, gossar!”

De gjorde ett nytt försök och siktade bättre denna gång och kulan slog ner i inhägnaden, spred en smula sand omkring sig, men gjorde ingen skada.

”Kapten”, sade godsägaren, ”huset är helt osynligt från fartyget. Det måste vara flaggan de siktar på. Skulle det inte vara klokt att ta ner den?”

”Stryka flagg!” utropade kaptenen. ”Nej, min herre, aldrig i livet!” och så snart han sagt dessa ord, tror jag att vi alla instämde i dem. För det var inte bara en fråga om stolthet och gott sjömanskap; utan även god politik, att vi visade våra fiender att vi föraktade deras kanonader.

Under hela kvällen fortsatte de att skjuta. Kula efter kula flög över oss eller föll ner framför oss och drev upp en smula sand i inhägnaden, men de tvingades skjuta så brant att deras skott föll ner av egen tyngd och kulorna begravdes i den mjuka sanden. Vi behövde inte befara några rikoschetter, och även om en kula for in genom blockhusets tak och ut igen genom golvet, vande vi oss snabbt vid detta slags dumheter och brydde oss inte mer om kulorna än hade de varit cricketbollar.

”En god sak i detta elände”, anmärkte kaptenen; ”skogen framför oss är troligen tom på folk nu. Ebben har varat ganska länge nu och vår last borde ligga på land nu. Några frivilliga som kan hämta fläsket?”

Gray och Hunter var de första att stiga fram. Väl beväpnade smet de iväg genom palissaden, men det visade sig vara förgäves. Myteristerna var modigare än vad vi trott, eller också satte de ingen tilltro till Israels förmåga som kanonskytt. För fyra eller fem av dem var upptagna med att bära bort våra förråd och att vada ut med dem till en av storbåtarna som låg i närheten, där man rodde ett eller annat årtag för att hålla båten mot strömmen. Silver satt i aktern och förde befäl; och var och en av dem var nu försedd med varsin musköt från något hemligt förråd någonstans.

Kaptenen satt och skrev i sin loggbok och detta är inledningen till vad han skrev:

Alexander Smollett, skeppare; David Livesey, skeppsläkare; Abraham Gray, andre timmerman; John Trelawney, fartygets ägare; John Hunter och Richard Joyce, ägarens tjänstefolk och ej sjömän — endast dessa har förblivit trogna i besättningen — med tio dagars knappa ransoner, gick iland denna dag och hissade brittiska flaggan över blockhuset på Skattkammarön. Thomas Redruth, i ägarens tjänst och icke sjöman blev skjuten av myteristerna; James Hawkins, skeppsgosse…”

Och samtidigt undrade jag vad det blivit av stackars Jim Hawkins.

Så hördes ett rop, från landsidan.

”Det är någon som anropar oss”, sade Hunter som stod på vakt.

”Doktorn! Godsägaren! Kapten! Hallå Hunter, är det ni?” hördes någon ropa.

Och jag sprang till dörren, lagom för att se Jim Hawkins, frisk och kry komma klättrande över palissaden.



Fotnoter:

  1. 908 gram.