Svensk musikhistoria/20

20. Nutiden.
(1880—1918).

80-talet betecknar inom hela Europas musikodling den Wagnerska musikens fullständiga seger. Sverige blev i detta hänseende ej efter i utvecklingen. Genombrottet kom 1887, då Mästersångarne hade sin premiär. De följande Wagnerpremiärerna blevo: Valkyrian 1895, Rhenguldet 1901, Siegfried 1905, Ragnarök 1907, Tristan 1907 och Parsifal 1917. — Samtidigt med de Wagnerska verken uppfördes med stor framgång de nyare franska styckena. Bizet hade sin Carmenpremiär redan 1878 i Stockholm. Sedan följde Massenets operor Navarresiskan 1895, Manon 1896, Werther 1904 och Thaïs 1912 samt Saint-Saëns’ Simson och Delila 1903. En rätt säregen fransk premiär blev A. Adams Konung för en dag 1882. Stycket hade haft sin urpremiär redan 1853 i Paris och i allmänhet ej länge hållit sig uppe. I Sverige gjorde operan stormande lycka och har förstått hålla sig kvar ännu å svensk scen. Av andra franska äldre stycken kan nämnas Massés Paul och Virginie 1886 och Jeanettes bröllop 1893, Delibes Lakmé 1890 och Messagers Skrivarkungen 1892. Slutligen ha under sista åren tillkommit [ 299 ]Bizets Pärlfiskarne 1913 och Rabauds Marouf 1915. — Italienarna ha även blivit väl mottagna i huvudstaden. Av Verdis senare operor uppfördes Aïda 1880, Otello 1890 och Falstaff 1896. Verismen kom även nästan omedelbart till Stockholm: Mascagnis På Sicilien redan 1890 (urpremiären i Rom s. å.), Leoncavallos Pajazzo 1893 (urpr. 1892). Mascagnis Vännen Fritz hade sin svenska premiär 1895. Puccini hördes även strax med glädje i Sverige: Bohème 1901, Tosca 1904, Madame Butterfly 1908.

Den tyska Wagnerstilens förkämpar ha däremot haft mera svårt att komma fram i Sverige, och av de få som presenterats, ha endast några kunnat hålla sig. Till de sistnämnda höra Humperdincks Hans och Greta 1895, Kinzls Evangeliemannen 1905, D’Alberts Låglandet 1908 (Izeül 1910). Av de andra till tyska skolan hörande kunna nämnas: Wolf-Ferraris Nyfikna fruar 1907, Susannas hemlighet 1911 och Madonnans juvelsmycke 1913, Goldmarks Syrsan på härden 1897, Leo Blechs Förseglad 1910. Den säkerligen betydelsefullaste premiären av den moderna tyska skolan var Richard Strauss’ Salome 1908. — Ryska skolan har representerats av Tschaikowskys Jolantha 1893, Eugen Onegin 1903 och Spader dam 1909 samt Moussorgskijs Boris Godunow 1911. — Danska operan har slutligen representerats av Lange-Müllers Spanska studenter 1884 och Aug. Ennas Häxan 1894.

Den svenska produktionen har under de gångna sista decennierna varit rätt blygsam. Under 80-talet låg ännu Hallströmstämningen i luften och sagospelen lockade ännu med en eller annan premiär. Dock förmärktes efterhand ett allt svagare intresse för. denna musik. I stället längtade man efter de [ 300 ]stora tragiska ämnena i Wagners anda. Den nya musiken gjorde slutligen sitt intåg med Andreas Halléns operor: Harald Viking 1884, Häxfällan 1896 (Valborgsmässa 1902) samt slutligen Valdemarsskatten 1899. Av dessa har den sistnämnda hållit sig längst. — Wagnerstilen fördes vidare av Vilh. Stenhammars båda dramer Tirfing 1898 och Gillet på Solhaug 1902. — Den nya stilen har konsekventast fullföljts av V. Peterson-Berger, vilken hittills fört fram på svensk scen: Sveagaldrar 1897, Ran 1903 och Arnljot 1910.

Den gamla operabyggnaden hade länge ansetts för liten och ej motsvarat moderna fordringar. Man skred därför till en ny byggnad. Sista föreställningen i gamla huset gavs 1891 och första i nya 1898.

Som hovkapellmästare och dirigenter vid operan ha efter Norman följande fungerat: C. Nordqvist (1885 hovkap.; 1879, då Norman lämnade operan, 2:dra kapellmäst.), A. Järnefelt (hovkap. 1911); därjämte följande: J. Dente (2:dra kap. 1872, 1:sta kap. 1879—85), R. Henneberg (2:dra kap. 1885, 1:sta kap. 1894—1907), A. Hallén (1892—97), Vilh. Stenhammar (1900—01), A. Järnefelt (1905, 06, 07—11), H. Berens (1908—10), H. Meissner (1908—10), T. Voghera (1910—11, 1915), A. Wiklund (fr. 1911).

De utländska strömningarna kunna även följas i samband med den repertoar konsertsällskapen haft. Vi ha redan nämnt den av Ludvig Norman och Vilhelm Svedbom 1880 stiftade Musikföreningen. Detta sällskap har så gott som uteslutande ägnat sig åt framförandet av verk för solo, kör och orkester. Dirigenter efter Norman ha varit: Conr. Nordqvist [ 301 ]1886—90, J. Dente 1890—91, Franz Neruda 1891—1915; sedan Victor Wiklund. — Ett annat sällskap med huvudsakligen samma syfte grundades 1885 på A. Halléns initiativ: Filharmoniska sällskapet (reorganiserat 1903 som Nya Filh. sällsk.). Efter Halléns avgång som dirigent sköttes platsen av: I. E. Hedenblad 1895—97, V. Stenhammar 1897—1900, E. Åkerberg 1900—03. Det reorganiserade sällskapet har sedan haft till dirigenter: V. Stenhammar, C. Nordqvist, A. Järnefelt, F. Rung (med V. Wiklund som övningsledare). — Ännu ett sällskap avsett för orkester- och kammarmusik stiftades 1902 på initiativ av John May, Tor Aulin och Vilhelm Stenhammar och Ludvig Rubenson: Svenska konsertföreningen. T. Aulin och V. Stenhammar voro företrädesvis dirigenter. Under de sista åren har G. Schnéevoigt (f. 1872) utvecklat en betydande verksamhet som dirigent. Såsom biträdande dirigent har Nils Grevillius fungerat. T. Aulin hade 1900 stiftat Svenska Musikerföreningens populära orkesterkonserter, vilken sammanslutning uppgick i det förstnämnda. — Ett nytt körsällskap Symfonikören, stiftades 1917 med G. Schnéevoigt som dirigent. — För kammarmusik stiftade T. Aulin den s. k. Aulinska kvartetten 1887 samt 1911 E. Lidforss och Sven Kjellström Kammarmusikföreningen, vilka genom offentliga konserter verkat för kammarmusikens popularisering. Som privat sällskap har Mazerska kvartetten fortsatt sin verksamhet efter samma plan som förut, efter 1904 med Erik Lidforss, senare Gustaf Molander som musikchefer, och är nu Sven Kjellström primarie där.

Genom alla dessa sällskap ha efter hand nya strömningar kommit in i landet, och dessa ha i sin [ 302 ]tur haft till följd en inhemsk produktion i samma riktning. Nyromantikens tyska och franska målsmän hade i början svårt att bli kända i landet. Liszt gavs ännu på 80-talet endast undantagsvis. Förutom Les préludes, som ånyo speltes 1887, framfördes endast Tasso 1886 och Leg. om d. hel. Elisabeth 1887. Ännu på 90-talet förekom Liszt sällan på ork.-programmen (Elisab.-leg. i repr. 99). Först med det nya århundradets första årtionde blev Liszt vanligare, och nästan alla hans symfoniska dikter gåvos då (Faustsymf. 1906, Dantesymf. 1907). Berlioz var däremot oftare representerad. Redan 1879 hade Romerska karnevalen givits och på 80-talet följde av hans större saker: Faust 1886 och Fantastiska symf. 1888. Flykten till Egypten gavs 1893. De övriga större däremot gåvos först sent. Så t. ex. framfördes Harold i Italien ej förr än 1916 och Romeo och Julia 1914. 1880-talets stora namn Anton Bruckner kom även sent till Sverige och ännu ha ej alla hans symfonier givits. År 1900 gavs sjunde symf. och Te Deum, sedan 1902 fjärde symf. och 1904 tredje, däremot hans F-mollsmässa ej förr än 1915. — Johannes Brahms introducerades 1879 med sin andra symf. Sedan följde Schicksalslied 1881, Requiem och 3:e symf. 1885, Akad. ouv. 1886, 1:a symf. 1887, Trag. ouv. 1888, 4:e symf. 1891 m. fl. Den återupplivade Konsertföreningen har gjort sig särskilt förtjänt om Brahms’ verk, vilka under de sista åren med stort bifall givits.

Av nyare franska kompositörer blev Massenet känd redan mot 70-talets slut, Saint-Saëns däremot först på 90-talet (Danse macabre dock redan 1888) med bl. a. A-mollsymf. 1890, Phaëton 1891 [ 303 ]och Lyran o. harpan 1894; E. Lalo följde därefter på 90-talet och Debussy först med nya århundradet (L’après-midi d’un faune 1906, La demoiselle Élue 1910). G. Charpentiers “musikaliska roman“ Louise hade 1903 givits å Svenska teatern och s. å. gavs även symfoniska stycket Intryck från Italien. Av andra franska mästare kan nämnas Paul Dukas med L’appenti sorcier 1903. C. Franck blev redan på 90-talet rätt uppmärksammad. Dock gåvos hans större saker först med det nya århundradet: Les béatitudes 1897, Rebecka 1898, B-mollssymfonien 1899, Variations symfoniques 1902, Le chasseur maudit 1906, La procession 1908, Davids 50:de psalm 1910, Les Djinns s. å. Hans lärjunge och trogne försvarare d’Indy har däremot blivit så gott som okänd för svensk konsertpublik (1917: Istar). Av belgare blev Edg. Tinel känd 1900 med Wallmoblomma och 1907 med Franciscus. Av den nyare tyska skolans män tillhör Richard Strauss 1900-talets första årtionde. Wanderers Sturmlied 1897 var det först givna stycket, sedan följde Till Eulenspiegel 1901, Macbeth 1906, Don Juan 1907, Tod und Verklärung 1910. Richard Strauss kom själv 1917 till Stockholm och mottogs då med varm sympati. Max Schilling, som 1918 gästade huvudstaden, blev först 1902 känd genom Kung Oedipus, därefter 1910 med Das Hexenlied. Mahlers tondiktning nådde Sverige först med andra årtiondet och då med 5:te symfonien 1913. Max Reger förvärvade sig även med samma andra årtionde flera vänner. Hans större verk äro dock ännu sällan givna. Serenaden gavs 1906 och Julkantaten 1910. Wolf-Ferraris La vita nuova uppfördes första gången 1912, men har sedan blivit vida känd. Nämna vi så [ 304 ]Hauseggers Wieland der Schmied 1913 och Korngolds Schauspielouv. s. å. samt Sinfonietta 1917, torde i det närmaste den moderna tyska skolans svenska repertoar vara uttömd.

Ryska skolan blev tidigt känd och även med välvilja mottagen. Rubinstein inledde. Hans Oceansymfoni gavs redan under Normans tid 1866, Symfoniskt intermezzo 1875. Sedan upptogs ingen orkestersak förrän på 80-talet: Requiem för Mignon 1886, F-durssymf. 1887 och Babels torn 1893. Hans kammarmusikverk voro däremot kända och ofta spelta redan på 70-talet och pianostyckena ävenledes vid samma tid. Såsom pianist hade han gästat Stockholm 1869 och återkom 1884. Tschaikowsky tillhörde 90-talets repertoar med: G-mollssymf. 1890, Ouv. 1812 1893, pathétiquesymf. 1896, Francesca da Rimini 1897 och E-mollssymf. 1900. Rimsky-Korsakoff blev känd först med det nya århundradet (Scheherazade 1902, Capriccio espagnole 1907). Borodin nådde huvudstaden med En steppskizz 1894 och H-mollssymf. 1908. P. Juon blev väl mottagen med sin Gösta Berlingrapsodi 1909.

Av tjeckiska mästare blev Smetana tidigt uppmärksammad, så mycket mera som han en kortare tid varit verksam i Sverige (Göteborg 1856—61). Hans orkestersaker gåvos dock först på 90-talet: Moldau 1895, Holmara 1897, Aus Böhmens Hein u. Flur 1901. Dvořàk nådde hit vid ungefär samma tid: D-molls-symf. 1886, Violinkonserten 1891, Spökbruden 1872, Husitka 1893, Gyllene åkrar 1898, Stabat mater 1900, F-durssymf. 1903 och E-mollssymf. 1914.

Av engelsmännen blev Elgar mycket sympatiskt mottagen under det nya århundradets första årtionde: Cockaigne 1903, Gerontius’ dröm 1904 och Riket 1908. [ 305 ]Av våra närmaste grannländer var Danmark det land, dit våra blickar först riktades. Allt sedan Rubensons tid på 50-talet var Gade välkänd i landet och J. P. E. Hartmann blev det snart även (framför allt genom sin Völvens Spaadom). Utbytet blev ännu större mellan Nordens trenne länder, sedan man på 80-talet begynt med anordnandet av nordiska musikfester. Den första ägde rum i Köpenhamn 1888, den andra i Stockholm 1897. Av senare danska kompositörer ha företrädesvis följande blivit kända: E. Heise med Volmerslaget 1888, Lange-Müller med Alhambra 1888, Weyerburg 1904, Carl Nielsen med Hymnus amoris 1902, Sinf. espansiva, Helios och Sagadröm alla 1913.

Vad våra norska grannar beträffar har förbindelsen med dem sedan 70-talet varit synnerligen livlig. Särskilt har intresset gällt J. Svendsen, Grieg och Sinding. Den förstnämnde torde ha varit den förste mera kände norske tonsättaren för orkester i Sverige. Redan på 70-talet gåvos hans saker med viss förkärlek. Förutom hans kammarmusik, vilken vid samma tid livligt senterades hos oss, gåvos: D-durssymf. 1873, Inl. till Sigurd Slembe 1875, tredje rapsodien 1881, B-durssymf. s. å., andra raps. 1883, Zorahayda s. å., Carneval i Paris 1897, Norsk konstnärskarneval 1900. Grieg var känd genom sina pianostycken och sånger ävenledes på 70-talet men trängde med sina större verk igenom först på 80- och 90-talet. De först givna med ork. voro: Foran Sydens kloster och pianokonserten 1873, Scener ur Olav Trygvason 1890, Per Gyntsuiterna I 1891, II 1893, ouv. Om Hösten 1896, Bergliot 1897. Sinding väckte först på 90-talet uppmärksamhet med sina större saker: D-molls- [ 306 ]symf. 1894, Rondo infinito 1901, pianokons. 1901, violinkons. 1902, Till Molde 1910.

Av våra finska grannar ha jämförelsevis litet blivit givet i Sverige. Kajanus nådde oss med första finska raps., Sommarminnen och Aino 1900. Järnefelt vann svenskarnas sympati redan innan sin hitkomst med Korsholm 1900. Sibelius har fr. o. m. det nya århundradet blivit i hög grad populär. Redan 1900 fick huvudstadens publik stifta bekantskap med: Legender ur Kalevala, Finlandia, Kristian II-suiten och första symfonien, 1903 med andra symf., 1907 med tredje, Violinkonserten och En saga 1909 m. fl.

Ovanstående data kunna ge en föreställning om de intryck de svenska kompositörerna i huvudstaden kunnat erhålla för sin egen produktion. Sammanfatta vi de allmänna strömningarna, skulle dessa bli följande: 80- och 90-talet mottog Sverige intryck från Liszt, Berlioz, Massenet, Saint-Saëns och C. Franck samt därjämte från grannlandet Norge med J. Svendsen, Grieg och Sinding, under de följande årtiondena från Bruckner, Rich. Strauss, M. Reger Debussy och Mahler samt från Finland genom Sibelius. Med avseende på arten av den stora svenska produktionen har man med förkärlek vänt sig till de vokala formerna, och konsertstycket för solo, kör och orkester har därvid stått särskilt högt i gunst. De symfona formerna ha däremot odlats mindre. Dock ha härvid under de sista åren efter 1910 en märkbar förskjutning av intresset visat sig från körstycket till ork.-stycket. Inom kammarmusiken har produktionen i någon mån tilltagit, sedan allt flera föreningar för denna odling bildats. Inom solosången och manskvartetten har snarare överproduktion varit [ 307 ]rådande, under det att pianostycket fortfarande står relativt lågt i gunst.

Av 80- och 90-talets ledande män kan först nämnas Andreas Hallén, vilken varit den som med sina operor inlett den Wagnerska eran i Sverige. Hallén föddes i Göteborg 1846. Sin första utbildning erhöll han vid Leipzigs konseryv. 1866—68 (Richter, Hauptmann o. Reinecke), därefter ett års tid i München (Rheinberger) och 1869—72 i Dresden (Rietz). 1872—78 var han sedan dirigent för Göteborgs musikförening. Han for därefter ånyo utrikes och verkade 1879—83 som sånglärare och musikreferent i Berlin. Han skrev där sin första opera Harald Viking, vilken på Liszts rekommendation uppfördes i Leipzig 1881. I den svenska huvudstaden, där man redan 1875 på en konsert fått göra hans bekantskap som dirigent och kompositör, fäste man sig strax vid denna premiär av en svensk och öppnade underhandlingar för att få giva operan å k. scenen. Den svenska premiären ägde rum 1884. Hösten samma år flyttade Hallén till Stockholm, där han omedelbart organiserade Filharmoniska sällskapet, vars ledare han blev i tio år. 1892 kallades han till kapellmästare vid t. teatern, en plats, som han uppehöll till 1897. I början av det nya århundradet flyttade han till Malmö, där han grundade Sydsvenska filh. sällskapet och ledde dess verksamhet till 1907, då han flyttade tillbaka till huvudstaden. Han har sedan dess verkat som lärare i komposition vid konservatoriet.

Som kompositör uppträdde han 1896 ånyo med en opera Häxfällan, vilken 1902 i omarbetat skick återupptogs under namnet Valborgsmässa. För nya teaterbyggnadens invigning skrev han på uppdrag operan Valdemarsskatten (1899), vilken strax blev [ 308 ]omtyckt. Under 80- och 90-talet tillkommo även flera verk för solo, kör och ork., däribland Vineta (given 1886), Drömkungen och hans käresta (1886), Pagen och kungadottern (1888), Trollslottet (1889), Styrbjörn Starke (1889), Julnatten (1895). Av de senare arbetena märkas juloratorium (1904), kantaten Sverige (1908) och Requiescat (1910). Även skrev han flera symfoniska dikter och andra orkesterstycken: Die Todteninsel, Sphärenklänge, Ur Valdemarssagan, Ur Gustaf Vasas saga, 2 suiter och 2 rapsodier, Huldigungsmarsch, Frithiof, Vårbrytning, En sommarsaga, Sten Sture, I skymningen m. fl. Därjämte utgav han solosånger. Hallén utgick ur den Wagner-Lisztska skolan och förband denna stil på ett lyckligt sätt med en svensk tongivning. I instrumenteringen var han avgjort modern och stod som sådan särskilt på 80- och 90-talet såsom svensk representant för den nya musikriktningen.

Med 90-talet begynte ännu ett namn att framträda bland de moderna: Vilhelm Stenhammar. Son till P. U. Stenhammar föddes han i Sthlm 1871; blev bl. a. Halléns lärjunge i komposition; studerade 1892—93 pianospel under Barth i Berlin och gjorde sig sedan ett namn som betydande pianist. Som kompositör framträdde han för första gången 1892 med Prinsessan o. svennen f. solo, kör o. ork. 1894 följde en pianokonsert och året därpå Florez och Blanzeflor för baryton o. ork. 1896 utfördes med avsevärd framgång det 1891 komponerade körverket Snöfrid. 1897 utfördes en utställningskantat och 1898 musikdramat Tirfing. Det redan dessförinnan skrivna musikdramat Gildet på Solhaug hade sin premiär i Stuttgart 1899. På k. t. Sthlm uppfördes det 1902 och har även givits utanför Sverige [ 309 ]å flera platser. Ouverturen Excelsior uppfördes 1897. Som dirigent var han fästad vid Filharmoniska sällskapet 1897—1900 och ledde under denna tid vid flere tillfällen även hovkapellet. 1900—01 var han andre hovkapellmästare. 1904 anställdes han som dirigent vid Nya filh. sällsk. Efter en vilotid i Italien 1906—07 mottog han platsen som dirigent vid Orkesterföreningens konserter i Göteborg, där han sedan verkat och målmedvetet arbetat för stadens musikliv. Genom honom har Göteborg i konserthänseende blivit landets främsta stad, och många av den nyare tidens främsta orkesterverk ha först i Sverige uppförts där.

Av hans produktion efter 1900 märkas: en violinkonsert 1901, Ett folk för bar., kör o. ork. (med den nu så populära sången Sverige, 1905), Ithaka för bar. o. ork. (1905), Midvinter (1908), Folket i Nifelhem (1913), Vårnatt (1913), andra pianokonserten (1908) m. m.; därjämte 5 stråkkvartetter, serenad, violinromanser m. m. Slutligen har han även skrivit ett flertal solosånger. Ehuru han som pianist på ett förträffligt sätt tolkat andras pianoverk, har han likväl själv endast utgivit ett fåtal pianokompositioner. — Såsom dirigent, kompositör och pianist har han länge hört till landets allra främste.

Nästan samtidigt med Stenhammar framträdde Hugo Alfvén. Han är född i Stockholm 1872 och studerade violin under L. Zetterquist och komposition under J. Lindegren. Av denna senare lärde han sig älska de polyfona formerna, vilka han med förkärlek använt i sina kompositioner. 1897 framträdde han med en symfoni i F-moll, som vann mycket beröm. Ännu större blev bifallet vid andra symfonien i D-dur 1899. 1896 och 99 hade han statens rese[ 310 ]stipendium för tonsättare för resa i Tyskland, Frankrike och Belgien. Såsom innehavare av Jenny Lindstipendiet reste han 1900 ånyo utrikes. Fr. o. m. 1910 har han varit director musices i Uppsala. Av hans senare produktion märkes en tredje symfoni i E-dur 1906, Nyårskantat (“Vid sekelskiftet“) 1900, En skärgårdssägen 1905, Midsommarvaka 1904 (de två senare hans mest givna orkesterstycken), Uppsalarapsodi 1907, Klockorna för bar. o. ork. 1900, Herrans bön för solo, kör o. ork. 1902, Festspel 1909, Drapa 1911, Skogen sover 1912 m. fl.; därjämte en sonat och en romans för violin och piano, flera manskörer och solosånger. — Som kompositör för orkester har Alfvén skaffat sig ett ärat och aktat namn, såväl i Sverige som utlandet. Även hans manskörer och solosånger ha fått en förtjänt popularitet.

Till det nya århundradets mest framträdande kompositörspersonligheter hör Wilhelm Peterson-Berger. Han föddes 1867 i Ullånger, Ångerm. och kom 1889 till Tyskland, där han studerade under Edm. Kretschmer och H. Scholtz; 1890—92 i Umeå som musiklärare, sedan intill 1894 lärare vid Dresdener Musikschule; bosatte sig 1895 i Sthlm, där han sedan verkat som musikkritiker m. m.; 1908—10 förste regissör vid k. t. Peterson-Berger har varit en av de målmedvetnaste representanterna för en svensk folkton. Samtidigt har han verkat såväl i tal som skrift för förståelsen av Wagner (utgav Wagners skrifter i urval 1902 och “Richard Wagner som kulturföreteelse“ 1913). På 90-talet blev han först känd genom några friska folkvisartade solosånger. På scenen framträdde han 1897 med festspelet Sveagaldrar (k. t. 1897), sagospelet Lyckan (Sv. t. 1903), [ 311 ]musikdramat Ran (k. t. 1903) och Arnljot (k. t. 1910) Det sista torde vara hans främsta verk i Wagnersk anda med svensk folkton som underlag. För orkester har Peterson-Berger skrivit flera betydande verk: konsertintermezzot Karneval i Stockholm (1902), balladen med ork. Flores och Blanzeflor (1903), symfonierna Baneret (1904) och Sunnanfärd (1913). Därjämte har han framträtt med flera solosånger, vilka i koncentrerad stämning komma nära Sjögrens bästa saker. Även äro hans pianostycken friska, individuella tonalster. Peterson-Berger har som fullödig diktare haft den stora fördelen att ej behöva låna text från annat håll för sina dramer. Även har denna hans diktarnaturell låtit honom djupare och rikare fatta en dikt och en stämnings individnella karaktär.

Av äldre kompositörer, vilka företrädesvis på 80-och 90-talet vunno erkännande, kunna nämnas: Elfrida Andrée (f. 1841 i Visby, domkyrkoorganist i Göteborg sedan 1867). Hon framträdde först med en del kammarmusik, däribland en pianokvintett i E-moll, en pianotrio och en stråkkvartett. Körballaden Snöfrid gavs för första gången i Göteborg 1879. Därjämte skrev hon en symfoni i A-moll (given i Göteb. 1909), en orgelsymfoni, en svensk mässa, en kantat vid skolinvigning, 2 violinromanser, Sommarminnen (given Göteb. 1904), Frithiofsuite (Göteb. 1909), flera solosånger och pianostycken. — Som symfoniker framträdde Anton Andersen (f. 1845 i Kristiansand; 1871—1905 cellist i hovkap.; sedan 1876—1912 lärare vid konserv.). 4 symfonier uppfördes: i Ess-dur på 70-talet, i H-moll 1884, Ess-dur 1888 och D-dur 1891 (den sistnämnda tryckt av Mus. konstför.). Ett konsertstycke för 5 violonceller upp[ 312 ]fördes 1906. En cellosonat utgav Musikaliska konstföreningen 1876. Andersen skrev även en stråkkvartett, ett adagio för 3 vcellor, 2 horn och kbas. samt solosånger och körer. — På 90-talet framträdde på det instrumentala området ytterligare E. H. Ellberg (f. 1868 i Söderhamn; altviolinist i hovkap. 1887—1905; lärare i kpunkt, instrumentation och komp. vid konserv. sedan 1903). Han blev först känd genom en del kammarmusikverk: en stråkkvartett 1910, introd. o. fuga 1891, stråkkvintett 1895; sedan genom ork.-verk som: en ouverture i F-moll 1892, symf. i D-dur 1897, konsertouverturen Vårbrytning 1906, baletterna En sommaridyll 1899 och Askungen 1906; manskvartetter, marscher m. m. — Företrädesvis som balladkompositör erhöll Erik Åkerberg (f. 1860 i Sthlm, musiklärare vid Norra latinlärov. sedan 1895, ledare av flera körsällskap, bl. a. Filh. sällsk. 1900—03) ett namn. Bland hans verk för solo, kör o. ork. märkas Foran Sydens kloster (1883), Skogsrået (1884; omarb. 1899), Prinsessan o. svennen (1888) Till aftonstjärnan (1889), Flygande holländaren (1893), Törnrosas saga, Der Barde (1895). Därjämte skrev han På fjället för stråkork., mazurka för violin-ork., 2 stråkkvintetter (1887 o. 1903), pianostycken, manskvartetter o. solosånger.

En framträdande plats i periodens musikodling tillkommer Tor Aulin, ej så mycket som kompositör utan framför allt som organisatör och ledare. Han var född i Sthlm 1866 och blev efter grundlig utbildning (Sauret å violin o. Scharwenka i komposition) konsertmästare i hovkapellet 1889. Redan 1887 hade han grundat den s. k. Aulinska kvartetten, vilken inlade en synnerligen stor förtjänst om kammarmusiken. Fr. o. m. 1905 medverkade Wilh. Stenhammar som [ 313 ]pianist. 1900 begynte han som ork.-ledare starta Svenska Musikerföreningens populära orkesterkonserter. 1902 medverkade han vid stiftandet av Konsertföreningen. 1909 anställdes han som dirigent vid orkestern i Göteborg och verkade där till kort tid före sin död 1914. För den svenska tonkonsten var han outtröttligt verksam ej blott inom landet utan även i utlandet. Även kammarmusiken sökte han göra mera känd och populär i Sverige. Han var på sin tid Sveriges främste violinspelare. Som kompositör blev han mest känd genom Mäster Olofsuiten samt trenne violinkonserter.

Bland dem som rört sig inom de mindre formerna och ej utsträckt sig till orkestern hör av 80- och 90-talets kompositörer i främsta rummet Emil Sjögren, periodens avgjort främste tonlyriker. Sjögren föddes 1853 i Sthlm och utgav sitt första sånghäfte 1876; elev av Kiel och Haupt i Berlin 1879—80; blev 1891 organist i Johanneskyrkan och dog 1918. Sjögren har företrädesvis ägnat solosången, pianostycket och solostycket f. violin o. piano sin produktion. Inom alla dessa tre fält har han lämnat beståndande saker, vilka gjort honom till sin tids markantaste personlighet. Sin första berömmelse vann han genom Sju sånger ur Tannhäuser (1881) och pianosamlingen Erotikon 1883. Första violinsonaten utkom 1886, andra 1889, tredje 1901, fjärde 1907 och femte 1914. Av större saker märkas förutom några kantater Sex hymner o. psalmer för soli, bl. kör o. orgel samt Heliga tre konungars ökenvandring för kör o. ork. De flesta av hans pianokompositioner tillhöra karaktärsstyckena och kunna räknas till de fullödigaste tonalstren för piano, som perioden har att uppvisa. Inom de slutna formerna [ 314 ]skrev han två pianosonater samt violinsonaterna. I övrigt tillhör hans produktion så gott som uteslutande solosången med piano, ett fält han behärskade som få.

Bland orkesterkompositörerna från 90-talet samt nya decenniet märkas: Bror Beckman (f. i Kristinehamn 1866; elev av Lindegren, sedan 1910 direktör vid konserv.). Av hans större saker kunna nämnas: I sommarnätter f. stråkork. (Kristiania 1893, Sthlm. 1894), Flodsånger f. en röst o. ork. (1897), symfoni i F-dur (1902), Om lyckan, tondikt f. ork. (1902), Gamla gastar f. en röst o. ork. (1906); därjämte musik till En lyckoriddare (1900) samt pianostycken, solosånger m. m.

Karl Valentin (f. 1853 i Göteborg, 1879—84 i Leipzig; 1885 dirigent i Göteborg; sedan 1897 i Sthlm, där han 1901 blev sekr. vid Mus.-ak., † 1918). En festouverture uppfördes 1887, sedan Brudfärd f. kör o. ork. 1890, Dvärjakrig f. bar. o. ork., festmarsch f. ork. 1901, melodramen Frithiof på sin faders hög samt flera festkantater; därjämte solosånger.

Olallo Morales (f. 1874 i Almeria, Spanien; i Berlin 1899—1901; 1901—04 i Göteborg; 1904 dirigent i Lausanne, 1905—09 andra dirigent vid ork. i Göteborg, sedan i Sthlm; 1918 sekr. vid Mus. ak.) komponerade ett Andante lugubre f. ork. (1903), konsertouv. Försommar (1910), symfoni i G-moll (Lausanne 1904), serenad i Ess-dur f. ork. (Lausanne s. å.), berceuse f. flöjt el. violin m. stråkork.; stycken f. violin o. piano, pianosonat, pianostycken och sånger.

Oscar Bolander (f. 1840, † 1914; 1905—1910 direktör vid konserv. Sthlm) komponerade en stråkkvartett, flera sångkantater, pianostycken m. fl.

Laura Netzel [Lago]. (f. 1839; sedan 1866 gift m. professor O. Netzel: elev av Vidor i Paris; [ 315 ]uppträdde fr. 1856 och följ. år som pianist) skrev ett Stabat mater för kör, soli m. ork. el orgel, pianokonsert, ballad m. ork., pianotrio, suite f. violin o. piano, kantat för solo m. dubbelkör och harpa, Davids 146:te psalm f. kör o. orgel, violin- och cellostycken, konsertetyder f. piano, pianostycken, körer o. solosånger.

Helena Munktell (f. 1852 i St. Kopparb:s förs.; utbildad av Godard och d’Indy) framträdde 1889 med operetten I Firenze, Bränningar, symfonisk bild f. ork., Valborgseld, Polardrottningen; därjämte pianostycken och solosånger.

Valborg Aulin (f. 1860 i Gävle; syster till Tor A.; elev av Godard och Massenet komponerade en ballad för bar., kör o. ork.. en ork.-suite, 2 stråkkvartetter, pianostycken och körer.

Sara Wennerberg-Reuter (f. 1875 i Ottestad, Västerg.; elev av Reinecke, Jadassohn och M. Bruch; organist i Sofiakyrkan, Sthlm.) komponerade Skogsrået och Näcken för solo, kör o. ork., motetter, körer, solosånger och pianostycken.

Ruben Liljefors (f. 1871 i Uppsala; dirigent i Göteborg 1902—11; kapellmäst. vid Gävle ork. för. sedan 1912) komponerade, förutom flera festkantater, en pianokonsert (1899), en symfoni i Ess-dur (1906), en konsertouverture (1908), solosånger och pianostycken.

Jakob Hägg (f. 1850: elev av Gade o. Kiel) skrev en nordisk symfoni (uppf. i Sthlm 1901 m. fl. ggr), en cellosonat, stycken f. violin och piano samt en mängd pianostycken. — Hans släkting Gustaf Hägg (f. 1867; organist i Klara sedan 1893; orgelprofessor vid konserv., framstående orgelspelare) har komponerat flera större saker för ork. o. kammar[ 316 ]musik, en ofta uppförd pianotrio, solosånger samt framför allt talrika piano- och orgelsaker.

Otto Olsson (f. 1879; organist i Gustaf Vasak. 1908; även betydande orgelspelare) har framträtt med bl. a. en festkantat Te Deum f. 4-8-st. kör, stråkork., harpa och orgel (1910). Tantum ergo f. soloröst, violin, orgel, stråkkvartett (1913, 3 trior, a capellakörer, manskvartetter, orgelstycken, solosånger.

Patrik Vretblad (f. 1876; org. i Oscarsk. 1907) har gjort sig känd genom en kantat, Davids 117:de ps. f. kör o. orgel, stycken för piano och orgel, solosånger; har utgivit en biografi över J. H. Roman (1914) samt arrangerat en del av hans kompositioner.

Harald Fryklöf (f. 1882; elev av Lindegren: sedan 1908 lär. i harm.-lära vid konserv.) komponerade en konsertouverture f. ork. (1907), sånger m. ork. (1911), orgel- och pianostycken, körer och solosånger.

Adolf Wiklund (f. 1879; andre kapellmäst. vid k. t. sedan 1911) skrev en konsertouv. i F-dur, konsertstycke för piano o. ork. 2 pianokonserter i E-moll och H-moll, orkesterballaden Som mandelblom, pianostycken och solosånger.

Edvin Kallstenius (f. 1881) har blivit känd genom orkesterdikten Striden om lyckan, 3 stråkkvartetter, 1 violinsonat.

Av pianokompositörer märkas: Lennart Lundberg (f. 1863; elev av Paderewsky; pianolärare vid konserv.), Adrian Dahl (f. 1864; elev av Vidor i Paris) och Henning Mankell (f. 1868; pianolärare vid konserv.).

Av de kompositörer, vilka efter 1910 framträtt, [ 317 ]må nämnas följande, av vilka de flesta tillhöra deciderat modern skola:

Natanael Berg (f. 1879) framträdde 1909 med orkestersakerna: Eros vrede, Saul och David, 1912 med operan Lejla (k. t.) och symf. dikten Traumgewalten, Alles endet was entstehet 1914; 1917 Israels lovsång f. kör och ork., 1918 symf. dikt Årstiderna; slutligen tondikterna Varde ljus och Makter, en pianokvintett samt solosånger.

Ture Rangström (f. 1884) fick 1910 uppfört ork.-sakerna Dityramb, 2 ballader, 1911 Ett midsommarstycke och En höstsång, 1913 Ur “Holländaren“, 1914 Havet sjunger, 1915 symfoni i Ciss-moll; har utgivit kammarmusikverk (en suite för violin o. p., en rapsodi för stråkkvartett) flera sånghäften och pianokompositioner. R. har även skrivit operorna Kronbruden och Middelalderlig.

Kurt Atterberg (f. 1887) har framträtt med en rapsodi f. p. o. ork. (1908), 2 symfonier (H-moll 1909, F-dur 1912), konsertouverture i A-moll (1911), symf. dikt. f. bar. o. ork. (1912), violinkonsert (1913), requiem (1914 , Västkustbilder f. ork. (1915), pantomimbaletten Per Svinaherde (1916)) sagospelet Mats o. Peter, scenmusik till Jefta, operan Härvard Harpolekare (ouv. spelad 1917), stråkkvartett i H-moll m. m.

Josef Eriksson (f. 1872; organist i Uppsala) utgav en mängd sång- och pianohäften och framträdde med orkestersaker, efter 1910 bl. a. sånger till ork., Air f. violin o. ork. (1914) m. m.

Natanael Broman (f. 1887) fick 1912 uppfört symfoniska dikten Frithiof o. Ingeborg (Göteb.); komp. violinsonat, pianostycken, solosånger.

Oscar Lindberg (f. 1887; org. i Engelbr.-k. Sthlm 1914) skrev en symfoni, 2 konsertouverturer, [ 318 ]ork.-suiten Tre dalmålningar (uppf. Göteb. 1912), symf. dikterna Vildmark (uppf. Sthlm 1912) och Florez och Blanzeflor. symf. dans, Sömnens slott f. kör o. ork., 5 sånger m. ork. samt solosånger, manskvartetter m. m.

Gustaf Bengtsson (f. 1886) komponerade 2 symfonier (nr 2 i D-moll uppf. Sthlm 1912, nr 1 uppf. i Vadstena 1916), kammarmusikverk, solosånger m. m.

Gustaf Nordquist (f. 1886; organist i Ad. Fredriks k. Sthlm 1914) framträdde särskilt med solosånger, pianostycken, violinsonat m. m.

Av utövande artister ha särskilt sångkrafterna blivit berömda. På 80-talet gjorde sig Arvid Ödman gällande. Född 1850 debuterade han redan 1873 och tillhörde k. scenen 1875—1911 med undantag av åren 1887—89, då han var engagerad vid k. t Kphn. Han var jämte C. F. Lundqvist sin tids mest uppburne tenorsångare. Av hans roller märkas: Bergakungen i “Den bergtagna“, Don Ottavio i “Don Juan“, Wilhelm Meister i Mignon, Zephoris i “Konung för en dag“, Almaviva i “Barberaren“, Toriddo i “På Sicilien“, Faust i “Faust“ och “Mefistofeles“, Lohengrin, Walther i “Mästersångarne“, Otello, Profeten.

Av de mest framträdande kvinnliga krafterna kunna nämnas: Carolina Östberg (f. 1853). Hon debuterade samma år som Ödman och var sedan engagerad vid k. t. till 1877, samt 1879—85, 86—92, 94—1906. Hon åtföljde Angelo Neumanns berömda Nibelungentrupp 1882 och återgav bl. a. Sieglinde i “Walkyrian“. Bland hennes roller i övrigt kunna nämnas: Elvira i “Don Juan“, Agata i “Friskytten“, Nattens drottning, Norma, Elisabeth i “Tannhäuser“, Leonora i “Trubaduren“, Aïda. — Något [ 319 ]senare debuterade Selma Ek (f. 1856) 1878 som Agatha i “Friskytten“ och tillhörde k. scenen till 1890, under vilken tid hon var en av scenens bästa krafter. Roller: Elvira, Rezia, Elsa, Elisabeth, Margareta, Neaga, Micaëla, Inez, Nattens drottning m. fl. — Dina Edling (f. 1854) framstående mezzosopran; debuterade 1876, engagerad 1877—92. Roller: Carmen, Pamina, Susanna, Zerlina, Mignon, Amneris, Anna i "Friskytten", Puck m. fl. — Anna Klemming (1864—89) anställd vid k. t. fr. 1887 till sin död. Roller: Margaretha i “Faust“, Agatha, Elsa, Valentine, Venus, Anna i “Don Juan“ m. fl. — Vendela Andersson-Sörensen (f. 1860), engagerad 1882—87, sedan gästroller o. konsertuppträdanden. Roller: Pagen i “Figaro“, Marie i “Reg. dotter“, Drottningen i “Hugenotterna“, Violetta i “Traviata“ m. fl.

Under de följande tvenne årtiondena gjorde sig särskilt bemärkta: John Forsell (f. 1868), debuterade 1896 som Figaro i “Barberaren“ och tillhörde sedan k. t. till 1901: uppträdde sedan med stor framgång å kontinentala scener samt var ånyo fast engagerad i Sthlm 1903—09; har sedan givit gästroller å större teatrar; har även uppträtt på talrika konserter och vunnit stor popularitet. Roller: Don Juan, Eugen Onegin, Almaviva i “Figaros bröllop“, Valdemar i “Valdemarsskatten“, Vilhelm Tell, Hans Heiling, Flyg. holländaren, Wolfram, Wotan, Telramund, Hans Sachs m. fl. — Johannes Elmblad (1853—1910) anställdes efter att ha erhållit kontinental berömmelse som regissör och sångare vid k. t. Sthlm 1897—02, där han inlade stora förtjänster; hade dessförinnan gästat huvudstaden 1887, 92, 93 och 94. — Carl Lejdström (f. 1872) engagerad 1894- [ 320 ]—1902, 1911—13. Roller: Lothario, Silvio, Figaro i “Fig:s br.“, Leporello, Papageno, Marcel, Valdemar, Holländaren, Wolfram, Hans Sachs m. fl. — Hans broder Oscar L. (f. 1858) debuterade å k. t. 1888 men mottog ej erbjudet engagement; uppträdde å konserter; ägnade sig sedan med iver åt sångpedagogik och har som sådan utbildat många av landets sångare o. sångerskor (sedan 1898 lärare i solosång vid konserv.). — Martin Oscàr (f. 1879) debuterade 1903 å k. t. Roller: Silvio (Pajazzo), Figaro (Barb.), Scarpia, Eugen Onegin, Marcel (Bohême), Beckmesser, Wolfram m. fl. — Carl Bohlin (f. 1867; sedan 1906 kantor vid Gustaf Vasakyrkan, Sthlm) blev känd som skicklig körledare; uppträdde även som sångare å konserter; komponerade solosånger och körer.

Mathilda Jungstedt-Reutersvärd (f. 1864), mezzosopran; engagerad 1889—91, 1892—14. Roller: Orfeus, Klytemnestra i “If. i Aulis“, Carmen, Ortrud, Fricka, Amneris, Cherubin, Nancy, Boccaccio, Lucia i “På Sicilien“, Pamela m. f. — Valborg Svärdström (f. 1879), anställd 1900—1904, sedan gästroller 1905; även omtyckt romanssångerska. Roller: Margaretha i “Faust“ och “Mefistofeles“, Eurydice, Zerlina, Susanna, Papagena, Anna i “Friskytten“, Zelida, Mignon m. fl. — Magna Lykseth-Skogman (f. 1874), engagerad 1901. Roller: Adalgisa, Agatha, Anna (Don Juan), Valentine, Micaela, Senta, Elsa, Elisabet, Brynhilda m. fl. — Anna Oscàr f. Thulin (f. 1875, † 1918), engagerad 1895. Roller: Siebel (Faust), Nedda, Marie (Reg. dotter), Anna (Friskytten), Mimi (Bohême), Elvira (Don Juan), Nemea m. fl. — Julia Claussen (f. 1879) engagerad 1903. Roller: Amneris, Larina, Azucena, [ 321 ]Delila, Ortrud, Brynhilda, Orpheus, Lucia i “På Sicilien“ m. fl. — Karin Branzell (f. 1891); engagerad 1911. Roller: Ortrud, Brynhilda, Fricka, Gunhild i “Arnljot“, Olga i “Eugen Onegin“, Carmen m. fl. — Davida Afzelius-Bohlin (f. 1866), 1900—02 engagerad vid k. t. (Orpheus, Amneris, Azucena m. fl.; mest känd som framstående oratoriesångerska. — Davida Hesse-Lilienberg (f. 1877), engagerad 1904 vid k. t. (Madame Butterfly, Mimi i “Bohême“, Jolantha, Eurydice, Mignon, Greta m. fl.

Av de svenska sångerskor, vilka firat sina största triumfer i utlandet, märkas:

Sigrid-Arnoldson-Fischof (f. 1861), konserterade i Sthlm 1882 och 1885; besökte huvudstaden 1892, 97, 1902, 05, 11. Av roller, i vilka hon låtit höra sig i Sverige, kunna nämnas Carmen, Mignon, Violetta, Rosina, Lakmé, Margaretha, Julia. — Signe Rappe (f. 1879) sjöng å konsert i Sthlm 1904; vann sitt europeiska rykte som Salome i Rich. Strauss’ drama året därpå i Dresden; sjöng i Sthlm 1906—08; 1913 åter bosatt i Sverige, där hon sedan ofta konserterat. — Wieneroperans berömda sångerska Sara J. Cahier har sedan 1915 tillhört Sverige och där lagt huvudstaden såväl som landsorten för sina fötter.

Av framstående violinister är Tor Aulin redan nämnd. Av andra de trenne sistförflutna årtiondenas mästare kunna nämnas: Lars Zetterquist (f. 1860), Sven Kjellström (f. 1875, Julius Ruthström (f. 1877), Gustaf Molander (f. 1879) och Axel Runnquist (f. 1880).

Bland violoncellister märkas: Anton Andersen (se förut), Carl Lindhe (f. 1876), Bror Persfelt och G. Vecchi (f. 1873). [ 322 ]Som pianist har Vilhelm Stenhammar varit den mest framträdande. Av andra ha ofta uppträtt: Richard Andersson (1851—1918), Alfred Roth (f. 1870), Sigrid Carlheim-Gyllensköld (f. 1863), Märtha Ohlson (f. 1876), Nat. Broman (f. 1887), Adolf Wiklund (f. 1879), Märta av Klintberg.

Framstående orgelspelare äro: Gustaf Hägg (se förut bland kompositörer), Otto Olsson (se förut). Albert Lindström (f. 1853; organist i Jakobs k. Sthlm 1891), Herman Lindqvist (f. 1878; organist i Västerås 1915).

Under de sist gångna trenne decennierna har ett kraftigt arbete utförts till fromma för kyrkomusiken. Av de mest verksamma personligheterna må nämnas:

Johan Lindegren (f. 1842, † 1908), 1884 kantor i Storkyrkan; framstående lärare; älskade särskilt den äldre polyfonien och stod i detta hänseende Berlinerskolan nära; komponerade själv i den stränga stilen och utgav bl. a. en sonat och en fuga för piano. En stråkkvintett av honom uppfördes 1906. Han redigerade 1881—982 Tidning f. kyrkomusik och utgav en sedan vida spridd koralbok 1905 vilande på årslånga studier. I kommittéen för den nya mässordningen 1894 inlade han stora förtjänster.

Oscar Byström (f. 1821, † 1909) framträdde på 70-talet som kompositör av bl. a. en symfoni i D-moll verkade sedan för rytmiska koraler genom resor och uppföranden i landsorten (1881 ff); utgav: Den svenska psalmsångens mest begagnade melodier 1895, Luthers Kirchenlieder 1897, Profmelodier 1885, Sequenser, antifoner och hymner 1899 (omarb. 1903).

Rikard Norén (f. 1847; kyrkoherde i Torstuna 1901) har nitiskt verkat för den rytmiska koralsången [ 323 ]och utgav 1894 tills. m. J. Morén (f. 1854) Valda koraler i gammalrytmisk form; var även en verksam medlem i det 1892 av kyrkoherde G. T. Lundblad m. fl. stiftade Svenska kyrkosångens vänner och tog aktiv del i deras koralbokarbete; redigerade 1905—08 tidskriften Kult och Konst, där även kyrkomusiken hade en plats.

Sällskapet Svenska kyrkosångens vänner (K. S. V.) har utövat en väckelserik verksamhet för den svenska koralsången och utgivit 1899 tidskriften Kyrkosången (K. S. V:s årsskrift 1895—1904 redigerad av G. T. Lundblad). Sällskapet utgav 1901 en koralbok (1903 ny reviderad uppl). Dess musikaliska rådgivare har ovannämnde J. Morén varit.

Enligt offentligt uppdrag utgav J. Morén och biskop U. Ullman (f. 1837) 1914 de för kyrkosången viktiga arbetena: Missale, Vesperale o. Hymnarium. H. Palm (f. 1863) O. Sandberg (f. 1870), H. Fryklöf och A. Hellerström redigerade samlingen Musica sacra (1915). Ett nytt betydelsefullt koralförslag utgavs 1917.

En nitisk främjare av kyrkomusiken har även domkyrkoorg. i Karlstad C. W. Rehndahl (f. 1848) varit.

Preben Nodermann (f. 1867; domkyrkokapellmäst. i Lund 1903) verkade dels med koralbok (1911) dels med en mängd skrifter om kyrko- och koralsången (de flesta utg. tills. m. prof. Fr. Wulff) för en förbättrad församlingssång i kyrkorna; utgav Lunds domkyrkas körsånger. Nodermann skrev även en grundlig historik över de svenska koralerna Studier i svensk hymnologi. Har även komponerat operor, vilka delvis med framgång givits: Kung Magnus (Hamburg 1898), Prins Inkognito (Kphn 1909), [ 324 ]Gunnlögs saga, Rokoko m. m.; redigerade Glucks Orpheus.

Mus. akad:s konservatorium har arbetat efter samma plan som förut och efter hand utvidgat sin verksamhet. Jämte denna anstalt har huvudstaden fått flera andra musikpedagogiska institut. De främsta av dessa äro: Richard Anderssons musikskola, grundad 1885, Stockholms musikinstitut (grundat av S. Carlheim-Gyllensköld 1889), Sven Kjellströms samt Gerda von Sydows musikinstitut, Agnes Ekholms sångskola, Hedvig Atterbom-Svenssons musikskola, Karl Nygrens sånginstitut m. fl.

Inom musikteorien har endast föga producerats under perioden. A. Bergenson (1848-1914) utgav en Harmonilära 1899 (3:dje uppl. 1910), Musiklära 1903, Kyrkotonarternas praktiska användning 1906, Musikens första grunder 1908. L. Aug. Lundh (1838—1913) utgav en harmonilära, som 1903 nådde till 3:dje upplagan. Alfred Berg (f. 1857, univ.-kapellm. i Lund sedan 1897) översatte Jadassohns Lärobok i enkla, dubbla, tre- och fyr- dubbla kontrapunkten 1901.

Inom sångpedagogiken har rått något större livaktighet. Frits Arlberg utgav Försök till naturlig och förnuftig grundläggning av tonbildningsläran 1891. Algot Lange (1850—1904): Om sång 1898; L. Aug. Lundh en i Wien 1873 prisbelönt Tonträffningslära, Ny tonträffningskurs, Övningar i primavistasång. Olof Holmberg (f. 1871) utgav 1907—10 Kyrkomusik o. Skolsång samt har med stort nit arbetat för formelmetoden inom sången; uppfann en nottavla avseende att lämna åskådlighet vid bildandet av skalor. — I huvudstaden har Anna Bergström-Simonsson (f. 1858) arbetat [ 325 ]för formelmetoden dels genom praktisk lärareverksamhet dels genom fackuppsatser och sångsamlingar (Sångkurs f. skolan, Handledning vid den första sång- undervisningen i skolan).

Musikhistorien har under det nya århundradet gått raskt framåt. Olof Strandberg (f. 1816, † 1882, 1842—65 eng. som tenorsångare vid k. t.) utgav 1869 en musikalisk handbok För vänner av operan samt översatte Otto Jahns Mozartbiografi (1865). Adolf Lindgren (1846—95) grundade 1881 Svensk Musiktidning; utgav Svenska hovkapellmästare 1782—1882 (1882), Aug. Södermans manuskriptsamling (i Sv. Musiktidn. 1887, 88), Om Wagnerismen (1881), Musikaliska studier (1896), musikavdelningen i Nordisk Familjebok. 1910 utkom Drei harmonische Studien (förut i Svensk Musikt.). Karl Valentin (1834—1918) utgav Studien über die Schwed. Volksmelodien 1885, Musikhistoria (1900: ny uppl. 1916). Av förf. till denna bok har bl. a. utarbetats ett Allmänt musiklexikon (1912—16) med särskilt utförliga meddelanden om svenska musikförhållanden nu och fordom. Adolf Hillman (f. 1844) har utgivit orig.-biografier om Mozart (1917) och Brahms (1918) samt Kammarmusiken och dess mästare (1918), varjämte han översatt Paul Bekkers Beethoven (1918) och Kapps Rich. Wagner och kvinnorna (1917) och Liszt (1918). C. F. Hennerberg (f. 1871) har gjort grundliga undersökningar om äldre svenska orglar; översatte C. Lochers Orgelstämmorna och deras klangfärger (1909), utgav Orgelns byggnad och vård (1912) samt skrev vetenskapliga fackuppsatser om Haydnhandskrifter i Sverige, Vogler m. m. H. bekläder sedan 1908 bibliotekarieplatsen vid Mus. ak:s bibliotek. — N. P. Norlind (f. 1853) [ 326 ]författade andra delen till Hennerbergs ovannämnda bok om orgelns byggnad: Orgelns allmänna historia (1912). — Patrik Vretblad (f. 1876) utgav en biografi över J. H. Roman (1914). — Birger Anrep-Nordin skrev om musiken till Helenaofficiet (1914) och Visby musiksällskaps historia (1916). — I övrigt har J. H. A. Flodmark (1837—1917) genom sina grundliga svenska teaterstudier givit den svenska musikforskningen ett gott stöd (Elisabeth Olin o. Carl Stenborg 1903, Stenborgska skådebanorna 1893, Bellmansmelodiernas ursprung 1882, biogr. av Karsten i Teaterförbundets årsskr. 1915 m. fl). — Ina Lange (f. 1856) utgav: Från rokokotidens musikliv (1913), Skilda tiders musikmästare (1918), Gluck (1917, 18). Johannes Svanberg (f. 1852, † 1918) och Carl Claudius (f. 1855) ha genom grundandet av Musikhistoriskt museum 1899 främjat den musikhistoriska forskningen i landet. J. Svanberg har även utgivit teaterhistoriska studier om Göteborgs teater 1859—93 (1894), om Vasateatern 1886—95 (1895) om personalen vid k. t. Sthlm 1917, samt en katalog (1902) och en brochyr (1910) om museet. — Av musiktidningar märkas Svensk musiktidning (1881—1913; red. Frans Huss [f. 1830, † 1912]; sista året red. av G. Norlén) och Musiktidningen (sedan 1898; red. av Assar Olsson Assar [f. 1866).

För musikens popularisering har manskvartetten haft en stor uppgift att fylla. Av de många föreningar, som i Sthlm bildats härför, må nämnas: Typografiska föreningens kör (grundad 1846), Stockholms allm, sångförening (gr. 1862) och K. F. U. M.-kören, Stockholms studentsångarförbund, Kvartettsångarförbundet, Par Bricoles sångkör. Den första allmänna sångarfesten, där landets kvartettföreningar [ 327 ]deltog, ägde rum i huvudstaden 1897. Denna ledde till bildandet av en fast organisation rörande landets alla manskörföreningar. Det första sångarmötet med dessa skedde 1909 i huvudstaden och ledde till stiftandet av Svenska Sångarförbundet, vars ledare och organisatör G. Hultquist (f. 1859) ända sedan början varit. Den andra stora sångarfesten ägde rum 1912 i Sthlm. — För främjandet av kompositorisk verksamhet stiftades 1885 Sällskapet f. sv. kvarteltsångens befrämjande, som sedan dess utgivit en årlig publikation.

Utanför huvudstaden har musiklivet i de svenska städerna gått raskt framåt under 1800-talet, Märkbarast har detta uppsving varit i följande städer:

Göteborg. — En nitisk främjare av musiklivet ägde staden fr. 1805 intill 1818 i violinisten K. M. Lundholm (1780 — 1860), vilken ledde det av honom 1809 stiftade “Harmoniska sällskapet“. En teatertrupp gav goda sceniska verk, därav många operor av huvudsakligen franska skolan. Operarepresentationerna upphörde 1816 och Lundholms verksamhet för staden slutade kort efter. I gengäld blev Georg Günther (1785—1853) en god hjälp. Harm. sällsk. ersattes 1818 av “Musikaliska övningssällskapet“ (under C. F. Braunstein. Jämte detta verkade med Günther som ledare “Sångsocieteten“. I detta uppfördes kör- o. ork.-verk. På 30-talet fanns ett sångsällskap “Orphei vänner“, som bl. a. gav hela operor. På 40-talet erhöll musiken en driftig ledare i J. Czapek (1825—1915). Han återupptog 1849 Harm. sällsk. och stiftade 1856 en stående orkester. Under tiden 1856—61 stod F. Smetana (1824— [ 328 ]84) hjälpande vid hans sida. En annan främjare av musiklivet var sångläraren vid lärov., organisten i Kristine kyrka, Israel Sandström (1824—80). Han stiftade manskören “Sångens vänner“, vilken 1863 blev blandad kör med benämningen “Amatörernas sångförening“. Den berömda sångerskan Euphrosyne Abrahamson (1836—69) samlade på 60-talet de bästa musikkrafterna omkring sig. Czapeks orkester upplöstes 1866 men återupptogs 1872, och då i förening med en musikskola under benämningen “Göteborgs konsertinstitut och musikskola“, sedermera benämnt “Musikföreningen“. Ledare blev Andreas Hallén (f. 1846). 1870 återupptogs Harm. sällsk. med Czapek som dirigent. Konsertinstitutet måste efter 6-årig verksamhet nedläggas, men Hallén bildade 1883 “Nya sångsällskapet“, vilket dock snart måste nedläggas. 1884 stiftades på Czapeks initiativ "Sundbergska kvartetten“ för odling av kammarmusiken. Dess verksamhet har fortgått tills nu. 1885—97 verkade Karl Valentin (1853—1918) i staden. Han grundade “Sångföreningen“ som snart antog namnet “Harm. sällsk.“, för utförandet av kör- och ork.-verk. Sedan 1867 har Elfrida Andrée f. 1841) med iver och kraft verkat för den högre musikens popularisering. Hon sökte särskilt få till stånd folkkonserter. 1902 stiftades “Eduard Magnus’ musikfond“ av Pontus Färstenberg och Göthilda F. J. Magnus. Denna musikfond anordnade årliga symfonikonserter. 1905 invigdes en större konsertlokal och 1905 stiftades “Göteborgs orkesterförening“, vilken allt sedan dess utövat en storartad verksamhet för den högre musiken. Som första kapellmästare fungerade H. Hammer (f. 1862) 1905—07 och som andra Olallo Morales [ 329 ]f. 1874) 1905—09. Denne förre ersattes med Vilhelm Stenhammar (f. 1871), den senare med Tor Aulin (1866—1913). Efter den senares död har andre kapellmästareplatsen uppehållits av Hj. Meissner (f. 1865). 1911 avhölls en större musikfest i staden. Vid sidan om orkesterföreningen verkade Filh. sällsk. för större körverk. Som körledare fungerade 1902—11 R. Liljefors (f. 1871). 1909 bildades “Kammarmusiksällskapet“ och 1912 “Göteb:s körförening“ såsom en fortsättning av Filh. sällsk. Genom alla dessa institutioner till musikens fromma i staden har Göteborg blivit en av brännpunkterna för den högre konstmusiken och tävlar i detta hänseende framgångsrikt med huvudstaden. För skol- och kyrkomusik verka (förutom Elfrida Andrée) Olof Holmberg (f. 1871), Sven Körling (f. 1879) och Fr. Hjort (f. 1868). Av musikaliska undervisningsanstalter kunna nämnas: Lindstrands pianoskola, Knut Bäcks pianoskola och fru R. Berséns pianoinstitut. Slutligen märkas tvenne framstående pianofabriker i staden: Malmsjös och Billbergs.

Uppsala. — Om musiken i universitetsstaden ha vi redan ordat i samband med Hæffners, Geijers och Tullbergs verksamhet där. Josephson, som 1849 blev director musices, stiftade redan första året ett filharmoniskt sällskap, som under hans tid varje år uppförde körverk med orkester. Efter Josephson blev I. E. Hedenblad (1851—1909) director musices 1880. Även under honom fortsatte sällskapet att regelbundet ge konserter med större körverk. Så har även varit förhållandet under efterträdaren Hugo Alfvén (f. 1872). Med honom som ledare avhölls 1911 en större musikfest. Professor [ 330 ]A. Noreen tog 1912 initiativet till en stående stadsorkester. 1902 stiftades därjämte ett sällskap för kammarmusik under W. Lundgrens (f. 1872) ledning. — Allmänna studentsångföreningen grundades 1830 av O. T. Tullberg (1802—1853) och uppehölls sedan vid decenniets slut av Karl Laurin (1813—53; komp. av sången “Mitt liv är en våg“); under honom undertecknades föreningens första stadgar. Av de övriga ledarna för sången på 40-talet kan nämnas Oscar Meijerberg (1820—49), vilken 1845 skötte sysslan på ett synnerligen berömvärt sätt. Efter honom följde G. Wennerberg. Josephson övertog kort därefter taktpinnen. 1853 utbröts en mindre elitkör ur det stora sällskapet. Denna lilla kör tog sig namnet O. D. (Orphei drängar). Josephson blev detta sällskaps ledare 1854. Stora kören erhöll en kraftig dirigent i Oscar Arpi (1824—90), under vilken kören bl. a. firade sin stora lysande seger i Paris 1867. Arpi avgick 1871 och efterträddes av C. A. Forssman (f. 1846; skrev en biogr. över Hæffner 1872), vilken skötte sysslan till 1875, då I. E. Hedenblad mottog kallet. Under honom ägde bl. a. tvenne större resor rum till Paris 1878 och 1900. Efter Josephson blev han 1880 även ledare av O. D. och företog med denna kör bl. a. resor till Tyskland och Ungern. 1909 efter Hedenblad blev Wilh. Lundgren ledare av allmänna sången. Under tiden 1909—10 var han tillika vikarierande dir. mus.

Lund. — Med Otto Lindblad hade studentsångföreningen fått namn att vara den bästa manskören i landet. Då emellertid Lindblad 1844 måste lämna staden, gick det till en början något nedåt med prestationerna, 1856—76 ledde dock K. G. [ 331 ]v. Sydow kören på ett förträffligt sätt. Det därpå följande decenniet (1876—85) skötte Henrik Möller (1852—1918) sånganförarekallet. Han utbröt en mindre kör ur det stora sällskapet och kunde på så sätt få bättre sång. Även uppförde han större verk med solo, kör o. ork. 1891 övertog Alfred Berg (f. 1857) ledningen. Under honom har kören företagit flera konsertresor och firat triumfer bl. a. i S:t Louis 1904. Akademiska kapellet stod 1781—1806 under Christian Wensters (1735—1823) och 1806—56 under sonen Emanuel W:s (1785—1856) ledning. Sedan följde W. Th. Gnosspelius (1809—87) 1858—87 och G. W. Heintze (1849—95) 1889—95. Sedan 1897 är Alfred Berg kapellmästare. Under mellantiderna 1887—89, 95—97 och under Heintzes sjukdom sköttes kapellet av F. Kempff (1831—1901). Särskilt under Gnosspelius och Kempff odlades kammarmusiken på ett förträffligt sätt. Bland orkesterledarna kan även nämnas Josef Lind (f. 1866), vilken på 90-talet gav flera konserter med solo, kör o. ork. Domkyrkoorganistbefattningen, som under Gnosspelii och Heintzes tid var förenad med nuv. kapellmästarebefattningen, skötes sedan 1903 av Preben Nodermann (f. 1867). 1909 stiftades Sydsvenska musikkonservatoriet med säte i Lund (förste ledare: N. P. Norlind, sedan Hanna Hallberg-Norlind).

Norrköping. — Försök till ett organiserat musikliv begynte i staden 1797 genom bildandet av den s. k. Musikaliska inrättningen. Detta hade 15 musikamatörer, vilka övade klassisk musik. Denna institution upplöstes 1801 och ersättes 1803 av Norrköpings musikaliska sällskap för kör-och ork.-saker m.m. 1817 upphörde detta men ersattes av det 1828 stiftade [ 332 ]Musikaliska sällsk. Även detta var ett körsällskap, som gav oratorier med kör o. ork. 1843—52 ledde W. Th. Gnosspelius sällskapet, 1877—79 Jörgen Malling (1836—1905). 1883 stiftades av Edvard Düring (f. 1848) den s. k. Düringska kören, vilken manskör även blev en hjälp för det blandade körsällskapet. Sällskapet gav sin sista konsert 1911. Året därpå bildades Norrköpings orkesterförening. Edv. Düring var de första tvenne åren dirigent. Sedan 1914 åtnjuter föreningen stadsbidrag och har Ivar Hellman till dirigent.

Ett mycket betydelsefullt inslag i den högre musikkulturen i Sverige utgör det statsbidrag, som fr. o. m. 1912 ställts till förfogande åt orkesterföreningar i medelstora städer i riket. Första året lämnades 13,500 kr. åt vardera tvenne städer, vilken ville uppställa en fast orkester för utförande av värdefull orkestermusik å folkkonserter. De tvenne första städerna blevo Hälsingborg och Gävle. Å den förstnämnda platsen hade redan 1911 en ork.-förening för dylikt ändamål grundats och på framstående sätt letts av Olof Lidner (f. 1867). Gävle hade goda musiktraditioner från århundradets början genom ett 1805 stiftat musiksällskap, vilket 1829 fått fastare konstitution och särskilt under C. J. Moberger (1763—1844) och W. Björkegren (1847—1915) gått raskt framåt. 1911 stiftades Gäfleborgs läns orkesterförening med Ruben Liljefors (f. 1871) som dirigent för orkestern. Norrköping blev sedan tredje staden med statsbidrag för ändamålet.

En annan av Norrlands städer, Härnösand, har även haft goda musiktraditioner. Vid 1800-talets början samlade rektor J. Svedbom stadens musikintresserade till gemensamma musikövningar. 1842 [ 333 ]bildades ett särskilt “Sällskap för musikövningar“. Ledare blev Josephsons och Wennerbergs trogne vän, grundaren av Musikaliska konstföreningen, Anders Sidner (1815—69; konsistorienotarie; dir. mus. vid lärov.). Efter honom sköttes taktpinnen av C. F. Rydqvist och Gustaf Lind. 1885—93 vilade sällskapet men återupptogs av E. T. Mankell (f. 1834). Bland de sedan följande dirigenterna märkes Gottfrid Kallstenius (f. 1873; rektor vid lärov. 1909—17; nitisk främjare av körsång; Upps. studentsångför:s anförare 1902—07; komp. 2 kantater och en hymn för soli, kör o. ork. samt flera manskörer; utgav bl. a. Blad ur Uppsalasångens historia 1913).

Av städer med äldre musiktraditioner kan i övrigt nämnas: Karlskrona. Fr. o. m. 1760-talet omtalas konserter däribland såväl av stadens egna krafter som besökande virtuoser. 1815 erhöll staden sitt första musiksällskap genom fältläkaren C. Källström. Detta gav företrädesvis symfonier, kammarmusikverk och solosaker för sång. En kortare tid hade sällskapet t. o. m. en skola för utbildning av musiker (bland eleverna märkes Andreas Randel). 1827—37 lågo övningarna nere. På 40-talet var överstelöjtnant J. T. R. Byström (1810—70; översatte till sv. Oulibicheffs Mozartbiogr. 1850—51; framstående dirigent och även utövande musiker) sällskapets chef, en syssla som han skötte med ovanligt nit och allvar. Från 1850—90 låg det högre musiklivet i det närmaste nere. 1898 bildades en blandad kör, som året efter gav upphovet till stiftandet av “Musikföreningen“. Under 90-talet var handlande Carl Stjärnberg en nitisk främjare av musiklivet i staden och ledde intill 1900 själv kören. Svante Sjöberg [ 334 ](f. 1873) övertog ledningen 1902. Under honom har sällskapet utvecklat en storartad verksamhet till musikens fromma. S., som 1901 blev musiklärare vid lärov. och 1902 organist vid stadskyrkan, har även framträtt med en del kompositioner: en violinsonat 1899, en konsertouverture 1899, en Gustaf Vasaouv. 1901, Davids 23 psalm f. bl. kör, bar. o. ork., en kantat 1902, körer och solosånger.

Av andra städer med goda musiktraditioner kunna nämnas: Visby med ett 1815 stiftat musikkapell (med Daniel Söderberg, W. Söhrling och H. Lindkvist bl. a. som goda främjare) och Västerås med traditioner från Jonas Columbus och A. H. Hülphers’ dagar (ett musiksällskap under bankdir. Rudolf Gagges ledning på 70- och 80-talet; på 90-talet lektor Josef Lind.)