Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 11/Två blad ur vårt folks kulturhistoria
| ← En svensk vårfest |
|
Sammansmältning af äldre och nyare gudsbegrepp i vår folkföreställning → |
| Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, elfte bandet, 1902. |
Två blad ur vårt folks kulturhistoria.
Af
Eva Wigström (Ave).
I.
Vanhederligt arbete.
I vårt folkspråk finnes ännu — der detta ej hunnit bli alldeles förderfvadt af förvridna ord ur främmande språk — uttryck och talesätt härledande sig från lagbud, sedvänjor, folkfester, fördomar m. m., hvilka alla kanske sedan flera sekler tillbaka blifvit upphäfda, afskaffade och förgätna, men de, ur sitt sammanhang lösryckta talesätten, stå kvar likt förvittrade minnesstenar med knappt tydbara inskrifter.
Bland dessa skenbart meningslösa uttryck har i vår tid i synnerhet: Hederligt yrke, ärliga, hederliga arbetare varit mycket begagnade samt blifvit starkt — nästan utmanande betonade af personer, som ej haft en aning om, att här funnits en tid, då yrken och handtverk voro indelade efter en viss rangordning samt att det, för att få inträde som medlem i väl aktade handtverksskrå, kräfdes icke allenast god frejd, utan tillika »ärlig» — äkta — börd.
I vissa delar af Tyskland var, som bekant, icke alla yrken och handtverk räknade som ärliga och hederliga; det var der företrädesvis linneväfvare och mjölnare, som gällde för »oärliga»; de erhöllo ej tillträde till andra handtverkares föreningar och gilleshus, voro ej i besittning af samma privilegier som utöfvarne af »ärliga» yrken innehade, men voro deremot förpligtade till att utföra sådana »vanhederliga» arbeten, som uppförande och reparationer af galgar, när sådant var nödvändigt. I vissa delar af Tyskland lefver ännu på folkets läppar följande rim:
Der Leineweber schlachtet alle Jahr zwei Schwein,
Das eine ist gestohlen, das andre nicht sein.
I våra svenska skämtsägner, i rim och gåtor, spåra vi samma misstanke mot skräddarne, som här ofvanför blifvit uttalad mot de tyska linneväfvarne. Skräddaren öppnar i smyg svinstians dörr, galten rusar emellan hans ben, skräddaren skriker: »Se so!» (så) och ordstäfvet: »Se so! sa’ skräddaren, när han red på ornen» (fargalten) lefver ännu i Skåne. I skämtfrågan: »Hvarför kan hästen ej bli skräddare? — Derför att han äter upp allt fodret», röjer sig samma tanke på oärlighet vid yrkets bedrifvande, och i flere af våra skämtsägner förekommer samma drag.
Äfven i Sverige har mjölnareyrket varit illa anskrifvet. I en gammal gåta spörjes: »Hvilken man kan ej vara ärlig?» Svaret lyder: »Mjölnaren, ty han stjäl mjöl med kläderna», och äfven med honom och hans oärliga »tullande», syssla gamla sägner och historier.
De fördomar, som häftade vid dessa yrken, äro nu utplånade, men ända så långt fram i tiden, som under 1840-talet, förekommo de temligen allmänt bland Skånes landtallmoge, fastän de då ej framträdde alldeles öppet. Detta var deremot förhållandet med ett annat yrke, hvars idkare, utan vidare, både betraktades och bemöttes som ohederliga personer. Vi hafva ju nemligen äfven haft yrkesidkare, hvilka i likhet med Tysklands linneväfvare haft att utföra vissa af de »vanhederliga» arbeten, som kräfdes vid afrättningar. Nattmansyrket, eller som det allmänt kallades, »rackareyrket», ansågs i och för sig vanhederligt och utöfvades i Skåne endast af så kallade »tattare». Nattmannen, vanligen bosatt i stad, hade sina privilegier; lagliga eller sjelftagna vet jag ej, men säkert är, att det ej föll någon in att tvista med honom om rättighet till den tribut han utkräfde. För mitt minne står klart en mycket vacker, ung »nattmanska», som med häst och flackvagn årligen for omkring i min födelsebygd och upptog ett slags skatt, bestående af lin, ull, gryn o. s. v. Hon var väl klädd, förde ett käckt språk, uttalade sig djerft om saker, som ej angingo henne; men hon hade dock ej mod att träda många steg fram från den stugdörr, invid hvilken en stol till henne framsattes; det var en stor lättnad, när hon med åkdon och allt var väl utom stuga och gård.
Ett af nattmannens »vanhederliga» arbeten, var att aflifva och draga huden af hästar, äfven af hundar och kattor, om så kräfdes — och de egendomliga försiktighetsmått, som i ett hushåll vidtogos, för att ingen af dess medlemmar skulle råka i någon beröring med nattmannen sjelf, hans dräng eller verktyg, anas troligen icke ens af flertalet af de personer, som nu uttala ordet »rackare» helt lättvindigt. Nattmännen fingo ej äta vid samma bord, begagna samma skedar eller knifvar som »hederligt folk», och icke ens en af den tidens trasigaste eller mest försupne tiggare, skulle ha förmått sig till att dricka ur samma kanna eller skål som en af dem.
En sorglustig händelse, som 1847, eller kanske något senare, inträffade i mitt barndomshem, vittnar om den djupa afsky som menig man då hyste, icke endast för nattmansyrket, utan äfven för hvarje beröring med döda hästar. Nattmannen var tillkallad — jag minnes ej om det endast var för att afdagataga och flå samt nedgräfva en hästkropp, eller han äfven skulle förrätta någon af de operationer på andra husdjur, som han äfven åtog sig; nog af, han och en af hans drängar uppehöllo sig en hel förmiddag i stallarne. På bordet i folkstugan stod alltid ett par kannor och krus, fyllda med svagdricka, afsedda för tjenstfolket, eller hvem som eljest hade lust att derur släcka sin törst. En yngre dräng kom på förmiddagen in i folkstugan, tog den ena kannan och drack så begärligt, att det frestade en närvarande tjenstflicka till att spela honom ett spratt, och då han satt ned kannan på bordet, ropade hon: »Oj, Lars! Du drack ju ur samma kanna, som rackaredrängen druckit ur nyss. Han hade sitt blodiga knifblad mellan tänderna, när han kom in i stugan.»
Den unge, starke karlen blef likblek och raglade mot väggen, nära att svimma; pigan störtade förskräckt efter vatten, ropande till drängen, att hon bara narrat honom; han hemtade sig så mycket att han kunde vackla ut ur rummet, men häftiga kräkningar inställde sig genast, då han kom ut på gården.
Den allmänna fördomen mot nattmansyrket sträckte sig äfven till allt hvad som rörde hästslakt. Hade någon hästegare fått ryktet på sig, att sjelf, naturligtvis i hemlighet, ha afdragit huden på en häst, straffades detta med missaktning och något öknamn, som tydde på nattmansyrket t. ex. Nattick, flåbuse o. s. v. Firades bröllop i en sådan mans hus, kunde man vänta att hästskallar eller andra delar af hästskelett funnos på bröllopsdagens morgon uppspikade på hans port. En sådan hämnd utöfvades så långt fram i tiden som i slutet af 1840-talet.
Att använda någon del af en slaktad häst till människoföda kunde ej ens sättas i fråga; icke ens till föda åt höns, hundar eller svin användes det, ty om någon dristat sig till att koka hästkött, skulle det icke allenast väckt husfolkets vrede, utan äfven gifvit grannar och bekanta stoff till nedsättande historier. Vanligen fördes af nattmannen hästkroppen ut till någon fäladsmark, der kråkor, kajor och korpar flockades omkring den; de hvitnande benen blefvo omsider nedgräfda, i fall ej någon af den tidens många kringvandrande tiggare idkade benplockning som binäring.
I början af 1850-talet märktes en agitation, i afsigt att hos menig man utrota fördomen mot förtärande af hästkött; men skulle detta lyckas, blef det nödvändigt att annan person, än nattmannen nedslaktade djuren, samt att någon mera bemärkt landtbrukare tog initiativet till en sådan reform. Detta kunde dock ej ske utan att knot och missnöje uppstod, äfven i hushåll, der tjenstfolket icke anmodades om att smaka det afskydda hästköttet.
I mitt barndomshem blef vid denna tidpunkt en häst formligen gödd till slakt, och i sinom tid hemtades en i staden bosatt djurläkare, som åtagit sig att slakta och ordentligt stycka det feta kreaturet. På högljus dag och med en viss ostentation förrättade denne ansedde herre det hittills för vanhederligt ansedda arbetet, medan husbonden sjelf biträdde honom. Köttet var på förhand bortskänkt åt olika »ståndspersoner», och endast en ofantlig massa ister stannade i hemmet, till fasa för tjenstpigorna.
Nu gällde det att få köttet transporteradt till de vänner, som fått löfte derom, men detta måste ske genom personer, hvilka ej ännu fått höra att hästen blifvit slaktad. De vackra stekarne lades, väl omlindade, i förseglade påsar, och under tjenstfolkets skadeglada, hemliga fnitter, drogo de utskickade på skilda tider ur gården med sina bördor, men kommo tillbaka, ursinniga öfver att ha blifvit narrade att förrätta ett så ohederligt ärende.
Äfven bland tjenstfolket uppstod oro och harm, ty någon hade inbillat dem, att kokerskan fått behålla en fet stek och att denna blifvit för familjens räkning stekt i en af de stora grytor, hvilka dagligen användes vid den allmänna matlagningen till hela hushållet. De djerfvaste bland den manliga tjenstpersonalen framförde då en begäran, att jerngrytan skulle slås sönder, och det var endast respekten för den stränge, handfaste husbonden, som skyddade såväl den oskyldiga grytan, som den lika oskyldiga kokerskan från handgripligheter.
Ännu återstod en dust: hästistret skulle skäras, hackas och nedsmältas, för att begagnas till lampolja i det stora hushållet. I ett tråg, hemtadt från ladugården, låg istret öfvertäckt med ett par långa, grofva handdukar; ännu hade ingen kvinnohand berört det afskydda fettet, men brygghuspigan hade lofvat, att mot extra ersättning samt högtidliga löften att ingen skulle få lof att lägga henne det till last, hacka och nedsmälta istret i bykpannan. Kom så en af husets döttrar från trädgårdsarbete och bad om vatten samt en grof handduk; hon tvättade sig om händerna och i ansiktet, aktade ej på pigans min, utan torkade sig på den framräckta handduken.
»Å fy, Karna, det var då både synd och skam!» ropade nu på en gång pigans två kamrater.
»Det var den ene af de två handdukar, som legat öfver hästens ister», förklarade de i djupt beklagande ton.
Aptitligt var det ju ej, men derom gällde ej frågan; det var skammen — i fall Karna komme att lida sådan — hvilken nu äfven måste drabba en af familjens egna medlemmar, hvilken kommit i beröring med något, som tillhört den döde hästen. Den unga flickan förstod detta och höll sig käck, fastän hon kände en smula kväljningar, men såväl Karna som hennes kamrater öfverföllos gång på gång af våldsamma kräkningar, innan det olycksaliga istret blifvit förvandladt till olja och tappadt på lämpliga kärl.
Nu var dock den gamla fördomens makt till en del bruten, men ännu lång tid derefter omtalades, hur andra husbönder sökt öfvervinna tjenstfolkets afsky för hästkött genom att samtidigt framsätta på bordet häststek eller biff samt någon tarflig, föga välsmakande kost af annat slag.
Nu, sedan nedslaktandet af hästkreatur ej längre anses som ett vanhederligt yrke, har motviljan mot förtärandet af hästkött nästan försvunnit och, egendomligt nog, företrädesvis bland den samhällsklass, som för ett halft sekel sedan värjde sig mest häftigt för att komma i någon beröring dermed. En handgriplig lemning efter den gamla fasan för hästkött, förenad med fruktan för att bli ovetande narrad till att förtära dylikt, får man ännu se på våra salutorg, der nämnda födoämne ej får utbjudas utan att hästens ben, oflådt med hof och sko, hänger fast vid det utbjudna köttstycket. Detta är en vämjelig syn, men tycks dock ej genera kunderna.
Skinn af hund och katt räknades till det »rackartyg», som ingen »ärlig» person tog någon befattning med. I en af de humoristiska byhistorier, som jag i slutet af 1880-talet upptecknade i en af Skånes skogsbygder, förtäljes om en då nyss död barnmorska, som för att täfla med två af socknens friherrinnor skaffade sig en pelskappa, liknande deras. Men för denna barnmorskans lyx fick en hel del af sockenboarnes tama kattor släppa till skinnen, och der hviskades om, att frun stal djuren och mannen flådde och beredde dem i största hemlighet. Nu bar det sig ej bättre, än att en af friherrinnorna önskade se sin kusk klädd i »björnskinnskrage», när han körde för henne och hon förhörde sig försiktigt hos honom, om han skulle vilja flå gamle »Pollo» och sedermera pryda sig med hundens skinn, som ett stycke af hennes »vinterleberi».
Kuskens svar är betecknande fÖr den öfvergångstid, till hvilken historien förlades: »Nog är jag så pass lärd, att jag inte håller det en kristen menniskas ära för när att bära en hundskinnskrage, men inte gör jag mig till rackare och hundkrängare, det är säkert.»
Pollo blef i tysthet dräpt och flådd af barnmorskans man, som, innan han blef befordrad till nämnde värdighet, varit garfvaregesäll, och så uppträda kusken och »fru Nödvändig» samtidigt i komediens sista akt.
Scenen är gästgifvaregården, der vinterbal hålles. De närvarande fruarna ha ute i kapprummet letat fram barnmorskans pels och igenkänt skinnen af sina saknade kissar. Kusken — iklädd sin hundskinnskrage — mutas och börjar, under balgästernas supé, jama af alla krafter ute i kapprummet.
»Jag tror socknens alla försvunna kattor äro församlade derute!» anmärker någon, och en del af gästerna låtsar sig vilja ut och se efter.
Barnmorskan förlorar dock ej fattningen; hon hejdar de främste och svarar, att kattorna naturligtvis samlats för att jama och skrika kring friherrinnans kusk, som stod derute med den halfruttne gamle hundens skinn öfver sina axlar. Derpå öppnar hon dörren och ropar: »Sven, du, släng ut det otäcka hundskinnet, så här blir fred!»
Svaret är dubbelt djerft, som barnmorskan väl visste, att det vanhederliga i denna sak hufvudsakligen bestod deri, att hund- och kattskinnen blifvit afdragna och beredda i smyg af hennes egen man, hvilken dermed ingripit i nattmannens vanhederliga yrke, men dock skall hon nu ha fått skrattarne på sin sida.
II.
Lefvande folktro.
»Man tror så gerna hvad man hoppas.» Det är derför icke så underligt att man så ofta får höra den åsigten uttalas, att gammal folktro med sitt stora följe af vidskepelse, numera i det allra närmaste blifvit tillintetgjord genom vår, under mer än ett halft sekel så energiskt bedrifna folkundervisning.
Hvar och en, som vill gå till grunden, samt tänka närmare på ifrågavarande sak, måste dock snart nog vinna den erfarenhet, att de från förfäderna nedärfda föreställningarne, med tillhörande sägner och lifsåsigter, hafva långt djupare och starkare rötter, än att de kunna nås af en reglementerad läsning, hvilken sällan, om ens någonsin, kommer i innerligare beröring med någon af folktrons många förgreningar. Men vill man verkligen komma till en, på personlig erfarenhet grundad, kännedom om vårt folks andliga lif samt lära sig förstå de dolda orsaker, som ligga till grund för många af dess handlingar, då måste man älska detta folk, vinna dess förtroende, så att individen vågar lägga å sido alla inlärda konventionela fraser och talesätt, då hjertats innersta tankar bli uppenbarade.
De personer, som inbilla sig, att den gamla folktron nu är både död och begrafven, begå ett stort misstag; man kunde frestas tillägga: lyckligtvis. Ty utom det att vi ha den ännu lefvande folktron att tacka för, att här under de sista årtiondena kunnat tillvaratagas stora samlingar folklore, har denna lifskraftiga tro bevarat flertalet bland vårt folk från den själsförtorkande radikalism och materialism, som från flera håll blifvit predikad. Folktron är icke allenast en del af folkpoesien, den är äfven innerligt sammanflätad med den stora allmänhetens mystiska uppfattning af religionen samt hakar sig fast vid våra religiösa bruk, vid våra sakrament och vårt presterskap.
Denna sammanflätning är naturligtvis urgammal och kan härledas både från hedendomens och katolicismens dagar; men hvarje tidsperiod har tillfört och tillför fortfarande folktron ny näring från helt olika källor samt friskar upp de uråldriga föreställningarne.
Som bekant, har menniskors trängtan efter beröring med den öfversinnliga verlden ej så sällan iklädt sig en vetenskaplig skrud och kommit starkt på modet bland de mera förfinade folkklasserna. Tidningar och andra skrifter förtälja i våra dagar om de »nya,» af vetenskapligt bildade män samt af förnäma damer sanktionerade underbara tilldragelserna; den stora allmänheten hör eller läser därom, igenkänner det uppförgylda godset som sitt eget urgamla arf och befästes ännu starkare i sin tro samt glädes öfver den länge föraktade och förtryckta lifsåsigtens seger och upphöjelse. Härtill komma äfven många andra källor, ur hvilka den gamla folktron hemtar ny lifskraft, och skall jag här blott nämna några få af dem.
I ett par uppsatser, som varit intagna i denna tidskrift, har jag sökt skildra de bredare folklagrens föreställningar om dödsriket; sedan har jag fått nya bevis på, att dessa föreställningar och denna tro ännu lefva ett kraftigt lif såväl bland befolkningen i våra städer som på landsbygden, äfven i andra provinser än Skåne.
Under sommaren 1899 använde jag några veckor för att på skilda håll i Skåne uppteckna folklore. Utom det att jag fortfarande hyste lifligt intresse för detta mitt mångåriga arbete, drefs jag då äfven af lusten att undersöka, om folktron nu verkligen var så rent utrotad, som man älskade att påstå, emedan man hoppades detsamma. Hvad jag då som samlare fann, öfversteg mina djerfvaste förhoppningar; hvad jag erfor, skulle nog kunnat vara i stånd till att slå de starkaste mångläsningsvänner med häpnad.
I mina tre stora samlingar af folkdiktning förekomma ofta sägner om envisa gengångare, om goanissen och annat trolltyg, som endast prester kunnat få bugt med. I dylika sägner framträder alltid presten med messboken i handen, och vill gasten ej vika för »läsningen», så tillgriper den andlige mannen ett ännu kraftigare medel, nemligen att dunka gengångaren i hufvudet med den heliga boken.
Under de tjugo år, som jag egnat en del af min tid åt samlingsarbete, har jag mången gång hört beklagas, att kunskap om allmängagnelig svartkonst ej längre ingår bland de lärdomsämnen, som kräfdes för att bli vigd till prest. Man visste dock förtälja att här ännu fanns yngre prester, hvilka frivilligt satt sig så pass in i svartkonst, att de förmådde mana bort efterhängsna gengångare, och man tvekade ingenstädes att öppet och med stort beröm nämna namnen på sådana prester, hvilka då också hedrades med benämningen: »riktiga gudsmän». Då det var af vigt att få veta, om de lifliga skildringarne om dylika, i våra dagar företagna, »maningar» skulle hänföras till ren tolkdiktning, eller voro grundade på verkliga fakta, egnade jag en liflig uppmärksamhet åt saken och kom till det resultat, att dessa maningar verkligen egt rum i de angifna hemmen.
Under en af mina samlingsfärder kom till den kyrkoherde, i hvars hus jag för tillfället befann mig, en gumma och anhöll att presten måtte komma och »läsa bort» hennes aflidne man, »som ej ville bli der han skulle vara». Men kyrkoherdens fru, som visste att hennes man alltid plägade afvisa sådana hjelpsökande, förklarade för gumman, att hennes spökrädsla måste hon, utan prestens tillhjelp, söka öfvervinna. Men så var ej heller denne prest af allmogen ansedd för att vara någon riktig gudsman.
Så inträffade under loppet af de tre eller fyra sista åren af det nittonde seklet dödsfall med ty åtföljande spökeri i hus, som beboddes af personer med hvilka jag varit bekant under mer än tjugo år, och nu erhöll jag skildringarne ur första hand samt af personer, hvilka ej velat motsätta sig skrämda familjemedlemmars begäran om, att en riktig gudsman måtte tillkallas för att läsa bort gengångarne. Det ligger ej inom ramen för denna uppsats att återgifva något af berättelserna om dessa tilldragelser; det behöfver här blott sägas, att den andlige mannens besök och nattliga vaka dref bort spökerierna från de ifrågavarande hemmen, så att »de olyckliga andar, som ej kunde få ro i grafven, derefter blefvo der de skulle vara».
På sådana orter, hvarest man antingen ej känner till namn på någon prest, som fått rykte för att kunna läsa bort spöken, eller man har allt för lång väg till en sådan andans man, anlitar man fortfarande kloka lekmän, som förstå konsten; dessutom tillgripes en del husmedel för nämnda ändamål. I en bygd nära Kristianstad fann jag för några år sedan, att folktron tillade frimurarne en dylik förmåga, och jag påträffade der personer, hvilka med gripande öfvertygelse försäkrade, att frimurarnes förnämsta uppgift bestod i att mana ned spöken och gastar »så att vårt land ej skulle bli rent förderfvadt af sådant».
När det ej rent af är fråga om att få gengångare nedmanade af någon andlig man, aktar folk sig noga för att låta presterna få kännedom om något, som kan röja ett fasthållande af den gamla tron. Jag var derför alltid beredd på att vid mina besök i presthemmen erhålla en försäkran, att allt som kunde kallas gammal vidskepelse nu var alldeles utrotadt ur den församling, hvari jag då befann mig, och att i hvarje fall förekom der ej mera den art deraf, som står i samband med sakramenten, kyrka eller kyrkogård. Det skulle ha varit mig mycket lätt att bevisa motsatsen, men det tillhörde ej mig att angifva en kyrkvaktare eller ringare för det han till någon dödssjuk hustru lånat ut prestens messkjorta, eller varit behjelplig att lägga »elfkors» under altarduken, på det presten måtte tre söndagar å rad »messa» öfver amuletterna.
Det kunde naturligtvis ej heller falla mig in att förråda personer, som skaft malm från de vigda kyrkklockorna, tagit en bit fönsterbly från kyrkan, sopat till sig sand från kyrkgolfvet, tagit mull och benbitar från grafvar, tvättat sig i regnvatten, samladt i grafstenars fördjupningar, gömt dopvatten o. s. v. Jag har dock påträffat en kyrkoherde, som sjelf blifvit af en församlingsbo ombedd att gifva tillåtelse till en smula malmskrapning från kyrkklockorna, en anhållan, som dock blifvit strängt afvisad.
Sommaren 1898 gjorde jag bekantskap med en fru, som, för att få bot för en sjukling, tillgripit medlet att »låna» ett ben vid en nyss uppkastad graf. Benet användes enligt föreskrift, men då ett dylikt ben äfven har förmåga att bringa lycka vid vissa industriella företag, stannade benbiten i huset långt efter det den utsatta låneterminen var förliden; derför infann sig naturligtvis den döde och gjorde sitt kraf gällande ända tills benet blef buret tillbaka till den plats på kyrkogården, hvarifrån det blifvit upptaget.
Här må äfven anföras något, som vid de senaste afrättningarne förekommit på de olika afrättsplatserna: Det är ju nemligen en gammal tro, att blodet af halshuggna brottslingar, skedbladsvis på afrättsplatsen intaget som medikament, botar för fallandesot; detta medel har, vid de flesta afrättningarne, blifvit helt öppet anlitadt, och icke allenast många åsyna vittnen, utan äfven våra tidningar ha förtäljt om detta prof på ännu lefvande folktro.
Äfven andra hemliga ordenssällskap, än frimurarnes, tillföra folktron ny näring, fast ej i så hög grad som detta. Det hände mig, att jag på ett fiskläge blef ovänligt bemött, emedan man der misstänkte mig för att vara en af — Antikrists utskickade, »som skulle sätta hans tecken i händerna och på pannan på dem som ville tillhöra honom». Saken föreföll mig rent obegriplig tills jag lyckades vinna så mycket förtroende, att man gaf mig en förklaring, af hvilken jag förstod, att här var fråga om några, förmenta eller verkliga tecken, som goodtemplare sades använda sins emellan.
Våra apotek bidraga också i icke ringa mån att nära gammal folktro. I en föregående uppsats har jag bland kärleksmedel nämnt ett par saker, som fås på apotek, och har man kommit i tillfälle att se de »notor», hvilka af våra kloka män och kvinnor utfärdas åt deras kunder, samt tillika lär känna andra mystiska folkbenämningar på apoteksvaror, förstår man lätt, att folktron häri har ett starkt stöd: Flygande drakfrö, Ormfjell, Dödskalle, Djeflaört, Skorpiondroppar, äro blott ett litet prof på benämningar af dylik art, och hvarje apotekare känner en mängd andra af samma natur.
Under sommaren 1899 sammanträffade jag med en medelålders handelsidkerska, som under sin barndom och ungdom lefvat i ett rikt hem, som dag och natt hemsöktes af troll från en närbelägen kulle, och der blef först någorlunda fritt från detta oväsen sedan husmodern strött svart kummin i trollens väg. Vid efterfrågan på ett apotek, erhöll jag upplysning att svart kummin var frö af den allbekanta trädgårdsblomman: Flickan i det gröna (Nigella damascena.)
I ett »Reseft till en sass trollrökelse för kreaturs botande», som är intaget i andra samlingen af Folkdiktning, samlad i Skåne, finnes nämnde medel upptaget under benämningen »Svärt Commens», ett par ord, som ända tills jag hörde talas om svart kummin varit mig en gåta.
Det är icke allenast på landsbygden — icke ens företrädesvis derstädes — som här påpekade källor få lemna näring åt gammal folktro; vi ha troligen ej en enda stad, stor eller liten, der de icke kunna uppletas. Kvacksalveriet frodas utmärkt just i städerna, ty der kunna ju en mängd af de medel, som behöfvas, genast fås från apoteket och fördyras ej genom budskickning eller annan transport. Städernas qvacksalvare följa med sin tid, derom vittna deras kostliga beskrifningar på patienters sjukdomar. I nästan hvarje sådan diagnos spela nu nerverna hufvudrollen. Äfven de specialister, som »mäta barn för skäfver», ha tagit fasta på ordet nerver och ordinera alltid »nervlikör», till utvärtes bruk.
Man begår ett stort misstag om man antager, att det endast är obildade, alldeles okunniga, personer, som samverka till att hålla gammal folktro lefvande; skolgång, examina med »mogenhetsbetyg», ha ingen makt öfver föreställningar, hvilka mer eller mindre medvetet, med eller utan afsigt af farfar och farmor, af morfar och mormor, af far, mor, husets vänner och bekanta inplantas i det uppväxande släktet samt sedermera erhålla ny näring från så många håll.
Hela familjer kunna försäkra — ja till och med verkligen tro — att de äro alldeles frigjorda från »all gammal vidskepelse», men tillstöter obotlig sjukdom, sättes sinnet i stark rörelse af förskräckelse, af sorg, hat eller förrådd kärlek; då bryter icke sällan någon del af den gamla folktron sig igenom det mer eller mindre tunna bildningslagret och afsätter sig i handlingar, hvilka åter i sin ordning bidraga till att hålla denna tro frisk och lifskraftig.