Talismanen/Kapitel 25

←  Tjugufjärde kapitlet

Talismanen av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Tjugufemte kapitlet

Tjugusjätte kapitlet  →

TJUGUFEMTE KAPITLET.

Den svaghet, som du förevitar mig,
du dig en gång att tillbe torde lära,
ty ej så högt jag skulle älska dig,
om högre jag ej älskade min ära.

Montrose.

Då konung Richard återkom till sitt tält, befallde han, att nubiern skulle införas till honom. Denne inträdde med sin vanliga vördnadsfulla hälsning och förblev därefter stående inför konungen i den ödmjuka ställningen av en slav, som avvaktar sin herres befallningar. Det var hans lycka, att bibehållandet av hans roll fordrade, att hans ögon voro fästa på golvet; ty han skulle tilläventyrs haft svårt att uthärda den skarpa blick, varmed Richard en stund stillatigande betraktade honom.

»Du är tämligen hemmastadd i jaktkonsten», sade konungen efter en stunds tystnad, »och har drivit upp ditt villebråd och bragt det att hålla stånd, lika skickligt, som om själva Tristrem undervisat dig. Men det är ej nog härmed — det måste också fällas. Jag själv skulle bra gärna fällt mitt jaktspjut emot det; men till följd av vissa konsiderationer, vill det synas, som om jag måste avstå därifrån. Du kommer nu att återvända till sultanens läger med ett brev, vari jag av hans artighet utber mig, att han måtte utse någon neutral plats för denna ridderliga bragd och, om han så skulle finna för gott, sammanträffa med oss för att åskåda densamma. Nu har det fallit mig in, att du i nämnda läger kanske kunde finna någon riddare, som, av kärlek till sanningen och begär att inlägga ära, ville strida med den där förrädaren Montserrat.»

Nubiern upplyfte ögonen och fäste dem på konungen med ett uttryck av eldigt mod, varpå han höjde dem mot himmelen med en sådan högtidlig tacksamhet, att tårarne glänste i dem; därefter böjde han ånyo ned huvudet, såsom ett tecken, att han skulle söka uppfylla konungens vilja, och återtog sin vanliga ödmjuka och uppmärksamma hållning.

»Det är bra», sade konungen. »Jag förstår din önskan att härutinnan göra mig till viljes, och jag måste tillstå, alt det är högst angenämt att hava en sådan mållös tjänare som du, vilken varken kan motsäga våra beslut, eller begära förklaring däröver. En engelsman skulle i ditt ställe givit mig sitt trumpna råd att anförtro striden åt någon god lans vid mitt eget hov, där alla, ända ifrån min broder Långsvärd och hela raden nedåt, brinna av begär att få förfäkta min sak; och en sladdrande fransman skulle gjort tusentals försök att upptäcka, varför jag såg mig om efter en kämpe från de otrognas läger. Men du, min tystlåtne budbärare, kan uträtta mitt ärende, utan att utforska eller begripa det; hos dig är höra detsamma som att lyda.»

En bugning och en knäböjning voro nubierns lämpliga svar härpå.

»Men nu till en annan sak», sade konungen hastigt och oförmodat. »Har du redan sett Edith Plantagenet?»

Dumben såg upp, liksom han ämnat tala — ja, hans läppar hade börjat uttala ett tydligt nej, då hans misslyckade försök stannade vid dumbens orediga mummel.

»Nå, se man på bara!» sade konungen. »Blotta namnet av en kunglig prinsessa, av så överträffande skönhet som vår älskvärda kusin, tyckes nära nog äga kraft att lösa dumbars tunga. Vilka underverk skulle hennes ögon ej då åstadkomma på en sådan! Jag skall göra experimentet, min svarta vän. Du skall se denna sällsynta skönhet vid vårt hov och uträlta den furstliga sultanens uppdrag.»

Åter en glad blick — åter en knäböjning; men då han steg upp, lade konungen sin hand tungt på hans axel och fortfor med strängt allvar sålunda: »jag vill blott varna dig för en sak, mitt svarta sändebud. Om du också skulle märka, att hon, som du snart får se, genom sitt välgörande inflytande hölle på att lösa din tungas band, vilken nu, såsom den tappre sultanen uttrycker sig, är fängslad inom elfenbensmurarna av dess palats, så akta dig att förändra din tystlåtna roll, oller yttra ett enda ord i hennes närvaro, om också din talförmåga underbarligen bleve dig återgiven. Var övertygad, att jag i så fall skulle låta utslita din tunga med roten, och dess elfenbenspalats, varmed, som jag förmodar, menas din tandrad, skulle jag förstöra, genom att låta utrycka alla dina tänder, den ena efter den andra. Var därför klok och ännu mållös.»

Så snart konungen tagit sin tunga hand från nubierns axel, böjde denne ned huvudet och lade handen på läpparna, till tecken att han skulle lyda och tiga.

Men Richard lade åter sin hand på honom, ehuru något saktare, samt tillade: »detta ålägga vi dig som slav. Vore du en riddare och adelsman, skulle vi begära ditt hedersord såsom en borgen för din tystnad, vilken är ett uttryckligt villkor för det förtroende, vi nu sätta till dig.»

Nubiern rätade med stolthet ut sin gestalt och såg konungen stint i ansiktet, i det han lade högra handen på hjärtat.

Richard ropade därefter på sin kammarherre.

»Neville», sade han, »följ denne slav till min gemåls tält och säg, att det är vår vilja, alt han får företräde — ett enskilt företräde — hos min kusin Edith. Han har ett uppdrag till henne. Du kan även visa honom vägen, ifall han behöver din ledning, ehuru du kanske märkt, huru förundransvärt hemmastadd han redan tyckes vara i vårt läger. — Och du, min ethiopiske vän», fortfor han, »vad du gör, gör snart, och kom hit tillbaka inom en halvtimme.»

»Jag är upptäckt», tänkte den förmenta nubiern, då han med nedslagna ögon och korslagda armar följde Neville, som med hastiga steg ställde kosan till drottning Berengarias tält — »jag är otvivelaktigt upptäckt och igenkänd av Richard, ehuru jag ej kan märka, att han är mycket vred på mig. Om jag rätt förstår hans ord — och det är omöjligt att misstyda dem — ger han mig ett ädelt tillfälle att återvinna min heder genom att krossa hjälmkamimen på denne nedrige markis, vars brottslighet jag läste i det försagda ögat och den skälvande läppen, då Richard anklagade honom. — Roswal, du har troget tjänt din herre, och dyrt skall jag hämnas vad du lidit! — Men vad är meningen med detta företräde hos henne, som jag misströstat om att någonsin få återse? Och huru kan den kunglige Plantagenet tillåta, att jag — vare sig som den hedniske sultanens sändebud, eller som den skuldbelastade landsflykting, han nyss utdrivit från sitt läger, och vars brott förstorats genom det djärva erkännandet av den kärlek, som utgör hans stolthet — får återse hans gudomliga fränka? Att Richard skulle tillåta henne emottaga ett brev från en hednisk älskare, och det av en persons hand, som är så långt under henne i rang, båda dessa omständigheter äro lika obegripliga, som med varandra oförenliga. Men då Richard ej överväldigas av sitt uppbrusande lynne är han mild, högsinnad och verkligt ädel, och såsom sådan vill jag även bemöta honom och handla enligt hans uttryckliga föreskrifter eller givna antydningar, utan att söka komma underfund med mera, än vad som småningom självmant kan komma att yppa sig, utan någon efterforskning å min sida. Den, som givit mig ett så ypperligt tillfälle att återupprätta min fläckade ära, är jag skyldig undergivenhet och lydnad, och ehuru smärtsamt det än må bliva, skall skulden betalas. Och likväl», tänkte han med av stolthet svällande hjärta, »borde Lejonhjerta, som han kallas, ha mätt andras känslor efter sina egna. Jag tilltruga mig ett samtal med hans fränka? Jag, som aldrig yttrade ett ord till henne, då jag av hennes hand emottog det kungliga priset, när jag ej ansågs som den sämsta i ridderliga bragder bland korsets försvarare. Jag nalkas henne, då jag är i en ovärdig förklädnad och i en träls dräkt, och, ack, då jag är en verklig slav, med en fläck av vanheder på vad som en gång var min sköld? Jag göra detta? Han känner mig föga. Dock tackar jag honom för ett tillfälle, som torde göra oss alla bättre bekanta med varandra.»

Då han kommit till denna slutsats, stannade de utanför ingången till drottningens tält.

De insläpptes naturligtvis av vakterna, och Neville, som kvarlämnade nubiern i ett litet rum eller förmak, vilket denne blott allt för väl ihågkom, ingick i drottningens vanliga audiensrum. Han framförde sin konungs befallning med en låg, vördnadsfull röst, i vars tonfall det icke fanns något av den plumpa rättframheten hos de Vaux, för vilken Richard var allt, men hela det övriga hovet, själva Berengaria inbegripen, ett intet. Ett gapskratt följde, då Neville framfört sitt ärende.

»Huru ser han ut, den där nubiske slaven, som är sultanens ambassadör i ett dylikt uppdrag? Som en neger, de Neville, inte sant?» sade en fruntimmersröst, vilken lätt igenkändes som Berengarias. »Är han inte, de Neville, en neger, med svart hy, ett huvud, krulligt som en gumses, platt näsa och tjocka utstående läppar — vad, sir Henry?»

»Hennes majestät får inte glömma benen», sade en annan röst, »böjda utåt, som en saracens sabel.»

»Snarare som Cupidos båge, eftersom han kommer i älskogsärende», sade drottningen. »Kära Neville, du plägar alltid vara färdig att göra oss stackars fruntimmer till viljes, som ha så litet, varmed vi kunna fördriva tiden. Vi måste se denna kärleksambassadör. Jag har sett många turkar och morer, men aldrig någon neger.»

»Jag är beredvillig att lyda ers nåds befallningar, blott ni vill urskulda mig därför hos min konung», svarade den medgörlige riddaren. »Jag kan likväl försäkra ers nåd, att ni får se något helt annat, än vad ni väntar.»

»Så mycket bättre — fulare än vi kunna föreställa oss, och likväl denna tappre sultans utvalde kärleksbudbärare!»

»Vågar jag bönfalla hos ers majestät», sade lady Kalista, »att riddaren må tillåta oss föra denna budbärare genaste vägen till lady Edith, för vilken hans kreditiv äro ämnade? Vi ha redan hållit på att svårt nog få plikta för ett dylikt skämt.»

»Plikta?» upprepade drottningen föraktligt. »Dock, du kan ha rätt, Kalista, i din påminnelse om försiktighet; låt denna nubier, som han kallas, först uträtta sitt ärende hos vår kusin. För övrigt är han ju stum — är det inte så, Neville?»

»Jo, nådig fru», svarade riddaren.

»Vad de österländska damerna hava för ett kungligt nöje», sade Berengaria, »som uppvaktas av personer, inför vilka de kunna säga vad som helst, utan att desse kunna omtala någonting, varemot i vårt läger, såsom prelaten av sankt Juda plägar säga, luftens fåglar framföra vartenda ord.»

»Emedan», sade de Neville, »ers nåd glömmer, att hon talar inom linneväggar.»

Rösterna sänktes vid denna anmärkning, och efter någon viskning återkom riddaren till nubiern samt tecknade åt honom att följa sig. Han lydde, och Neville förde honom till ett tält, uppslaget något avsides från drottningens och, som det tycktes, för lady Ediths och hennes uppvaktnings bekvämlighet. En av hennes koptiska tjänstepigor emottog Nevilles budskap, och efter ett par minuter infördes nubiern till lady Edith, medan Neville stannade utanför tältet. Slavinnan, som införde honom, gick ut på ett av sin matmor givet tecken, och det var med största ödmjukhet, ej allenast i sin hållning, utan även i sitt innersta hjärta, som den olycklige, besynnerligt förklädde riddaren nedföll på ena knäet, med ögonen fästa på golvet och armarna korslagda över bröstet, liksom en brottsling, vilken avbidar sin dom. Edith var klädd på samma sätt, som då hon emottog konung Richard, och hennes långa, genomskinliga, svarta slöja hängde omkring henne som en sommarnatts skymning över en vacker nejd, vilken förkläder och fördunklar de skönheter, den ej kan dölja. Hon höll i handen en silverlampa, vars låga underhölls av något slags välluktande sprit, som brann med ett ovanligt klart sken.

Då Edith kom den knäböjande och orörliga slaven på ett steg nära, höll hon lampan emot hans ansikte, liksom för att uppmärksammare granska hans anletsdrag, varefter hon gick ifrån honom och ställde lampan så, att skuggan av hans profil föll på det bredvid hängande förhänget, i det hon med en stadig, men mycket sorgsen röst sade:

»Är det ni? Är det verkligen ni, tappre riddare av Leoparden, ädle sir Kenneth av Skottland, är det verkligen ni? Förklädd till slav — omgiven av hundratals faror?»

Då riddaren så oväntat hörde sig tilltalas av sin dam med en röst, vars deltagande ton nästan närmade sig ömhet, trängde sig ett därmed överensstämmande svar till hans läppar, och det var endast med svårighet, han, trots Richards befallning och sitt eget tysthetslöfte, kunde avhålla sig från att säga, att den syn, han nu såg, och de ljud, han nyss hört, voro en tillräcklig vedergällning för ett helt livs slaveri och för de faror, som varje timme hotade hans liv. Han kom likväl ihåg sig, och en djup, lidelsefull suck var hans enda svar på den högborna Ediths fråga.

»Jag ser, jag vet, att jag gissat rätt», fortfor hon. »Jag igenkände er vid första ögonkastet, då jag varseblev er på plattformen, där jag stod med drottningen. Jag kände även igen er raska hund. Jag vore ej en rättskaffens dam, ej värdig en sådan riddares hyllning, som du är, om jag, oaktat hans förändrade dräkt och färg, ej genast igenkänt en trogen tjänare. Tala således utan fruktan till Edith Plantagenet. Hon vet att i motgången hedra den tappre riddare, som tjänade och ärade henne samt utförde vapenbragder i hennes namn, då lyckan var honom huld. — Du tiger ännu alltjämt? Är det fruktan eller blygsel, som fängslar din tunga? Fruktan borde vara okänd för dig, och vad blygseln beträffar, så låt den drabba dem, som varit vållande till din olycka.»

Förtvivlad över att nödgas spela stum vid ett så bevekande tilltal, kunde riddaren blott tillkännagiva sin grämelse med en ny djup suck och genom att lägga sitt finger på läpparna. Edith gick liksom misslynt några steg tillbaka.

»Vad!» sade hon, »en asiatisk dumbe i verkligheten, lika väl som i klädseln? Detta hade jag ej väntat mig. Eller kanske du föraktar mig, för det jag så dristigt tillstår, att jag nogsamt märkt den hyllning, du ägnat mig? Hys ej därför några ovärdiga tankar om Edith. Hon känner alltför väl de gränser, som blygsamhet och försiktighet föreskriva högborna jungfrur, samt känner även, när och huru långt hon bör ge vika för tacksamhet eller för en uppriktig önskan, att det stode i hennes makt att vedergälla tjänster samt gottgöra oförrätter, vilka härflyta från den dyrkan, en tapper riddare hembar henne. Varför knäpper du ihop dina händer och vrider dem så häftigt? Kan det väl vara möjligt», tillade hon, och ryste tillbaka vid tanken därpå, »att deras grymhet verkligen berövat dig målet? Du skakar på huvudet. Må det vara förtrollning eller halsstarrighet, jag frågar dig ej vidare, utan överlämnar åt dig själv att framföra ditt ärende på ditt eget sätt. Även jag kan vara stum.»

Den förklädde riddaren gjorde en åtbörd, liksom han på en gång beklagat sin egen belägenhet och besvurit henne att ej vredgas på honom, medan han i detsamma räckte henne sultanens brev, vilket som vanligt var insvept i dyrbart siden och gyllenduk. Hon mottog brevet och beskådade det vårdslöst samt lade därefter bort det, i det hon ännu en gång fäste sina ögon på riddaren och med låg röst sade: »ej en gång ett ord för att uträtta ditt ärende till mig?»

Han tryckte båda händerna mot pannan, liksom för att antyda, huru djupt det smärtade honom att ej kunna lyda henne; men hon vände sig i vredesmod ifrån honom.

»Bort!» sade hon. »Jag har talat nog — allt för mycket — till en, som ej vill kosta ett enda ord på mig till svar. Bort! och kom ihåg, att, om jag förorättat dig, jag också pliktat därför; ty om jag varit det olyckliga medlet att neddraga dig från en ärofull samhällsställning, har jag under detta samtal glömt mitt eget värde och förnedrat mig i dina och mina egna ögon.»

Hon betäckte sina ögon med handen och tycktes häfttigt upprörd. Sir Kenneth ville nalkas; men hon vinkade åt honom att gå tillbaka.

»Tillbaka, du, vars själ himmeln lämpat till ditt nya stånd. Var och en, som vore mindre feg och slö än en förslavad dumbe, skulle hava yttrat ett tacksamt ord, om det ock blott varit för att försona mig med min egen förnedring. — Varför dröjer du? — Bort!»

Nästan ofrivilligt kastade den förklädde riddaren en blick på brevet, liksom för att ursäkta sig, för det han kvardröjde. Hon ryckte det till sig och sade i en spotsk och föraktlig ton: »jag hade glömt — den undergivne slaven avvaktar svaret på sin beskickning. Vad är detta? — Från sultanen!»

Hon genomögnade hastigt brevet, som var skrivet både på arabiska och franska, och då hon slutat läsningen, svarade hon med ett bittert skratt:

»Nå, detta övergår all föreställning! Ingen taskspelare kan åstadkomma en så behändig förvandling! Hans gyckelverk förvandla zekiner och byzantiner till duyter och maravedis^[1]; men kan han väl med hela sin konst omskapa en kristen riddare, vilken alltid ansågs såsom en bland de tappraste i korsfararnes här, till en hednisk sultans stoftkyssande slav, som, glömsk av både religionens och ridderskapets heliga lagar, framför sin herres oförskämda anbud till en kristen jungfru? Men vad tjänar det till att tala med en hednisk hunds tjänstfärdiga slav? Säg din herre, då hans piska givit dig igen målet, vad du sett mig göra.» I detsamma kastade hon sultanens brev på golvet och trampade därpå. »Och säg honom, att Edith Plantagenet föraktar en odöpt hednings hyllning.»

Med dessa ord ämnade hon skynda ifrån honom, då riddaren i kvalfull ångest knäföll vid hennes fötter och vågade fatta hennes klänning för att kvarhålla henne.

»Har du ej hört mitt svar, du slöe slav?» sade hon eftertryckligt och vände sig om. »Säg den hedniske sultanen, din herre, att jag i lika hög grad föraktar hans frieri, som de vördnadsbetygelser, vilka visas mig av en ovärdig avfälling från religion och ridderlighet, från Gud och sin dam!»

Med dessa ord slet hon sig lös ifrån honom och lämnade tältet.

I detsamma ropade Nevilles röst honom utifrån. Utmattad och förkrossad av de kval, han utstått under detta samtal och som han endast kunnat avböja genom brytandet av sitt högtidliga löfte till konung Richard, snarare stapplade än gick den olycklige riddaren efter den engelska baronen, tills de anlände till det kungliga tältet, utanför vilket en skara ryttare nyss stigit av hästarna. Det var ljus och rörelse i tältet, och då Neville inträdde med sin förklädda följeslagare, funno de konungen samt åtskilliga av hans hovmän sysselsatta att välkomna de främmande.

---

1. Gamla myntslag.