Talismanen/Kapitel 24
| ← Tjugutredje kapitlet |
|
Tjugufemte kapitlet → |
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
— — Ett dammkorn blott
i vår pokal gör, att med äckel vi
från sölad dryck, fast törstiga oss vända;
en rostig spik, lagd i kompassens närhet,
ur kursen skeppet leder, tills det strandar.
Ett än så rioga skäl till hat och agg
kan slita furstars vänskapsband och vålla,
att deras högsta syften gå i kvav.
Korståget.
Läsaren kan nu lätt gissa, vem den ethiopiska slaven egentligen var, i vad avsikt han infunnit sig i Richards läger, samt varför och med vad förhoppning han nu stod tätt invid Lejonhjerta, som, omgiven av sina tappra pärer av England och Normandiet, befann sig på toppen av sankt Georgs-kullen, med Englands baner vid sin sida, vilket bars av den förnämsta personen i armén, nämligen hans egen naturliga broder, Wilhelm Långsvärd, greve av Salisbury, frukten av Henrik II:s kärleksförbindelse med den namnkunniga Rosamunda av Woodstock.
Av flere uttryck i konungens gårdagssamtal med Neville hade nubiern fattat oroande misstankar, att hans förklädnad var genomskådad, i synnerhet som konungen tycktes veta, ait hundens biträde erfordrades för att upptäcka nidingen, som stulit baneret, ehuru den omständigheten, att ett sådant kreatur blivit sårat vid tillfället, blott lösligen blivit omnämnd i Richards närvaro. Men som konungen fortfor att ej bemöta honom annorlunda än hans yttre utseende fordrade, var nubiern osäker om, huruvida han var upptäckt eller ej, och besluten att ej frivilligt avlägga sin förklädnad.
Emellertid framtågade de särskilda, i spetsen för korståget stående furstarnes trupper, under sina kungliga och furstliga anförares befäl, i långa kolonner omkring foten av den lilla kullen, i det befälhavaren vid varje särskild nations förbitåg red ett par steg uppför kullen och gjorde en artig hälsning för Richard och Englands standar, »såsom ett tecken av aktning och vänskap», som det rörande dagens ceremoniel uppsatta protokollet försiktigt uttryckte sig, »ej av underdånighet eller vasallskap». De höga andliga herrarne, som i detta tidevarv ej blottade sina huvuden för någon människa på jorden, gåvo konungen och sinnebilden av hans befäl sina välsignelser, i stället för annan hyllning.
De långa kolonnerna tågade fram i oavbruten följd, och ehuru förminskade genom så många orsaker, tycktes de likväl ännu vara en järnhär, för vilken Palestinas erövring tycktes vara en lätt sak. Soldaterna, eldade av medvetandet om förenad styrka, sutto upprätta i sina stålsadlar, medan trumpeternas toner tycktes ljuda glättigare, och de av vila och gott furage vederkvickta hästarne tuggade på sitt betsel och stoltare trampade jorden. Trupp efter trupp ryckte de framåt med flygande baner, blixtrande lansar och fladdrande hjälmbuskar, i en lång rad — utgörande en här av olika nationer, ansiktsfärg, språk, vapen och utseende, men alla för ögonblicket eldade av den heliga, men svärmiska föresatsen att befria Zions bedrövade dotter ur hennes träldom samt att ifrån otrogna hedningars ok förlossa den helgade jord, som trampats av människones son; och det måste medgivas, att, om det slags artighet, som nu visades den engelska konungen av så många krigare, vilka ej voro honom någon huldskap skyldige, under andra omständigheter kunnat anses innebära något förödmjukande, krigets orsak och beskaffenhet likväl i så hög grad överensstämde med hans ridderliga karaktär och ryktbara vapenbragder, att anspråk, som vid varje annat tillfälle kanske skulle påyrkats, här glömdes, och den tappre villigt betygade sin vördnad för den tappraste, så mycket mer, som detta var ett krigståg, där det ihärdigaste, oförskräcktaste mod erfordrades för att kunna vinna framgång.
Konungen satt till häst i halva backsluttningen, med en stormhatt på huvudet, vilken, prydd med en krona lämnade hans manliga ansikte alldeles obetäckt, under det han med lugnt, uppmärksamt öga betraktade varje led, som passerade honom, och besvarade anförarnes hälsning. Hans tunika var av himmelsblått sammet, broderad med silver, och hans byxor av karmosinrött siden, med utskärningarna och pikeringarna av gyllenduk. Vid hans sida stod den förmenta ethiopiska slaven, med den ädla hunden i ett jaktkoppel. Denna omständighet väckte ingen uppmärksamhet; ty flere av korstågets furstar hade efterapat saracenernas barbariska ståt och infört svarta slavar i sin hovstat. Över konungens huvud svajade det stora baneret, och ehuru han allt emellanåt kastade en blick på det, så tycktes det, som om denna ceremoni varit likgiltig för honom personligen, och som om han endast ansett den för viktig såsom en upprättelse för den skymf, som tillfogats hans rikes värdighet. I bakgrunden, i ett för tillfället på kullens topp uppbyggt trätorn, hefunno sig drottning Berengaria och hennes förnämsta hovdamer. Konungen såg tid efter annan ditåt, samt riktade emellanåt sina blickar även på nubiern och hans hund, men blott när sådana anförare nalkades, vilka han antingen i anledning av föregående misshälligheter misstänkte såsom delaktiga i banerstölden, eller av andra skäl ansåg i stånd att kunna begå ett så lågt brott.
Han såg således ej åt det hållet, när Philip August av Frankrike nalkades i spetsen för sitt lysande franska kavalleri. Tvärtom red han mot den franske konungen, så att de möttes på halva vägen, där de båda monarkerna så artigt hälsade på varandra, att man skulle kunnat tro, att de möttes i broderlig jämlikhet. Anblicken av Europas båda största och mäktigaste konungar, som sålunda offentligt ådagalade sin enighet, framkallade dundrande bifallsrop från korsfararhären, vilka hördes på flera mils avstånd och kommo de kringströvande arabiska spejarne att skynda till Saladins läger med den underrättelsen, alt den kristna hären var i antågande. Men vem, utom konungarnes konung, kan väl läsa i monarkers hjärtan? Under denna skenbara artighet hyste Richard missnöje och misstankar mot Philip, vilken å sin sida tänkte på att med sin armé lämna korsfararhären och låta Richard på egen hand lyckas eller misslyckas i det heliga företaget.
Olika var Richards uppsyn, när templets riddare och väpnare nalkades i sina mörka rustningar — män, vilkas ansikten Palestinas sol färgat bruna som asiaters, och som genom den utmärkta beskaffenheten av sina rustningar och sina hästar vida överträffade till och med Englands och Frankrikes utvaldaste trupper. Konungen kastade en hastig blick på nubiern; men denne stod stilla, och hans trogna hund satt vid hans fötter och beskådade med en klok, förnöjd blick de krigiska leder, som nu marscherade förbi dem. Konungens blick vändes åter på de ridderliga tempelherrarne, då deras stormästare begagnade sim blandade egenskap och såsom präst gav Richard sin välsignelse, i stället för att såsom befälhavare betyga honom sin vördnad.
»Den där dumdryga amfibiska skurken agerar munk med mig», sade Richard till greven av Salisbury; »men vi skola låta det passera, Långsvärd! Kristenheten får ej för ett lappri förlora dessa erfarna krigares tjänster, därför att deras segrar gjort dem nästan väl förmätna. Men se här kommer vår tappre vederpart, ärkehertigen av Österrike; giv akt på hans skick och hållning, Långsvärd — och du, nubier, låt din hund riktigt få se honom. Nå, vid Gud, har han inte sina narrar med sig!»
Antingen av vana, eller för att visa sitt förakt för den ceremoni, han nu skulle fullgöra, var Leopold verkligen beledsagad av sin Spruch-Sprecher och sin hovnarr, och då han nalkades Richard, visslade han, liksom han därmed velat antyda sin likgiltighet, ehuru hans slöa drag röjde den med fruktan blandade surmulenhet, varmed man ibland kan få se en försumlig skolpojke nalkas sin lärare. Då den motvillige potentaten med en brydd och misslynt min gjorde den erforderliga hälsningen, skakade Spruch-Sprechern sin stav och utropade som en härold, att vad ärkehertigen av Österrike nu gjorde, ej borde anses som något förnärmande av hans rang och värdighet såsom självständig furste, varpå narren svarade med ett ljudeligt amen, vilket förorsakade ett högljutt skratt bland de kringstående.
Konungen såg flera gånger på nubiern och hans hund; men den förre rörde sig ej, och den senare ryckte ej på kopplet, så att Richard nästan föraktligt sade till slaven: »fastän du, min svarte vän, tagit din hunds skarpsinnighet till biträde åt din egen, fruktar jag likväl för, att din framgång i denna sak ej kommer att ge dig något synnerligt anseende som trollkarl, eller förvärva dig några särdeles anspråk på min erkänsla.»
Nubiern svarade, som vanligt, blott med en djup bugning.
Emellertid tågade markisens av Montserrat trupper i slutna leder förbi konungen av England. För att giva sin styrka utseende av att vara större än den verkligen var, hade denne mäktige och sluge baron delat den i två avdelningar. Den första, som bestod av hans vasaller och tjänstemän, vilka uppbådats från hans syriska stater, anfördes av hans broder Enguerrand och efterföljdes av honom själv, i spetsen för tolvhundra stradioter, ett slags lätt kavalleri, som venetianarne värvat i republikens dalmatiska besittningar, och vilket de ställt under den till republiken i flere slags förbindelser stående markisens befäl. Dessa stradioter voro till en del klädda på europeiskt, till en del på asiatiskt sätt, dock var det senare det övervägande. De hade väl korta harnesk, men buro ovanpa dem dyrbara, mångfärgade tuniker samt vida långbyxor och halvstövlar. Huvudbonaden bestod av höga upprättstående mössor, liknande grekernas, och deras vapen utgjordes av sablar, dolkar, bågar, pilar och små sköldar. Deras hästar voro utvalda och väl underhållna på republiken Venedigs bekostnad; sadlar och mundering liknade turkarnes, och de redo på deras sätt, med korta stigbyglar, i högt stoppade sadlar. Denna trupp var ganska nyttig i skärmytslingar med araberna, ehuru ej så duglig vid slutna anfall, som västra och norra Europas järnklädda rytteri.
Denna vackra trupp anfördes av Konrad, vilken bar samma dräkt som stradioterna, men av så dyrbart tyg, att han strålade av guld och silver; och hans snövita, med ett diamantspänne i hans mössa fästa plym tycktes tillräckligt hög för att nå upp till molnen. Den ädla gångare, varpå han red, stegrade och tumlade sig och ådagalade sin eld och livlighet på ett sätt, som skulle förbryllat varje mindre skicklig ryttare än markisen, vilken behagfullt styrde honom med ena handen, medan han i den andra höll kommandostaven, vars herravälde över de soldater, han anförde, syntes lika oinskränkt. Likväl var hans myndighet över stradioterna mera skenbar än verklig; ty bredvid honom på en den allra spakaste gångare red en liten svartklädd gubbe, utan skägg och mustascher, och som såg alltför ringa och obetydlig ut i jämförelse med den lysande prakt, som omgav honom. Men denne oansenlige gubbe var en av dessa deputerade, som den venetianska regeringen plägade avsända till lägren för att vaka över de befälhavande generalernas uppförande och underhålla det misstänksamma spionerisystem, som länge utmärkt republikens statskonst.
Konrad, som, därigenom att han förstått lämpa sig efter Richards lynne, vunnit ett visst insteg hos honom, hade ej förr kommit inom den engelska monarkens synkrets, än Richard red några steg emot honom, i det han utropade: »ah, herr markis, i spetsen för de lätta stradioterna, och din svarta skugga följande dig som vanligt, antingen solen skiner eller ej! — Skulle man ej kunna vara frestad att fråga dig, om det är skuggan eller kroppen som för befälet över trupperna?»
Just som Konrad med ett småleende på läpparne stod i begrepp att svara, rusade Roswal fram med ett vilt, ursinnigt tjut, och då nubiern i detsamma släppte kopplet, sprang hunden upp på Konrads ädla springare, grep markisen i strupen och ryckte ned honom ur sadeln. Den plymagerade ryttaren låg vältrande på sanden, och den skenande hästen ilade i stormande fart genom lägret.
»Din hund har fällt det rätta villebrådet, det går jag i god för», sade konungen till nubiern, »och jag svär vid sankt Georg, att han är en tiogrenig hjort! — Men tag bort hunden, annars biter han ihjäl honom.»
Ethiopiern tog följaktligen, ehuru ej utan svårighet, hunden ifrån Konrad och höll honom, fastän djuret ännu var ytterst uppretat och stretade emot och ryckte på kopplet. Emellertid skyndade många fram till stället, i synnerhet av Konrads vasaller och stradioternas officerare, som, då de sågo sin anförare ligga på marken, vilt stirrande i luften, upplyfte honom och om varandra skreko: »hugg slaven och hans hund i stycken!»
Men Richards höga, klart ljudande röst hördes tydligt över alla andra rop: »den, som rör ett hår på hunden, dör på stället! Han har blott gjort sin skyldighet, efter den skarpsinnighet, varmed Gud och naturen begåvat det ädla djuret. — Träd fram som en uppdagad niding, Konrad, markis av Montserrat! Jag anklagar dig för förräderi.»
Flere syriska anförare hade nu tillkommit, och med en hållning och en röst, vari harm, blygsel och förvirring kämpade med vreden, utropade Konrad: »vad betyder detta? Vad anklagar man mig för? — Varför denna nedriga behandling, dessa ovärdiga förebråelser? — Är detta den enighet, England nyss besvurit?»
»Anser konung Richard korstågets furstar för harar och rådjur, eftersom han hetsar hundar på dem?» sade stormästaren för tempelorden med sin djupa, ihåliga stämma.
»Detta måste vara någon sällsam tillfällighet — något olyckligt misstag», sade Philip av Frankrike, som i detsamma kom framridande.
»Någon snara av den lede fienden», sade ärkebiskopen av Tyrus.
»Något påfund av saracenerna», skrek Henrik av Champagne. »Man borde hänga upp hunden och lägga slaven på pinbänken.»
»Må ingen, som har sitt liv kärt, lägga hand på dem dem!» sade Richard. — »Träd fram, Konrad, om du vågar, och förneka den anklagelse, som detta stumma djur i sin ädla instinkt förebragt mot dig, anklagelsen att ha tillfogat det kroppslig skada och skändligt förolämpat England.»
»Jag har aldrig vidrört baneret», svarade Konrad.
»Dina egna ord förråda dig, Konrad!» sade Richard; »ty huru kunde du veta, att frågan var om baneret, så framt ej samvetet sloge dig?»
»Har du ej blott och bart därför gjort uppståndelse i hela lägret?» svarade Konrad; »och vågar du nu beskylla en prins och en bundsförvant för ett brott, som sannolikt för guldbroderiets skull blivit begånget av någon eländig tjuv? Eller vill du nu anklaga en allierad furste på grund av en hunds angivelse?»
Larmet höll nu på att bliva så allmänt, att Philip av Frankrike lade sig emellan.
»Furstar och ädlingar», sade han, »I talen inför dem, vilkas svärd snart skola dragas mot varandra, om de höra sina anförare föra ett sådant språk. Låt oss, i himmelns namn, var och en föra sina trupper till deras särskilda kvarter och själva mötas en timme härefter i rådstältet för att söka få någon ordning i denna nya oreda.»
»Det är jag nöjd med», sade konung Richard, »ehuru jag gärna skulle velat hålla rannsakning med den skurken, medan hans granna rock ännu var sölad med sand. — Men Philips vilja skall vara vår i denna sak.»
Anförarne åtskildes därför enligt avtal och ställde sig i spetsen var och en för sin trupp, varpå man från alla håll hörde härskri och ställningssignaler på horn och trumpeter, varigenom de kringströvande återkallades till sina fanor, och strax därpå sågos trupperna sätta sig i rörelse, i det de på olika vägar tågade genom lägret till sina särskilda kvarter. Men ehuru varje våldsamt utbrott sålunda förekoms, sysselsatte den nyss timade händelsen alla sinnen, och de främmande nationer, vilka samma morgon hälsat Richard såsom den värdigaste att anföra deras här, återtogo nu sina fördomar mot hans högmod och ofördragsamhet, medan engelsmännen, som ansågo sitt fäderneslands heder förknippad med den tvist, varom en mängd olika berättelser voro gängse, trodde de andra nationerna vara avundsjuka på Englands och dess monarks ryktbarhet samt benägna att undergräva den genom de nedrigaste stämplingar. Många och olika voro de rykten, som voro i svang, och man försäkrade bland annat även, att drottningen och hennes damer blivit så skrämda av larmet, att en av dem svimmat.
Rådet församlades på utsatt tid. Konrad hade emellertid avlagt sin nedsmutsade dräkt och därmed även den blygsel och förvirring, som trots hans kvickhet och fyndighet i början överväldigat honom till följd av den sällsamma händelsen och plötsliga anklagelsen. Han bar nu furstlig skrud och inträdde i rådskammaren, åtföljd av ärkehertigen av Österrike, tempel- och johanniterordnarnes stormästare, samt åtskilliga andra potentater, som gåvo sig sken av att vilja understödja och försvara honom, huvudsakligast kanske av politiska skäl, eller för det de hyste en personlig fiendskap mot Richard.
Denna skenbara enighet till Konrads förmån inverkade ej det ringaste på Richard. Han inträdde i rådet med sin vanliga likgiltiga uppsyn och i samma dräkt, vari han nyss stigit av hästen. Han kastade en vårdslös, nästan föraktlig blick på anförarne, vilka med studerat deltagande ordnat sig kring Konrad, liksom de antagit sig hans sak, och anklagade Konrad av Montserrat i de bestämdaste ordalag för att hava stulit Englands baner och sårat det trogna djur, som velat försvara det.
Konrad steg dristigt upp för att svara och bedyrade sin oskuld till det brott, varför han anklagades, och det, som hans ord föllo sig, trots både människa och djur, kung och hund.
»Broder av England», sade Philip, vilken gärna uppträdde som medlare inom rådsförsamlingen, »detta är en ovanlig beskyllning. Vi ha ej hört er påstå er äga någon annan egen kännedom om denna sak, än att er tro grundar sig på denna hunds beteende mot markisen. Helt säkert bör en riddares och en furstes ord gälla mer än en hunds skällande.»
»Kunglige broder», svarade Richard, »kom ihåg, att den Allsmäktige, som givit oss hunden till en deltagare i våra nöjen och mödor, begåvat honom med en ädel natur, som är ur stånd till varje svek. Han glömmer varken vän eller fiende, han ihågkommer noga både välgärning och oförrätt. Han har en del av människans förstånd, men ej av människans falskhet. Ni kan köpa en soldat för att med sitt svärd dräpa en människa, eller ett vittne för att taga ett liv genom falskt viltnesbörd; men ni kan ej få en hund att bita sin välgörare — han är människans vän, så framt hon ej med skäl ådrar sig hans fiendskap. Kläd den där markisen i vilken påfågelsdräkt som helst, vanställ hans utseende, förändra hans hy med färger och droger, göm honom bland hundra människor, och jag vågar min spira på, att hunden skall upptäcka honom och uttrycka sin vrede på samma sätt, som ni i dag sett honom göra. Detta är ej den första händelse av detta slag, huru sällsam den än är. Mördare och rövare ha förr än nu blivit förvunna och lidit döden på dylika bevis, om vilka man sagt, att det var Guds finger. I ditt eget land, kunglige broder, blev saken vid ett dylikt tillfälle avgjord medelst envig mellan hunden som kärande och människan som svarande, och det i fråga om ett mord. Hunden segrade, mannen bekände brottet och avlivades. Tro mig, kunglige broder, att hemliga brott ofta blivit uppdagade även genom livlösa tings vittnesbörd, för att ej tala om djur, vilka i instinktlik skarpsinnighet stå långt under hunden, som är vårt släktes vän och följeslagare.»
»Ett sådant envig», svarade Philip, »har verkligen ägt rum under en av våra företrädares regering, vilken Gud vare nådig! Men det var i forna dagar, och ej heller kunna vi anse det som ett lämpligt prejudikat för förevarande fall. Den ifrågavarande svaranden var en man av ringa rang och anseende, hans anfallsvapen blott en klubba, och hans försvarsvapen en skinnrock. Men vi kunna ej förnedra en furste ända därhän, att tvinga honom att begagna så grova vapen eller inlåta sig i en så skymflig strid.»
»Det har heller aldrig varit min mening», inföll konung Richard; »det vore oärligt spel att våga den förträfflige hundens liv mot en sådan falsk förrädares, som denne Konrad visat sig vara. Men där ligger vår egen handske — vi utmana honom till envig på det vittnesbörd, vi framdragit mot honom. — En konung måste åtminstone vara mer än jämngod med en markis.»
Konrad gjorde sig ej någon brådska med att upptaga den stridspant, Richard kastat mitt bland församlingen, och konung Philip hann svara, innan markisen gjorde någon rörelse för att fatta handsken.
»En konung», sade han, »är lika mycket över markis Konrad, som det vore under dennes värdighet att strida med en hund. — Broder Richard, detta kan ej tillåtas. Du är vår anförare i detta krigståg, kristenhetens sköld och svärd.»
»Jag protesterar mot en sådan strid», sade den venetianske provediteren, »sa framt ej konungen av England betalar de femtio tusen byzantiner, han är skyldig republiken. Det är tillräckligt att äventyra vår fordran, ifall vår gäldenär skulle falla för hedningarnes svärd, utan den ytterligare risken, att han skulle dödas i tvister mellan kristna, för hundars och baners skull.»
»Och jag», sade Wilhelm Långsvärd, greve av Salisbury, »protesterar i min ordning mot att min kungliga broder i en sådan sak vedervågar sitt liv, som är engelska folkets egendom. Se här, ädle broder, återtag din handske och tro, att blott vinden blåst den ur din hand. Min skall ligga där i dess ställe. En konungason, ehuru med tvärbalken över sin sköld, är åtminstone jämngod med den där markattan till markis.»
»Furstar och ädlingar», sade Konrad, »jag vill ej antaga konung Richards utmaning. Han har blivit utvald till vår anförare mot saracenerna, och om han kan stå till svars inför sitt samvete, för det han av en så ringa anledning utmanar en bundsförvant, kan mitt åtminstone ej tillåta mig att mottaga den. Men vad hans naturliga broder, Wilhelm av Woodstock beträffar, eller mot vilken annan som helst, som i hans ställe upptager eller vågar ikläda sig ansvaret för denna skändliga anklagelse, är jag färdig att försvara min heder inom skrankorna och bevisa eho det vara må, som därför beskyller mig, att han är en falsk lögnare.»
»Markisen av Montserrat», sade ärkebiskopen av Tyrus, »har talat som en klok och förståndig herre, och i mitt tycke kunde tvisten härmed vara avslutad, utan vanheder för någondera parten.»
»Jag tycker också, att den kan på detta sätt avslutas», sade konungen av Frankrike, »om blott konung Richard vill återkalla sin anklagelse, såsom grundad på alltför svaga skäl.»
Philip av Frankrike», svarade Lejonhjerta, »mina ord skola aldrig göra mina tankar så mycken orätt. Jag har anklagat denne Konrad för att såsom en tjuv under nattens mörker ha bortstulit sinnebilden av Englands värdighet. Ännu tror och beskyller jag honom därför, och om en dag utsättes för striden, så var övertygad om, att jag, eftersom Konrad ej vill möta mig, nog skall finna en kämpe, som uppträder till försvar för mitt påstående; ty du, Wilhelm, får ej, utan vår särskilda tillåtelse, draga ditt långa svärd i denna tvist.»
»Som min rang gör mig till skiljedomare i denna högst ledsamma sak», sade Philip av Frankrike, »utsätter jag femte dagen ifrån denna till sakens avgörande på riddarevis genom envig, och åligger det Richard, konung av England, att inställa sig genom sin kämpe, såsom kärande, och Konrad, markis av Montserrat, i egen person, såsom svarande. Men det får jag säga, att jag ej vet, var vi skola finna någon neutral plats, där enviget kan utkämpas; ty det får ej ske i närheten av detta läger, där vardera partens soldater lätt kunde råka i nappatag med varandra.»
»Det vore så gott», svarade Richard, »att ta den kunglige Saladins ädelmod i anspråk; ty så hedning han är, har jag aldrig känt någon ädlare riddare än han, eller någon, åt vars redlighet vi tryggare kunna anförtro oss. Jag säger detta för deras skull, som befara olyckor, ty vad mig angår, så var jag träffar min fiende, där slåss jag.»
»Må ske», sade Philip; »vi skola underrätta Saladin härom, ehuru vi därigenom visa vår fiende den olycksaliga oenighetsanda, som vi hellre borde söka dölja även för oss själva, om det vore möjligt. Emellertid upplöser jag denna församling och ålägger er alla, såsom kristna män och ädle riddare, att I ej låten denna bedrövliga tvist åstadkomma vidare kiv i lägret, utan ansen den såsom högtidligen hänskjuten under Guds döm, hos vilken var och en av eder i sin stad bör bedja om segerrn åt den, som har sanningen på sin sida, och därmed ske Hans vilje!»
»Amen, amen!» svarades från alla håll, under det tempelherrn viskade till markisen: »Konrad, skulle du ej vilja tillägga en bön för din befrielse ur hundens våld, som det står i psaltaren?»
»Tig du», svarade markisen; »det går en skvallrande demon omkring, som bland annat kunde berätta, huru långt du driver din ordens valspråk — feriatur leo!»
»Du ämnar således stå dusten?» sade tempelherrn.
»Tvivla ej därpå», sade Konrad. »Jag skulle visserligen ej gärna mött Richards egen järnarm, och jag blygs ej att tillstå, att jag är glad att slippa strida mot honom. Men från och med hans naturliga bror och vidare nedåt, finnes det ingen i hans här, som jag fruktar att möta.»
»Det är bra, att du är säker på din sak», fortfor tempelherrn, »och i så fall ha den där hundens tänder gjort mer till detta fursteförbunds upplösande, än både dina ränker och charegitens dolk. Ser du, huru Philip, under en tillgjort fördystrad panna, ej kan dölja den belåtenhet han känner vid utsikten att befrias från en förbindelse, som vilat så tungt på honom? Märk, huru Henrik av Champagne ler i mjugg, som en pärlande bägare av hans eget hemlands vin. Och se, hur förnöjt österrikarn grinar, därför att han tror, att hans egen skymf nu blir hämnad, utan våda och obehag för honom själv. Tyst, han kommer! — Det är en högst ledsam händelse, ädle Leopold, att dessa brescher i vårt Zions murar…»
»Om du menar detta korståg», svarade hertigen, »så önskade jag, att det ramlat över ända, och att var och en lyckligt och väl vore hemma hos sig. — Vare detta sagt i förtroende.»
»Men», sade markisen av Montserrat, »vem kunde väl trott, att denna misshällighet skulle väckas av kung Richard, vars nycker vi så tåligt fördragit, och vilken vi varit lika undergivna, som slavar sin herre, i hopp att han skulle använda sin tapperhet mot våra fiender, i-stället för att öva den på våra vänner!»
»Jag kan ej finna alt han är så synnerligt mycket tapprare än andra», sade ärkehertigen. »Jag tror att den ädle markisen nog skulle tuktat honom på banan; ty ehuru, öbon ger tunga hugg med stridsyxan, är han ej så särdeles skicklig i att föra lansen. Jag själv skulle ej dragit i betänkande att möta honom i anledning av vår gamla träta, om ej kristenhetens väl förbjöde tvenne regerande furstar att äventyra sina liv i envig. — Men om du önskar det, ädle markis, skall jag vara din fadder i denna strid.»
»Och även jag», sade stormästaren.
»Kommen då, ädle herrar, och äten er middag i mitt tält», sade hertigen, »så skola vi språka om denna angelägenhet vid en flaska äkta Nierensteiner.»
De följdes åt till ärkehertigens tält.
»Varom talade vår patron och dessa storkaxar?» sade Jonas Schwanker till sin kamrat Spruch-Sprechern, som tagit sig friheten att tränga sig fram till sin herre, så snart rådsförsamlingen var upplöst, medan narren höll sig på ett vördnadsfullare avstånd.
»Dårskapens tjänare», svarade Spruch-Sprechern, »hejda din nyfikenhet! Det passar sig ej för mig, att uppenbara dig vår herres rådslag.»
»Vishetsman, du misstar dig», svarade Jonas; »vi äro båda vår herres ständiga följeslagare, och det är lika viktigt för oss båda att veta, huruvida du eller jag — Visheten eller Dårskapen — ha största makten med honom.»
»Han sade till markisen och till stormästaren», svarade Spruch-Sprechern, »att han var ledsen vid detta krig och gärna såge, att han vore väl hemma igen.»
»Det är ett ståndkast och räknas för ingenting i spelet», sade narren; »det var mycket klokt tänkt, men en stor dårskap att säga det åt andra. — Fortfar.»
»Hm!» sade Spruch-Sprechern; »han sade vidare, att Richard ej var tapprare än andra, eller så särdeles skicklig på tornerbanan.»
»Vid mitt träsvärd», sade Schwanker, »detta var en ofantlig dårskap. — Vidare i texten!»
»Nej, jag är något glömsk av mig», svarade vishetsmannen — »men tyst, han bjöd dem på en flaska Nierensteiner.»
»Det har ett sken av klokhet i sig», sade Jonas, »och du kan uppföra det i ditt kredit tills vidare; men om han dricker för mycket, som nog är troligt, så överför jag det på mitt. — Ingenting vidare?»
»Ingenting, som förtjänar nämnas», svarade talaren, »utom att han ångrade, att han ej begagnat tillfället att möta Richard inom skrankorna.»
»Anfäkta och regera!» sade Jonas, »detta var då ett så dåraktigt skryt, att jag nästan blygs att vinna spelet därpå. — Men så stor han än är, skola vi likväl följa honom, högst vise Spruch-Sprecher, för att få vår andel av Nierensteinern.»