Tom Sawyers äventyr/Kapitel 31

←  Kapitel 30

Tom Sawyers äventyr av Mark Twain Översättare: Petrus Hedberg Kapitel 31

Kapitel 32  →

XXXI.

Så snart första tecken till daggryningen visade sig på söndagsmorgonen, kom Huck trevande sig fram uppför kullen och knackade sakta på den gamle walesarens dörr. Husets invånare lågo och sovo, men deras sömn var ytterst lätt till följd av nattens upphetsande händelser. Någon ropade från fönstret.

»Vem där?»

Hucks skrämda röst svarade lågmält:

»Snälla, låt mig komma in! Det är bara jag — Huck Finn!»

»Det är ett namn, som kan öppna den här dörren både natt och dag, gosse. Välkommen!»

Detta var ovanliga ord för den hemlöse gossens öron och de angenämaste han någonsin hade hört. Han kunde icke erinra sig, att slutordet någonsin hade använts till honom förut.

Dörren öppnades hastigt, och han gick in. Man bjöd Huck att sitta ned, och den gamle mannen samt hans två resliga söner klädde sig skyndsamt.

»Nu, min gosse, hoppas jag att du är snäll och är hungrig, för frukosten kommer att vara färdig, så snart solen kommer upp, och vi ska' ha oss en som är skållande varm också — det kan du vara lugn för. Jag och gossarna hoppades du skulle komma hit och ligga här i natt.»

»Jag var så förfärligt rädd, så jag sprang», sade Huck. »Jag gav mig i väg genast pistolerna small och jag stannade inte, förr'n jag hade gnott tre mil. Jag har kommit nu, för att jag ville veta, hur det gick, och jag har kommit förr'n det blev ljus, för jag inte ville råka ut för de där kanaljerna, inte om de va' döda ens.»

»Det sir verkligen ut, stackars gosse, som om du hade haft en svår natt, men det finnes en säng för dig här, se'n du har fått din frukost. Nej, de ä' inte döda, gosse, och vi ä' riktigt ledsna för det. Vi visste mer än väl på din beskrivning, var vi skulle hugga dem, så vi smög oss på tå, tills vi kom dem på femtio fot nära — det var mörkt som i en källare på den där sumakgångstigen och just då kände jag, att jag skulle till att nysa. Det var då den gemenaste otur! Jag försökte hålla det tillbaka, men det tjänte inte något till — komma ville det och kom gjorde det! Jag gick först med lyft pistol, och när jag nyste till, och de skurkarna blev skrämda och gav sig i väg, ropade jag: 'Skjut, gossar!' och fyrade av mot det ställe, där jag hörde det prasslade. Nå, pojkarna sköt, men de gnodde som Jehu, de skurkarna, och vi efter dem ner genom skogen. Jag tror inte vi nå'nsin träffade dem. De sköto ett skott var, när de gåvo sig i väg, men deras kulor visslade förbi örona på oss och gjorde oss ingen skada. Så snart vi inte längre hörde deras steg, gav vi upp jakten och gick ner och väckte upp konstaplarna. De samlade hop en massa folk och gav sig av för att bevaka flodstranden, och så snart det blir ljust ska' fiskalen med en hel mängd folk gå skallgång genom skogen. Mina gossar ska' genast ge sig av till dem. Jag önskar vi hade någon slags beskrivning på de kanaljerna — det vore en god hjälp. Men du kunde väl inte si i mörkret, huru de sågo ut, gissar jag.»

»Joo då! Jag såg dem nere i sta'n och följde efter dem.»

»Utmärkt! Beskriv dem — beskriv dem, min gosse!»

»Den ena är den där gamle dövstumme spanjoren som har varit här ett par gånger, och den andre är en trashank, som sir så stygg ut…»

»Det är nog, min gosse, vi känna dem! Jag råkade på dem i skogen bakom fru Douglas' hus här om dagen, och de gnodde sin väg. I väg med er, pojkar, och tala om för fiskalen… ni får er frukost morron bitti'!»

Walesarens söner begåvo sig genast åstad. Som de stodo i begrepp att lämna rummet, sprang Huck upp och utropade:

»O, snälla, tala inte om för någon, att det var jag, som skvallrade på dem. Gör inte det!»

»Som du vill, Huck, men du borde ha äran av vad du gjorde.»

»O, nej, nej! Snälla, tala inte om det!»

Då de unga männen hade gått, sade den gamle walesaren:

»De säga ingenting — och inte jag heller. Men varför vill du inte, att det ska' bli bekant?»

Huck ville icke lämna någon vidare förklaring, än att han redan kände för mycket om en av de båda männen, och för hela världen ville han icke, att denne man skulle få veta, att han visste någonting särskilt om honom — kännedomen därom skulle säkert kosta honom livet.

Den gamle mannen lovade ännu en gång att vara tyst och sade:

»Huru kom det sig att du följde efter de där karlarna, gosse? Sågo de misstänkta ut?»

Huck satt tyst medan han funderade ut ett riktigt försiktigt svar. Så sade han:

»Jo, ser ni, jag har det bra svårt — åtminstone säger alla så, och jag kan inte förneka det — och ibland kan jag inte sova för att jag tänker så mycket på det och försöker att tänka ut något sätt att börja ett nytt liv. Så var det i natt också. Jag kunde inte sova, och där för kom jag och gick uppför gatan ungefär vid midnatt och funderade på allt det där, och när jag kom till den där gamla ruckliga tegelladan bredvid nykterhetsvärdshuset, ställde jag mig med ryggen mot väggen för att ta mig en funderare till. I detsamma kommer de två karlarna smygande tätt förbi mig med någonting under armen, och det föll mig in, att de kanske hade stulit det. Den ene rökte, och den andre ville ha eld på sin cigarr, varför de stannade alldeles framför mig, och cigarrerna lyste upp deras ansikten, och jag såg, att den längre var den dövstumme spanjoren på hans vita polissonger och lappen över ögat, och den andre var en otäck trashank.»

»Kunde du se trasorna i ljuset från cigarrerna?»

Detta gjorde Huck förbluffad för ett ögonblick. Så sade han:

»Ja, jag vet inte — men jag tyckte ändå, att jag såg det.»

»Nå, så gingo de vidare, och du…?»

»Följde efter dem, ja — så var det. Jag ville si, vad det var fråga om — eftersom de smögo så försiktigt. Jag höll efter dem till fru Douglas' ställe, och där stod jag i mörkret och hörde den trasige be för änkan, men spanjoren svor, att han skulle förstöra hennes utseende, alldeles som jag talte om för er och för era två….»

»Vad för slag! Den dövstumme sade allt detta?»

Huck hade gjort ett nytt förfärligt misstag! Han försökte så gott han kunde, att icke giva den gamle mannen ens den obetydligaste vink om, vem spanjoren var, och ändå tycktes hans tunga ha beslutat att bringa honom i obehag, vad han än gjorde. Han gjorde åtskilliga försök att komma ut ur knipan, men den gamle mannen höll sina ögon fästa på honom, och han begick den ena blundern efter den andra. Om en stund sade walesaren:

»Var inte rädd för mig, min gosse, jag skulle inte vilja kröka ett hår på ditt huvud för hela världen. Nej, jag skall beskydda dig — jag skall beskydda dig. Den här spanjoren är inte dövstum — du lät det undfalla dig utan att du ville det — du kan inte ta tillbaka det nu. Du vet någonting om den där spanjoren, som du önskar hålla hemligt. Men lita på mig, du — säg mig vad det är och lita på mig — jag ska' inte förråda dig.»

Huck såg in ett ögonblick i den gamle mannens ärliga ögon, lutade sig därpå ned mot honom och viskade i hans öra:

»Det är inte någon spanjor — det är Indian-Joe.»

Walesaren nästan hoppade upp från stolen. Om en stund sade han:

»Allt är mig klart nu. Då du talte om att stubba öronen och slita upp näsan, tänkte jag, att det var dina egna försköningar, då inte vite män ta en sådan slags hämnd. Men en indian! Det är en helt annan sak.»

Under frukosten fortsattes samtalet, och under dess gång sade den gamle mannen, att det sista han och hans söner hade gjort, innan de gingo till sängs, var att de undersökte stättan och dess grannskap för att söka efter blodspår. De funno inga sådana, men kommo över en binga med…»

»Med vad?»

Om orden hade varit en blixt, hade de icke kunnnat komma med en mer häpnadsväckande fart från Hucks bleknande läppar. Han väntade på svaret med vitt uppspärrade ögon och hämmad andedräkt. Walesaren spratt till — stirrade på honom tillbaka — tre sekunder — fem sekunder — tio — och så svarade han:

»Med inbrottsverktyg! — Men vad går det åt dig?»

Huck föll tillbaka i stolen, sakta men djupt dragande efter andan och outsägligt glad. Walesaren spände ögonen i honom allvarsamt, nyfiket — och sade:

»Ja, med inbrottsverktyg. Det tycks lända dig till stor lättnad. Men vad var det, som satte en sådan skräck i dig? Vad väntade du, att vi skulle ha funnit?»

Huck var nu i fällan; de frågande ögonen voro riktade på honom — han skulle hava givit vad som helst, om han hade kunnat hitta på ett antagligt svar, men ingenting föll honom in; de forskande ögonen borrade sig in allt djupare — ett meningslöst svar erbjöd sig — det fanns icke någon tid att överväga det, varför han lågmält yttrade det på måfå:

»Kanhända söndagsskoleböcker.»

Stackars Huck var för illa däran för att le, men den gamle mannen brast ut i ett högljutt och glatt skratt, som kom varenda del av hans stora lekamen från huvudet till fötterna att skaka, och sade till sist, att ett sådant skratt var pengar värt, därför att det mer än allt annat reducerade doktorns räkning. Därpå tillade han:

»Stackars gosse, du är blek och utfaren — du mår inte alls bra. Intet under att du är en smula förryckt och ur jämnvikten. Men du repar dig väl. Ro och sömn skall nog ställa dig till rätta igen, hoppas jag.»

Huck var förargad över att han varit en sådan åsna och visat en så misstänkt sinnesoro, ty så snart han hade hört samtalet vid änkefru Douglas' stätta, hade han övergivit tanken, att det var skatten, som de hade haft med sig från värdshuset. Men han hade dock bara tänkt, att det icke var skatten, han hade icke vetat, att det icke var den, och därför var det för mycket för hans självbehärskning, när han hörde talas om, att man fått tag i någonting. Men på det hela kände han sig glad över, att denna lilla episod hade inträffat, ty nu visste han utan att fråga, att det funna byltet icke var det rätta, och så blev han vid gott mod och kände sig utomordentligt belåten. Allting tycktes nu peka åt det rätta hållet; skatten måste ännu finnas i »numro två», männen skulle bli gripna och fängslade denna dag, och han och Tom kunde under natten sätta sig i besittning av guldet utan alla bekymmer och utan fruktan att bliva störda.

Just som de slutat äta, hördes en knackning på dörren. Huck sprang och gömde sig, ty han hade icke lust att ens på det avlägsnaste sätt bliva inblandad i de senaste händelserna. Walesaren öppnade dörren för några damer och herrar, bland dem änkefru Douglas, och märkte att här och var skaror av stadsbor kommo klivande uppför kullen för att betrakta stättan. Så hastigt hade nyheten spritt sig.

Walesaren måste berätta om nattens tilldragelser för sina gäster, och fru Douglas uttalade sin tacksamhet för sin räddning.

»Inte ett ord om det, min fru. Det finns en annan, som ni står i större tacksamhetsskuld till än till mig och mina gossar, men han ville inte tillåta mig att nämna hans namn. Vi skulle aldrig ha kommit dit, om inte han hade varit.»

Detta väckte naturligtvis en så livlig nyfikenhet, att huvudsaken nästan sköts i bakgrunden, men walesaren lät den gnaga på hjärterötterna hos sina gäster, och genom dem lät han den sprida sig till hela staden, ty han vägrade att förråda sin hemlighet. Då fru Douglas hade fått höra allt, sade hon.

»Jag låg och läste en stund och somnade sedan och sov under allt det här tumultet. Varför kom ni inte och väckte mig?»

»Vi tyckte det inte behövdes. Det var inte sannolikt, att de två uslingarna skulle komma tillbaka mer. De hade inte några verktyg kvar att arbeta med, och vad tjänade det då till att väcka upp er och skrämma er till döds? Mina tre negrer stodo på vakt vid ert hus hela den övriga delen av natten. De ha nyss kommit tillbaka.»

Flera besökande kommo, och historien måste berättas om och om igen under ett par timmars tid.

Det var icke någon söndagsskola, så länge ferierna varade, men ändå kom hela staden tidigt till kyrkan. Den märkliga händelsen blev noggrant diskuterad. Det kom underrättelse, att man ännu icke hade upptäckt något spår av skurkarne. Efter predikans slut skyndade fru Thatcher efter fru Harper, när denna gick ut genom gången med hela massan av åhörare, och sade:

»Tänker min Becky sova hela dagen? Jag kunde just förstå, att hon skulle bli alldeles dödstrött.»

»Din Becky?»

»Ja!» med en häpen blick. »Har hon inte varit hos dig i natt?»

»Nej!»

Fru Thatcher bleknade och sjönk ned på en bänk, just som tant Polly, livligt samspråkande med en väninna, kom och gick förbi. Tant Polly sade:

»God morgon, fru Thatcher God morgon, fru Harper! Min gosse har inte kommit hem än. Jag tänker att Tom varit hos någon av fruarna i natt, och nu är han rädd för att komma i kyrkan. Han ska' nog få för det.»

Fru Thatcher skakade sakta på huvudet och blev blekare än förut.

»Han har inte varit hos någondera av oss», sade fru Harper, som nu började bli orolig. En tydlig ängslan avspeglade sig i tant Pollys ansikte.

»Joe Harper, har du sett min Tom nu på morgonen?» frågade hon.

»Neej.»

»När såg du honom sist?»

Joe försökte erinra sig, men kunde icke lämna någon bestämd uppgift. De som höllo på att lämna kyrkan hade stannat. Man viskade till varandra, och över vart enda ansikte lade sig ett uttryck av allt mer tilltagande oro. Ängsliga frågor ställdes till barnen och de unga lärarna. Alla sade, att de icke hade lagt märke till, huruvida Tom och Becky voro ombord på ångfärjan vid hemfärden; det var mörkt; ingen hade tänkt på att fråga, om någon saknades. En ung man yttrade till sist oförsiktigt sin fruktan, att de ännu kunde vara i grottan! Fru Thatcher svimmade, och tant Polly började gråta och vrida händerna.

Sorgeposten gick från mun till mun, från grupp till grupp, från gata till gata, och inom mindre än fem minuter ringde klockorna vilt, och hela staden var i uppror! Händelsen på Cardiff Hill föll ögonblickligen i glömska, hästar sadlades, båtar bemannades, ångfärjan beordrades att gå ut, och innan skräcken var en halv timme gammal, skyndade två hundra man dels på landsvägen och dels på floden till grottan.

Hela den långa eftermiddagen föreföll staden tom och utdöd. Många kvinnor besökte fru Thatcher och tant Polly och försökte trösta dem. De gräto tillsammans med dem också och detta var ännu mycket bättre än ord.

Hela den med snigelns långsamhet förflytande natten väntade hela staden på några underrättelser, men när morgonen äntligen inbröt, hade det bud man erhöll, endast följande lydelse: »Skicka mera ljus och livsmedel.» Fru Thatcher var nästan besinningslös, och likaså tant Polly. Herr Thatcher sände hoppfulla och uppmuntrande bud från grottan, men de förmådde icke väcka någon verklig lättnad.

Den gamle walesaren kom hem i dagbräckningen, överstänkt med talgdropp, nersmetad med lera och alldeles förbi av trötthet. Han fann Huck ännu liggande på den bädd, som blivit tillredd åt honom, och i full feberyrsel, varför fru Douglas kom och tog vård om den sjuke. Hon sade, att hon skulle göra sitt bästa med honom därför, att vare sig han var god, dålig eller intetdera, så var han Herrens, och ingenting, som hörde Herren till, finge bli försummat. Walesaren sade, att Huck hade ändå en och annan god sida, och fru Douglas sade:

»Det kan ni vara viss om; det är Herrens märke. Han utlämnar det icke; han gör det aldrig. Han sätter det någonstädes på varenda skapad varelse, som går ut ur hans hand.»

Tidigt på förmiddagen började den ena skaran efter den andra av uttröttade män komma tillbaka till staden, men de starkaste fortsatte att leta. Allt nytt man fick veta var, att långt avlägsna delar av grottan, som aldrig förr besökts, hade genomletats, att var enda vrå, var enda gång skulle noggrannt genomsökas; att överallt varest man gick i de slingrande gångarna syntes ljus fladdra här och där på avstånd, och att rop och pistolskott med sina ihåligt ljudande ekon träffade örat i de dystra gångarna. På ett ställe, långt från den del av grottan, som vanligen besöktes av turister, hade namnen »Becky» och »Tom» anträffats, tecknade på väggen med talgljussot, och i närheten hade man funnit en med talg nedsmord bandstump. Fru Thatcher brast i gråt, när hon fick se bandet, ty hon kände igen det. Hon sade, att det var det sista minne hon någonsin skulle få av sitt barn, och att intet annat minne av henne någonsin kunde bliva henne så dyrbart som detta, emedan det var det sista, som i livet tillhört hennes lilla flicka, innan den förfärliga döden kom. Några sade, att då och då en långt aflägsen ljuspunkt hade glimtat fram i grottan och då hade ett jubelrop brustit ut och ett tjogtal män hade givit sig av ditåt genom de genljudande gångarna men man hade alltid till sin sorg funnit sig besviken; barnen funnos icke där; ljuset tillhörde en av de sökande.

Tre sorgliga dagar och nätter släpade långsamt fram timmarna, och staden försjönk i en hopplös dvala. Ingen hade lust till någonting. Den upptäckt, som tillfälligtvis gjordes, att ägaren till nykterhetsvärdshuset hade starka drycker till försäljning, gjorde knappast det ringaste intryck på allmänheten, så oerhört märkvärdig denna sak än var. I ett ljust ögonblick hade Huck med svag röst fört samtalet på värdshuset och frågade slutligen, dunkelt anande det värsta, om någonting hade upptäckts på nykterhetsvärdshuset, sedan han blev sjuk.

»Ja», sade fru Douglas.

Huck satte sig upp i sängen med vilt stirrande ögon.

»Vad — vad var det?»

»Brännvin — och stället har blivit stängt. Lägg dig, barn! — Så du skrämde mig!»

»Bara en sak till — snälla, bara en sak till! Var det Tom Sawyer, som fann det?»

Fru Douglas brast i gråt.

»Tyst, tyst, barn! Tyst! Jag har ju sagt dig, att du inte får tala. Du är mycket, mycket sjuk!»

Således hade man icke funnit någonting annat än brännvinet, ty det skulle hava blivit en oerhörd uppståndelse, om det varit guldet. Alltså var skatten borta — borta för alltid. Men vad kunde orsaken vara, att hon grät? Besynnerligt att hon grät!

Dessa tankar välvdes dunkelt i Hucks hjärna, och han blev trött därav och föll i sömn. Fru Douglas sade för sig själv:

»Si så där — nu har han somnat, stackars gosse. Tom Sawyer finna det! Ack, att någon kunde finna Tom i stället. Det är icke många kvar, som ha nog hopp eller nog krafter för att fortsätta letandet.»