←  Hussaren Riego
Samlade dikter af G. L. Sommelius
av Gustaf Lorentz Sommelius, Christoffer Eichhorn

Tonnerre
Dæmonerne  →


[ 93 ]

Tonnerre.

 
Glad jag satt och njöt af friden
I mitt hem; jag märkte striden,
Men på håll naturligtvis.
Pöbeln rasade, nationen
Var i spänning — och passionen
Gäste våldsamt i Paris.
 
Doft, som åskor öfver jorden,
Hämndens echo skrek om morden
Och vår helvetesmachin;
Ryktet fick i väderkornet
Snöpligt os af tempeltornet,
Kungligt blod — och press och hin.

Argt som hydror alla riken
Gapade mot republiken,
Att den äta opp “iett”,
Som en Boa sluker haren.
Bah, vår tuppkam, ej gloiren
Kring vår Örn de nånsin sett.

[ 94 ]

 
De i oss blott funno låga
Rofdjur, skapade att plåga
En Marie Antoinette,
Ah, halfnakna sansculotter,
Råare än hottentotter,
I Grèvetorgets toilette.
 
Våra vackra frihetsfanor,
Med tre färger utan anor,
Hissade vi ett, tu, tre:
Folket, som, nyss fräckt i minen,
Slogs om plats vid guillotinen,
Stred nu «pour la liberté».
 
På hvart berg vårdkasar tändes;
Oriflammen igenkändes!
I hvar by stormklockan klang,
Gällt marseillerhymner ljödo;
Enthousiasme och fruktan bjödo,
Man ur hus «till samlings» sprang.

Strax blodmånglarn sina horder
Gaf en åderlåtningsorder
«A la satan dans l'abîme»,
General Custine befälet,
Och så börjades krakelet
«Contre l'ancien régime».

[ 95 ]

 
Hur det slöts, vet hela verlden;
Jag var med på ledungsfärden
Allt från Brest och Quibéron
Till landstigningen vid Cannes;
Ordonnance jag var hos Lannes,
Med om mordet på Dillon.
 
Skallet drog sig åt Rheintrakten,
Och jag kom så med på jagten,
Drifven dit af fosterländsk
Känsla och lättsinne lika.
Hoppet svällde som de rika
«Stackarna vid Wosnesensk».
 
Ha, jag egde blott geväret,
Två tjog skott i bandoleret,
Ingen enda möbel mer
Än fängnålen och skurstickan
I mitt kommissskrin — och flickan
I mitt hjertas högqvarter.
 
Men mot Céciles kärlek ringa
Var allt jordiskt gods. — Ack, inga
Skatter denna vägde opp;
Själen som kappränningshingsten
Flux vi kopplat, till den tingsten
Flög i hvinande galopp.

[ 96 ]

 
Som en lössläppt galning stormen
Yrade omkring platformen,
Der jag gick på post — och dref,
Grubblande i midnattsstunden,
När Belmont, som kom med runden,
Smög till mig ett sorgebref.
 
Griften, fast i lösen mången
Suck jag honom bjöd, den gången
Ej ranzon tog af mig; men — —
Hon är multnad längesedan,
Som ett annat lik; — dock, svedan
Bränner i mitt sinne än.
 
Karlar, kunnen I väl undra,
Att af alla mina hundra
Skråmor denna är mest öm?
Hon var ju mitt hjertas hjerta,
Källan till min fröjd och smärta
Och min ungdoms gyllne dröm!
 
Rundt omkring det gick i skallen;
Svindlande jag stöp på vallen,
Fast jag var en krigsman båld.
O, det tål en tår på tanden.
Kom, kamrat, och räck mig handen!
Ty min syn är fan i våld.

[ 97 ]

 
Jag ej skiljer vin och vatten
Mer, ej dagen ifrån natten:
Allt är svart; — ack, Gud förlåt!
Halsen — ta mig skock, jag ljuger! —
Är den enda lem, som duger.
Hvar är disken? Marche, — framåt!
 
Äkta sorten — två buteljer!
Om du blundar, när du väljer
Vin åt mig, jag då, men ange,
Stjäl en kyss för hvart af strecken
På din tafla; — mitt fälttecken
Är en örn, som tar revange.
 
Ack, de italienska krigen,
Om de räckt evinnerligen!
Rakt igenom paradis
Bar durchmarchen, segerleden;
Den kampagnen var ett eden,
Ljuft på alla sätt och vis.
 
Friskt var sinnet, modig hogen,
Ödets gunst oss väl bevågen;
Mynt i högar, med allt slags
Prägel, låg oss jemnt i vägen,
Som i Peru, enligt sägen,
För Pizarro fordomdags.

[ 98 ]

 
Tanken liksom näktergalen
Gerna trifs i Haslidalen,
(Sol'n der strålar jemnt i skyn!)
Eller flyr den till en stilla
Skog på Borromeos villa,
«Wo die Goldorangen glühn.»

Bella Isola! Jag drömmer
Om terrasserna, ej glömmer
Jag din dimmas skira flor,
Lago Maggiores vatten,
Rosendoftet, månskensnatten,
Skiftande som perlemor.
 
Dina myrtnar, purpurdrufvor,
Guldfasaner, blomstertufvor,
Sammetsmattan zafirgrön,
Gyllne fjärlars yra hvimmel,
Klara källor, blåa himmel,
Svanor, bländande som snön!
 
När jag var der första gången,
Klef jag «stört» in i salongen,
Genomvåt som en matros
Efter blötan. I sin emma
Satt en skräpig fogelskrämma
Och en nyss utsprucken ros.

[ 99 ]

 
Kors, jag kom ju durch från slaget,
Der vi hade öfvertaget;
Tvärt min arm, bravissimo,
Snärjde sig om flickans smärta
Lif, som ormen kring ett hjerta,
Kedjan kring kung Enzio.

Tanten fick i en handvänning
Både spasmer och krampkänning
Och vardt röd som en pion;
Men tvi den, som är förlägen!
Hon kom marche forcée ur vägen,
Och niècen tog raison.
 
Häxan, som i ensligheten
Slök nervdroppar i förtreten,
Klunktals sväljde ner sin harm;
Jag och flickan hök och dufva
Lekte, tills jag slöt den ljufva
Ungen till min tjusta barm.
 
 
Så blef Julietta skatten.
Men hon — — Skål! — Fy, — jag tog tratten
För en mugg — victoria! —
Och ser hvarken sol och måne
Eller — — blef vid Castiglione
Kär i Joachim Murat.

[ 100 ]

 
Låt ej kyssar, hur de brinna,
Trollnät kring ditt hjerta spinna!
Qvinnolist är dagligt bröd;
Häfda barmen känslor ljuger,
Sucken är förställd; du suger
Gift ur munnen rosenröd.

Se'n jag sluppit väl ur snaran,
Som ett lo jag varsnar faran,
Vädrar gillret; rädd jag flytt
Äktenskap som digerdöden:
Som en ål på älskogsglöden
Jag ej vrider mig på nytt.
 
Stopp! Ej mina ådror svalla
Mer, de flyta vinterkalla
Liksom blod i fiskens kropp.
I mitt bröst, det sällhetstomma,
Knoppas ingen fridens blomma,
Trifs ej kärlek, tro och hopp.
 
Vänskap! Gyllne larf på naken
Lögn, med färg, som retar smaken,
Lumpna kart med purpurskal,
Frestarn sjelf i biskopskåpa,
Ljuf som smickret, hal som såpa
Och som glädjeflickan fal!

[ 101 ]

 
Sjelfbedrägeriets gyckel!
Egennyttans falska nyckel
Till det tempel, lömskhet hvälft!
Judas mästaren förrådde,
Eva fan till synd förmådde,
Och hon svek sin egen hälft.
 
Hvad är det vi kalla ära?
Ett förblindadt högmods lära,
Af inkonseqvenser full.
Hvad en knekt? En tanklös galning,
Som vill mördas för betalning,
Stympas för en drömbilds skull.
 
Jag blef utmärkt på slagfälten
Och fick nådigt utaf hjelten
Löften i oändlighet;
Men han gick till sina fäder,
Och jag går och slukar väder,
Huru länge, Herran vet!

Korset här, blessyren, kryckan
Är allt hvad jag fått af lyckan.
Aldrig hennes druckna fée
Mig med någon solblick fägnat;
Alltid, när det välling regnat,
Var min sked i helvete.

[ 102 ]

 
Slumpen gett mig blott almosor,
Idel halmstrån, inga rosor.
Fru Fortuna nyckfull är
Som en gammal retlig flicka:
Likt en istadig boricka,
Jemnt så långt hon vill, hon bär.
 
Jag vid Valmykanonaden
Fick af Hoche fältväbelsgraden,
Och vid Kreml Napoleon
Gaf mig hederslegionen,
Se'n jag honom följt till thronen
Från kanonen vid Toulon.
 
Som det midtpå var afbitet
Är mitt lår, mitt skinn luggslitet,
Hjessan som ett snöfält — och
Ryggen stel, — ja, hela kroppen
Ifrån foten opp till toppen
Skroflig som ett marmorblock.
 
Pojke, kom och räkna hålen
Efter kulorna! — O, svålen
Växer öfver kroppens ärr,
Bragdens enda öfverlefvor:
Men som kräftsår själens refvor
Äro öppna jemnt, ty värr!

[ 103 ]

 
Ej de läkas; — lifvet äter
På sig sjelf: ju mer det fräter,
Glupskare blir dess aptit.
Snålt det tär på egna fingrar
Det kring egen stam sig slingrar,
Som en hungrig parasit.
 
Här är märket af kartechen,
Som nöp örat bort i brèchen,
Här af bomben, som derpå
Sprang — och gaf mig detta brottet.
Om den gett mig nådeskottet
Af barmhertighet ändå!
 
Skälmen nöjde sig att klippa
Af benpipan, — jag fick slippa
Med en lindrig kontusion;
Men den slog i stället neder
Helveteskolonnens heder,
Mönstret i vår bataljon.

När du föll, i tårar smälte
Grenadiern. Sin unga hjelte
Höll den gamla stammen kär;
Max var man, fast vek som vidjan,
Som en fröken smal om midjan,
Spenslig som en bayadère.

[ 104 ]

 
«Ge Clarence den locken åter!
Trösta mamma, när hon gråter,
Skjut min lifhingst! Jag fått nog!»
Så han bad mig; blodet stänkte
På revèren, — ögat blänkte
Än en gång — och barnet dog.
 
Se'n jag med faschiner höljde
Liket; jag och Cain följde
Med till grafven på glacin.
Hunden der jag sköt för pannan:
Ej hans älskling någon annan
Skulle kalla mer för sin.
 
Der bland saftigt gröna kullar
Rhein sin silfverbölja rullar,
Reser sig ett bergfast slott,
Mot hvars gråa täljstensmurar
Kyrktorn äro skyllerkurar,
Och palatser lusthus blott.
 
Vågorna dess grundval skölja,
Tinnarna bland moln sig dölja,
Nejden rundtomkring är tyst
Och så folktom och sorgbunden,
Att man hade hört på stunden
Om en dufva maken kysst.

[ 105 ]

 
Ung Clarence gick i förmaket
Med det göthiskt hvälfda taket,
Stolt och brusande som Rhein,
Skön, fantastisk, tankfull, egen,
Lätt, att man knappt hörde stegen
På ett isglatt golf af sten.
 
Någonting förnämt högdraget,
Som «stack af mot hvardagslaget»,
Låg i hållning och i skick
Och en air af själens adel,
«Utan fläck och utan tadel»,
I hvarenda min och blick.
 
Oh, det var en näpen ranka,
Lång och välväxt som de «schlanka»
Damerna på Tassos tid,
Som förtjuste troubadourer,
Tinade opp isnaturer,
Gåfvo lif åt sång och strid.
 
Ställningsteg jag gjorde: «Tärna,»
Sade jag, «din lefnadsstjerna
Har gått ned, fast i triumf;
Häng ej läppen! — Här är flätan.
Solsken kommer efter vätan,
Som på simpla hackor trumf.

[ 106 ]

 
Fi donc! Contenance en smula!
Max har stupat för en kula,
Se'n du smekte honom sist.
Pip ej! Kejsarn sjelf, granater,
På dagordern skref: Soldater!
Gardet har sin prydnad mist.
 
Gossen föll med segerkransen
Om sin tinning; vapenglansen
Lyste opp hans äras stig.
Skönt han sjönk med svärd i handen,
Fäktande han gaf opp anden,
Sista sucken flög till dig.»

Nu «nach Hölle» rök allt qvinnligt:
Uttrycket blef öfversinnligt,
Ögat idel blixtrar sköt;
Pannan klarnade som dagen,
På de marmorhvita dragen
Trotset all sin rödfärg göt.
 
Rak i lifvet som en poppel,
Som Diana med sitt koppel
Högsint, stolt och segermätt,
Vardt hon bara eld och flamma;
Men det räckte ej: — anamma! —
Saknaden tog ut sin rätt.

[ 107 ]

 
Hon förtvinade af sorgen,
Som en instängd ros i borgen;
Tiden utan Max blef lång,
Fast det led. Vi kistan förde
Till ett hvalf, som förr tillhörde
Connetabeln af Bourbon. —
 
Hvad är klockan i hotellet?
Aj, jag tror det spruckna skrället
Pinglar sju i Notre-Dame.
Topp! Vi hinna supa knäppen.
Bror, det kliar så på läppen,
Och min törst är för infam!
 
Grålle, är det du som gråter?
Flödar känslan i dig åter
Öfver som en mogen böld?
Skakas du af feberdrömmar?
Det i alla ärr och sömmar
Rycker! Darrar du af köld?

Vräk samvetet under bordet!
Tänk på — fan och ej på mordet
Och var filosof, min vän!
Trösta dig! Prat! — Om du lifvet
Tog från en, — så har du gifvit
Tio andra det igen.

[ 108 ]

 
Qväf all ängslan i ditt inre!
Lite blod mer eller mindre
Tar så obetydligt rum.
Tyst som grafven är ditt offer;
Likets rôle, vid Sanct Christofer,
Som en dominos är stum.
 
Bah! Jag också några gånger
Ockrat med min hämnd, fast ånger
Som konfekt kom efter: — ack,
Men när sinnet är i svallning — —!
Eljest var det på befallning,
Som jag högg och skar och stack.
 
Gamla bössa, din rostgula
Pipa varit med, din kula
Gnäller hemskt i luften än,
Se'n duc d'Enghien fick salvan
— Af den steken min är halfvan —
I löpgrafven vid Vincennes.
 
Hofer sina ögon hvälfde
Stelt; jag sköt så klippan skälfde!
Spöket, tror jag, går igen;
Men, min själ, jag plägar bomma.
Andar äro endast tomma
Foster af inbillningen!

[ 109 ]

 
Pulverhäxa, söta mamma!
Än en flaska af detsamma;
Vi krigsbussar, skall du tro,
Stå på benen, hur vi dricke;
«Gardet dör, men ger sig icke!»
Röt Cambronne vid Waterloo.
 
Der jag också satt emellan,
Men kom lefvande ur fällan,
Fast som Josef — med förlof —
Naken och i detta skicket,
Hejsan, se'n jag satt i sticket
Hälften af mitt arma skrof.
 
Hu, i Rysslands stepper beto
Vi i gräset; der vi sleto
Ondt som bulldoggar i band.
Fransmän domnade som flugor
I boyarernas badstugor
Vid det stolta Moskwas brand.
 
Vid det frusna Berezina
Multnar kärnan af de dina,
Fader, kejsare och Gud!
Sig förirrade kondoren,
Segern vek från lejoncorpsen,
Lyckan frös i ärans skrud.

[ 110 ]

 
Det var tyg, som höll, i donen,
Änskönt bristen; från baronen
Ned till marketenterskan:
«Har jag, har kamraten» lagen
Var och ordningen för dagen,
Lösen ifrån man till man.
 
Oh, vi redde som kökssvenner
Till «plomb-pudding»; såsen bränner
Sår i gomen, hvem, som kom,
Blef serverad. Också ryssen,
Som en mö vid första kyssen,
Vände rädd och skamflat om.
 
Såg du schocken och quarréen,
Der de — «hast du mir gesehen?» —
Skuro mig den flisan? Men
Högg man sönder oss i smulor,
Saltade vi ock med kulor
In det bykets kött igen.
 
Minns du Tristans bronsanlete,
Blodsprängdt som ett ondt samvete,
Och hans magra jernskelett,
Sacre Dieu, med epauletten,
Distinktionskorpralen, jätten,
Som strök med vid Auerstädt?

[ 111 ]

 
Torrr och knölig som den käppen,
Med blodigeln krökt kring läppen, —
Ah, jag menar hans mustasch, —
Såg han ut som skam i sjelfva — —
Men han slogs och drack för elfva
Och slök smidigt tios gage.
 
Alltid sköt han fram stormstegen,
Lydde blindt som en lifegen
Trumman, var den främste, som
Satte foten på bröstvärnet;
Som en nyckel vred han jernet
I hvart sår två gånger om.
 
Sire! — den bläcksvarta harpyen
Svarte kejsarn vid revyen: —
Numro ett vid Arcolebron,
Grenadiern från Tartariet,
Gardet, flygelkompaniet,
Marskalk Mortiers division!

När han stötte ut dödspusten,
Lät det som en storm på kusten.
Jag fick resepass! Sergeant,
Skrek han, — och af rätta sorten —
Tag i morgon på rapporten
Opp mitt nummer som vakant!

[ 112 ]

 
Herrligt var att se Le Fèvre,
Eldfängd som ett stycke näfver,
Föra an en anfallsmarsch.
Kroppen darrade af oro,
Gnistrande hans ögon voro
Som fängpannor under charge.
 
Snillet ryckte i hvar fiber,
Rösten var af grof kaliber,
Jorden skalf vid hans befäl;
Blodet sjöd som sprit i lågor,
Känslor vräkte sig som vågor
I hans feberheta själ.
 
På vår orgels malmtangenter
Spelte hundra regementer
En fullstämmig krigsconcert,
Dofva «Lieder ohne Worte»;
Det var ett grofkornigt forte
Af fältstycken och gevär.
 
Folk som får på slagtarhuset
Låg och flämtade i gruset;
Det blef fan till korfkalas!
Hjernor slogos in som rutor,
Trossen samm i blod som skutor,
Knotor krossades som glas.

[ 113 ]

 
Sprängda spillror af krutvagnar
Flögo omkring oss som agnar;
Buonaparte vrok raskt omkull
Liksom korthus Alpens klippor,
Lagrar mejades som sippor,
Lif afklipptes liksom ull
.
Folar fälldes som ikorrar,
Hederssablar, riddarsporrar
Slamrade — och blodet rann
I skarlakansröda floder.
Det var djefvuln och hans moder,
Hvad den rotvis-elden brann!

Karlar stupade som hjortar;
Aldrig himmelrikets portar
Var jag närmare än då.
Hjelmar brusto liksom isar;
Ack, vi skollades som grisar,
Sveddes styggt från topp till tå.
 
Månget högdjur föll, — kanonen
Skiljer inte till personen —
Kött är kött! Hvem par hazard
Står i vägen, mister smaken;
Ho det är, gör ej till saken,
Åsna eller leopard.

[ 114 ]

 
Vackra Egyptien, flicktjufven,
Eckmühls favorit, blef klufven
Som en ostra midt i tu.
Jag från Wagram — Drick! Jag spiller
Hälften i mitt pipskägg! — piller
Har i tarmarna ännu.
 
Nous allons. — Adieu, min sköna!
Pengar! — Oh, ma belle! Gud löna
Mig, hvar tredje gång, ej mer
Jag betalar. — Vid Sanct Brita!
En kontant — och två på krita:
Så är alltid knektmanér.
 
Ha, du tiger som en hummer!
Får mitt regementes nummer
Ej kredit, min hämnd blir stygg,
Slutliqviden noll in summa,
Och min skuld afqvittad, gumma,
Med min krycka på din rygg.
 
Jag, en isbjörn från Archangel,
Friar till dig, ditt benrangel!
Gift dig! Fick jag min figur
In i skrubben till dig smuggla,
En markatta och en uggla
Byggde bo i samma bur.

[ 115 ]

 
I gevär! — Morbleu, jag känner
Ej min brits igen, god' vänner!
Egde jag en korpglugg blott!
Halt! Jag kryper som en myra;
Wer da? Spiltan nummer fyra!
Tapto slog; — salut! — Sof godt!

Till min sista fältmanöver,
Herre, jag din nåd behöfver
Blott — och trenne skoflar mull.
Ödets son är kall, förkolnad,
Och Cécile en dimmig vålnad.
Hjelp mig för Marias skull!
 
Men — hvad båtar, att jag beder?
I det gamla gardets leder
Bönen ej man stort förstod;
Vi på segern endast trodde
I armé'n — och den berodde
Ju på kejsarn och vårt mod!

Vid mitt läger voro prester
Alltid ovälkomna gäster;
Ack, Tonnerre, du hitter nog
Till din himmel utan ledning,
Med Guds hjelp. O, mången hedning
Saligt som en christen dog.

[ 116 ]

 
Menskan skapar sjelf sitt öde,
Men Gud sörjer för de döde;
Eller dö de blott — hva ba? —
Sällt, som kola af i feber?
Bli Duroc, Désaix och Kleber
Då fördömda? Ha, ha, ha!

Släppas endast krämarn, skrifvarn,
Tiggarmunken och dagdrifvarn
In i Eden af monsieur
Simon Petrus nu för tiden?
Måste kanske invaliden
Gå och posta utanför,
 
Skyllra, när af kyrkans fäder
Någon bisp i vigda kläder
Öfver tröskeln går? — Tout beau!
Jo, jag tackar herr abbéen!
Men — jag tror, i Elyséen
Går ej gardet in derpå.

Du kallflinar, arma skugga!
Vill du mig med lian hugga?
Hur du kramar än min hand,
Gast, och rynkar ögonbrynen,
Död, jag ser dig stint i synen.
Hu, — jag drömmer så ibland!