Trollsländan som förlovad/Kapitel 06
| ← En överraskning |
|
Sorgerliga tider → |
VI.
ETT MUNTERT BRÖLLOP.
Vintern var över; den hade varit kall och sträng. Doktorinnan Hermsdorf hade uthärdat den något så när bra, men vid vårens början kände hon sig mycket matt och kraftlös och var ofta så klen, att hon icke ens vågade sig ut i trädgården.
— Det är vårluften, som söker mamma så, tröstade Hilde sig, och ingen motsade henne. Lilla Trollsländan hade njutit ofantligt av sammanvaron med väninnorna och förklarat, att del varit en förtjusande vinter. Endast en sak hade hon icke tyckt om, nämligen att hon på alla större bjudningar hos hennes farbror, hos borgmästarns och hos Lippoldis måst avvara sin älskade Hilly.
— Min portmonnä tillåter mig inte dylikt, hade Hilly förklarat för henne. Till dessa bjudningar måste jag ha flera olika toaletter; dem kan mamma inte ge mig, och min kassa räcker inte heller till. När vi insekter jämte våra bröder är bjudna till din farbror, kommer jag gärna med, men på stora kalas kan jag inte gå. Pina mig således ej, Hilde, om du håller av mig. Det går inte för sig, och jag är för övrigt alldeles belåten med att få umgås med er insekter.
Hilde var visserligen mycket förargad och påstod, alt hon inte hade det minsta roligt på de kalas, där inte Hilly var med, men när allt kom omkring, så var hon ändå alltid en av de muntraste. En dag i medio av mars ilade hon med lätta steg hem till väninnan, men måste ge sig till tåls litet, därför att Hilde gav en fransk lektion. Till sist var denna över, och Hilde rusade in i paradiset, såsom Hilly kallade sitt rum. Hon skulle bjuda Hilly hem till tanten och farbrodern med anledning därav att den sistnämnde fyllde sextio år. Men Hilly var lika omedgörlig som vanligt.
— Men så låt då Heinz skänka dig en klänning! utbrast Hilde. Det är en utmärkt idé, Hilly! Ge mig genast papper och penna, så skriver jag med ens till honom, ty du i din anspråkslöshet går naturligtvis inte i land därmed.
— Nej, Hilde, det gör du ej — jag tillåter det ej, förklarade Hilly i mycket bestämd ton. Heinz gör ändå alldeles tillräckligt för oss, utan att han kastar bort sina pengar på sådana onyttiga saker.
— Vad för slag? En bjudning med dans? Kallar du det för onyttiga saker? Jag tror sannerligen, att du har fiskblod i ådrorna! Om vi kvällen före Maries bröllop ska ha levande bilder, kan du lugnt uppträda som mormorsmor, ty därtill är du som skapad.
— Om du tycker det, förvånar det mig, att du gör dig besvär med att komma hit med en inbjudan, svarade Hilly, som nu också blev litet het.
— Ja, det besväret hade jag verkligen kunnat spara mig! Adjö! Dörren smällde igen, och lilla Syrsan satt ensam. Hon var nästan gråtfärdig. Så rycktes dörren åter upp, och Hilde rusade skrattande in.
— Jag tror verkligen, att vi för första gången blivit förargade på varandra. Nej, men har man sett på maken! Hon har tårar i ögonen! Hilly, söta lilla Syrsa, anlägg genast en glad min, för jag kan inte se dig ledsen! Jag är verkligen förskräcklig! Trollsländan såg så ångerfull och förkrossad ut, att lilla Syrsan måste skratta. Gud vare tackad och lovad! utbrast Hilde med ett andetag av lättnad.
Hilly kände sig åter fullkomligt lycklig, och avundades icke det minsta sina väninnor, som kunde gå på det stora kalaset. Hon var sin mors tröst och glädje, och vad kunde hon mera begära?
Under loppet av vintern hade svärmen träffats en gång i veckan hemma hos Marie för att hjälpa henne med utstyrseln. Det hade varit ett stort nöje för dem alla.
Maries bröllop skulle stå redan i juli, och till allas stora glädje skulle hon sedan stanna kvar i Weidenburg och alltjämt vara med i svärmen. Hennes far skulle draga sig tillbaka och överlämna sin affär jämte hotellet till svärsonen, som icke hade någon egen affär. Han själv jämte familjen flyttade in i ett mindre hus bredvid hotellet, som han rådde om, så att han stannade i sina barns närhet.
I största hemlighet började nu svärmen inöva en pjäs, som skulle uppföras kvällen före bröllopet, och alla voro ense om att det var det roligaste, man gärna kunde tänka sig. Även de unga flickornas bröder hade lovat att infinna sig i tid, så att de hunno vara med om några repetitioner; endast Enriko kunde icke komma.
Hilde emotsåg hans brev i största spänning och kände sig mycket besviken över att han alltjämt icke kunde meddela något bestämt. Äntligen emottog hon ett brev, uppfyllt av jublande glädje.
»Hilde!
Jag har äntligen funnit min mors familj! Jag är utom mig av glädje. Jag skall utförligt omtala, hur det gick till.
Såsom jag redan förut omtalat för dig, begav jag mig till provinsen Alava, där jag dock icke fann några spår efter min familj. Därifrån ämnade jag mig till huvudstaden Bilbao, och eftersom jag icke fick något ressällskap, reste jag med min tjänare Pedro, som senor di Costa, Alfonsos farbroder, skaffat mig. En dag fram mot kvällen kommo vi till en liten by på en bergssluttning. Det var söndag, och männen och gossarna spelade boll på en öppen plats mitt i byn. När jag sett på dem en stund, red jag litet högre upp och fann då på en annan öppen plats byns flickor upptagna av sina lekar. Så började klockorna ringa i den lilla kyrkan högre upp på berget, och samtidigt upphörde lekarna och alla skyndade till Guds hus. Den vackra byn och de enkla, vänliga människorna hade gjort ett sådant intryck på mig, att jag beslöt att stanna kvar där till följande dag och begav mig till byns värdshus. Sedan jag tvättat av mig resdammet, begav även jag mig till kyrkan.
Efter gudstjänsten började lekarna åter, och när fullmånen silade sitt sken genom nötträdens lövverk, svingade de unga männen och flickorna sig i dansen.
Drömmande såg jag mig omkring. I denna härliga trakt hade kanske min mor varit ung och lycklig, tills hon följt sin make till främmande land, där hon dött ensam och i elände. Jag var så försänkt i tankar, att jag knappast gav akt på de dansande. Då föll helt plötsligt min blick på en ung flicka, som nyfiket och deltagande såg på mig med sina stora, strålande ögon. Jag skakade av mig den förtrollning, som vilade över mig, trädde fram till flickan och frågade:
’Skulle du vilja skänka mig en dans, liten?’
Hon nickade leende och följde med mig in bland de dansande.
’Är ni bedrövad, senor?’ frågade hon mig.
’Jag tänkte på min avlidna moder’, svarade jag, och betraktade den unga flickan, som utövade en sällsam dragningskraft på mig. ’Jag tror, att hon måtte ha varit lik dig. Vad heter du?’
’Mercedes’, svarade hon, och jag måste beundra det graciösa sätt, varpå hon förflyttade sig efter tamburinens toner.
’Bor du också här i byn?’ frågade jag henne efter dansen.
Hon skakade på huvudet och pekade uppåt berget.
’Ser ni det stora huset i månskenet där uppe på den öppna platsen, senor? Det är farfars mejeri och mitt fädernehem. Min far är död, men min mor lever, och jag är farfars ögonsten.’
Hon sade detta på ett så älskligt och värdigt sätt, all jag kände mig ännu mer dragen till flickan, men strax efteråt blev hon hämtad av en ny dansör; som inte kastade just några vänliga blickar på mig. Trött efter den långa färden, återvände jag till värdshuset och gick till vila.
När jag följande morgon skulle betala värdshusvärden, frågade jag honom, såsom jag gjort i varenda by, jag passerat igenom, om där fanns någon familj vid namn Toledo.
’Senor menar förmodligen familjen Toledo på mejeriet där uppe?’ sade han. Jag spratt till och stirrade med häpen min på mannen. Var det möjligt? Äntligen en familj med detta namn! Hade jag äntligen funnit det efterlängtade spåret, kunde den älskliga lilla Mercedes, vars bild jag icke kunnat glömma, vara en nära anförvant till mig?
’Finns det ännu flera familjer med detta namn?’ frågade jag.
’Ja, senor. Här i byn bor ännu en avlägsen släkling till don Alfonso, unga don Paolo, som skulle kunna kyssa den mark, donna Mercedes berör med sina små fötter. Är ni släkt med dem, senor? Jag lycker, att ni har en viss likhet med donna Mercedes.’
Jag lämnade frågan obesvarad och lät visa mig närmaste vägen upp till mejeriet. Efter en rask promenad var jag snart uppe på den blomsterbevuxna äng, på vilken mejeriet jämte sidobyggningar låg. Ur en av de sistnämnda kom hon, som jag just tänkte på, Mercedes, barfota och med en stäva skummande mjölk på huvudet. Hon sjöng, men när hon fick se mig, tystnade hon och nickade leende. Ögonblicket efteråt var hon försvunnen in i huset, och jag trädde in i pelargången kring huset. En tjänstflicka förde mig in i ett stort luftigt gemak, när jag frågade efter senor Toledo.
Solskenet, som obehindrat strömmade in i rummet, bländade mig så, att jag till en början icke såg den hopsjunkna gubbgestalt, som satt i en länstol längst in. En stor hund sprang morrande fram till mig, nosade på mig och gnällde sedan, som av glädje, i det den trängde sig intill mig. Nu såg jag även gubben, som sade:
’Vem är det? Är det du, Paolo?’
Förvånad över denna fråga, såg jag närmare på honom och lade då märke till hans stela, uttryckslösa blick. Den stackars gamle mannen var blind!
’Nej’, svarade jag milt, ’det är inte Paolo, det är —’
’Vem är det, som talar?’ avbröt han mig i andlös spänning.
’En främling, senor, som ber att få stanna en stund i ert hus.’
’Det beviljas er gärna’, svarade han och lutade sig med en lätt suck tillbaka. ’Kommer ni långt bortifrån?’
’Inte i dag’, svarade jag och betraktade med djup rörelse hans vackra, ädla ansikte, som utvisade styrka och ädelmod. Mitt hjärta sade mig, att han stod mig nära.
’Hur skall jag förstå det? Tala, främling, så att jag får höra er röst, ty den förefaller mig som musik. Det är mig tyvärr icke förunnat att se er.’
’Sedan ett år tillbaka vistas jag i Spanien, mina föräldrars fädernesland. Jag själv är född i Sydamerika.’
’Och vad har fört er till Spanien?’ frågade han ivrigt.
’Jag ville uppsöka släktingar till mina avlidna föräldrar, som jag icke känner till någonting om’, svarade jag, och sedan berättade jag för honom om min stackars mor och min gode fosterfar.
Den ärevördige gubben hörde på under tystnad, men hans anletsdrag uttryckte den största sinnesrörelse, som han förmodligen ville dölja, ty han lade handen över ögonen och teg alltjämt, när han hört min levnadshistoria. Så lät han händerna sjunka ned, så att jag såg hans likbleka ansikte, och frågade:
’Varför förtiger ni ert namn för mig, främling?’
Då sjönk jag på knä framför honom och ropade:
’Morfar, mitt hjärta säger mig, att ni är det! Min far hette Enriko Ribera, min mor hette i sig själv Toledo!’
Då bredde han ut armarna och drog mig till sitt bröst, i det hans oseende ögon höjdes som i bön mot himmeln.
’Gud välsigne den dag, det blivit mig förunnat att sluta min älskade dotter Mercedes' son i mina armar!’ utropade han.
Under tystnad höllo vi varandra omslutna en stund, men så sköt han mig sakta ifrån sig och, lät sin darrande hand glida över mitt hår och mitt ansikte, som om hans måst pröva varje drag av det.
’Ja, det är Mercedes' son’, mumlade han för sig själv. ’Det är hennes lena hår, hennes vackert tecknade ögonbryn, det är hennes lilla mun, som alltid förstod att prata och skratta, det är hennes barn drag för drag. Var välkommen till din moders hem, min son, som hädanefter även skall vara ditt.’
Han kysste mig på pannan, och sedan ringde han. Jag reste mig upp, men han behöll min hand kvar i sin, och sålunda förblev jag stående bredvid honom.
Dörren öppnades, och Mercedes kom in. Men hon tvärstannade helt förvånad, när hon observerade gubbens sinnesrörelse.
’Är det du, Mercedes?’ frågade han. ’Gå efter din mor och kom sedan med henne tillbaka!’
Flickan lydde, och vi väntade under lystnad, tills båda åter blevo synliga. Donna Isabella, den gamla herrns svärdotter, var en kraftig dam med energisk uppsyn. Hon hälsade vänligt men reserverat på mig och tog sedan jämte dottern på svärfaderns uppmaning plats bredvid honom.
Med nästan högtidlig röst omtalade min morfar, vem jag var. Om jag i hemlighet fruktat, att dessa avslöjanden icke skulle göra det intryck, jag hoppats, så hade jag grundligt misstagit mig. Den renaste glädje strålade ur bådas ögon, Mercedes jublade, och donna Isabella tryckte hjärtligt mina händer.
’Himmeln vare prisad, att ni så lyckligt blivit förd till oss!’ sade hon livligt. ’Under alla dessa år, sedan Mercedes lämnade far och icke låtit höra av sig, har han alltid tänkt på hennes med djupaste sorg och största längtan och likaså don Geronimo, er mors bror, som ömt älskade sin syster. I åminnelse av henne ha vi kallat vårt enda barn Mercedes.’
Rörd tryckte jag hennes och dotterns händer.
’Jag tror, att min mor måtte ha varit lik min kusin’, sade jag.
’Jag kommer nu icke längre tydligt ihåg, hur er mor såg ut, men det påstås allmänt, att Mercedes är så lik henne, som om hon vore hennes dotter. Och jag tycker, att ni två äro så lika, som om ni vore syskon.’
Båda kvinnorna skyndade sig nu att bjuda mig på förfriskningar, och morfar skickade genast en dräng till värdshuset för att hämta dit Pedro med min häst och mitt bagage. Jag måste lova de mina att stanna åtminstone några veckor hos dem, något jag gjorde så mycket hellre, som jag trivdes ofantligt väl hos dem. Uppfylld av otålighet att få höra något närmare om min far, bad jag morfar berätta om honom. Hans vänliga uppsyn blev mörk, när han hörde min önskan.
’Det var ej någon lycklig dag för oss, när din far först visade sig här’, började han. ’Det var fest nere i byn, och Mercedes, som då var aderton år, hade gått ner dit för att dansa med sina väninnor. Då gjorde hon bekantskap med Enriko Ribera, som var landskapsmålare. Han var den siste ättlingen av den konstnärsfamilj Ribera, av vars tavlor det finns så många på museet i Madrid. Han var en vacker man, som behagade min dotter mycket och bestormade mig med böner att få måla hennes porträtt. Jag avslog hans begäran och gjorde allt för att hindra att de träffades, ty jag hade andra planer för Mercedes. Men de träffades ändå, och han anhöll hos mig om hennes hand. Jag vägrade. En man, som inte hade några säkra inkomster eller någon förmögenhet, passade mig ej till svärson. Om jag givit med mig, hade det kanske utfallit annorlunda, och mitt stackars barn hade kanske ej dött i elände’, sade han med en suck, och försjönk i tystnad. Om en stund fortsatte han: ’En vacker dag var Mercedes försvunnen och hade endast lämnat efter sig några rader, i vilka hon bad mig om förlåtelse, men hon måste följa med Enriko Ribera, vare sig det lände till hennes lycka eller olycka. Strax efteråt emottog jag ett meddelande om hennes giftermål och sedan ytterligare några korta brev, uppfyllda av lycka och sällhet, men därefter hörde jag aldrig mer av henne. Till en början var jag alltför förbittrad att besvara hennes brev — Jaså, han förde henne med sig till Sydamerika! Ja, ja, han var en orolig, rastlös människa, det såg jag redan då! Arma Mercedes, du fick nog bittert ångra din olydnad!’
’Vem vet, om hon icke till en början upplevde en lycklig tid vid min fars sida?’ vågade jag invända till dennes försvar. ’I annat fall hade hon nog icke sörjt honom så. Kanske hon först efter min fars död råkade i olycka och nöd.’
’Vi skola hoppas det’, svarade han och räckte mig handen. ’Numera vill jag endast glädja mig åt den oväntade lycka, som blivit mig beskärd genom dig. Tack, min son, för att du kommit för att vederkvicka min ålderdom genom din närvaro!’
Nu vistas jag sedan flera dagar hos mina anförvanter, gärna sedd av alla med undantag av kusin Paolo, som bor nere i byn och ofta kommer hit upp. Redan från första början såg han snett på mig, förmodligen därför att han trodde, att genom mig Mercedes' arv komme att bli mindre. Jag har skyndat mig att meddela mina anhöriga, alt jag icke kommer att göra några anspråk på det, enär min fosterfader är rikt välsignad med denna världens goda. Sedan dess har Paolo visat sig litet vänligare mot mig. Morfar skulle helst behålla mig kvar här helt och hållet, men hur mycket jag än älskar och aktar honom och hur lycklig jag än känner mig bland dessa enkla, goda människor, så skulle jag ändå icke vilja tillbringa hela mitt återstående liv i denna avsides belägna vrå av världen. Jag stannar här till slutet av september, och sedan återvänder jag till Buenos Aires till den bästa bland alla fäder. Men nu ropar Mercedes på mig. Hon vill föra mig upp till sätern, där korna gå på bete; jag har verkligen ställt lillans tålamod på ett hårt prov — och kanske även ditt?
Farväl, lilla Trollslända! Hälsa mamma och alla dina kära från
Din lycklige Enriko.»
Hilde lät brevet sjunka ned och såg på modern med
strålande ögon. Underbart, inte sant, mamma? En
sådan lycka, att han äntligen funnit sin familj, i annat
fall hade han nog aldrig fått ro. Vad Mercedes måtte
vara söt! Jag önskar, att jag hade ett porträtt av
henne. Men vad är det fatt med dig, mamma? Du
ser ut, som om du inte gladde dig ett dyft.
— Jo då, det gör jag, men jag önskar, att Enriko väl åter vore i Buenos Aires. Jag förstår inte alls, att han stannar så länge där i byn.
— Ack, mamma, det är ju helt naturligt… Men jag undrar just vad Hilly ska säga? Jag måste genast över till henne! Får jag det, mamma?
— Ja, gå du, men svep inte som en stormvind genom gatorna, utan kom ihåg, att du icke längre är någon backfisch.
Hilly blev naturligtvis överförtjust, och sedan flickorna pratat en stund om saken, gingo de ned för att omtala den stora nyheten för Hillys mor, som alltid hyst det livligaste intresse för Enriko. Medan de voro där, öppnades plötsligt dörren, och till flickornas överraskning kom Hugo in.
— Du? utbrast Hilde. Varifrån kommer du så oväntat?
— Direkt från Erlangen, lilla syster. Mina ferier tog sin början i går, då reste jag med ens och anlände hit för en halvtimme sedan. När jag hörde, att du var här, skyndade jag, uppfylld av längtan, efter hit. Men du tycks inte vara särskilt förtjust över att se mig. Jag hoppas, fröken Hilly, att ni tar emot mig litet vänligare?
Hilly lade rodnande sin hand i hans, drog genast undan den igen och frågade i reserverad ton:
— Er mamma blev väl mycket glad?
Hilde skrattade.
— Där ser du — Hillys glädje är mycket mindre än min, det kan du vara övertygad om. Vi ska hoppas, att du inte skrämde mamma mycket.
— Nej, inte alls, ty jag lät mormor förbereda henne på min ankomst.
— Hur tyckte du, hon såg ut?
Han ryckte på axlarna. Ungefär som vanligt, svarade han och förteg, att han blivit riktigt förskräckt av hennes avfallna utseende.
Syskonen togo avsked av Hilly, och så fort de voro ensamma, sade Hilde:
— Jag hoppas, Hugo, att du inte gjort några fler skulder? Du kan inte tänka dig, hur bedrövad och orolig du gjort mig.
Han rynkade pannan och sade helt kort:
— Jag hoppas, att du inte tänker hålla några moralpredikningar för mig, Hilde?
— Ack, den konsten är jag inte hemmastadd i. Men allvarligt talat, Hugo, så har jag varit mycket orolig för din skull
Han blickade leende ned på hennes rosiga ansikte.
— Jag ser det, lilla Trollslända. Du har otaliga rynkor i ansiktet, som utvisar det.
— Det är avskyvärt av dig att skratta däråt. Du har ingen aning om hur djupt olycklig jag kände mig.
— Och då föll det dig icke in något bättre än att förråda din stackars bror?
— Hugo! Hon stannade och såg på honom med förfärad min.
— Seså, kom med nu! Du tänker väl inte ställa till en scen här mitt på gatan.
Han drog henne hastigt med sig, och hon följde med, djupt upprörd.
— Du kan väl inte på allvar tänka, att jag kunde göra något så förskräckligt? Om det vore fallet, kunde jag inte hålla av dig alls mera! utbrast hon. Har du inte alls någon känsla kvar för andras heder?
— Tig! utropade han, och hans ögon flammade så av vrede, att hon teg helt bestört.
Där hemma väntade mormor och mamma med kvällsvarden, vid vilken Hugo visade sig så livlig och älskvärd, att Hilde såg på honom med största förvåning.
— Har farbror omtalat den senaste nyheten? frågade han plötsligt i lätt ton.
— Nej, vad då? frågade modern oroligt.
— Vi har beslutat, att jag ska till ett annat universitet.
— Hugo, du har gjort skulder! utbrast modern, blek av förfäran.
Den unge mannen lutade sig fram och strök hennes darrande hand.
— Lilla mamma, lugna dig! Det händer ju ofta, att man beger sig till ett annat universitet. Anledningen är den, att jag kommit in i ett kotteri, som för ett ganska dyrbart liv. Du inser väl, mamma, att jag inte gärna kan lämna detta kotteri och stanna kvar i Erlangen? Då är det väl bättre, att jag lämnar universitetet.
Doktorinnan Hermsdorf drog ett andetag av lättnad.
— Vart skall du?
— Till Leipzig. Jag skulle hellre vilja komma till Halle, men det vill inte farbror, och i min egenskap av lydig brorson fogar jag mig naturligtvis under hans önskan. Och sedan pratade han så muntert och trevligt, att till och med Hilde glömde sin oro. När han tog avsked, ty han bodde nu såsom alltid annars hos överste Hermsdorf, klängde Hilde sig fast vid hans arm och följde honom ut.
— Det gläder mig, att du inte ska tillbaka till Erlangen, sade hon, ty där var du säkerligen i dåligt sällskap. Det är en verklig lycka, att du kommer bort från det — det är ju så lätt att börja ett nytt liv i en annan stad. Jag är så glad, att du ska till Leipzig.
— Jag också, lilla Trollslända. Till en början var jag riktigt förargad på farbror, men nu inser även jag, att det är till mitt bästa. I Erlangen hade det alltid blivit likadant, men i Leipzig ska jag hålla mig borta från alla nöjen och plugga flitigt.
— Gör det, Hugo. Mamma skulle vara så lycklig, om du bleve som vår goda pappa. Så synd, att du inte studerar medicin.
Följande dag träffades svärmen hemma hos Hilly. Marie hade ursäktat sig med sitt myckna arbete, ty tiden för bröllopet kom allt närmare, och det var mycket, som skulle vara färdigt till dess. Flickorna pratade i ett sträck om bröllopet och arbetade fliligt på den teduk jämte servetter för tolv personer, som de tillsammans skulle skänka Marie. Efter många ivriga rådplägningar hade Hilly tecknat mönstret, som sedan gillats av de andra. En massa blommor, vass och säv var strödd över duken, och mellan blommorna fladdrade trollsländor, bin och humlor, sutto lysmaskar på ljusa blad, myror på späda grässtrån och syrsor under mörka löv. Servetterna voro i stil därmed, med den skillnaden att var och en av dem hade att uppvisa endast ett slags insekter.
Ett tu tre sade Lisbeth:
— Jag stycker, att det vore förskräckligt prosaiskt, om vi helt enkelt lade fram vår originella present på bordet åt Marie. Vi måste ovillkorligen uppföra någonting därtill. Alla instämde med undantag av Hilly, som sänkte sitt lockiga huvud över arbetet för att dölja den rodnad, som steg upp till hennes kinder. Det undgick emellertid ej Lisbeths skarpa blick.
— Vad är det med dig, lilla Syrsa? sade hon. Har du kanske redan författat ett opus? Alla stirrade nyfiket på Hilly, som såg ännu mer förlägen ut.
— Hör du, Hilly, satt du inte och arbetade i går, när jag kom hit? utropade Hilde. Nu kommer jag att tänka på att du hastigt stoppade ned något i sybordslådan!
— Fram med det, lilla Syrsa! Här hjälper det inte att streta emot! sade Lisbeth, i det hon sprang upp och grep Hilly i armen. Marsch in i paradiset, och om du inte följer med godvilligt, så brukar jag våld.
— Men Lisbeth då! Jag försäkrar, att det bara är en riktig smörja, som jag skrivit för mitt eget nöje, försvarade Hilly sig. Skrattande grep Hilde henne under den andra armen, Emmy och Hanna sköto på bakifrån, och på så sätt blev lilla Syrsan under allmänt jubel befordrad in i paradiset.
— Här är musernas bord! utropade Lisbeth och rusade fram till sybordet. Barn, hon har tagit ur nyckeln! Tag ifrån henne den, för hennes opus måste vi ha!
— Nej, hon ger oss den godvilligt och läser upp för oss, vad hon skrivit, inte sant, lilla Syrsa? sade Hanna och strök Hillys blossande kind. Denna drog djupt efter andan. Men kommer ni inte att skratta ut mig? frågade hon skamset. Jag skäms förskräckligt.
— Skadar inte! Hit med dikten bara! sade Lisbeth.
— Vi kommer alldeles säkert inte att skratta åt dig, försäkrade Hanna.
— Jag gör det säkert inte, tillade Emmy. Jag kan så väl sätta mig in i dina känslor, Hilly — det är, som om du skulle uppenbara ditt djupaste inre.
— Bli bara inte sentimental, Kackerlacka! förmanade Lisbeth. Och maka åt dig, så att Hilly kan ta upp sitt »inre» ur sybordslådan.
Nyfiket sågo alla på hur Hilly öppnade lådan och tog fram sitt opus.
— Det är flera blad! jublade Hilde, och Lisbeth nöp i sin förtjusning Emmy i armen och utropade:
— Det blir väldigt stiligt!
⁎
Och nu var det kvällen före bröllopet. Herr
Wegners hotell badade i ett ljushav, och utanför porten
stod samlad en skara nyfikna. Och nu voro alla
gästerna där, och föreställningen kunde börja.
I stora salen fanns en estrad, som nu var prydd med blommor och krukväxter. Maries yngre syster Berta, en näpen backfisch, trädde först fram till brudparet och överlämnade krans och slöja. Marie, som tog sig förtjusande ut i skär klänning och med rosor i det mörka håret, var djupt rörd och slöt systern för ett ögonblick i sina armar. Men syskonbarnen från Lübeck, som föredrogo gladare saker, hade snart förjagat den allvarliga stämningen. Nu kom svärmens lustspel, som blev emottaget med stort bifall. Sedan följde tal och annat och allra sist den lilla pjäs, Hilly författat.
Syrsan var förskräckligt upprörd. Hon hade varit lika ängslig under lustspelet strax förut, men genast övervunnit denna känsla. Men nu — de många människorna — hennes opus, som skulle uppföras — den tanken överväldigade henne.
— Jag tror, jag dör av ångest, anförtrodde hon i en viskning Hilde.
I detsamma gick ridån upp.
Scenen var förvandlad till ett hemtrevligt rum. I mitten stod ett bord, och omkring detta satt hela svärmen med undantag av Emmy och drack kaffe och arbetade på servetterna, som hörde till den bredvid liggande hopvikta teduken. De unga flickorna hade klätt sig i överensstämmelse med sina insektsnamn. Lisbeth var klädd i en brun tyllklänning med ljusa prickar och likadana vingar, och kring midjan bar hon ett skärp, på vilket humlor voro målade. Hanna bar en tunn svart spetsklänning, röda, glänsande vingar med sju svarta prickar och på huvudet en näpen svart spetshatt, översållad med lysmaskar.
Klara hade en röd klänning, översållad med myror, Hilde en smaragdgrön och bruna vingar med vita prickar. Det blonda håret var smyckat med säv, i vilket artificiella trollsländor sutto. Hilly bar en gul blus och en ljusbrun kjol, kring vars fåll voro målade grässtrån, bland vilka syrsor kikade fram. De unga flickorna togo sig så förtjusande ut, att ett sorl av beundran hördes, och sedan lyssnade alla förväntansfullt.
En klocka i rummet på scenen slog fyra. Dörren öppnades, och Emmy, Amiralen, kom in, klädd i urringad svart sammetsklänning, svarta vingar med vita kanter. I det mörka håret lyste röda nejlikor, bland vilka en präktig amiralfjäril satt.
AMIRALEN:
En nyhet, stor och underbar,
Jag kommit att berätta.
Den över torg och gator far,
och över äng och stätta.
(Sätter sig och blickar förnöjt in i de nyfikna, förväntansfulla ansiktena.)
TROLLSLÄNDAN:
Så tala då, vad är det? Fort!
Av undran vi förgås.
MYRAN: (hånfullt)
Det är kanhända inte stort
att tala om, förstås!
AMIRALEN: (häftigt uppfarande)
Du…
LYSMASKEN: (hastigt)
Frid…
HUMLAN:
…i svärmen härska må!
SYRSAN: (bedjande)
Å, Amiral, så tala då!
Vad har du att förtälja?
Hur skall jag be dig, hur förstå
att rätta ordet välja?
AMIRALEN:
Nåväl, så lyssna och begrunda:
En fest man firar nu i dag…
TROLLSLÄNDAN: (ivrigt)
En fest? Du skämtar…
AMIRALEN:
… …Ingalunda!
I biets hus den äger rum;
en bröllopsfest i glättigt lag!
LYSMASKEN:
Av idel häpnad står jag stum!
AMIRALEN:
En brud med krans och slöja…
HUMLAN:
O, Amiral, hur kunde du
med denna nyhet dröja!
SYRSAN:
Hur lyckliga de unga tu!
TROLLSLÄNDAN:
Fort upp, i väg, insekter små,
brudparet strax vi hälsa må!
LYSMASKEN:
Ja, låt oss skynda dem emot,
vår hyllning lägg för deras fot.
HUMLAN: (brummande)
Vad söl, vad dröjsmål och försening!
SYRSAN: (svärmiskt)
Ack, de ha funnit livets mening:
två hjärtans lyckliga förening.
(De taga sina gåvor, duken och servetterna, stiga ned från scenen och ställa upp sig i halvkrets framför brudparet.)
TROLLSLÄNDAN: (framträder och sjunger)
Som en glad och munter fyr
flyr jag över ängen,
skattar utan allt bestyr
blad och blomsterhängen.
Lätt med vinden går min dans
genom skog och hagar.
Blommans doft och solens glans
all min sorg förjagar.
Inte vill jag, kära brud,
dig till sländ-liv råda,
men ett litet enkelt bud
sänder jag er båda:
Sol på äng och sol i sinn'
lindrar mången smärta;
släpp en stråle solsken in
även i ert hjärta.
Vänligt edra blickar då
mot er nästa blänka.
Varje liten blomma må
er en glädje skänka.
MYRAN: (deklamerar)
Ej munterhet endast vår dagliga levnad
med alla dess mödor må smycka,
ej löjet allena kan skänka den trevnad;
men fliten och arbetet trygga din lycka,
ty strävan för hemmet och mödan för härden
förläna din levnad bestående värden.
SYRSAN:
I väggar och vråar,
av mänskorna glömda,
små syrsorna dväljas,
om dagarna gömda.
Den husliga friden
de stilla bevaka
och spela om kvällen,
när brasorna spraka.
Må hemmet dig varda
din borg uti världen;
din lycka bevarar
blott friden vid härden.
AMIRALEN:
Väl härlig är friden vid husliga härden,
av kärlek och endräkt beskärd.
Jag vet dock en lösen att minnas på färden
igenom vår villande värld:
Med Gud! Ty i mörkret, i villo vi fara,
om han ej vårt ljus och vår ledfyr får vara.
HUMLAN:
Välsignelse och lycka
i ert förbund
er Humlan önskar
i denna stund.
Mot framliden blicka
med glättigt mod,
med sol i sinne,
förtröstan god.
(Till bruden:)
Fast ur vår kedja
du träder ut,
jag vill dig bedja:
Nu som förut,
i all din lycka
på svärmen tänk,
och oss som alltid
din vänskap skänk!
LYSMASKEN:
När himlen förmörkas, när dagsljuset flyr,
och skymningen dyster sig sänker,
jag tänder mitt ljus, som tills morgonen gryr,
i mörkret blott klarare blänker.
Så vare det eder i livet… ty ren
och strålande kärleken sprider
i glädje och sorger sitt värmande sken,
i ljusa och skymmande tider.
Ej skyarnas töcken, ej skymningens grå
förmörkar det solvarma, rena
förklarade ljuset i hjärtan två,
dem kärlek och trohet förena.
Medan alla åhörarna ivrigt gåvo sitt bifall till
känna, omfamnade och kysste Marie väninnorna och
tackade dem, förtjust och rörd. Hon kunde inte alls
fatta, att lilla Syrsan författat verserna, och slöt henne
gång på gång i sina armar. Vad Hilly beträffar, så
hade hon helst sprungit och gömt sig, ty alla sade
henne vänliga, erkännsamma ord.
⁎
Följande dag ägde vigseln rum. Kyrkan var vackert
prydd med grönt och vägen upp till altaret beströdd
med blommor. Den unga bruden tog sig rörande
älsklig ut i sin luftiga vita klänning och myrtenkrona,
omgiven av väninnorna, som betraktade henne med
kärlek och deltagande. Alla bådo för henne, då hon
sänkte sitt mörka huvud bredvid brudgummens blonda
till välsignelsen, och bönföllo Gud om en
lyckobringande framtid för det unga paret.