Unga kvinnor/Kapitel 08
← Amys Förödmjukelsens dal |
|
Margret kommer till fåfängans marknad → |
ÅTTONDE KAPITLET.
Hanna möter Apollyon.
— Vart skola ni ta vägen, flickor? frågade Amy, när hon en lördagseftermiddag kom in i deras rum och såg dem göra sig i ordning att gå ut, varvid de sågo så hemlighetsfulla ut, att hon förgicks av nyfikenhet.
— Bry dig inte om det; små barn böra inte vara frågvisa, svarade Hanna med skärpa i tonen.
Det finnes ingenting som i så hög grad sårar vår egenkärlek då vi äro barn, som när någon säger åt oss att vi äro det, och att bli ombedd att »gå din väg, snälla du» är ännu mera tålamodsprövande. Amy brusade upp vid denna förolämpning och beslöt att inom en timme leta ut hemligheten, om hon satte sig i sinnet därpå. Vändande sig till Margret, som aldrig kunde synnerligen länge härda ut med att neka henne något, sade hon smilande:
— Säg mig vart ni skola gå, söta Margret. Du låter mig bestämt följa med, för Betty håller på och pysslar med sina dockor och jag har ingenting att göra och blir så ensam, när ni går bort
— Det är omöjligt, snälla du, då du inte är bjuden, började Margret, men Hanna avbröt henne otåligt och sade:
— Men var då tyst, Margret, annars skämmer du bort alltihop. Du kan inte få följa med, Amy, var därför inte barnslig och låt bli att gnälla.
— Ni skola gå någonstans med Laurie, det vet jag; ni viskade och skrattade tillsammans i soffan i går kväll och tystnade, när jag kom in. Skola ni inte gå ut med honom?
— Jo, det skola vi, men var nu stilla och låt bli att plåga oss längre.
Amy teg, men begagnade i stället sina ögon och såg Margret smyga en solfjäder i fickan.
— Nu vet jag! Nu vet jag! Ni skola gå på teatern och se »De sju slotten»! utropade hon och tillade sedan i bestämd ton: men jag skall också gå med, för mamma har lovat mig att jag skulle få se den, jag har fått mina veckopengar och det var er mening att inte tala om det för mig i rätt tid.
— Hör nu på mig ett ögonblick, Amy, och var en snäll flicka, sade Margret i tröstande ton. Mamma vill inte att du skall gå på teatern den här veckan, därför att dina ögon ännu inte kunna tåla vid det starka ljusskenet. I nästa vecka får du gå tillsammans med Betty och Elsa.
— Men jag tycker inte att det är hälften så roligt som att få följa med er och Laurie. Låt mig gå med. Jag har varit sjuk så länge och suttit instängd hela tiden; jag längtar efter att få roa mig så jag tror att jag dör. Får jag det, Margret? Jag skall vara så snäll sedan, bad Amy och tog på sig den mest inställsamma min hon kunde.
— Skola vi låta henne följa med? Jag tror inte att mamma blir ond för det, bara vi stoppa om henne väl, började Margret.
— Följer Amy med, så stannar jag hemma, och gör jag det, blir Laurie ledsen; och dessutom skulle det vara opassande att släpa Amy med, då han bjudit bara oss. Jag tycker att Amy inte skulle vilja tvinga sig med, då hon inte är bjuden, sade Hanna i barsk ton, ty hon kunde icke förmå sig att falla undan för sin lättretliga syster, när hon själv ville roa sig.
Hannas ton och sätt retade Amy, vilken började taga på sig sina kängor, i det hon i sin bestämdaste ton sade:
— Men nu skall jag följa med; Margret säger att jag får det, och om jag betalar min biljett, så angår det inte Laurie.
— Du kan inte få sitta tillsammans med oss, ty våra platser äro endast för oss, så du måste sitta för dig själv. Följden blir då, att Laurie avstår sin plats åt dig, och det kommer att förstöra hela vårt nöje. Eller också skaffar han dig en plats, men det är opassande, när du inte är bjuden. Du får inte gå ur fläcken, utan stannar vackert hemma, grälade Hanna i ännu ovänligare ton än förut och stack sig i brådskan i ett finger.
Sittande på golvet med den ena kängan påtagen, började Amy gråta och Margret tala förnuft med henne, då Lauries röst hördes nedifrån, varvid de två systrarna skyndade ut, lämnande Amy ensam med sina tårar, ty ibland glömde hon sig och bar sig åt som ett bortskämt barn. I detsamma systrarna och Laurie gingo ut, ropade Amy över trappledstången i hotande ton:
— Det skall du få ångra, Hanna March!
— Prat! svarade Hanna och slog igen porten.
De hade en förtjusande afton, ty »De sju slotten vid Diamantsjön» var en så grann och underbar pjäs man kunde önska. Men trots de lustiga röda tomtarna, de strålande älvorna, de granna prinsarna och prinsessorna, hade det fallit en droppe av bitterhet i Hannas glädjebägare; fedrottningens guldgula lockar påminde henne om Amy, och mellan akterna kunde hon ej låta bli att söka fundera ut vad Amy menat med sitt: »det skall du få ångra». Under sitt levnadslopp hade hon och systern haft många skarpa skärmytslingar med varandra, ty de voro båda häftiga till lynnet och hade mycket lätt för att glömma sig i hettan. Amy retade Hanna, och Hanna gav Amy stickord tillbaka, och ej sällan förekommo scener över vilka de sedan skämdes. Ehuru Hanna var äldre än Amy, hade hon svårare än systern att behärska sig och hon kämpade många hårda strider för att styra sitt hetsiga lynne, vilket litet emellanåt ådrog henne ledsamheter. Hennes misshumör räckte dock sällan länge, och sedan hon ödmjukt erkänt sitt fel, ångrade hon sig uppriktigt och försökte bli bättre. Hennes systrar brukade säga att de nästan tyckte om att hon var häftig ibland, ty sedan blev hon så mild och god som en ängel. Den stackars Hanna gjorde förtvivlade ansträngningar att bli en väluppfostrad flicka, men fienden inom henne var alltid redo att reta upp och besegra henne, och det fordrades flera års verkliga bemödanden innan hon lyckades få bukt med honom.
När Hanna och Margret kommo hem, satt Amy och läste i salongen. Då de inträdde, satte hon genast på sig en förnärmad uppsyn, lyfte ej ögonen från boken och gjorde dem icke en enda fråga. Kanhända skulle nyfikenheten ha besegrat hennes trilska ifall Betty ej varit där och på sin fråga, om de haft roligt, fått till svar en livlig beskrivning av pjäsen. Då Hanna gick upp för att lägga in sin bästa hatt, kastade hon först en blick på byrån, ty när hon och Amy sist drabbat tillsammans, hade systern dragit ut lådorna och strött omkring hennes saker på golvet. Allt var emellertid på sin plats, och sedan Hanna hastigt sett igenom sina lådor och askar, trodde hon att Amy glömt bort hela saken.
Men däri misstog sig Hanna, ty dagen därpå gjorde hon en upptäckt som framkallade en storm. Då Margret, Betty och Amy på kvällen sutto tillsammans, störtade Hanna i högsta grad upprörd in i rummet och frågade med andan i halsen:
— Har någon av er tagit min novell?
Margret och Betty svarade genast nej och sågo förvånade ut. Amy göt olja på elden genom att ej giva något svar. Hanna såg hur hon rodnade och stod blixtsnabbt bredvid henne, utbristande:
— Amy, du har den?
— Nej, jag har den inte.
— Då vet du var den är?
— Nej, det vet jag inte heller.
— Det är inte sant! skrek Hanna, fattande systern i armarna, och betraktade henne med blickar, som skulle kunnat skrämma även ett modigare barn än Amy.
— Jo, det är det! Jag har den inte och vet inte var den är och bryr mig inte om det heller.
— Du vet det, och jag råder dig att genast tala om var du gjort av den, ty annars skall jag nog tvinga dig, sade Hanna och ruskade henne något omilt.
— Gorma så mycket du behagar, men din dumma gamla historia ser du aldrig mer! utbrast Amy, som nu blev het.
— Varför inte!
— Jag har bränt upp den.
— Vad! Min lilla bok, som jag tycker så mycket om, som jag arbetat så flitigt på och tänkte få färdig innan pappa kommer hem? Har du verkligen bränt upp den? frågade Hanna och blev kritvit i ansiktet, under det hennes ögon gnistrade och hennes händer konvulsiviskt omslöto Amys armar.
— Ja, det har jag! Jag sade ju att jag skulle betala dig för din elakhet i går kväll, och jag har …
Amy hann ej längre, ty Hannas häftiga lynne överväldigade henne: hon skakade Amy, så att tänderna skallrade på henne och utropade, utom sig av sorg och vrede:
— Eländiga, usla människa! Jag kan aldrig skriva om den och jag skall aldrig förlåta dig det så länge jag lever.
Margret skyndade till för att skydda Amy och Betty för att lugna Hanna, men denna kunde ej styra sig längre, och efter att till avsked ha givit systern en örfil, störtade hon ut ur rummet och upp på vinden till den gamla soffan, där hon utkämpade striden med sig själv.
Stormen saktade sig då fru March kom hem, och sedan hon fått veta vad som hänt, lyckades hon bringa Amy därhän, att hon insåg hur stor orätt hon tillfogat systern. Den uppbrända boken var Hannas stolthet och betraktades av familjen såsom ett litterärt skott, vilket lovade mycket. Den innehöll bara ett halvt dussin små fesagor, men Hanna hade arbetat på dem med största intresse och nedlagt hela sin själ i den förhoppningen att hon skulle kunna få sitt arbete tryckt. Hon hade kort förut renskrivit de små berättelserna med mycken omsorg och förstört de gamla manuskripten, så att Amys brasa omintetgjorde systerns älsklingsarbete under flera år. För andra kunde kanske Hannas förlust förefalla obetydlig, men i hennes egna ögon var det en förfärlig olycka, och hon kände att den aldrig skulle kunna ersättas henne. Betty sörjde lika mycket som om en av kattungarna sprungit bort och Margret vägrade denna gång att försvara sin kelgris; fru March såg allvarsam och sorgsen ut, och Amy kände att ingen skulle kunna hålla av henne lika mycket som förr innan hon bett om förlåtelse för vad hon gjort och vilket hon nu mer än någon annan önskade varit ogjort.
Då det ringde till tedags, kom Hanna ned, men såg så uppretad och otillgänglig ut, att Amy alldeles tappade modet, då hon bönfallande sade:
— Var snäll och förlåt mig, Hanna; jag är mycket, mycket ledsen över vad jag gjort.
— Jag förlåter dig aldrig, ljöd Hannas bittra svar, och från den stunden var det såsom om Amy ej funnits till för henne.
Ingen talade om det skedda — ej ens fru March — ty alla visste av erfarenhet att det tjänade till ingenting att spilla några ord på Hanna då hon var vid sådant lynne som nu, och det bästa man kunde göra var att avvakta något gynnsamt tillfälle, då Hannas godhjärtade natur åter vaknade och läkte såret. Denna afton var långtifrån angenäm, ty ehuru man satt och sydde som vanligt och fru March läste högt ur Fr. Bremers, Scotts och Edgeworths arbeten, fattades likväl någonting och hemtrevnaden var störd. Detta kände man ännu mer, när den vanliga sångtiden var inne, ty Betty kunde endast spela, Hanna stod stum som en sten och även Amy teg, så att Margret och fru March fingo sjunga ensamma. Men fastän dessa försökte göra det lika glatt som om de varit lärkor, tycktes de flöjtlika rösterna ej vilja stämma överens så bra som vanligt och alla kände sig förstämda.
Då fru March med den sedvanliga kyssen tog god natt av Hanna, viskade hon i hennes öra:
— Mitt barn, låt inte solen gå ned över eder vrede: förlåt varandra, hjälp varandra och börja ett nytt liv i morgon.
Hanna erfor ett behov av att luta sitt huvud mot moderns bröst och där gråta bort all sin sorg och bitterhet; men tårar voro ju en omanlig svaghet och hon kände sig så djupt förorättad att hon ej ännu kunde skänka Amy sin fullständiga förlåtelse. Därför strävade hon emot, skakade på huvudet och sade i bitter ton, emedan Amy lyssnade:
— Det var avskyvärt gjort, och hon förtjänar inte att förlåtas.
Efter dessa ord gick hon till vila, men i flickornas rum hördes intet glatt och förtroligt samspråk den kvällen.
Amy var mycket förbittrad över att hennes fredsunderhandlingar blivit tillbakavisade och började önska att hon ej förödmjukat sig själv, känna sig än mer förorättad än förut och yvas över att hon var bättre än Hanna, då hon velat en försoning; och på det sättet blev hennes lynne ännu värre. Följande morgon såg Hanna fortfarande ut som ett åskmoln och allt gick bakvänt hela dagen; hon tappade sin kära bulle i en smutshög på gatan, faster March hade fått en nervattack, Margret var tankfull, Betty ville se sorgsen och grubblande ut när hon kom hem, och Amy lät litet emellanåt undfalla sig ett och annat stickord om folk som alltid talade om att vara goda och likväl aldrig ville bjuda till, när andra föregingo dem med gott exempel.
— Alla därhemma äro så otäcka, jag vill gå till Laurie och åka skridskor med honom. Han är alltid vänlig och glad och sätter mig nog i gott lynne igen, det vet jag, sade Hanna för sig själv och gick ut.
Amy hörde huru skridskorna slogo mot varandra och såg ut genom fönstret, varvid hon otåligt utbrast:
— Där går hon nu. Hon hade ändå lovat att jag skulle få följa med nästa gång, för vi få inte någon is mer i år. Men man kan inte begära av en sådan där ohyfsad argbigga att hon skulle taga mig med sig.
— Säg inte så; du har varit mycket elak; och det är svårt för Hanna att försona sig med förlusten av sin dyrbara lilla bok, men jag tror att hon förlåter dig nu, om du ber henne i det rätta ögonblicket, sade Margret. Gå efter dem; säg ingenting förrän Hanna återkommit på gott humör, passa då på och kyss henne eller visa dig vänlig på något annat sätt, och jag är säker om att ni skola bli lika goda vänner som förut.
— Jag skall försöka, sade Amy, som tyckte om Margrets råd, och sedan hon gjort sig i ordning i en handvändning, skyndade hon efter de båda vännerna, som hon såg försvinna bakom en kulle.
Det var ej långt till floden, men Laurie och Hanna voro där innan Amy hunnit upp dem. Hanna såg Amy komma och vände genast ryggen till, men Laurie märkte henne icke, ty han åkte längs stranden och hade hela sin uppmärksamhet fäst på den knakande isen, ty kylan hade slagit sig och efterföljts av blidväder.
— Jag skall åka fram till den första kröken och se efter om allt är klart innan vi sätta i väg, hörde Amy honom säga då han ilade bort, lik en liten ryss i sin skinnkantade kavaj och pälsmössa.
Hanna hörde hur den andfådda Amy stampade med fötterna och blåste i fingrarna bakom henne, medan hon försökte sätta på sig skridskorna, men hon låtsades ej märka henne utan åkte i sicksack nedåt floden, kännande ett slags olycksalig bitter tillfredsställelse över sin systers belägenhet. Hanna hade blåst under sin hatfulla sinnesstämning tills vredens låga slutligen flammade upp och blev allt större inom henne samt överväldigade henne, såsom onda tankar och känslor alltid göra, såvida de ej genast drivas på flykten. Då Laurie svängde om krökningen, ropade han tillbaka:
— Håll nära stranden, det är inte säkert i mitten!
Hanna hörde hans ord, med Amy som snavade i detsamma, uppfattade dem icke. Hanna kastade en blick bakom sig, och den lilla demon hon hyste i sitt bröst viskade till henne: Det gör detsamma om hon hörde det eller ej, låt henne sköta sig själv.
Laurie hade försvunnit bakom kröken, Hanna var just där och Amy långt efter, närmande sig den svagare isen i flodens mitt. Hanna stannade för ett ögonblick, ty hon kände sig beklämd om hjärtat; därefter beslöt hon att åka vidare, men det var någonting som höll tillbaka och kom henne att vända sig om just i lagom tid att få se den svaga isen brista och Amy med uppsträckta händer störta ned i en vak med ett skri, som kom Hannas hjärta att stanna av förskräckelse. Hon försökte ropa på Laurie, men rösten svek henne, hon ville ila till systern, men hennes fötter tycktes ha mistat sin rörelseförmåga, och hon stod där nu orörlig och med förskräckelsen målad i sitt ansikte stirrande på Amys i det mörka vattnet simmande blå luva. Någonting susade blixtsnabbt förbi henne, och hon hörde Laurie utropa:
— Skaffa en stör! Fort, fort!
Hanna kunde efteråt aldrig erinra sig hur hon gjorde detta; men under de följande få minuterna lydde hon blint och liksom en maskin de befallningar som gåvos henne av Laurie, vilken bevarade hela sin självbehärskning och som, liggande raklång på isen, höll Amy uppe med sina armar tills Hanna kom springande med en stör från närmaste gärdesgård och de tillsammans lyckades draga upp Amy, vilken var mera rädd än skadad.
— Nu måste vi skynda oss hem med henne så fort vi kunna. Kasta om henne era ytterkläder, Hanna, medan jag spänner av henne de olycksaliga skridskorna! utbrast Laurie, i det han svepte sin kavaj omkring Amy och därpå slet upp skridskoremmarna, vilka aldrig synts honom så retfulla som nu.
Därpå ilade de hemåt med den skälvande, av vatten drypande och gråtande Amy, och sedan den första uppståndelsen lagt sig något, lade man henne, insvept i filtar, till sängs framför en stor brasa, varpå hon somnade. Under detta hade Hanna knappt sagt ett enda ord utan blott sprungit omkring, nästan vild, med trasig klänning och händerna sönderrivna av isen och stören samt håret upplöst. Sedan Amy somnat, allt var tyst och fru March satt sig bredvid sin dotters säng, bad modern Hanna komma till sig och började förbinda hennes illa medfarna händer.
— Är mamma säker på att hon är utom all fara? frågade Hanna viskande och betraktade med ångerfulla blickar det guldlockiga huvudet, som hade varit nära att för alltid försvinna under den bedrägliga isen.
— Fullkomligt, mitt barn, hon har inte blivit skadad, inte ens förkyld, tror jag. Det var snällt gjort av dig att svepa om Amy och föra henne hem så raskt, svarade modern ömt.
— Laurie gjorde allt — jag bara lät henne gå. Mamma, om Amy dör, är det mitt fel, sade Hanna, i det hon sjönk ned på knä bredvid sängen och under en störtflod av ångerns tårar berättade allt vad som hänt, strängt klandrande sin egen hårdhet och under snyftningar framstammande sin tacksamhet över att ha blivit skonad från det straff, som borde ha drabbat henne.
— Det är mitt rysliga lynne som är orsaken till allt! Jag försöker att behärska det och tror mig ha lyckats, men ändå bryter det nu ut värre än någonsin förut. Ack, mamma, vad skall jag göra? Vad skall jag göra? utropade den stackars Hanna förtvivlad.
— Vaka och bed, mitt barn; förtröttas icke i din strävan och tänk aldrig att det är omöjligt att besegra ditt fel, sade fru March, och drog den upprörda flickans huvud till sitt bröst samt kysste de tårdränkta kinderna så ömt, att Hanna grät ännu mer än förut.
— Mamma, du vet inte, du kan inte gissa hur illa det står till med mig! Det förefaller mig alldeles som om jag inte kan göra någonting, då mitt häftiga lynne kommer över mig. Jag blir så vild, att jag skulle kunna göra någon illa och glädja mig åt det. Jag är rädd att jag endera dagen gör någonting förfärligt, blir förlorad för hela livet och kommer alla människor att avsky mig. Ack, mamma, hjälp mig, hjälp mig!
— Ja, mitt barn, det skall jag. Gråt inte så bittert utan kom alltid ihåg denna dag och föresätt dig av hela din själ att aldrig skaffa dig en likadan. Min älskade Hanna, vi ha alla våra frestelser, några mycket starkare än dina, och ofta behöva vi all vår kraft att besegra dem. Du tycker att ingen i hela världen kan ha ett värre lynne än du, men också jag har varit i samma belägenhet.
— Du, mamma? Hur kan det vara möjligt, du är ju aldrig häftig av dig! utbrast Hanna och glömde för ögonblickets överraskning sina samvetskval.
— Jag har försökt kuva mitt lynne under fyrtio år och lyckats däri endast genom ett ständigt aktgivande därpå. Det går nästan ingen dag förbi utan att jag blir häftig, men jag har lärt mig att inte visa det, och ännu hoppas jag kunna lära mig att aldrig bli ond, fastän jag kanhända behöver ytterligare fyrtio år på mig.
Det tålamod och den ödmjukhet Hanna läste i den älskade moderns ansikte verkade mera på henne än de visaste förmaningar, de strängaste förebråelser. Hon kände sig genast tröstad av det deltagande och förtroende som visats henne; därigenom att Hanna nu visste att hennes moder hade samma fel som hon själv och försökte i grund övervinna det, blev det henne lättare att besegra sitt och hon stärktes i sitt beslut att söka bliva fri därifrån, ehuru fyrtio år tycktes den femtonåriga flickan vara en alltför lång tid att vaka och bedja.
— Mamma, är du ond, när du pressar ihop läpparna och går ut ur rummet, då faster March grälar eller man plågar dig? frågade Hanna, som nu kände sig vara modern närmare och kärare än någonsin förut.
— Ja, jag har lärt mig att hålla tillbaka de häftiga ord, som vilja tränga över mina läppar, och när jag känner att de äro nära att bryta sig fram mot min vilja, avlägsnar jag mig genast och ger mig själv en liten läxa därför att jag är så svag och eländig, svarade fru March och fäste upp Hannas oordnade hår.
— Men, mamma, hur har du lärt dig att behärska dig så? Det är det värsta för mig, ty stygga ord undfalla mig innan jag vet av det, och ju mer jag säger, desto värre blir jag, tills det slutligen gläder mig att såra andra och säga elaka saker. Säg mig, hur bär du dig åt, mamma?
— Min kära mor brukade hjälpa mig —
— Liksom du gör med oss, avbröt henne Hanna med en tacksam kyss.
— Men jag förlorade henne när jag var litet äldre än du nu är och måste under åratal fortsätta kampen ensam, ty jag var för stolt att bekänna min svaghet för någon annan. Då hade jag svåra dagar, Hanna, och fällde många bittra tårar över mina fel, ty trots alla mina ansträngningar, tyckte jag mig aldrig bliva bättre. Då lärde jag känna din far och kände mig därvid så lycklig, att det tycktes mig vara helt lätt att bli god. Men med tiden, sedan jag fått fyra små barn omkring mig och då vi även därtill blivit fattiga, började åter den gamla striden, ty av naturen var jag inte tålig och det gick mig djupt till sinnes att behöva se mina barn sakna något.
— Stackars mamma, vem hjälpte dig då?
— Din far, Hanna. Han mister aldrig tålamodet — aldrig misströstar eller klagar han, utan hoppas, arbetar och väntar alltid så troget, att man blyges att handla annorlunda vid sidan av honom. Han tröstade och hjälpte mig samt visade att jag måste försöka själv skaffa mig alla de dygder jag ville att mina små flickor en gång skulle äga, ty jag var ju den som borde föregå dem med goda exempel. Det var lättare för mig att kämpa för er skull än för min egen; en förskräckt eller förvånad blick från någon av er när jag for ut i hårda ord var för mig en kraftigare förebråelse än några ord kunde vara; och mina barns kärlek, vördnad och förtroende voro den bästa belöning jag kunde få för mina ansträngningar att bliva den kvinna som jag önskade i framtiden se mina små flickor likna.
— Ack, mamma, kunde jag bara en gång bli hälften så god som du, så skulle jag vara nöjd, sade Hanna gråtande och mycket rörd.
— Jag hoppas du skall bli mycket bättre, mitt barn, men du måste vara på din vakt mot fienden inom dig själv, så att det inte må gå dig illa och du blir olycklig för hela livet. Du har fått en varning, kom ihåg den och sök av alla krafter att behärska ditt lättretliga lynne, innan det bereder dig större sorg och bekymmer än du lidit i dag.
— Jag vill försöka, mamma, jag skall allvarligt försöka. Men du måste hjälpa mig, påminn mig och håll mig tillbaka, när jag är på väg att glömma mig. Jag minns hur pappa ibland lade fingret på läpparna och betraktade mamma med mycket vänliga men allvarsamma blickar, och då pressade du alltid ihop läpparna och gick ut. Gjorde han inte så för att varna dig? frågade Hanna milt.
— Jo, så var det. Jag bad honom att han skulle hjälpa mig på det sättet, och han glömde det aldrig, utan kom mig genom denna lilla gest och sin vänliga blick att hålla inne många hårda ord.
Hanna såg att hennes mors ögon fylldes med tårar och att hennes läppar darrade medan hon talade, och fruktande att hon sagt för mycket, viskade hon ängsligt:
— Var det kanhända orätt gjort av mig, mamma, att jag bad dig tala om det? Det var inte min mening att vara näsvis mot dig, men det är så lugnande att få säga dig, allt vad jag tänker, och jag känner mig så trygg och lycklig här hos dig.
— Mitt barn, säg vad du vill åt din mor, ty det är min största lycka och stolthet att känna att mina flickor hysa förtroende för mig och veta hur högt jag älskar dem.
— Jag trodde att jag hade bedrövat dig.
— Nej, mitt barn, men när jag kom att tala om pappa, erinrade jag mig hur mycket jag saknar honom, hur mycket jag har honom att tacka för och hur tåligt jag bör vänta och söka åt honom bevara hans små döttrar goda och obesmittade av synd och flärd.
— Men ändå uppmanade du honom att resa, mamma, och grät inte när han for, och inte heller beklagar du dig och tycks inte behöva någon tröst, sade Hanna undrande.
— Jag gav vad jag ägde bäst åt det kära fäderneslandet och återhöll mina tårar tills han var borta. Varför skulle jag beklaga mig, när vi båda endast gjorde vår plikt och säkert bli ännu lyckligare, när han kommer hem? Om jag inte synes behöva någon tröst, så är det därför att jag har en bättre tröst än pappa som tröstar och uppehåller mig. Mitt barn, snart börjar livets vedermödor och frestelser möta dig, och de skola bliva många, men du skall besegra dem alla, om du lär dig känna vår himmelske Faders ömhet och makt, så som du nu känner din jordiske faders. Ju mer du älskar och förtröstar på Honom, desto närmare skall du känna dig vara Honom och desto mindre skall du bli beroende av mänsklig visdom och makt. Hans kärlek förtröttas och växlar aldrig, tages aldrig från dig, utan kan bliva källan till ett långt livs frid, lycka och sällhet. Tro därpå av hjärtat och gå till Gud med dina små bekymmer och förhoppningar, synder och sorger lika förtroendefullt som du nu sluter dig till din mor.
Hannas enda svar var att hon tryckte sig hårt till sin moder, och under den tystnad som nu följde uppsände hon, utan ord, den uppriktigaste bön som någonsin kommit över hennes läppar, ty i denna sorgliga men likväl lyckliga stund hade hon erfarit icke blott samvetskvalens och förtvivlans bitterhet utan även den ljuva känslan av att förneka och rannsaka sig själv, och stödd av sin moders hand hade hon kommit närmare den vän som omfattar varje barn med en kärlek starkare än någon faders, ömmare än någon moders.
Amy gjorde nu en rörelse och suckade i sömnen, och liksom ivrig att genast börja försona sitt fel, såg Hanna upp med ett uttryck i ansiktet som aldrig förr synts däri.
— Jag har låtit solen gå ner över min vrede, jag ville inte förlåta henne, och hade inte Laurie funnits, skulle det varit för sent i dag! Hur kunde jag vara så usel? sade Hanna halvhögt, då hon böjde sig ned över sin syster och sakta strök hennes på huvudkudden utslagna, våta hår.
Liksom Amy hört systerns ord, öppnade hon ögonen och sträckte ut armarna, varvid över hennes läppar spelade ett leende, som trängde djupt in i Hannas hjärta. Ej ett enda ord växlades, men de höllo varandra hårt omfamnade, trots filtarna, och allt var förlåtet och glömt i en hjärtlig kyss.