Unga kvinnor/Kapitel 09

←  Hanna möter Apollyon

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Margret kommer till fåfängans marknad

P. K. och P. S.  →

NIONDE KAPITLET.
Margret kommer till fåfängans marknad.

— Jag tror det var det bästa som skedde att barnen hos Kings fingo mässlingen just nu, sade Margret en aprildag, medan hon, omgiven av sina systrar, höll på att packa kappsäcken.

— Och så snällt av Annie Moffat att inte glömma bort sitt löfte. Att få roa sig i fjorton dagar, det blir riktigt festligt, inföll Hanna och såg ut som en väderkvarn med sina långa armar då hon lade ihop några klänningar.

— Och så vackert väder sen, jag riktigt gläder mig på dina vägnar! tillade Betty, som var sysselsatt med att i sin bästa ask lägga in band att ha om halsen och i håret, vilka hon lånat systern den utomordentliga tilldragelsen till ära.

— Ack, den som finge resa bort för att roa sig och sätta på sig de där vackra sakerna, sade Amy med munnen full av knappnålar, under det hon med en artists smak lade sin sista hand vid sin systers krage.

— Jag ville så gärna att vi kunde få fara allesammans, men då så inte kan ske, så skall jag lägga på minnet alla mina äventyr och berätta dem för er när jag kommer hem. Det är det minsta jag kan göra, då ni varit så snälla och lånat mig vad jag behövt och hjälpt mig att bli färdig, sade Margret och kastade över rummet en blick på den ganska enkla utstyrseln, vilken hon tyckte vara riktigt fin.

— Vad har mamma givit dig ur skattkammarskrinet? frågade Amy, som icke varit med vid öppnandet av ett skrin av cederträ, vari fru March från forna lyckligare dagar förvarade några få återstoder, vilka hon ämnade giva sina döttrar när tiden var inne.

— Ett par silkesstrumpor, den här vackert utskurna solfjädern och ett sött blått skärp. Jag bad att få den violetta sidenklänningen, men då vi inte haft tid att göra om den, måste jag nöja mig med min gamla tarlatan.

— Den kommer att taga sig bra ut över min nya muslinskjol, och skärpet passar bra tillsammans med den. Det var skada att jag haft sönder mitt korallarmband, annars skulle du fått det också, sade Hanna, som gärna gav och lånade bort vad hon hade, men vars saker vanligtvis voro för illa åtgångna att kunna begagnas.

— I skattkammarskrinet finnes också några gammalmodiga vackra pärlor, men mamma säger att naturliga blommor äro den vackraste prydnaden för en ung flicka, och Laurie har lovat att skicka mig så många jag behöver, svarade Margret. Låt mig se nu: där har jag min nya grå promenaddräkt — böj upp fjädern litet på hatten — och där min popelinsklänning att ha om söndagarna och på mindre bjudningar — den ser något för tung ut att begagna på våren, eller hur? — den violetta sidenklänningen skulle ändå varit bra söt!

— Det gör detsamma; du har den vita tarlatansklänningen för de stora kalasen och ser alltid ut som en ängel i den, sade Amy och betraktade med lystna blickar den lilla samlingen av grannlåter, som hon var förtjust i.

— Den är inte låghalsad och släpar inte nog, men den är bra ändå. Min blå vända och upputsade vardagsklänning ser så bra ut som om den vore spritt ny. Min sidenväska är rysligt omodern och min hatt är inte likadan som Sallys. Jag har inte velat säga något, men jag är inte alls nöjd med min parasoll. Jag bad mamma att få en svart med vitt handtag, men hon glömde bort det och köpte en grön med ett fult gulaktigt. Den är stark och snygg, så att jag inte kan klaga, men jag känner på mig att jag kommer att skämmas över den bredvid Annies av siden och med förgylld knapp, sade Margret suckande och kastade en mycket missbelåten blick på den lilla parasollen.

— Byt den då, rådde Hanna.

— Det skulle vara dumt och bara göra mamma ledsen, då hon gjort sig så mycket besvär med att skaffa vad jag behövt. Det är dumt av mig att tala om det, men jag kan inte låta bli att tänka på det. Men så har jag i stället mina silkesstrumpor och två par vackra handskar. Du är bra snäll, Hanna, som lånar mig dina. Jag tycker mig vara riktigt rik och fin med två nya par och de gamla tvättade att ha till vardags, förklarade Margret och kastade en belåten blick i handskasken.

— Annie Moffat har blå och genombrutna kanter på sina nattmössor; vill du inte göra några sådana på mina? frågade hon, då Betty kom in med en packe nattmössor av snövit muslin, vilka Elsa nyss strukit.

— Nej, det vill jag inte, ty då skulle de bli för fina och inte passa tillsammans med din enkla nattdräkt, och dessutom bör fattigt folk inte styra ut sig! menade Hanna i bestämd ton.

— Jag undrar om jag någonsin skall bli så lycklig att få ha riktiga spetsar på mina kläder och broderade nattmössor? yttrade Margret otåligt.

— Först sade du att du inte önskade någonting högre än att få fara och hälsa på Annie Moffat, anmärkte Betty på sitt lugna sätt.

— Ja, det gjorde jag! Nåja, jag är lycklig och vill inte klaga, men man vill bestämt ha mer ju mer man får, eller hur? Så där ja, nu är allt nerpackat utom min balklänning, vilken jag skall be mamma lägga ner, sade Margret med ljusnande ansikte och vände ögonen från den halvfyllda kappsäcken till den nystrukna och lagade vita tarlatansklänningen, vilken hon med viktig min kallade sin baldräkt.

Den följande dagen var det vackert väder och Margret for så bort för att roa sig på fjorton dagar. Det var nästan mot sin vilja fru March givit sitt bifall härtill, emedan hon fruktade att dottern skulle komma hem missbelåtnare än då hon for. Men Margret hade bett så enträget, Sally hade lovat att se väl efter henne och en liten förströelse efter den arbetsamma vintern hade varit så lockande för den unga flickan att modern slutligen gav sitt samtycke, att Margret skulle få fara och för första gången se något av sällskapslivet.

I Moffatska familjen levdes mycket fint, och den anspråkslösa Margret blev i början litet häpen över den lyx som härskade i huset och dess invånares elegans. Men de voro vänliga människor, trots det fåfänga liv de förde, och gjorde snart sin gäst hemmastadd hos sig. Måhända fann Margret, utan att veta hur det kom sig, att de ej voro så synnerligen bildade och att all den yttre glans varmed de omgåvo sig inte kunde fullkomligt dölja deras karaktär av vardagsmänniskor i ordets egentliga bemärkelse. Det var obestridligen roligt att äta vid ett fint bord, att åka i en präktig vagn, gå i fina klänningar varenda dag och knappt tänka på någonting annat än att roa sig. Det var fullkomligt i Margrets smak, och snart började hon sig själv ovetande tillägna sig sin omgivnings sätt och uttryck, att taga på sig små behagsjuka miner, begagna franska ord, bränna sig i håret, ringa ur sina klänningar och tala om moder så gott hon kunde. Ju mer hon såg Annie Moffats vackra saker, desto livligare blev hennes önskan att själv ha likadana, och hon suckade över att ödet ej gjort henne rik. Hemmet föreföll henne nu torftigt och otrevligt när hon tänkte på det, det syntes henne mera påkostande att arbeta än förut, och hon tyckte sig vara en mycket fattig och vanlottad flicka, trots sina nya handskar och silkesstrumpor.

Hon fick dock icke mycken tid övrig att gräma sig, ty husets tre unga döttrar voro fullt upptagna med att roa sig. De åkte ut för att göra uppköp, promenerade, redo och gjorde visiter hela dagen; foro på operan och teatern samt fördrevo tiden på annat sätt tills man gick till vila, ty Annie hade många vänner och visste hur hon skulle roa dem. Hennes äldre systrar voro mycket eleganta unga damer och en av dem var förlovad, vilket var ofantligt intressant och romantiskt, tyckte Margret. Herr Moffat var en frodig och godmodig gammal herre, som kände hennes far, och fru Moffat en korpulent och godlynt gammal dam, vilken liksom sin dotter fattade mycket intresse för Margret. Alla fjäsade med henne, och »Tusensköna» — så kallades Margret här — var på god väg att bliva alldeles bortkollrad.

När man en afton skulle kläda sig till en liten bjudning, fann Margret att popelinsklänningen dugde icke alls, ty de andra flickorna skulle ha florsklänningar och gjorde sig mycket fina, och så tog hon fram sin tarlatansklänning, vilken såg mera urblekt och sliten ut nu än någonsin, isynnerhet bredvid Sallys nya florsklänning. Margret märkte att flickorna sågo på hennes tarlatansklänning och sedan på varandra, och hennes kinder började blossa, ty trots sin veka natur var hon dock mycket stolt. Ingen sade ett ord om hennes klänning, men Sally erbjöd sig att kläda henne i håret, Annie att fästa skärpet och Bella, den förlovade systern, berömde hennes vita armar, men i all denna vänlighet såg Margret endast medömkan över hennes fattigdom och hon kände sig helt beklämd då hon stod där för sig själv, under det de andra skrattade och pratade samt flögo omkring såsom fjärilar. Just då Margrets plågsamma sinnesstämning höll på att bliva nästan olidlig kom en kammarjungfru in med en ask levande blommor. Innan hon hann säga ett ord, hade Annie ryckt av locket, och alla gåvo nu luft åt sin förtjusning då de fingo se de i asken liggande vackra rosorna och andra blommorna.

— Det är åt Bella naturligtvis. Georg skickar henne alltid blommor, men de äro förtjusande, utbrast Annie och gjorde en knyck på nacken.

— Det är till fröken March, sade karlen som burit hit asken, och här är ett brev, tillade kammarjungfrun och räckte Margret en biljett.

— Så roligt! Från vem komma blommorna? Jag visste inte att du har fästman! utropade flickorna, som svärmade omkring Margret, i högsta grad nyfikna och förvånade.

— Brevet är från mamma och blommorna från Laurie, svarade Margret okonstlat, som blev mycket glad över att han icke glömt bort henne.

— Å, verkligen! sade Annie med en skälmaktig blick, då Margret smög ned brevet i fickan såsom ett slags talisman mot avund, fåfänga och falsk stolthet, ty de få kärleksfulla orden hade gjort henne gott och de vackra blommorna satte henne åter på gott humör.

Kännande sig nästan lycklig igen, valde Margret åt sig själv några törnrosor och litet grönt samt band raskt av återstoden buketter åt flickorna att sätta i bröstet, håret och på klänningen. Härvid utdelade hon sina små gåvor så vänligt, att Klara, den äldsta systern, påstod henne vara »den sötaste lilla varelse hon någonsin sett» och alla de andra voro förtjusta över hennes lilla vänlighetsbetygelse mot dem. Hur det var, hade Margrets nedslagenhet försvunnit efter denna tilldragelse, och när de andra flickorna gingo för att visa sig för fru Moffat, såg Margret i spegeln ett lyckligt, glädjestrålande ansikte, då hon satte blommorna i sitt böljande hår och på klänningen, vilken nu ej längre föreföll henne så tarvlig.

Margret hade ofantligt roligt den aftonen, ty hon dansade av hjärtans lust, alla voro mycket vänliga mot henne och hon fick höra många artigheter. Annie bad henne sjunga, och någon sade att hon hade en utmärkt vacker röst. Major Lincoln frågade vem den friska lilla flickan med de vackra ögonen var, och herr Moffat skulle ovillkorligen dansa med henne, emedan »hon inte var sömnig utan hade något vårfriskt hos sig», som han uttryckte sig. Sålunda hade Margret på det hela taget rätt roligt tills hon kom att bliva en ofrivillig åhörare av ett samtal, som upprörde henne i högsta grad. Just då hon satt i orangeriet och väntade på att hennes kavaljer skulle komma med litet glass, hörde hon någon i närheten av orangeriväggen fråga:

— Hur gammal är han?

— Sexton eller sjutton år, skulle jag tro, svarade en annan.

— Det skulle vara någonting för en av de där flickorna, eller hur? Sally säger att de äro mycket intima vänner nu och att den gamle herrn är alldeles tokig i dem.

— Fru M. har allt sina planer, tror jag, och det blir ingen konst för henne att spela sina kort väl, då hon har god tid på sig. Det syns tydligt att flickan ännu inte har sina tankar åt det hållet, sade fru Moffat.

— Det var en liten nödlögn att mamma skrivit brevet, och hon rodnade så vackert kantänka, när blommorna kom. Stackars flicka! Hon skulle vara mycket söt, om hon blivit uppfostrad i ett annat hem. Tror ni att hon skulle bli stött, om vi erbjöd oss att låna henne en klänning tills om torsdag? frågade en annan röst.

— Hon är stolt av sig, men jag tror inte att hon skulle taga illa upp det, ty den sjaskiga tarlatansklänningen är allt vad hon har. Den blir väl litet söndersliten i kväll, och då få vi en god förevändning för att erbjuda en annan.

— Vi skola göra vårt bästa. Jag skall bjuda hit unge herr Laurie såsom en artighet mot henne, och så få vi litet att ha roligt åt.

Då Margrets kavaljer kom med glassen, såg han henne blossande i ansiktet och något upprörd. Hon var stolt, vilket kom henne väl till pass nu, ty stoltheten hjälpte henne att dölja den harm och avsmak hon kände över vad hon hört, ty så oskyldig och omisstänksam hon än var, kunde hon likväl ej undgå att förstå andemeningen i sina vänners prat. Hon försökte glömma vad hon hört men kunde det icke och upprepade beständigt för sig själv: »Fru M. har sina planer,» »det var en liten nödlögn att mamma», och den »sjaskiga tarlatansklänningen», tills hon var nära att brista ut i tårar och fara hem för att omtala allt och bedja om råd. Men då det var omöjligt, gjorde hon sitt bästa att se glad ut, och fast hon var nästan förtvivlad, lyckades henne detta så väl, att ingen kunde ana hur mycken ansträngning det kostade henne. Margret var mycket belåten när alla farit sin väg och hon låg i fred i sin säng, där hon kunde undra, grubbla och fundera tills hennes huvud värkte och hennes heta kindben avkylts genom många tårar. De dumma, ehuru välmenande orden hade avslöjat en ny värld för Margret, och det var mycket som störde friden i hennes gamla värld, där hon hittills levat så lycklig såsom barn. Hennes oskyldiga vänskap för Laurie hade blivit grumlad genom det enfaldiga samtal som hon råkat få höra; hennes tillit till modern hade blivit något rubbad genom vad fru Moffat pratat om hennes egennyttiga planer. Det var en dam som dömde alla andra människor efter sig själv. Detta hade till följd att Margret beslöt vara nöjd med den gamla klänningen såsom passande för en fattig mans dotter, ett beslut som även framkallats genom den överflödiga medömkan som visats henne av de andra flickorna, vilka ansågo en något begagnad klänning såsom en av de största olyckor under solen.

Den stackars Margret hade en orolig natt och steg upp med matta ögon, olycklig, halvt förbittrad på sina väninnor och halvt missnöjd med sig själv, därför att hon icke sagt rent ut hur saken förhöll sig och så ställt allt till rätta. Alla sovo länge på morgonen, och det var redan middag innan flickorna kommo sig för att göra någonting. — I väninnornas sätt låg någonting som genast föll Margret i ögonen: de visade henne mycket större uppmärksamhet än förut, tyckte hon, intresserade sig på det livligaste för vad hon sade och betraktade henne med blickar som skvallrade om hur nyfikna de voro. Allt detta överraskade och smickrade henne, ehuru hon ej kunde fatta orsaken till deras förändring förrän Bella, som satt och skrev, såg upp från papperet och i en sentimental ton sade:

— Tusensköna, min söta vän, jag har skickat ett bjudningskort till din vän, herr Laurence, till om torsdag. Vi längta så mycket att få göra hans bekantskap, och dessutom är det ju bara en skyldig uppmärksamhet mot dig.

Margret rodnade, men en plötslig lust att plåga sina väninnor litet drev henne att i oberörd ton svara:

— Du är alltför snäll, men jag är rädd att han inte kommer.

— Varför inte, chérie? frågade Bella.

— Därför att han är för gammal.

— Kära barn, vad menar du? Hur gammal är han då, om jag får fråga? utbrast Klara.

— Nära sjuttio år, tror jag, svarade Margret och räknade styngen i sin sömnad för att dölja glädjen i sina ögon.

— Du lilla skälmunge, vi menade naturligtvis sonen! utbrast Bella skrattande.

— Det lönar inte mödan. Laurie är bara en liten gosse, svarade Margret och skrattade, när hon ertappade de blickar av hemligt förstånd som systrarna utbytte med varandra, då hon beskrev den förmodade fästmannen.

— Då är han lika gammal som du, sade Annie.

— Nej, snarare som syster Hanna. Jag fyller sjutton år i augusti, svarade Margret med en knyck på nacken.

— Det är ju bra snällt av honom att skicka dig blommor, inföll Annie och såg mäkta viktig ut för ingenting.

— Ja, det gör han ofta åt oss alla, ty herr Laurence har så gott om blommor och vi äro så förtjusta i dem. Mamma och gamle herr Laurence äro goda vänner, som ni vet, och då är det ju helt naturligt att vi som barn leka tillsammans, yttrade Margret, som hoppades att de icke skulle säga något vidare om den saken.

— Det syns tydligt att Tusensköna inte ännu begriper någonting, sade Klara till Bella och nickade med huvudet.

— Herdinneoskuld alltigenom! menade Bella med en axelryckning.

— Jag ämnar mig just nu ut och köpa litet smått åt er, flickor. Vad vilja ni ha, mina unga damer? frågade fru Moffat, som kom invaggande i rummet, lik en elefant, i siden och spetsar.

— Tack, mamma, ingenting för mig! svarade Sally. Jag har min nya rosesidenklänning till om torsdag och behöver ingenting vidare.

— Inte jag heller, började Margret men tvärstannade, då hon kom ihåg att hon behövde åtskilligt men icke kunde få det.

— Vad skall du ha på dig? frågade Sally.

— Min gamla vita igen, om jag kan laga den så, att den duger, ty den blev illa åtgången i går, sade Margret, i det hon sökte antaga en obesvärad ton men kände sig mycket illa till mods.

— Varför skickar du inte hem efter en annan? frågade Sally, som var något obetänksam.

— Jag har ingen annan.

Det kostade mycket på Margret att säga detta, men Sally såg det inte utan utropade i förvånad men vänlig ton:

— Ingen annan? Så besynnerligt.

Hon hann ej tala till punkt, ty Bella skakade på huvudet och avbröt henne, i det hon hjärtligt sade:

— Visst inte. Vad tjänar det till att ha en mängd klänningar, när man icke är mycket bortbjuden? Du behöver inte skicka hem efter någon annan, Tusensköna, om du också hade ett dussin, ty jag har en av ljusblått siden, som jag växt ur och du skulle vara bra snäll, om du gjorde mig till viljes och begagnade den om torsdag. Vill du det, Tusensköna?

— Du är verkligen snäll, men jag tänker inte på min gamla klänning, om ni inte heller gör det. Den duger nog åt en liten flicka som jag, sade Margret.

— Låt mig nu få min vilja fram och klä dig fint. Jag vet knappt något roligare, och du skall bli en riktig liten skönhet med ett penseldrag här och där. Ingen skall få se dig förrän du är färdig; då först skola vi överraska dem, sade Bella i sin mest övertalande ton.

Margret kunde icke avslå ett så vänligt framställt anbud, ty lusten att se om några penseldrag kunde göra henne till »en liten skönhet» kom henne att ge efter och glömma de mindre vänliga känslor hon nyss förut hyst mot Moffatska familjens medlemmar.

Torsdagsaftonen stängde Bella och hennes kammarjungfru in sig med Margret, vilken de nu omskapade till en fin dam. De friserade hennes hår, gnedo hennes hals och armar med välluktande puder, beströko hennes läppar med korallinsalva för att göra dem rödare, och Hortense skulle ha tillagt »en soupcon rött», om icke Margret så envist undanbett sig det. De satte på henne den himmelsblå klänningen, vilken var så trång, att Margret knappt kunde andas, och så urringad, att den blygsamma flickan rodnade, då hon såg sig i spegeln. Så framtogs ett filigransgarnityr av silver, armband, halsband, brosch och örringar, som Hortense fastsatte med rosenrött silke, vilket icke syntes. En bukett törnrosknoppar i bröstet och en fischy försonade Margret med att man blottat hennes vackra, vita skuldror, och ett par högklackade blå sidenskor lämnade henne ingenting övrigt att önska. En broderad näsduk, en svandunssolfjäder och en bukett blommor fulländade hennes toalett, och Bella betraktade henne med samma tillfredsställelse som en liten flicka sin nyklädda docka.

— Mademoiselle är charmante, trés jolie, eller hur? utbrast Hortense och slog ihop händerna i ett anfall av tillgjord förtjusning.

— Kom nu och visa dig, sade Bella och gick förut till det rum där de andra väntade på dem.

Under det Margret med klappande hjärta följde efter henne, med sina pinglande örhängen och fladdrande lockar, tycktes det henne liksom skulle hon först nu få »roligt», ty spegeln hade tydligt sagt henne att hon var »en liten skönhet». Hennes vänner upprepade entusiastiskt detta smickrande omdöme, och under några minuter stod hon där såsom kajan i fabeln, fröjdande sig åt sina lånta fjädrar, medan de andra sladdrade som en skock skator.

— Medan jag klär mig, kan du, Annie, vara snäll och visa henne hur hon skall reda sig med sina höga klackar, annars går hon och slår omkull sig. Sätt din vita silverfjäril i mitten på Margrets vita barbe och fäst upp den långa locken på vänstra sidan, Klara, och låt bli, ni andra, att fördärva mina händers förtjusande verk, sade Bella, i det hon skyndade ut ur rummet efter att ha kastat en tillfredsställd blick på Margret.

— Jag är rädd att gå ner och känner mig så besynnerlig, styv och halvklädd, sade Margret till Sally, då klockan ringde och fru Moffat skickade upp ett bud för att fråga om fröknarna voro färdiga att komma ner.

— Du är inte riktigt lik dig själv, men bra söt är du i alla fall. Jag har inte det minsta att anmärka mot dig, ty Bella har god smak, och du är en riktig liten fransyska, det försäkrar jag dig. Låt blommorna hänga fritt och bry dig inte om dem, och akta dig att du inte faller omkull, tillade Sally, försökande att icke låta märka att hon fann Margret vara vackrare än hon själv.

Läggande varningen på hjärtat, gick Margret försiktigt nedför trappan och styrde kosan in i salongen, där Moffatska familjen och några få gäster redan voro församlade. Hon fann snart att en elegant toalett har en stor tjusningsförmåga som inverkar på många människor och tvingar dem till respekt. Några unga damer som icke fäst någon uppmärksamhet vid Margret förut hade nu allesammans helt plötsligt blivit mycket artiga mot henne; några ungherrar som på en annan bjudning endast betraktat henne på avstånd voro nu mycket ivriga att bli presenterade för henne och sade henne alla möjliga dumma men angenäma saker, och några gamla fruar, vilka sutto i soffan och kritiserade det övriga sällskapet, frågade med intresserad uppsyn vem hon var. Margret hörde fru Moffat svara en av dem:

— Tusenskön March, fadern överste i armén — en av våra förnämsta familjer — men motgångar, ni förstår — umgås mycket förtroligt hos Laurences; en söt flicka, det försäkrar jag er; min Edvard är alldeles tokig i henne.

— Nå, jag må säga! utbrast den gamla damen och tog fram sin binokel för att närmare skärskåda Margret, vilken kände sig smått stött över fru Moffats osanningar men likväl försökte anta en min som om hon ej hört det minsta.

Margret kände sig fortfarande litet besvärad, men hon sökte övertyga sig om att hon med framgång spelade den nya rollen av att vara en stor dam och gjorde därför sitt bästa, ehuru den trånga klänningen förorsakade att hon fick ont i sidan och hon plågades av en beständig fruktan att örhängena skulle falla av och bli söndertrampade. Medan Margret fläktade sig med solfjädern och skrattade åt en ungherres klena försök att spela kvick, dog hennes skratt plötsligt bort och hon blev förvirrad, ty mittemot sig upptäckte hon Laurie i andra ändan av salongen. Han fixerade henne med blickar av oförställd förvåning, men i dem tyckte hon sig även läsa ogillande, ty fastän han bockade sig småleende, var det likväl något i hans redliga ögon som kom henne att rodna och önska att hon haft sin tarlatansklänning på sig. Vad som fullkomligt bragte henne ur fattningen var att hon såg Bella nicka åt Annie, varvid de fixerade först henne och sedan Laurie, vilken till hennes glädje såg ovanligt skygg och barnslig ut.

Sådana tokar, att sätta sådana idéer i huvudet på mig! Men jag vill inte längre tänka på det eller bli det minsta annorlunda än jag varit förut, tänkte Margret och skyndade över rummet för att hälsa på sin vän.

— Det var roligt att få se er här, jag var rädd för att ni inte skulle komma, sade Margret och sökte anta minen av en stor dam.

— Hanna bad mig fara för att sedan kunna tala om för henne hur ni såg ut, och därför gjorde jag det, svarade Laurie utan att se på henne, medan ett småleende, framkallat av det moderliga tonfallet i hennes röst, spelade över hans läppar.

— Nå, vad ämnar ni säga henne? frågade Margret, mycket nyfiken att få höra vad han tänkte om henne, ehuru hon nu kände sig litet besvärad i hans sällskap, något som aldrig varit fallet förut.

— Jag vet inte vad jag skall säga, ty det ser alldeles ut som om ni blivit stor, och ni är er så olik mot förr, svarade Laurie fingrande på sin handskknapp.

— Så tokig ni är! Flickorna ha klätt mig för ro skull, och jag måste medge att jag nästan tyckte om det. Tror ni att Hanna skulle bli förvånad, om hon såg mig nu? frågade Margret, som fått i sitt huvud att hon skulle ha Laurie att säga om han fann henne förändrad till sin fördel eller ej.

— Ja, det tror jag, genmälde Laurie allvarsamt.

— Tycker ni inte om mig som jag nu är? fortfor Margret.

— Nej, det gör jag inte, blev det tvära svaret.

— Varför inte då? inföll Margret hastigt i ängslig ton.

Laurie lät sin blick fara över hennes friserade hår, bara axlar och fantastiskt tillstyrda toalett och denna blick gjorde henne mera förlägen än de ord som åtföljde den och vari ej fanns en minsta skymt av hans vanliga artighet:

— Jag kan inte med bjäfs och fjädrar.

Detta tycktes Margret för starkt att höra från en gosse som var yngre än hon själv, varför hon gick från honom, sägande i retfull ton:

— Ni är den mest klumpiga pojke jag någonsin sett.

I högsta grad upprörd, gick Margret nu till ett tomt fönster för att svalka sina kinder, ty den trånga klänningen hade givit henne en ovanligt hög färg. Under det hon stod där, passerade major Lincoln förbi, och en stund därefter hörde hon honom säga till sin mor:

— De äro på väg att göra den lilla flickan till en riktig fjolla. Ni skulle bara se henne; de ha alldeles förstört henne; i kväll är hon bara en docka!

— Ack, min Gud! sade Margret suckande för sig själv, om jag ändå hade varit förståndig och tagit min egen tarlatansklänning, så skulle jag inte ha väckt uppmärksamhet hos andra människor eller känt mig så missbelåten och behövt skämmas för mig själv.

Hon lutade pannan mot den kalla rutan och stod där till hälften gömd bakom gardinerna utan att märka att hennes älsklingsvals spelats upp, ända tills någon rörde vid hennes axel, och då hon vände sig om, såg hon Laurie framför sig med ångerfull uppsyn, med sin vackraste bugning, såsom hon själv sade, och handen framsträckt:

— Förlåt att jag varit ohövlig och kom och dansa med mig.

— Jag är rädd för att det bara skulle plåga er, svarade Margret och sökte antaga en mäkta förgrymmad uppsyn, vilket likväl fullkomligt misslyckades.

— Visst inte! Jag längtar efter det, så att jag kan dö. Kom, jag skall bli snäll igen. Er klänning kan jag inte med, men jag tycker att ni själv är — riktigt förtjusande, sade Laurie och gjorde med händerna några gester liksom han saknade ord att tolka sin beundran.

Och så bar det av för dem, lätt och behagfullt, ty då de dansat flitigt hemma, kommo de bra överens, och det var en vacker syn att se det unga glada paret svänga om lustigt, kännande sig vara ännu bättre vänner än någonsin förut efter den lilla osämjan dem emellan.

— Vill ni göra mig en tjänst? sade Margret och lät Laurie fläkta sig med solfjädern, medan hon var nära att mista andan, men hur detta kom sig ville hon ej erkänna.

— Ja, det vill jag visst! svarade Laurie ivrigt

— Tala inte om för dem därhemma hur jag varit klädd i kväll. De skola inte förstå att det bara varit på skämt, och mamma skulle bara bli ledsen.

— Nå, men varför gjorde ni det då? frågade Lauries ögon så tydligt, att Margret hastigt tillade:

— Allt det där skall jag själv tala om för dem och bekänna för mamma hur dum jag varit. Men jag vill helst göra det själv, och därför säger ni ju ingenting eller hur?

— Det lovar jag. Men om de fråga mig, vad skall jag då svara?

— Jo, bara att jag såg rätt nätt ut och hade roligt.

— Det första skall jag mycket gärna säga, men hur är det med det andra? Det ser inte ut som om ni hade så roligt. Eller har ni haft det? frågade Laurie och betraktade henne med en blick som kom henne att viskande svara:

— Nej, inte just nu. Tro för all del inte att jag vantrivs här; jag skulle vilja vara med om några enklare trevligheter, men jag märker att det bjuds man inte på hos Moffats, och därför börjar jag känna mig mätt på det här.

— Men där kommer Edvard Moffat. Vad kan han vilja? sade Laurie och drog tillsammans sina mörka ögonbryn, såsom om han icke tyckt sin unge värd vara en angenäm tillökning i sällskapet.

— Han har skrivit upp sig till tre danser, och förmodligen kommer han hit för att få dem. Vilken odräglig pojke! sade Margret och tog på sig en smäktande uppsyn, vilket roade Laurie ofantligt.

Han kom ej att tala vidare med Margret förrän vid supén, då han såg henne dricka champagne med Edvard och dennes vän Fisher, vilka uppförde sig som »ett par idioter», såsom Laurie sade för sig själv; ty han ansåg sig ha ett slags broderlig rätt att vaka över flickorna March och stå vid deras sida, när de behövde en beskyddare.

— Ni får en ryslig huvudvärk i morgon, om ni dricker mycket champagne. Jag ber er, Margret, låt bli det; er mor tycker, som ni vet, inte om det, viskade Laurie, lutande sig ned över stolen varpå hon satt, medan Edvard vände ryggen till för att fylla på hennes glas och Fisher böjde sig ned och tog upp hennes solfjäder.

— I kväll är jag inte Margret utan en »docka», som gör alla möjliga dumheter. I morgon skall jag lägga bort mina »bjäfs och fjädrar» och bli rysligt snäll igen, svarade hon och småskrattade tillgjort.

— Då önskar jag det vore morgon nu, mumlade Laurie och avlägsnade sig, missbelåten med den förändring hans väninna undergått.

Margret dansade och koketterade, pratade och fnissade såsom de andra flickorna gjorde. Hon valsade så ursinnigt, att det i högsta grad förargade Laurie, som tagit en bok och ibland såg upp på henne, men han blev ej i tillfälle att draga Margrets uppmärksamhet till sig, ty hon undvek honom hela tiden, och de träffades ej förrän han kom och tog avsked av henne.

— Glöm inte bort ert löfte, sade Margret och försökte småle, ty den »rysliga huvudvärken» hade redan infunnit sig.

— Silence à la mort! svarade Laurie i deklamerande ton.

Denna lilla episod uppväckte Annies nyfikenhet, men Margret var för trött att prata med henne utan lade sig med samma känsla som om hon varit på en maskerad men ej haft så roligt där som hon väntat sig. Hela den följande dagen mådde hon illa, och på lördagen for hon hem efter att ha fått mer än nog av sina fjorton dagar och kännande att hon hade solat sig tillräckligt länge i rikedomens solsken.

— Vad det ändå är skönt att få vara i fred och inte ha främmande jämt och ständigt. Jag trivs så bra härhemma, fast det inte är så fint som hos Moffats, sade Margret, i det hon såg sig omkring med oroliga blickar, då hon på lördagsaftonen satt tillsammans med modern och Hanna.

— Det gläder mig att höra dig tala så, ty jag befarade att det skulle synas dig otrevligt och tarvligt härhemma, sedan du bott så fint, svarade fru March, som många gånger under dagen kastat bekymrade blickar på Margret, ty en moders ögon upptäcka genast varje förändring i sitt barns ansikte.

Margret hade berättat och berättat omigen hur hon tillbragt sin tid och hur obeskrivligt roligt hon haft, men det var likväl någonting som ännu tyngde på hennes sinne, och när de yngre systrarna gått till vila, satt hon kvar och stirrade tankfullt i elden, fåordig och tydligen ett rov för plågsamma tankar. Då klockan var nio och Hanna föreslog Margret att de skulle gå och lägga sig, reste sig systern plötsligt från sin plats, och intagande Bettys stol och stödjande sina armbågar mot moderns knä, sade hon modigt:

— Mamma, jag måste göra en bekännelse.

— Jag har gissat det. Hur är det, mitt barn?

— Skall jag gå min väg? frågade Hanna grannlaga.

— Visst inte. Har jag nånsin haft någon hemlighet för dig? Jag blygdes över att säga något i småsystrarnas närvaro; men nu måste jag låta er veta hur rysligt jag burit mig åt hos Moffats.

— Vi äro i ordning, sade fru March småleende, ehuru hon kände sig litet orolig.

— Jag har berättat hur de styrde ut mig, men jag har inte talat om hur de pudrade, snörde och friserade mig, så att jag såg ut som en sådan där modedocka som står i bodfönstren. Laurie tyckte att jag var misslyckad; det vet jag han gjorde, fast han inte sade något, och en herre kallade mig för »docka». Jag visste att jag burit mig dumt åt, men de smickrade mig och försäkrade att jag var en skönhet samt pratade en mängd nonsens, och så lät jag dem göra en toka av mig.

— Är det där allt? frågade Hanna, medan fru March tyst betraktade sin dotters nedböjda ansikte och i sitt hjärta ej kunde finna någon anledning att tadla hennes små dårskaper.

— Nej, jag drack champagne, var alldeles för uppsluppen, försökte spela kokett och var alldeles avskyvärd, svarade Margret i självförebrående ton.

— Ännu återstår någonting, tror jag, sade fru March och smekte sakta Margrets lena kind, som hastigt blev purpurröd, då hon långsamt fortfor:

— Ja. Det är mycket enfaldigt, men jag måste tala om det, ty jag kan inte tåla att folk skall tänka och säga sådana saker om oss och Laurie.

Nu berättade Margret åtskilligt av det prat hon hört hos Moffatska familjen, och Hanna såg huru moderns läppar sammanpressades medan Margret talade, liksom om hon plågats av att sådana tankar fått insmyga sig i Margrets oskyldiga sinne.

— Men det var då det värsta strunt jag nånsin hört! utbrast Hanna harmset. Varför gick du inte ut och sade dem det genast på fläcken?

— Det var alldeles omöjligt, för jag skulle ha blivit så generad. Jag kunde inte hjälpa att jag i början kom att höra vad de sade; och jag blev så ond och ledsen, att jag rakt glömde att jag bort gå min väg.

— Vänta bara tills jag råkar Annie Moffat, så skall jag visa hur man skall göra slut på sådana där löjliga historier. — Ha vissa »planer» och vara snäll mot Laurie, därför att han är rik och kan gifta sig med oss i framtiden! Vad han skulle skratta, om jag berättade för honom vad dessa fåniga människor säga om oss, stackars barn! utbrast Hanna skrattande, liksom om vid närmare eftersinnande hela saken förekommit henne som ett gott skämt.

— Om du säger något åt Laurie, förlåter jag dig det aldrig! Hon får det ju inte, mamma? bad Margret med förskräckt uppsyn.

— Nej, säg inte ett enda ord åt honom om detta dumma prat och glöm bort det så fort du kan, svarade fru March allvarsamt. Det var mycket obetänksamt av mig att släppa ut dig bland personer, vilka jag känner så litet och vilka, det får man medge, äro snälla människor, men som i alla fall äro vardagsmänniskor, illa uppfostrade och hysa sådana där låga tankar om ungt folk. Jag är mer ledsen än jag kan säga över den skada som detta besök kan ha gjort dig, Margret.

— Var inte ledsen för det, mamma, jag skall inte bli sämre för det. Jag skall försöka glömma bort det dåliga och minnas endast det goda, ty jag har haft mycket roligt där och är mycket tacksam för att jag fick fara. Jag skall inte bli tillgjord eller missnöjd med min lott, mamma. Jag vet att jag är en oförståndig liten flicka och därför vill jag stanna hos dig tills jag kan sköta mig själv. Men roligt är det ändå att bli berömd, det kan jag inte neka, sade Margret och såg helt förlägen ut över den gjorda bekännelsen.

— Det är så naturligt och fullkomligt oskyldigt, såvida inte detta tycke förleder till dårskaper och ett dåligt uppförande. Lär dig, Margret, att uppfatta och värdera det beröm som förtjänar att tagas vara på och att genom älskvärdhet, parad med blygsamhet, uppväcka goda och förståndiga människors beundran.

Ett ögonblick satt Margret tankfull, medan Hanna stod bakom henne, hållande systerns ena hand i sin, varunder hon tycktes vara både intresserad och litet häpen, ty det var någonting nytt för henne att se Margret rodna och höra henne tala om beundran, kärlek och dylikt, och det föreföll Hanna såsom hade systern växt till sig i förvånande grad under de fjorton dagarna och kommit in i en värld dit hon ej kunde följa henne.

— Mamma, har du några »planer», som fru Moffat sade? frågade Margret förläget.

— Ja, mitt barn, jag har många! Så är det med alla mödrar, men jag misstänker att mina skilja sig inte så litet från fru Moffats. Jag vill tala om några av dem för er, ty tiden är nu inne att med några ord fästa edra romantiska huvudens och hjärtans uppmärksamhet på ett mycket allvarsamt ämne. Du, Margret, är ung, men inte alltför ung att ej förstå mig, och en moders läppar äro de som bäst passa att tala om dylika saker till flickor sådana som ni. Den tidpunkt kommer kanhända en gång, Hanna, då du får del av mina planer och skall hjälpa mig att utföra dem, om de äro goda.

Hanna gick nu och satte sig på ena stolskarmen, och av hennes min såg det ut som om hon trodde att det gällde någon högviktig sak. Fattande båda sina barns ena hand och uppmärksamt betraktande de två unga ansiktena, sade fru March på sitt allvarsamma men vänliga sätt:

— Jag skulle vilja se mina döttrar älskvärda, talangfulla och goda, beundrade, älskade och högaktade, njutande av en lycklig ungdom samt väl och förståndigt gifta, föra ett nyttigt och angenämt liv med så få umbäranden och sorger som Gud anser lämpligt att skicka dem. Att bliva älskad och utvald till maka av en hederlig man är det bästa och ljuvaste som kan hända en ung kvinna, och jag hoppas av uppriktigaste hjärta att mina flickor måtte få göra denna lyckliga erfarenhet. Det är naturligt att tänka därpå, Margret, lovligt att hoppas och vänta därpå och klokt att göra sig beredd därpå, så att du en gång, när den lyckliga stunden kommer, må känna dig i stånd att uppfylla dina plikter och värdig lyckan. Mina älskade barn, jag är ärelysten för er skull, men jag vill inte att ni skola kastas ut i världen för att bli gifta med rika män blott därför att de äro rika eller för att få ett lysande hem som inte är något hem, emedan kärleken fattas där. Penningen är en oumbärlig och värdefull samt, när man gör ett gott bruk av den, ovärderlig gåva, men jag önskar dock icke att ni skola anse den såsom det första och enda ni böra eftersträva. Jag vill hellre se er såsom fattiga mäns hustrur, om ni äro lyckliga, älskade och nöjda med er lott, än såsom drottningar på troner, utan sinnesfrid och utan aktning för er själva.

— Fattiga flickor göra aldrig lycka, säger Bella, om de inte själva hålla sig framme, sade Margret suckande.

— Så bli vi gamla mamseller då, inföll Hanna i beslutsam ton.

— Rätt så, Hanna, bättre att bli en lycklig gammal mamsell än en olycklig hustru eller okvinnlig flicka som överallt fikar efter att bli gift, sade fru March med fasthet. Bli inte bedrövad, Margret. Fattigdom avskräcker sällan den man som älskar uppriktigt. Några av de bästa och mest aktade husmödrar jag känner ha varit fattiga flickor men så älskvärda, att de inte kunde bli gamla mamseller. Men tänk inte därpå i förtid, sprid lycka och trevnad omkring er i detta hem, så att ni må kunna göra detsamma i ert eget, om ett sådant en gång erbjudes er och var i motsatt fall nöjda med det ni ha här. Kom till sist ihåg en sak, mina barn: er moder är alltid redo att bliva er förtrogna och er fader att vara er vän, och båda lita och hoppas vi på att våra döttrar, gifta eller ogifta, skola bli vår levnads tröst och stolthet.

— Det vilja vi, mamma! utropade de båda systrarna av sitt fulla hjärta, då fru March tog god natt av dem.