Unga kvinnor/Kapitel 11

←  P. K. och P. S.

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Experimentet

Camp Laurence  →

ELFTE KAPITLET.
Experimentet.

— I morgon är det den 1 juni, då resa Kings bort till kusten och jag får ledigt! Tre månaders ledighet! Vad jag skall njuta! utropade Margret, då hon kom hem en varm dag och fann Hanna utsträckt på soffan i ett ovanligt utmattat tillstånd, under det Betty tog av sina dammiga kängor och Amy lagade till limonad, så att man skulle få något att svalka sig med.

— Ack, så roligt! Faster March har också rest bort i dag, utbrast Hanna. Jag var så ängslig att hon ville ha mig med sig. Om hon gjort det, hade jag måst följa med, men Plumfield är, som ni veta, nästan lika muntert och trevligt som en kyrkogård, och därför borde hon väl kunnat ursäkta mig, om jag betackat mig för det nöjet. Vi hade inte litet fläng att bliva av med henne, och det var alldeles som om jag fått en skopa vatten över mig var gång hon ropade på mig, ty jag hade så brått med att få allt i ordning, att jag var ovanligt hjälpsam och medgörlig, och jag var rädd att hon skulle finna det omöjligt att skiljas från mig. Jag riktigt darrade som ett asplöv tills hon lyckligt och väl satt i vagnen och fick i sista stund ett anfall av förskräckelse, ty just när det bar av för henne stack hon ut huvudet och gnällde: »Hännaa, vill du inte —?» Mer hörde jag inte, ty jag vände fegt ryggen till och flydde; jag ordentligt storsprang och kilade om hörnet, där jag först kände mig säker.

— Stackars gamla Hanna! När hon kom hem, såg hon ut som om hon haft björnar i hälarna på sig, sade Betty, under det hon med moderlig uppsyn pysslade om systerns fötter.

— Faster March är en riktig »sampyr», eller hur? anmärkte Amy och smakade med en kritisk min på limonaden.

— Hon menar vampyr, men det lönar inte mödan att bry sig om det. Det är för varmt att vara nogräknad med tokiga uttryck nu, mumlade Hanna.

— Vad skall du göra den tid du har ledigt? frågans Amy, i det hon mycket taktfullt bytte om ämne.

— Jag skall ligga och dra mig om mornarna och göra ingenting, svarade Margret, som satt hopkrupen i länstolen. Jag har blivit körd upp ur sängen i otta hela vintern och måst öda bort mina dagar med att arbeta för andra, därför tänker jag nu slå mig i ro och syssla med mina egna tankar.

— Hm, sade Hanna, ett sådant sömnigt liv skulle inte passa för mig. Jag har skaffat ihop en massa böcker, och tänker använda mina sötebrödsdagar till att sitta uppe i det gamla äppelträdet och läsa, när jag inte har något annat för mig.

— Låt mig få slippa läsa mina läxor på någon tid, Betty, utan leka och vila mig hela tiden som Margret och Hanna ämna göra, proponerade Amy.

— Nåja, det kan du få, om mamma tillåter det. Jag skulle vilja lära mig några nya sånger, och mina stackars dockor behöva verkligen få sin toalett litet upprustad till i sommar; det står rysligt illa till med dem och de ha nästan ingenting att ha på sig.

— Få vi det, mamma? frågade Margret och vände sig till fru March, som satt och sydde i vad de kallade »mammas vrå».

— Ni kunna försöka på en vecka och se hur ni tycka om det. Jag tror att ni om lördag kväll skola finna att bara nöjen och intet arbete är lika tråkigt som bara arbete och inga nöjen.

— Nej, visst inte, mamma, det skall bli så roligt, det är jag säker på! sade Margret belåten.

— Jag ber att få föreslå en skål, mitt herrskap. Leve glädjen! Bort med allt släp! utbrast Hanna i det hon reste sig och fattade ett glas, då limonaden bjöds omkring. Alla drucko skålen under jubel och började experimentet med att slå dank den återstående delen av dagen. Följande morgon syntes Margret ej till förrän klockan tio; frukosten, som hon åt ensam, ville icke smaka, och rummet föreföll henne otrevligt och ostädat, ty Hanna hade inte satt blommor i vaserna, Betty underlåtit att damma och Amys böcker lågo kastade här och där. Ingenting var snyggt och trevligt utom »mammas vrå», vilken såg ut som vanligt, och där satte hon sig nu för att »vila och läsa», vilket ville säga detsamma som gäspa och grubbla på vad hon skulle skaffa sig för vackra sommarklänningar för sina kvartalspengar. Hanna tillbragte morgonen på floden tillsammans med Laurie, och på eftermiddagen satt hon uppe i äppelträdet och läste och grät över »Den vida, vida världen». Betty började sin dag med att plocka ut allt som fanns i det stora skåp där hennes dockfamilj residerade; men efter att ha tröttnat vid sitt göra innan det var halvgjort, lämnade hon allt huller om buller och tog sig för att spela, innerligt belåten över att hon icke hade några fat och tallrikar att diska. Amy gjorde i ordning sin lövsal, tog på sig sin bästa vita klänning, ordnade sina lockar litet och satte sig ner och ritade under kaprifolierna i den förhoppningen att någon skulle få se henne och komma och fråga vem den unga artisten var. Då ingen annan syntes till än en nyfiken harkrank, som uppmärksamt betraktade hennes arbete, gick hon ut och gick, överraskades av en regnskur och kom hem genomvåt.

Vid tebordet tog man en översikt av dagen och alla kommo överens om att den varit mycket rolig, ehuru ovanligt lång. Margret, som på eftermiddagen gått ut och handlat i bodarna, och köpt sig ett »sött blått muslinstyg», hade, sedan hon klippt till det, kommit underfund med att det ej dugde tvätta, vilken otur gjorde henne litet fnurrig. Hanna hade snavat och skrubbat sin näsa då hon dragit upp båten och skaffat sig en olidlig huvudvärk genom att läsa för länge. Betty var misslynt över oredan i sitt skåp och därför att hon ej genast kunnat lära sig fyra sånger. Amy var otröstlig över att hennes klänning blivit nedsmutsad, ty Kate Brown skulle ha främmande dagen därpå, och nu hade hon ingenting att ta på sig. Men allt detta var blott småsaker, och de försäkrade modern att det gick förträffligt med deras experiment. Fru March smålog, sade ingenting och skötte, biträdd av Elsa, flickornas försummade göromål, så att det var snyggt och fint överallt och hushållsmaskineriet gick sin jämna gång. Det var förvånande att se hur allt inom hemmet kom i ett besynnerligt och otrevligt tillstånd genom vilo- och förströelseexperimentet. Dagarna blevo allt längre och längre; väderleken var ovanligt ostadig och lynnena likaså, en känsla av att man var ryckt ur den vanliga levnadsordningen hade bemäktigat sig alla, och den lede fienden höll en mängd förtretligheter i beredskap åt de sysslolösa händerna. I detta överflöd av ledighet tog Margret fram sina sysaker och fann då att tiden gick så långsamt, att hon klippte galet och förstörde sin klänning under sina försök att giva stil åt den à la Moffat. Hanna läste tills hennes ögon vägrade att göra tjänst längre och hon fick leda för böcker, varjämte hon blev så vresig, att till och med den godsinte Laurie kom i gräl med henne, och dessutom så nedstämd till lynnet, att hon i sin förtvivlan önskade att hon rest bort med faster March. Betty gick det rätt bra för, emedan hon ständigt glömde bort att lösen nu var: bara nöjen och intet arbete samt litet emellanåt återföll i sina gamla vanor, men det låg någonting i luften som gjorde henne förstämd, och mer än en gång var hennes lugn i hög grad stört — ja, till och med till den grad, att hon vid ett tillfälle verkligen ruskade den stackars älskade Juanna och sade henne att det var »en pina bara att se henne». Amy slet värst ont av alla, ty hennes resurser voro små, och när systrarna lämnade henne att roa sig själv bäst hon kunde, fann hon snart sitt eget fulländade och viktiga lilla jag vara en tung börda. Dockor tyckte hon icke om, sagor voro barnsliga och man kunde inte stå ut med att rita dagen i ända. Tekalas var det icke mycket bevänt med, och inte heller små utflykter, såvida de inte arrangerats mycket väl. Hade man ett vackert hus, fullt med fina flickor, eller finge ge sig av på resor, så skulle sommaren nog vara förtjusande; men att stanna hemma tillsammans med tre själviska systrar och en fullvuxen pojke, det vore nog för att »fresta en ängels tålamod», förklarade mamsell Malaprop, sedan några dagar gått under nöjen, motgångar och ledsnad.

Ingen ville medgiva att hon ledsnat på experimentet, men när fredagsaftonen kom, tillstod var och en inom sig att hon kände sig belåten med att veckan var i det närmaste slut. I förhoppning att göra intrycket av den givna läxan ännu djupare, beslöt fru March, som blivit begåvad med mycken humor, att avsluta sina döttrars prövning på ett lämpligt sätt, varför hon gav Elsa ledigt på söndagen och lät flickorna njuta den fulla effekten av förströelsesystemet.

När systrarna stego upp om söndagsmorgonen, fanns ingen eld i köket, ingen frukost i matsalen och ingen moder kunde upptäckas någonstans.

— Gud tröste oss! Vad har hänt? utropade Hanna, kastande förtvivlade blickar omkring sig.

Margret sprang en trappa upp och kom snart ned igen med lugnad uppsyn, men något förvirrad och en smula förlägen.

— Mamma är inte sjuk, bara mycket trött, och säger att hon ämnar hålla sig i stillhet på sitt rum hela dagen och låta oss sköta oss själva bäst vi kunna. Det är något högst ovanligt för henne och inte likt henne alls, men hon säger att det har varit en mycket tung vecka, så att vi inte få knota utan ta oss fram på bästa sätt

— Det är väl inte så svårt heller, och jag tycker om hennes idé, ty jag längtar efter någonting att göra — det vill säga något roligt som är nytt, förstå ni väl, tillade Hanna hastigt.

Och det var verkligen en stor tröst för dem att få någon sysselsättning, och de grepo sig därför ivrigt an, men snart insågo de sanningen av Elsas ord: »Att sköta ett hushåll är ingen lek» Där fanns mat i överflöd i skafferiet, och medan Betty och Amy dukade bordet, lagade Margret och Hanna frukosten och uttalade sin förvåning över att tjänstfolk alltid knota över att ha strängt arbete.

— Jag skall bära upp litet till mamma, fast hon sade att vi inte behövde bry oss om henne, ty hon skulle sköta sig själv, sade Margret, som spelade matmor och tyckte sig vara en riktig fru där hon satt bakom teköket.

Innan man började frukostera, gjordes en bricka i ordning och bars upp till fru March med hälsningar från köksorna. Teet var mycket beskt, omeletten vidbränd och skorporna för hårt gräddade, men fru March höll till godo och tackade, men skrattade hjärtligt inom sig åt anrättningen, sedan Hanna gått ned igen.

— Stackars små flickor, jag är rädd för att det kommer att smaka dem så lagom bra, men det gör dem ingen skada utan tvärtom gott, sade hon och tog fram den mera smakliga mat varmed hon försett sig själv samt satte undan den misslyckade frukosten, så att hon icke skulle såra deras finkänslighet — ett oskyldigt moderligt bedrägeri, som döttrarna voro henne mycket tacksamma för.

Stor var nu jämmern därnere och första kokerskans bekymmer över de misstag hon gjorde.

— Bry dig inte om det där, jag skall laga middagen och vara piga; ni andra få agera herrskap, vara fina om händerna, se främmande hos er och utdela befallningar, sade Hanna, som ännu mindre än Margret förstod sig på köksbestyr.

Det välvilliga anbudet mottogs med glädje, och Margret gick in i förmaket, som hon hastigt städade genom att sopa in soporna under soffan och stänga igen spjäljalusierna för att bespara sig besväret att damma. Fullkomligt förlitande sig på sin egen skicklighet och i förhoppning att få beröm, skrev Hanna en biljett till Laurie och bjöd honom till middagen.

— Det vore bättre att du såg efter vad vi ha att komma med innan du bjuder främmande, sade Margret, då Hanna anförtrodde henne sin gästvänliga men något överilade handling.

— Ah bevars, vi ha biffstek och potatis i överflöd, och så skall jag skaffa litet sparris och hummer, så blir det finfint, som Elsa säger. Så skola vi ha laktuk och göra sallat; jag vet inte hur den lagas, men det står i kokboken. Till efterrätt få vi blancmanger och smultron, och sedan kaffe, om du vill ha det riktigt gentilt.

— Kom inte med alltför många rätter, kära Hanna, ty du kan inte göra något annat i matväg som duger att äta än pepparkakor och sirapskarameller. Jag tvår mina händer vad middagen beträffar, och sedan du nu på eget ansvar bjudit Laurie, så får du också ta hand om honom.

— Jag begär inte att du skall göra något annat än hålla honom sällskap och hjälpa mig med puddingen. Du lovar ju att ge mig ett gott råd, om jag stannar i stöpet, gör du inte det? frågade Hanna i något spetsig ton.

— Ja, det skall jag, fast jag inte är hemma i stort mer än att baka bröd och litet annat smått. Det vore bättre att du bad mamma om lov först innan du börjar med dina tillrustningar, svarade Margret tillrättavisande.

— Naturligtvis, jag är väl inte tokig heller! sade Hanna och rusade upp till modern i ett anfall av vrede över att man vågat betvivla hennes skicklighet som kokerska.

— Laga vad du vill, men låt mig vara i fred. Jag ämnar gå bort till middagen och orkar inte höra talas om hushållsbestyr nu, sade fru March, sedan Hanna framställt sin begäran. Jag har aldrig tyckt om att sköta hushållet och tar mig ledigt i dag för att läsa, skriva, gå på visiter och roa mig.

Den ovanliga anblicken att se den arbetsamma modern makligt ligga och läsa på förmiddagen gjorde på Hanna samma intryck som om hon bevittnat ett naturfenomen, ty en jordbävning eller ett vulkaniskt utbrott kunde knappast ha slagit henne med större häpnad.

— Allting är upp- och nedvänt i dag, sade hon för sig själv, då hon gick utför trappan. Håller nu Betty på och gråter; det är ett säkert tecken till att någonting är på tok. Om Amy morskar sig, skall jag nog ruska om henne.

Kännande att hon själv hade kommit ur de vanliga spåren, skyndade Hanna in i salongen, där hon fann Betty snyfta över Pippi, kanariefågeln, som låg död i buren med sina små klor patetiskt utsträckta liksom bad han om mat, ty han hade dött av hunger.

— Alltihop är mitt fel — jag glömde bort honom — där finns inte ett korn eller en droppe vatten — ack, Pippi! — ack, Pippi, hur kunde jag vara så grym mot dig? stammade Betty snyftande, i det hon tog den stackars fågeln i händerna och försökte återkalla honom till livet.

Hanna såg in i Pippis halvöppna ögon, kände efter om det lilla hjärtat slog, men då hon fann fågeln stel och kall, erbjöd hon sin dominolåda till kista åt honom.

— Lägg honom i ugnen, så blir han kanhända varm och får liv igen, sade Amy, som hoppades det bästa.

— Fast han svultit ihjäl, behöver han väl inte bli stekt efter döden. Jag skall göra en svepning åt honom, och han skall ligga i en riktig grav. Aldrig mer skall jag ha någon fågel, aldrig, Pippi lilla, ty jag är för elak att ha någon, mumlade Betty, sittande på golvet med händerna hopknäppta om sin älskling.

— Begravningen skall firas i eftermiddag, och vi skola allesammans följa honom till graven. Gråt inte mer, Betty; det är för ledsamt, men allt går på tok den här veckan, och Pippi har lidit värst av vårt experiment. Gör i ordning svepningen och lägg honom i min låda, och sen vi ätit middag, skola vi hålla en liten fin begravning, sade Hanna, vilken tyckte sig ha tagit på sin del den största anparten av dagens bekymmer.

Överlämnande åt de andra att trösta Betty, gick hon därefter ut i köket, som befann sig i det mest nedslående tillstånd av oreda. Sättande på sig ett stort förkläde, skred hon till verket och staplade upp tallrikarna för att diskas, då hon märkte att elden slocknat.

— Det här tycks komma att gå bra! mumlade Hanna i det hon ryckte upp luckan och rörde om duktigt i askan.

Sedan hon fått elden att brinna igen, tyckte hon det vara bäst att gå till torget medan vattnet kokade upp. Promenaden inverkade välgörande på henne, och smickrande sig med att ha gjort goda affärer, återvände hon hem med en mycket ung hummer, litet gammal sparris och sura smultron. Så småningom kom vår kokerska sig i gång, det led mot middagen och ugnen var nästan rödglödande. Elsa hade i den lämnat kvar en panna med deg för att jäsa, Margret hade knådat om den, satt in den för andra gången och sedan glömt den. Bäst som Margret var inbegripen i ett livligt samtal med Sally Gardener i salongen, kastades dörren upp och en mjölig, nedsotad gestalt med eldröda kinder och håret i oordning syntes samt frågade i häftig ton:

— Är inte brödet gräddat nog, då det jäser över?

Sally började skratta, men Margret nickade och sköt upp ögonbrynen så långt de kunde komma, vilket hade till följd att köksuppenbarelsen försvann och utan vidare uppskov satte in i ugnen det sura brödet. Fru March gick sin väg, efter att först ha kastat en blick här och där för att se hur sakerna stodo och sagt några tröstande ord åt Betty, som satt och gjorde i ordning Pippis svepning, medan hennes bortgångne älskling låg på sin lit de parade i dominolådan. En besynnerlig känsla av hjälplöshet överföll flickorna, då de sågo moderns grå hatt vika av om hörnet, och när några minuter senare mamsell Crocker kom på besök och sade att hon ämnade stanna till middagen, grepos de av förtvivlan. Mamsell Crocker var ett magert, gulblekt gammalt fruntimmer med vass näsa och spejande ögon, vilka ingenting undgick, och hon skvallrade om allt vad hon såg. Flickorna tyckte inte om henne, men hade blivit av modern tillsagda att visa sig vänliga mot henne, helt enkelt därför att hon var gammal och fattig samt hade få vänner. Margret bjöd henne därför att taga plats i länstolen och försökte att underhålla henne, medan hon oupphörligt frågade, kritiserade allt och berättade historier om sina bekanta.

Det är omöjligt att beskriva den ängslan, de bekymmer och motgångar Hanna genomled denna förmiddag, och den middag hon serverade utgjorde sedan ett föremål för systrarnas ständiga skämt. Rädd för att göra några flera frågor, sökte hon reda sig ensam bäst hon kunde och fann därunder att det behövs någonting mer än energi och god vilja för att bli kokerska. Sparrisen kokade hon för länge, och blev otröstlig då hon fann sig ha kokat bort huvudena och märkte att stjälkarna voro ännu hårdare än förut. Brödet var svartbränt, ty hon var så upptagen av att laga till sallaten, att hon glömde bort allt annat, och fann att icke heller den kunde ätas. Hummern var en scharlakansröd gåta för henne, men hon hamrade och bultade den oförskräckt tills den var kvitt sitt skalomhölje, varpå dess magra proportioner doldes i en berså av laktukblad. För att inte sparrisen skulle kallna, måste hon skynda sig att koka potatisen, vilken aldrig blev färdig. Blancmangen var full av klimpar och smultronen icke så mogna som de förefallit nere på torget.

Nå, så kunna de äta biffstek, bröd och smör, om de äro hungriga, men det är bra förargligt att ha förstört hela sin förmiddag för ingenting, tänkte Hanna, då hon ringde med klockan en halvtimme senare än vanligt samt, varm, trött och misslynt, kastade en blick över vad hon dukat fram för Laurie, som var van vid alla möjliga läckerheter, och mamsell Crocker, vars nyfikna ögon inga fel kunde undgå och vars sladdrande tunga skulle utbasuna dem överallt där hon kom.

Den stackars Hanna skulle gärna ha krupit under bordet, då hon såg hur man smakade på det ena efter det andra och sedan lät det stå orört, under det att Amy skrattade i smyg. Margret såg bedrövad ut, mamsell Crocker snörpte på munnen och Laurie pratade och skrattade allt vad han kunde för att ge middagssällskapet en glad stämning. Vad Hanna ansåg sig vara riktigt säker på var smultronen, ty hon hade sockrat dem väl och vispat tjock grädde till. Hennes brännande kindben avkyldes litet och hon tog ett djupt andedrag, då de vackra glasassietterna gingo bordet runt och alla kastade förtjusta blickar på den i en gräddsjö simmande lilla rosenfärgade ön. Mamsell Crocker smakade först, men gjorde därvid en grimas och drack genast litet vatten. Hanna kastade nu en blick på Laurie, men han åt oförskräckt, ehuru ett litet veck syntes omkring hans mun och han höll sina ögon fästa på assietten. Amy, som var förtjust i läckerheter, förde en full sked till munnen, men for i detsamma till, gömde sitt ansikte i servetten och lämnade snart bordet.

— Min Gud, vad är det? utropade Hanna darrande.

— Salt i stället för socker och grädden sur, svarade Margret med en tragisk gest.

Hanna lät höra ett kvävt anskri och föll tillbaka på stolen, nu erinrande sig att hon, då hon till sist skulle sockra på smultronen, tagit ur en av de på köksbordet stående lådorna och glömt att slå mjölken i kylaren. Hon blev blodröd i ansiktet och var nära att brista ut i gråt, då hennes ögon i detsamma mötte Lauries, vilka försökte se glada ut, tack vare hans hjältemodiga bemödanden; den komiska sidan av saken slog henne nu plötsligt, och hon skrattade så, att tårarna runno utför hennes kinder. Så gjorde även de andra, till och med mamsell Crocker, och den olyckliga middagen slutade glatt med smör och bröd, oliver och skämt.

— Jag har inte själsstyrka nog att skämta längre nu då vi måste bli så allvarliga som det behövs vid en begravning, sade Hanna, då de stego upp från bordet, varefter mamsell Crocker gjorde sig i ordning att gå, ty hon brann av otålighet att få berätta sin färskaste historia vid en annan väns middagsbord.

De gjorde sig allvarliga för Bettys skull. Laurie grävde en grop under ormbunkarna i bersån, och med många tårar nedlades lilla Pippi däri av sin ömhjärtade härskarinna och betäcktes med mossa, varefter en krans av violblommor och nate hängdes på stenen, vilken försågs med följande gravskrift, som författats av Hanna, under det hon sysslade med middagen:

Här ligger Pippi March,
som dog den 7 juni.
Älskad och djupt begråten,
han aldrig glömmas skall.

Efter ceremoniens slut drog sig Betty tillbaka i sitt rum, överväldigad av sin rörelse och hummern; hon kunde icke lägga sig, ty sängarna voro icke bäddade, men hon kände likväl sin sorg lindras betydligt genom att ruska om kuddarna och städa. Margret hjälpte Hanna att bära ut vad som återstod efter den festliga middagen, vartill åtgick halva eftermiddagen och varav de blevo så trötta, att de kommo överens om att till kvällsvard nöja sig med te och rostade brödskivor. Laurie for ut och åkte med Amy, vilket var en ren välgärning, ty den sura grädden tycktes ha inverkat menligt på hans lynne. Då fru March kom hem på eftermiddagen, fann hon de tre äldsta flickorna mitt i värsta stöket, och en blick i köksskåpet gav henne en föreställning om hur en del av experimentet lyckats.

Innan våra husmödrar hunnit så långt, att de kunde sätta sig och hämta andan litet, ringde det på dörren, och nu fick man än värre brått med att bli så pass presentabel, att man kunde gå och öppna; vidare skulle teet sättas på och några ärenden uträttas, och så måste man ta ett eller annat styng, som försummats ända in i sista stunden. Då skymningen inbröt, samlades man den ena efter den andra på verandan, där törnrosorna knoppades så vackert, och alla pustade och suckade då de satte sig, liksom de varit trötta eller sorgsna.

— En sådan ryslig dag! började Hanna, vilken vanligtvis var den som inledde deras samtal.

— Den har då varit kortare än de andra — men mycket drägligare, sade Margret.

— Inte en smula av den vanliga hemtrevnaden! tillade Amy.

— Det kan man väl inte undra över heller, då mamma och Pippi äro borta, genmälde Betty suckande och kastade en tårskymd blick på den tomma buren över hennes huvud.

— Där har vi mamma, och i morgon får du en annan fågel om du ber henne.

I detsamma inträdde fru March och satte sig hos sina döttrar, men det såg ut som om hennes söndag ej varit angenämare än deras.

— Äro ni belåtna med ert experiment, flickor, eller vilja ni kanske fortsätta en vecka till? frågade hon, då Betty slingrade sina armar omkring hennes hals och de andra vände sig mot henne med ljusnande ansikten, såsom blommorna vända sig mot solen.

— Inte jag! utbrast Hanna bestämt.

— Inte jag heller! hördes som ett eko från de andra.

— Ni tycka då att det är bättre att ha några få plikter att sköta och leva en smula för andra också?

— Att slå dank och sluka romaner blir man inte rik på, anmärkte Hanna, skakande på huvudet. Det har jag ledsnat på och tänker därför ta mig för med någonting nyttigt.

— Till exempel att koka mat ordentligt; det är en nyttig talang, som ingen kvinna borde sakna, sade fru March och skrattade vid tanken på Hannas middag, ty hon hade mött mamsell Crocker, som berättat hela förloppet för henne.

— Mamma, gick du inte din väg och lät allt vara, därför att du ville se hur vi skulle reda oss på egen hand? utbrast Margret, som haft sina misstankar hela dagen.

— Jo, jag ville komma er att inse att all trevnad är beroende av att var och en troget sköter sin plikt. Medan Elsa och jag uträttade era sysslor, förde ni samma makliga liv, ehuru jag inte tror att ni kände er så särdeles glada och belåtna, och därför beslöt jag att ge er en liten läxa och visa er vad följden blir, när var och en tänker endast på sig själv. Tycka ni inte att det är roligare att hjälpa varandra, att ha sina dagliga göromål, som ge ledigheten ett ökat behag när den kommer, samt att arbeta och försaka, så att hemmet må bli kärt och trevligt för oss alla?

— Jo, mamma, det göra vi! utropade flickorna.

— Lyd då mitt råd och tag åter upp edra små bördor, ty fastän de ibland tyckas tunga, äro de nyttiga för oss och bliva lättare, då vi blivit vana vid dem. Arbete är hälsosamt, och det finns ingen brist därpå för någon; det bevarar oss från ledsnad och dåliga handlingar; det styrker själs- och kroppskrafterna och skänker oss en känsla av egen duglighet och oberoende, som är bättre än pengar och grannlåter.

— Vi skola arbeta som bin, och göra det gärna, skall du få se, mamma! sade Hanna. Jag skall taga mig till att laga mat om söndagarna, och nästa middag jag bjuder på skall jag få heder av.

— Jag skall sy ett dussin lakan åt pappa i stället för att låta dig göra det, mamma. Jag kan och vill det, fast jag inte är just mycket road av att sy. Det är bättre än att jämt hålla på med mina egna saker, ty de äro nu mer än bra som de äro, sade Margret

— Jag skall läsa mina läxor för var dag och inte öda bort så mycken tid på dockorna och musiken. Jag är mycket dum och gör bättre i att söka lära mig något annat än att spela, tillkännagav Betty vara sin åsikt, under det Amy följde systrarnas exempel genom den hjältemodiga förklaringen: Jag skall lära mig göra knapphål och försöka begagna riktiga ord i vad jag säger.

— Mycket bra! Då är jag fullkomligt belåten med resultatet av ert experiment och hoppas att vi inte behöva göra om det igen, men därför böra ni inte slå över till den andra ytterligheten och träla som slavar. Ha bestämda tider för arbetet och nöjet; gör varje dag både nyttig och nöjsam och visa att ni uppskatta tidens värde genom att använda den väl. Då skall ungdomen skänka er glädje och ålderdomen ej giva er något att ångra samt livet, trots fattigdomen, synas er härligt och skönt.

— Det skola vi aldrig glömma, mamma! svarade flickorna; vilket de ej heller gjorde.

---