Ur samtiden (literaturstudier)/Vilhelm Topsøe
| ← Inledning |
|
Kristian Elster → |
VILHELM TOPSÖE
»Und setszet Ihr nicht das Leben ein,
Nie wird euch das Leben gewonnen sein.»
När jag här söker gifva en skildring af Topsøes författarpersonlighet, måste jag till en början erkänna, att jag ej lyckats öfverkomma hans förstlingsarbete, »Skizzer af Xox», hvilket jag endast genom redogörelser lyckats få en naturligtvis ganska ofullständig kunskap om, samt att jag endast obetydligt känner till hans värksamhet som politisk skriftställare. Jag vill därför söka framställa Topsøe, hufvudsakligen såsom novellist.
I viss mån kan dock Topsøes literära verksamhet svårligen skiljas från hans publicistiska. Ty Topsøe var framför alt en helgjuten karaktär. Hela hans författarskap är en enda fortsatt personlig utveckling, och hans utveckling är en frukt af hans arbete, går hand i hand med detta och är ej, som hos så många andra, en sak, som försiggår oberoende af den uppgift, han valt sig i lifvet. Redan »Skizzerna af Xox» — enligt en redogörelse i Illustreret Tidende, juli 1881 — innehålla spirorna till de egenskaper, som sedan i så hög grad skulle vara utmärkande för denne författare: en skarp, nästan ängsligt noggrann iakttagelseförmåga, stor berättartalang och en sympati med lifvets små förhållanden, som står i en underlig kontrast mot den lugna och understundom något kyliga ton, han i allmänhet älskar att använda. Men dessutom ägde han då ett intresse för politiska förhållanden och en entusiasm för liberalismen, som, när åldern och erfarenheten gifvit hans blick på lifvet en annan riktning, när en ökad människokännedom afslöjat de trådar, som leda det hela, det till utseendet så stora, »världsutvecklingen», »framåtskridandet» etc. — skulle få ett helt annat uttryck i hans framtida produktion. Den forne entusiasten blef iakttagare. Han jublade ej längre framtiden till mötes. Han hoppades ej mycket af den. Han pröfvade, hvad han såg, och han såg mycket, som gaf hans tanke smärtans och bitterhetens, de krossade illusionernas stämpel. Han blef oblidkeligt ironisk och ej fri från en viss förnäm skepsis.
Men hvad som främst af alt ger tviflet dess värde, är tviflarens egen personlighet. Topsøe sökte aldrig tviflet, och han är nog lycklig att ej hafva stannat vid det. När han finner något — stort eller litet — som håller stånd inför hans kritik, då strömmar hans sympati öfver, då kommer det en värme i hans skildring, en kraft i hans uttryckssätt och en energi i hans tankar, som visar, att han ej letat förgäfves, och att han gjorde klokt, som ej slöt ögonen till för att i ro få beundra, hvad ej var hans beundran värdt.
Men hur hade detta gått till? Hvad hade förändrat förf. till »Skizzerna» så, att han kunde skrifva »Jason» eller teckna Fleming i »Nutidsbilleder»? I allmänhet kan man väl säga, att det ligger rent af i tiden och omständigheterna, att den nutida författargenerationen eger detta öfverdrifvet kritiskt pröfvande skaplynne, hvilket ej ens en så kärnfrisk natur som Schandorph eller en så romantiskt anlagd som Drachmann kan göra sig helt och hållet fri ifrån. Danmarks äldre författare — den närmast föregående generationen — hade ju i högre eller lägre grad varit barn af den romantiska perioden. Aladdins lampa hade tillhört den, som lyckan gjorde till en genius, och den, som hade henne i sitt våld, kunde fritt betvinga alla jordens andar. I Topsøes ungdom hade Hostrups studentideal ärft lampan, och Plougs romantiska skandinavism hade väckt förhoppningen, att det förenade norden skulle blifva en stormakt och de tre nordiska rikena ett enda. År 1864 kom och gjorde drömmen om intet. Det är anmärkningsvärdt nog och för öfrigt anmärkt flere gånger, att de fleste af Danmarks nu lefvande författare af den nyare riktningen voro unga vid denna tid. Man vet ju, hvilket intryck det årets händelser gjorde t. ex. på Ibsen. Och han var dock norrman.
Men i fråga om Topsøe räcker ej denna förklaringsgrund till, eller om den skulle kunna räcka till, är den dock ej den enda. Af Topsøes första skisser ser man, att han önskat sig en politisk värksamhet, »att få tala till ett helt folk». Och när han blifvit redaktör af danska Dagbladet, skrifver han också om sin sysselsättning som tidningsman: »Det er en beskjeftigelse, som tiltaler mig inderligt og som jeg har onsket, fra jeg blev student, og som jeg nu, da jeg har valgt den som min hovedstilling, feler mig sterkere og sterkere knyttet til.»
Man uppger dock, att Topsøe sedermera känt sig mindre tillfredsstäld med denna sin uppgift, och säkert är, att de skildringar, hans böcker lämna oss af de ledande männen och de politiska situationerna, röja en stor benägenhet att följa människohjärtats sofistik och att — särskildt inom det nämda området — bakom de föregifna, oegennyttiga, storslagna motiven uppsöka andra af mera tvifvelaktig halt, hvarjämte flere af förf.:s älsklingsfigurer själfva stå tveksamma inför den frågan: »Gör en hederlig man bäst i att, fast han ser allt det humbugsartade, haltlösa och småaktiga, som blandar sig i hvarje mänsklig sträfvan, dock taga del däri och söka sig en värkningskrets efter måttet af sina krafter? Eller har han ej rätt att hålla sin person fri och som ovärksam åskådare ställa sig utanför det hela?» Denna själsstämning är redan 1867 framstäld i »Livsanskuelserne» i Langsted, och vi skola framdeles se, huru förf. i sitt förnämsta arbete »Nutidsbilleder» gifver svaret. Därmed har han ock — synes det — löst den fråga, som för honom själf i ordets egentligaste mening är en lifsfråga.
Den omnämde förf. i Illustreret Tidende har förträffligt karakteriserat denna period i Topsøes lif, när han säger: »Foreløbig blev T. politiker, og otte aar efter at han udgivet sine skizzer, var han redakteur af Dagbladet. Tilsyneladende var slaget vundet, og dog blev det i den forudgaaende skildring af Topsøes politiske virksomhed med fuldeste ret hævdet, at han ikke lenge følte sig tilfredsstillet. Det var skjæbnens ironi, at netop, som han havde naaet maalet og erobret en plads, hvorfra han, som han en gang havde drømt det, kunde tale til et helt folk, netop da begyndte at mærke, at som forholdene vare, var maalet ikke kampen værd; nu vendte han tilbage til den forladte novellistiske virksomhed som til sin rette opgave, ja, der var en Tid, hvor han i sin officielle Stilling kun saae et frikort, der aabnede ham adgang til alle de kredse og forhold, han kunde ønske at iakttage» (enligt muntliga utlåtanden 1876).
Det, som nu blir föremål, man kan nästan säga, för hans undersökning, är den erotiska kärleken, och han har på detta område gjort en följd af iakttagelser, som höra till det rikhaltigaste, mest detaljerade och på samma gång mest djupgående och skarpsinniga, någon literatur äger. Till denna period höra de båda berättelserna »I Solskin» och »Livsanskuelserne», utkomna 1867, den långt senare anonymt framträdande »Jason med det gyldne Skind» samt »Fra Studiebogen». Den sista utkom visserligen senare än »Nutidsbilleder», men dess flesta berättelser hade förut varit tryckta i tidskrifter, en del kort efter »Jason».
Det är ett anmärkningsvärdt förhållande, att »Jason» utkom efter en så lång mellantid, nämligen först 1875, och att den utkom anonymt. De 1867 utkomna berättelserna röja visserligen begåfning, och, hvad mera är, man kan utan svårighet i dem finna liksom anslaget till den uppfattning af lifvet, som sedan skulle blifva Topsøes, ja, man igenkänner till och med lätteligen de typer, som sedan fingo en mångsidigare och bättre behandling. Men de röjde ock, att förf. ej ännu var herre öfver sin konst. Beskrifningarna voro något långdragna, samtalen ofta tröttande, personer och situationer saknade det lif, som låter oss liksom se dem handla och lätt och utan ansträngning följa och förstå deras tankegång. Under åtta år hörde man nu ej något af Topsøe. Det såg ut, som om politiken uteslutande lagt beslag på honom. Novellisten Topsøe hade väl de flesta nästan glömt. När då »Jason» utkom, då kom den anonymt. Förf. var i själfva värket ej längre den Topsøe, som skrifvit »Livsanskuelserne», ej häller den, som var redaktör och ansvarig utgifvare af Dagbladet. Sin egentliga värkningskrets sökte han ej längre inom det offentliga politiska lifvet. I menniskohjärtats dolda inre hade han funnit en värld, som i ännu innerligare grad tog hans energi och arbetskraft i anspråk. Det var den offentlige mannens hemligaste tankar och djupast gömda sympatier, som lämnades åt allmänheten; och detta skulle ske anonymt. På så sätt kunde han tala friare. Men på detta fält fann också Topsøe sin egentliga storhet, liksom Hasting ej fann lyckan i Indien, utan i den lilla oansenliga doktorsbostaden i en aflägsen vrå af Jylland.
Hasting — hjelten i »Jason med det gyldne Skind» — är en af vår tids oroliga naturer. I början hade han studerat till läkare och äfven afslutat sina studier, men ej funnit sig tillfredsstäld af detta. När vi i första kapitlet göra hans bekantskap, är han stadd på återresa från Indien, der han som civilingeniör samlat en betydlig förmögenhet, hvilken han nu tänker anbringa vid något vinstgifvande företag hemma. »At han vilde bort overhovedet var ret vel begrundet i hans natur. Han var paa en maade temmelig energisk. Han havde starke ønsker og begjeringer, og han krevede dem opfyldte med stor utaalmodighed, tilbøjelig til at sætte livet pistolen for brystet, naar der var noget han vilde. Vente efter noget, være sig godt eller ondt, kunde han ikke.» — »Men da det nu stod sig saaledes, var det ham dobbelt ulideligt, att han ikke havde held med sig i et vigtigt punkt, kjærlighed. Fast ovebevist om, som den slags naturer alltid ere, at der er en stor og mægtig lykke i vente for dem i verden, søgte han naturlig dennes højeste udtryk i kjærlighed.»
Det är en mycket fin och ofta använd iakttagelse af Topsøe, att en människas sätt att taga sin uppgift här i lifvet i allmänhet står i det närmaste samband med hennes sätt att uppfatta, söka efter eller låta sig tagas af kärleken. Stephan och Steensen, som drömma om ett mål i lifvet så där i allmänhet, poetisera också gentemot kärleken. Sandberg och Svendsen, som äro jämna, osammansatta naturer, finna lika naturligt sitt arbete, som de finna en ledsagarinna genom lifvet. Langsted och Fleming, som äro skeptiska i allmänhet, äro det först och främst, när det gäller kärleksförhållanden. I Hastings lif blir det också hans kärleksförhållande, som bestämmer resultatet. Han söker lyckan, och han finner arbetet. Eller rättare sagdt — han finnner lyckan i arbetet. Han finner kanske icke den lycka, han drömt sig. Men han får något att värka för. Han har kämpat sig ifrån den oro, som hade låtit honom längta efter det i fjärran hägrande, det oåtkomliga. Han har lärt att bygga på lifvet, sådant det är, att älska det, sådant det är, ej blott det ideal af ett lif, han uppgjort för sig själf, och som oklart och eggande stäckt hans arbetskraft i stället för att stärka honom till allvarligt arbete.
Som gosse och yngling hade han älskat en ung flicka, men, som det ofta händer, likväl ej kommit sig för att närma sig henne. Han hade varit viss om att ej vara älskad, och när det så föreföll honom omöjligt att »begynde med at resignere, begynde et stille og beskedent arbejde med att give afkald paa den høje lykke, han troede sig kaldet til», då hade han beslutit att emigrera och i Indien söka »det gyldne Skind» i en mera solid form, än som ligger i det abstrakta begreppet »lycka», nämligen i form af en liten nätt förmögenhet. Han hade lyckats häri. Stenrik var han väl ej, när han nu efter sju år vände tillbaka hem, men dock välburgen, och sina erotiska drömmar hade han glömt eller trodde sig åtminstone hafva glömt dem i det stora landet i östern, under det trägna arbetet bland främmande menniskor i ett tropiskt klimat. Med mästarhand länkar nu Topsøe händelserna så, att en rent yttre tillfällighet väcker upp gamla önskningar på nytt och för in i hans lif ett moment, som han trodde för länge sedan vara aflägsnadt. På ångbåten gör Hasting bekantskap med en ung fransyska, vacker, kokett, kanske också något lättsinnig. Natten, innan båten ankrar vid Englands kust, stöter deras fartyg i hop med ett annat. Faran är obetydlig, men dock tillräcklig att vålla oro och trängsel. Och härunder kommer Hasting att bära den unga fransyskan ned till hennes hytt. Hennes nattdrägt faller åt sidan, blottar hennes barm, och i glädjen öfver den öfverståndna faran trycker Hasting en kraftig kyss på hennes bröst. Hon samlade blott kläderna omkring sig och tog godnatt af honom.
Denna tillfällighet var ju, kan det tyckas, snart glömd. Men den efterlämnade dock ett minne. Hasting hade i detta ögonblick känt, att han kunde beherska en kvinna, och det var ju på tillvaron af denna makt inom sig, som han sedan pojkåren tviflat. Med detta minne friskt och lefvande, träffar han Ida, henne, som han förr svärmat för, och som han nu finner gift med en ungdomsvän till sig, Bernhard, ett motstycke till Christian i berättelsen »I Solskin», en utmärkt hygglig och hederlig karl, men i det hela en nolla. Hela anordningen erinrar litet om en fransk komedi, men skildringen af den sofistik, som för Hasting och Ida till randen af äktenskapsbrott, innehåller vida mer psykologi, än man där vanligen bjudes på. Alt sammans kommer naturligt. Bernhard är alltid borta på förmiddagen. Hasting kommer som sin väns gäst ofta på besök. I början bor han där. Under första aftonen kommer han då att tänka på ett och annat. Är hon lycklig med Bernhard? Och hvad var det, som alltid förr stälde dem på krigsfot med hvarandra?
Morgonen därpå var han tidigt uppe och rodde ut på sjön; han kommer för långt bort, tycker det vara för sent att vända om till frukosten och äter ute på ett litet värdshus. När han kom hem, var kl. 1. Ida väntade ännu med frukostbordet och hade till på köpet varit orolig för Hastings räkning. När han nu kom så sent och då till på köpet måste krypa fram med, att han ätit ute, blef hon helt enkelt förargad. Och i minnet af alla forna små oenigheter dem emellan utbrister hon: »Men hvad har ni emot mig? Hvarför har ni alltid varit så underlig mot mig?» Och nu berättar han alldeles naturligt, lugnt, som när man talar om något förgånget, hela sin kärlekshistoria. Hasting erfor en känsla af behag vid den förtrolighet, som häraf föddes dem emellan. Ida å sin sida var väl bevandrad i »forelskelsernes verden, et territorium så legemlost usanseligt fint, at skjærsommernatsdrommens féeverden, sammenlignet med den, er haandfast og tung. Det er et Skyrige, vevet af ufødt begjær, af ikke tilbleven længsel, af muligheder uden virkelighedsbetingelser.» Hon förstod sig på svärmeriet. Och på den vägen, menar Topsøe, är hvarje äkta man otrogen sin hustru, hvarje hustru otrogen sin man. Räcker det ock blott tiondedelen af en sekund, någon gång kommer det. Och från det lätta svärmeriets halft omedvetna lek stiger begäret lätt till mer och mer reela fordringar. Ida förstod sig på detta slags kärlek, och det var på den vägen, hon kom Hasting till mötes. Hos Hasting fans i början ej mer än en viss lust att se Ida, att njuta af denna förtrolighet, som var honom något så nytt. När en kort tid hade gått, önskade han redan, att han åtminstone ett ögonblick säkert skulle veta sig vara älskad för att sedan kunna draga sig tillbaka och lefva ett helt lif på detta minne. Han fick denna visshet, som en gång syntes honom innebära alt, och nu gjorde han sig ett helt system om kärleken, dess absoluta kraf på förvärkligande o. s. v. Han ville finna någon utväg, någon förevändning för att i sitt och Idas öde kunna se ett undantagsförhållande. — Hans vän kommer en dag upp till honom och ber att för sin affär få låna en stor summa penningar, mer än hälften af det, Hasting förtjänt i Indien. Han får det genast, och Hasting känner ett slags vild glädje öfver, att Bernhard står i förbindelse till honom. Det var honom nästan, som ' om han köpt Idas kärlek och betalt den. Och strax därefter kommer nu det underbara kapitel, der Hasting och Ida åka genom skogen, medan mörkret täcker dem för hennes mans ögon, och deras läppar mötas. Hasting är på väg att förföra sin väns hustru. Han tänker blott på att möta henne igen, han jublar att äga den lycka, han så länge umburit. Som så ofta hos Topsøe är det nu en rent yttre omständighet, som kommer till och med ens förändrar hela förhållandet. Ida har varit älskad af ännu en man, Felix. Denne har i »Nutidsbilleder» i viss mån sin motsvarighet i Schwerin. Han älskar Ida på annat sätt, djupt, passioneradt, utan hopp om genkärlek. Hans kärlek har gjort honom till en arbetare utan mål, som begagnar arbetet på samma sätt som kineserna begagna opium, och som, när han själf blifvit beröfvad sitt käraste, blifvit hänsynslös i valet af sina medel och hittills arbetat för sin succès, utan att fråga efter, om hans framgång möjligen beredt andra de mest oskylda lidanden och motgångar. Men just natten efter Hastings och Idas färd genom skogen har han dött — läsaren får sjelf tro hvad han vill om dödssättet — och till sin vän Hasting har han lämnat en packe bref eller snarare lösa anteckningar och aforismer, som äro den dödes kärleksförklaring till Ida. Dem får hon nu, morgonen efter det hennes kärlek till Hasting blifvit dem båda medveten. Hon läser dem, medan han är kvar hos henne, och när äfven han läst dem, komma hennes afskedsord till Hasting, domen öfver deras förhållande, vändpunkten i Hastings lif: »Hvor han har elsket mig. Jeg har ikke glemt ham. Det var ham jeg elskede, ham elsker jeg endnu. Det er ingen anden.»
Och härmed begynner ock för Hasting ett nytt skede i hans lif, resignationens kamp, när han måste resignera, han, som ej velat begynna dermed, när han måste kämpa ned inom sig alla stolta drömmar om lycka för att finna lifvets egentliga kärna, hvilken hvarje menniska kan nå, som blott har mod att se, hvar den är att söka. Hasting flyttar ur staden, bort från Idas närhet, och kommer då i beröring med fröken Rønnow, en klartänkande, inåtvänd, arbetsduglig qvinna, hans jämbörding i intelligens, honom öfverlägsen i säkerhet på sig själf. Af henne lär han mycket. Det fins till och med ett ögonblick en möjlighet för honom att blifva förälskad i henne. Men åter är det omständigheterna, som liksom visa Hasting vägen. Eller rättare kanske — genom att aktgifva på omständigheterna finner han vägen.
Det hus, där han bodde, låg i en enslig bygd. En doktor hade bott där förr, en gammal änkas ende son. En smittosam sjukdom hade för en tid sedan bortryckt både honom och hans hustru. — Det är dagar af ensamhet, dagar fulla af eftertanke och med tillfälle att gå in i sig själf, de, som nu följa för Hasting. Dag för dag försvinner drömmen om denna olycksaliga kärlek för honom, dag för dag förnimmer han större behof efter ett arbete, som han kan göra till sitt eget, hvarigenom han kan blifva nyttig äfven för andra. Och när han så ännu en gång kommer till Kjöbenhavn, då blir det honom ändtligen klart, att han vill blifva läkare igen och slå sig ned i den aflägsna bygden i en afkrok af Jylland. Fröken Rønnow tar farväl af honom på bryggan: »Nu drager De atter ud, Jason, vil De denne gang vinde det gyldne skind?»
»Jeg haaber det sikkert», sagde han, »thi jeg synes, att guderne er med mig ombord.»
Så for han åter ut i verlden, och denna gång hade Jason »vundet det gyldne skind». — Men när han sista gången hade sett Ida, hade hon rodnat, och ute på sjön, just när han kände sig som mest fyld af tanken på den fred, han nu hade vunnit, då var det, något inom honom, som bäfvade af hopp och längtan vid minnet härom.
»Og atter vil det blinke frem i kommende tider, hvordan de end blive, i de urolige og pinefulde, som i dem, der vilde blive omskyggede af fred og hengivelse, atter vil det blinke med hemmelig fryd og begjærende længsel. Thi ingen giver guderne alt.»
Det fins ett slags kärlek, som, född af ett
ögonblicks sysslolöshet eller en tillfällig stämning och
närd af de mest sväfvande fantasier, lefver på oklara
drömmar, obestämd längtan och — om det tillåtes
mig ett sådant uttryck — öfversinligt sinliga
retelser. Det är denna kärlek, som frodas i balsalen
eller knytes under långa sommarferier, denna kärlek,
hvilken lika gerna kan träffa den ena som den
andra, men som alltid inbillar sig hafva träffat
den enda rätta. Den har stiftat många äktenskap,
flere förlofningar och ändå flere tycken. Hos oss
går den under namn af ett flyktigt tycke eller ett
oskyldigt svärmeri.
Jag vet ingen, som har en sådan blick för detta slags kärlek som Topsøe, ingen, som så med ironiens vapen förföljer den in i dess mest hemliga gömslen. Understundom kan han väl fästa sig vid dess poetiska moment såsom i »En förste Kjerlighed», denna underfulla Donauresa i middagshetta och middagsqvalm, der konstnären-sigenaren och den ryska furstinnan i toner och blickar förälska sig i hvarandra och skiljas, utan att begära mer än fantasiens okroppsliga lek. Det hela är ett proverb, omsatt i berättelse. Men eljest utgör hela hans behandling af detta ämne en fortsatt polemik. Och granskar man noga, torde ironin kunna spåras äfven i den ofvannämnda novelletten. Studentkotteriet i «Livsanskuelserne» med dess diskussioner och tal om »Kvinden, Hende, om hvem vi drømme i den dunkle, den sommergrønne Skov og ved det rullende Hav, vor Allierede i kampen mod Livets Filistere», eller Stephan i »Daphne», som en gång, drifven af denna obestämda längtan efter något annat än hvardagslifvets prosa, satte sig på tåget och for till Korsör, därifrån han dock ej medförde annat än en »frygtelig Tandpine» och minnet af en resande svensk dam, som han dock aldrig kom i någon närmare beröring med — äro blott profbitar på den spirituella öfverlägsenhet, hvarmed Topsøe alltid behandlar den danska s. k. studentromantiken och i allmänhet hela detta ytliga och tillkonstlade sätt att betrakta qvinnan. Qvinnan, begagnad som retorisk prydnad i tal och sång, är något, åt hvilket Topsøe ler värkligen odödliga löjen.
Fröken Rønnow talar till Hasting om hvad hon kallar »en daarlig Førelskelse». Det fins många sådana. Hvem mins ej Stephan i »Daphne» (= Steensen i »Livsanskuelserne»), som hade blifvit förälskad i Paulas porträtt? I början kände han intet som hälst behof att råka originalet, men när slumpen dock för dem till sammans, öfverflyttar han sin kärlek från porträttet till henne. För sin hälsas skull blir hon emellertid nödsakad att fara utomlands, och som Topsøe uttrycker sig, »det var en ren öfverraskning för Stephan, att han värkligen saknade henne så mycket». Hans beslut är emellertid hastigt fattadt. Han vill fara ned och bekänna henne sin kärlek, och detta vill han göra i det gamla Rom, under Italiens himmel. Han vill med ett ord gifva sitt frieri en passande ram. Resan uppför Rhen blir emellertid mindre poetisk. Regn och dimma hela tiden, icke ett spår af romantisk stämning. För att då taga igen det försummade styr han kosan öfver Nürnberg och lyckas verkligen att få svärma en månskensnatt i den gamla fantastiska staden. Där får han dock veta, att hans älskade befinner sig vid Lago di Maggiore. Det var egentligen en missräkning. Ty Stephan hade tänkt sig, att få träffa henne i själfva Rom. Men äfven detta var ju i och för sig ganska tillfredsställande — och så kommer han då dit. Alt går efter uträkning. De fara ut på sjön till sammans, ensamma i en liten båt, just när solen håller på att gå ned, det spegelklara vattnet under dem, Italiens himmel öfver deras hufvuden etc. och då friar han, som han hade drömt sig.
Det är i parentes en egendomlighet hos Stephan, att han alltid, äfven i lyckans mest hänryckande ögonblick, tycker sig sakna något. När han nu kysser Paula, märker han en liten svart lefverfäck vid hennes mun, som han ej sett förr, och som en mindre svärmiskt förälskad menniska aldrig skulle ha tänkt på, men som äfven i detta ögonblick är tillräcklig för att hos Stephan väcka en känsla af misstämning. Här är det »estetikeren» som talar, »estetikeren» i den mening, Kirkegaard skildrat honom i Enten-Eller. Emellertid blifva Stephan och Paula helt prosaiskt gifta, och till en början är nu alt godt och bra. Snart märker emellertid Paula, att något fattas, och hon kommer tämligen fort under fund med hans griller, att människan midt i sin högsta lycka dock beständigt skall längta efter något, hon icke kan nå etc. Hon märker, att han ännu drömmer om henne, eller som han själf säger — »rättare sagdt om ditt porträtt» — och i ett lyckligt ögonblick tar hon sin lilla kvinliga hämd, som också blir en direkt väckelse för honom. En dag, när han kom hem, fann han ett bref på hen- nes sybord. I brefvet stod: »Porträttet har jag bränt. Vill du träffa mig, är jag hos farbror Klas.
Och det blir värkligen tydligt för Stephan, att han förbrutit sig mot henne. Den natten kunde han icke sofva, men tidigt följande morgon for han ut efter henne. — Det var en rägnduskig novembermorgon. Trakten, han reste igenom, var ful, passagerarne sömniga, och han steg ur vid en liten tråkig landstation i hällande rägn. Det dröp från taken, och leret klibbade vid hans fötter vid hvarje steg. Men ändå var han aldrig så lycklig, hvarken på Rhen eller vid Lago di Maggiore. Och när han kom in i väntsalen, kom någon emot honom och sade: »God morgon, jag visste, att du skulle komma med första tåget.» Nu hade han glömt den fantasibild, han förälskat sig i, och för honom fans endast den lifslefvande, värkliga Paula, hans Paula.
Lägger man till dessa skildringar den förträffliga, något elegiska cykeln »I september, I oktober och I november», kan man nästan förstå, att Herman Bang känt sig frestad att kalla Topsøe »Forelskelsernes Digter».
Och dock är han långt mer.
Vi påminna oss, huru Hasting till sist finner sin plats i lifvet och genom hvilka medel han gör detta. För att återgå till den skildring Herman Bang (»Realisme og Realister») ger af Topsøe, så är det en sak, som han där oupphörligt framhäfver, nämligen det blaserade, reserverade och skeptiska, som onekligen finnes hos denne författare. Men trogen sin vana, när han funnit ett dylikt karaktärsdrag, vill Bang snart sagdt icke se annat hos Topsøe än just detta. Han hoppar öfver, hvad som dock just är det vigtigaste, nämligen att både Langsted och Fleming, som äro de förnämsta typer, i hvilka förf. nedlagt sina iakttagelser på detta område, under berättelsens lopp öfvervinna sin vanmakt och tillkämpa eller kanske tillvinna sig en bättre riktning. Då Fleming är den mest framstående representanten för denna själsriktning och då han, så vidt man därom kan döma, värkligen tycks intaga en ståndpunkt, som skalden själf behöft både arbete och energi för att komma öfver, torde det vara lämpligt att nämna några ord äfven om honom.
»Tiden er træt», säger Fleming själf vemodigt. Han själf är också trött. Det är hans fars största sorg, att sonen, som lefver en rik mans lif och har en sådans alla tillfällen att få en anställning, att han ej har lust att taga sig något för, utan går och drifver rent ut sagdt, ser på, iakttager, är kvick och ironisk, gisslar sin omgifnings svagheter och själf ej anser det löna mödan att uträtta något i denna verld af egoister eller narrar, hvars små motiv han har en nästan sjukligt intensiv färdighet att upptäcka. Och den verld, i hvilken Fleming skulle uppträda och ingripa, är värkligen af förf. själf tecknad på ett sätt, som ger Fleming fullkomligt rätt i sina sarkasmer. Uppifrån och ned, från de högre lagren till de lägre, framdragas med det finaste gäckeri vinningslystnaden, egennyttan, småaktigheten och kotteriandan, kort sagdt alla lyten, som vanställa det politiska lifvet. Man förstår utan svårighet, att en man som Fleming kan förlora lusten att vara med. De politiska middagarne, ministrarnes åtgöranden, balen på slottet m. m. förråda en iakttagare, som sett detta med egna ögon, och en skildrare, som kan teckna den fina verlden med begagnande af dess eget sätt att uttrycka sig. Och det djupa vemod, som ofta åtföljer ironien, låter oss instinktmässigt förstå, att han känt det samma som Fleming och därför rent af sympatiserar med den djupa bitterhet, som förnämt drager sig tillbaka inom sig sjelf och indirekt ger sig uttryck i sarkasmer, aldrig direkt i klagan eller angrepp.
Harald Holst och hans parti — politiken på landsbygden — utgör dock skildringens glanspunkt. Aldrig har väl Topsøe i så hög grad gjort bruk af sin blick för den makt, det oändligt lilla utöfvar på människohjärtat. Man skrattar aldrig högt, när man läser sådana skildringar, men man ler invärtes ett egendomligt, halft skeptiskt, halft gillande leende. Ty det ligger faktiskt något retande i det slags satir, som så att säga värkar genom att lägga sina föremål under mikroskop. Och man beröres samtidigt — för att tala med den förut omnämde kritikern i Illustreret Tidende — af den frågan, om Flemingarne draga sig tillbaka, därför att män sådana som Holst komma fram, eller om Holstarne komma fram, därför att Flemingarne hålla sig undan.
Men äfven här spelar kärleken sin roll med. Helene är raka motsatsen till Fleming. Hon skulle med glädje gripa till arbetet, endast lifvet hade gifvit henne ett sådant. I den krets, hon lefver, brukas det ju ej, att unga kvinnor arbeta. Men hon sörjer öfver Flemings ovärksamhet, som hon ej kan förstå. De ha älskat hvarandra, dessa två, sedan barndomen, hon kan numera knappast känna igen honom, och det är ej fritt, att med missräkningen en smula förakt är på väg att blanda sig. Fleming befinner sig i ett slags upplösningstillstånd, och Helene har dagligen haft tillfälle att se, hur dessa element, som äro henne främmande, alt mer och mer vunnit terräng. Och hon förstår, att han lika litet tror på sin kärlek till henne som på, att det öfver hufvud fins något innehåll i lifvet. Han skulle vilja älska lika gärna, som han skulle vilja lefva ett sundt lif. Men han vågar ej, skulle man nästan kunna säga. — Åter blir det tillfälligheter som bestämma utvecklingen hos de handlande personerna. Fleming har varit på en bal med Helene, dansat och samtalat som i forna dagar. »Om det kunde få fortfara så!»
Nyss förut har han vidare sett Helenes energi i olyckan, när hon och hennes moder hotades med half ruin. Och då kommer han en dag på besök, såsom han ofta brukade, och träffar henne ensam. Kanske var han i samma stämning som vanligt, en sådan, som är för matt att afföda något beslut, kanske icke. Emellertid följer deras samtal i början »vänskapens allmänna stråkväg», till dess de komma att tala om, hvad man kan vinna i lifvet, och Helene uttalar de ord, som egentligen utgöra skiljemuren dem emellan och på samma gång kanske kärnpunkten i Topsøes hela verldsåskådning: »Ingen Indsats, ingen Vinding, og daarlig Indsats, daarlig Vinding; den der setter ind paa Smaat, vinder Smaat, den der sætter ind paa Taabelighed, vinder Taabelighed.»
»Men — er der aldrig dem, der sætte Livet ind’ og som tabe?» säger då Fleming.
»Dersom de virkelig tabe, og det er ikke altid godt at se, saa har der dog veret noget Galt ved Indsatsen. Vær vis derpaa.»
Efter en stunds tystnad frågar han nu: »Helene, vil De vere min Hustru?»
Det är fullt konseqvent af Topsøe att här låta Helene svara nej. »Tror De ikke jeg ved, hvorledes De har provet mig og vejet mig i Deres Sind og saa vraget mig og atter taget mig op og atter vraget mig lige til de sidste Dage. — — — Deres Hustru vil jeg ikke vere i kreft af et tilfeldigt Lune, en Stemning, som De lyder i dag og ikke kan fastholde i morgen … ja, maaske hemmelig vil spotte over. — En Mands Kjærlighed bestemmes af hans Liv, men den bestemmer ogsaa dette. Havde De alvorlig elsket, var Deres Liv ikke blevet, som det nu er blevet. En hel Kjærlighed giver et helt Liv, derpaa maa vi Kvinder holde fremfor Alt.»
Fleming har rätt, när han säger sig vara en dömd man, när han går. Men ensam säger Helene tyst för sig själf sin innerliga trosbekännelse:
»Und setzet ihr nicht das Leben ein …»
Det fins vissa människor, som behöfva en örfil af lifvet, för att deras slumrande energi skall väckas. Nu är Fleming vaken. Han behöfver blott ett tillfälle för att visa, att han ej är lefvande död.
På en ö har kolera utbrutit. Det står illa till med hälsovården därute. Till all olycka är ställets »Herredsfoged» död, och det står hårdt att få en ny, ty, som naturligt är, har ingen lust att fara dit ut. Då går Fleming till sin fader och ber honom skaffa sig platsen.
»Paa Kolerastedet?» .
»Ja, Fader, jeg vil begynde nu og begynde for Alvor.»
Den gamle Mand tav. En Stund var det ganske stille i Stuen. »Gud velsigne dig, min Son», sagde han saa. »Du vil derover for at virke og — leve. Ikke for att dø?»
»Nej, Fader, ikke for at dø — men jeg vil nok vove mitt Liv for at komme till at leve.»
Det säger sig själft, att det nu är Helene, som ber Fleming om förlåtelse, för att hon dömt honom oriktigt.
Man har klandrat Topsøe, för att han ej har låtit denna karaktärsutveckling försiggå utan alla direkta ingripanden af yttre omständigheter. Men med orätt. För det första påvärkas vi väl alltid mer eller mindre af de yttre tillfälligheterna, och för det andra behöfde Fleming mer än någon annan denna yttre påstöt för att kunna fatta ett beslut. Fleming hade ju gått och väntat och pröfvat, och vid hvarje arbete, som erbjöds honom, haft det svaret till hands, att det ej tjänade något till. Här fick han ett, där han värkligen kunde göra gagn, och där han kände sig behöfvas. Det är till och med möjligt, att för en person, som så länge vant sig att förakta det hvardagliga, den lilla romantiska tillsats, som ligger i medvetandet att våga sitt lif, rent af var nödvändig, om den Hamlet, som lefde inom Fleming, skulle bringas till tystnad.
För att fullständiga den bild, jag här sökt gifva af en författare, som blott alt för tidigt rycktes bort från den bana, han så glänsande begynt, vill jag blott nämna ett par ord om den sida af hans värksamhet, som kanske bland alla är den mest allmänt tilltalande, nämligen hans förmåga att rent genremässigt teckna lifvet alldagliga, små förhållanden. Här är han alt igenom fyld af en sympati för sina personer, som låter det ironiska eller humoristiska drag, hvilket Topsøe sällan underlåter att inlägga, understundom till och med öfvergå i det sentimentala. Det är, som om förf. själf nästan skrifvit sig vek till sinnes. Det är i synnerhet enformigheten i lifvet, som han förstår att återge så slående, med hvars tyngande makt han är så alt igenom förtrogen. Tänk på den om de holländska mästarnes sätt att måla erinrande skildringen i »Stilleben» (för öfrigt kanske Topsøes mest formfulländade, på samma gång som hjärtligaste arbete) af den lilla staden med dess lilla gräsbevuxna torg och kyrkklockorna på söndagsmorgonen, som ringa helgen in. Tänk på det ledsamma, det enformiga, det pinsamt ensliga och enahanda, som väntar en på ett sådant ställe dag ut och dag in. Se sedan, hur mycken gedigen mänsklig lycka, Topsøe här har vetat visa oss. Och man skall förstå, när jag säger, att Topsøe aldrig varit större konstnär, än när han här förmått skildra lifvets inre rikedom.
Eller tänk på det ensamma hemmet vid den lilla gatan, prestänkan och hennes dotter i »Jason», på skildringen af skalden och målaren i »Nutidsbilleder» och främst af alt på »skaldens» hem och hans hustru, deras ungdomskärlek och deras lefnads tunga sorger. Sällan har väl en förf. så sympatiskt förstått att använda den mest minutiösa realistiska detaljrikedom, på samma gång han, midt under den sorgfälligaste kritiska analys af karaktärer, hela tiden vetat att bibehålla denna innerlighet i uppfattningen, som, om man undantager hans skildring af politikens män, öfver alt är kännetecknande för Topsøe.
Och till sist har han i skalden och målaren ännu en gång sagt oss sina tankar om konsten och lifvet. Skalden blir en nolla. Hvarför? Ej därför att han saknar begåfning, utan emedan han går utom sin egentliga begränsning och fikar efter en genre, som icke är hans. »Målaren» uppträder långt oansenligare. De båda personerna komplettera hvarandra nästan som i en sedolärande fabel. Och det är intet tvifvel underkastadt, att förf. här velat säga oss, att han, målaren, kommer fram, därför att han ej drömt bort sina bästa krafter under dådlös längtan efter ett fjärran mål, utan med fast hand gripit det närmast liggande arbetet och, när detta varit färdigt, haft nog kraft och ro — framför alt ro — för att lugnt gripa till ett nytt. Och när han så arbetat sig fram steg för steg, var han konstnär, ej genom att pocka på en säregen inspiration, utan genom att allvarligt hafva odlat en begåfning, som han själf aldrig öfverskattat.
Månne detta ej är en insats, som den moderna realismen vill göra i det mänskliga medvetandet?