Ur samtiden (literaturstudier)/Kristian Elster
← Vilhelm Topsøe |
|
Alexander L. Kielland → |
KRISTIAN ELSTER.
Det er ikke den største Daad i Livet,
der faar den største Berømmelse,»
Elster.
I det företal, hvarmed Alexander Kjelland inledt en efter Elsters död utkommen upplaga af Elsters noveller, lämnas följande korta upplysningar om skaldens lif:
»Kristian Elster föddes den 4 mars 1841 i Namdalen. I sitt femtonde år skickades han till Nissens skola i Kristiania.
Ursprungligen var det bestämdt, att han skulle blifva officer. Men denna plan måste öfvergifvas, emedan han blef närsynt, och nu skulle han gå läsvägen.
Latinet låg honom emellertid emot. Han förstod själf att han börjat för sent. Därtill kom, att Elster, ledd af ett starkt utvecklingsbegär, kastade sig öfver den mest olikartade läsning och inom kort tid gjorde bekantskap med hela hemlandets och en god del af utlandets nyare literatur.
I sitt nittonde år skref han ett skådespel: »Fra Fjorden»; strax därefter anmälde han sig som debutant vid Kristiania teater.
Trots det beröm, hans stycke inbragte honom, trots det enstämmiga omdömet, att han ägde talang för scenen, tog han efter förnyad genomläsning till baka pjäsen, emedan den ej längre tillfredsstälde honom, och när han slutligen skulle debutera, drog han sig undan. Själf har han sagt, att detta ej skedde, därför att han tviflade på sin talang; men den inre oro, under hvilken han arbetade, gjorde honom oklar öfver sig sjelf och sin uppgift.
I »examen artium» misslyckades han, och Elster lefde nu i Kristiania som korrespondent och medarbetare i åtskilliga tidningar.
1867 reste han till Tyskland för att utbilda sig för inträde i skogsvärket. Hösten 1868 återvände han.
Vintern 72 till 73 tillbragte han i Kjöbenhavn.
Sommaren 1873 var han under några månader »konstitueret Forstmand» i Valders, och senare på hösten erhöll han den befattning, som han behöll till sin död: en plats som »Forstassistent» i Trondhjems stift med årligt arvode af 1,200 kronor, som under de 7 år, han var i tjänst, steg till 1,600.
Våren 1881, just när hans sista bok, »Farlige Folk»var under tryckning, sjuknade Kristian Elster, och den 11 april på e. m. dog han af lunginfammation, efter tre dagars sjukdom. Han efterlämnade änka och tre söner, hvaraf den äldste var 5 år och den yngste något öfver 3 veckor gammal.» — — —
Detta är ej mycket för att vara den yttre ramen till ett så rikt lif som Elsters. Men äfven dessa få detaljer säga dock åtskilligt, som det lönar mödan att erinra, när det gäller att förstå Elsters författareskap. För att begagna ett kändt citat — »detta något säger mer än mycket.»
För det första säger det oss, att Elster fick arbeta länge, innan han blef klar med hvilken uppgift han hade att fylla i lifvet. Se vi på årtalen, då hans berättelser skrefvos, finna vi, att »En korsgang», den första novell af hans hand, som väckte något slags uppseende, daterar sig från 1871. Elster var således, när den skrefs, 30 år gammal, och före denna tid infalla alla de olika försök att finna en lefnadsbana, hvilka voro en följd af den starka inre »Gæring», som han själf talar om.
Vi finna vidare ett drag af allvar och sanningskärlek, som är af så ovanlig art, att jag ej ur någon mans lif kan erinra mig att hafva hört något liknande. Hans första — och så vidt jag vet — sista pjes skulle uppföras på teatern, och samtidigt erhöll förf. all möjlig uppmuntran att utbilda sig till scenisk artist. Elster ansåg själf sin pjäs ej förtjänt att spelas, hvarför han tog igen den. Och för att ej obetänkt hafva satt sin hand till ett arbete, som han ej säkert visste sig vuxen, drog han sig tillbaka från teatern.
Den, som så handlar, kan vara viss om att blifva en karaktär. Huruvida han därför kan vara säker på, att lyckan ännu en gång ler emot honom, är en annan fråga. Men det, som gör detta handlingssätt ännu märkvärdigare, är, att Elster då var »i sitt nittende Aar».
Det fins kanske intet steg, som är svårare att taga, än när det gäller att få ett förstlingsstycke uppfördt på en större scen. Man är ej känd. Det är intet »namn», som redan från början fäster vederbörandes uppmärksamhet på arbetet, intet rykte, som förut banat vägen och gjort den åtminstone farbar. Och vinsten — den yttre fördelen menar jag — af att komma fram äger också sin lockelse. Det fins ingen förtattare, som ej äger ärelystnad, och det fins intet inre arbete, som är svårare, än att för sig själf afgöra, om det, som sätter en pennan i handen, är lusten att lysa eller det stilla begäret att gifva röst åt de tankar, som röra sig inom en, och som vilja komma i dagen med den rätt, som uttrycket för en öfvertygelse äger. Och om man betänker, hur svårt det då ofta är att för sig själf skilja godt och ondt, sant från falskt, det äkta från det oäkta, och dessutom hur stark hos den unge lusten är att få vara med, att få pröfva sina krafter och bana sig väg, då skall man sannerligen förstå, hvilken oerhörd själfuppriktighet — om det tillåtes mig att begagne ett själfgjordt uttryck — det erfordras för att gent emot andras loford kunna säga till sig själf: du behöfver ännu vänta. Och man skall erkänna, att en sådan karaktär kan aldrig gå krokvägar. En sådan man är danad till något stort.
Men det, som ligger djupt i en människa, kräfver tid för att komma i dagen, och här i norden växa de ädlare träden långsamt. Jordmånen är karg, vinden skarp, och under långa månader ligger vinterns snötäcke öfver marken, bladen falla tidigt af, och den frukt, de en gång frambringa, synes bli sparsammare, i den mån trädet är af ömtåligare art.
Hela Elsters lif var en bekräftelse på detta. Ogynsamma förhållanden lade sig i vägen för den utveckling, som gissningsvis eljest skulle hafva kommit så mycket förr. Och han fick göra den sorgliga erfarenheten, att en uppoffring ej alltid är gagnelig för den uppoffrande själf. Det ser nästan ut, som om lyckan, en gång tillbakastött, sedan med afsigt undvikit honom. Hela hans lif blef motsatsen af, hvad han hoppades, och mer än de flesta fick han öfva sig i konsten att resignera. Han, som afskydde att skrifva för födan, fick lifnära sig med att skrifva dagbladsartiklar, och han, som en gång på grund af att för ifrigt och uteslutande hafva sysselsatt sig med att studera, hvad som låg honom om hjärtat, hade misslyckats i något så enkelt som att taga studentexamen, måste vid äldre år sköta en befattning, som i betydlig mån inskränkte den tid, han kunde ägna åt det arbete, åt hvilket dock aldrig hans stränga själfpröfning hindrade honom att viga sina bästa krafter.
Det är något tungt öfver alt, hvad Elster skrifver, en djup sorgbundenhet och en längtan efter något bättre, något, som länge varit omtaladt som ett »äkta nordiskt sångardrag», så länge det rörde äldre författare, men som man numera rent af tycks vilja lägga de yngre till last. Saken är, att detta vemod hos Elster — liksom äfven hos andra förf., men hos Elster som ett genomgående karaktärsdrag — yttrar sig som sorg öfver den makt, hvilken små förhållanden utöfva öfver en trakts inbyggare, öfver människorna i det land, han kallar sitt, och för hvilkas upplysning och förädling han ville göra alt. Detta vemod fins ej längre blott i sin rena allmänhet, det har tagit en bestämd form, och detta har åter rent af gifvit det en mera praktisk natur.
I inledningen till den förut omnämda novellen »En Korsgang» yttrar Elster: »Naar man selv kommer fra lavere til rigere Egne, kommer lige ud af det menneskelige Kulturliv med den Mangfoldighed af Fremtoninger, som farver det, med den vældige Tanke-Magt, som arbeider i det, eller naar, som fornys, et Ballonbud (fra Paris under Belejringen) fyger som et varmt Pust lige ud af en Storbrand i Verdenslivet op mod disse iskolde Bredder og faar de to Billeder af det mest oprørte Verdensliv og det mest ensomme Fjeldliv til at torne sammen i hele sin storladne Modsætning for Ens syn — da famler Tanken en Stund efter et Samholdspunkt, som vidner om, at man staaer foran det samme Menneskeliv med de samme Grundkræfter, och det er som om det store Ord om alt Menneskelivs fælles Ophov, fælles Grundkaar og fælles Livshaab svigter for Ens Tro, og som om man stod foran et bortfrossent Lem af den store Skabning, og man fristes til at sporge: hvorfor blev dette skabt?»
»Og saalænge En bare ser paa det udvortes, løses heller ikk Ens Tro og Fortrøstning af den Stivfrost, der holder det bundet ligsom selve den Vidde, man stirrer paa.» — —
Man behöfver ej gå upp bland ensamma fjäll eller ut på öde hedar för att finna något af den lifvets instängdhet, som Elster här menar. Nästan alla hans hjältar längta mot något, som är »stort och långt borta», som Ibsen låter Dina Dorf säga. Det är motsatsen mellan denna längtan och den omgifning, i hvilken de lefva, som afgör deras lifsriktning. Och det är under detta tryck de utvecklas till hvad de en gång blifva. Detta är hemlandsdraget i Kristian Elsters diktning, som är kändt och framstäldt med osedvanlig kraft. Det är detta, som gör honom tung till sinnes, understundom misströstande. Och dock finnes det något i alt detta, som han lär oss att älska, emedan han älskar det själf.
För öfrigt har nog Elsters världsåskådning undergått mer än en förändring. Hans sista arbete »Farlige folk» torde säkert stå på annan botten än hans föregående. Eller kanske rättare — det är först i »Farlige Folk», man får fullt klart för sig, hvilken världsåskådning, som är hans. Ty för Elster är alltid människan själf nummer ett. Hvilka ågsigter hon hyllar, blir en fråga af andra rang. Det sätt, på hvilket en öfvertygelse uppbäres, är honom mer än öfvertygelsen själf. Dessutom — där något s. k. samhällsproblem är satt under debatt — är det gärna en social fråga, som afhandlas. »Farlige Folk» är mig veterligt det enda arbete, där Elster vidrör sin egen ståndpunkt i religiösa frågor, ehuru äfven här de sociala ställas i förgrunden.
»En Korsgang» är den första af Elsters noveller, som varit synlig i tryck, oberäknadt några äldre, som nu sannolikt af de flesta äro glömda, och som, att döma af uttalanden, ej varit särdeles framstående. Rudolf Schmidt (Buster og Masker. Kjöbenhavn 1882) omtalar, att Kjeld Horge, ehuru tryckt först i den samling, som under namn af »Solskyer» utgafs efter förf:s död af Alexander Kjelland, varit skrifven samtidigt med nämda berättelse, d. v. s. år 1871.
Trots de olika ämnen, dessa båda berättelser behandla, är det emellan dem ett visst slägttycke, som visst ej gör till en nödvändighet, att de skulle tillkommit på samma år, men som gör denna omständighet mycket förklarlig. Det hvilar öfver dem något kargt och kärft; vida mer än öfver Elsters öfriga tidigare arbeten, något pinsamt tungt och nedtryckt, men ock något oändligt tilltalande, nämligen detta personliga i framställningen, som ändå är, hvad som i första och sista hand afgör, af hvad art ett arbete är, och som för öfrigt är kännetecknande för alt, hvad Elster skrifvit.
Och så känna vi igen denna tyngd. Vi veta, hvad den betyder. Äldre skalder hafva suckat efter sol och vår. De nyare pinas af bristen på fria och modiga tankar.
En »Korsgang» är historien om en qvinna, som, gift med en från början illa känd man, om hvilken man dock efter hans äktenskap trott, att han blifvit en annan, småningom med stigande ångest märker, att faderns onda böjelser gått i arf till deras barn, och att de två, fader och son, bakom hennes rygg ömsesidigt gifva hvarandras dolda anlag fart. En man, som varit på färdvägar uppåt fjällen, har blifvit borta, och hustrun utkämpar nu den tysta inre kampen med sig själf, om hon har rätt att tiga med detta brott, när hon vet, att det gäller två själars frälsning, och när hon klart och tydligt ser, att strafflösa skulle inga band längre hålla dem tillbaka. Hon anger sonen för dråp, fast hon vet, att all hemmets lycka och lefnadsfrid har hon dermed utestängt från sitt eget bo, och sedan sitter hon »ensom med sin Sorg paa de øde Vidder». Det är ett hjältedåd af dem, som ingen ser och ingen talar om, ett af dem, som ingen historia bevarar åt eftervärlden, men om det är skaldens ära att låta lefva.
Man har jämfört denna berättelse med Björnsons bondenoveller. Men det låter nästan som en otrolig saga, att man samtidigt ankat om imitation. Efter alt, hvad förut sagts om Elster, är det klart, att hvad han här skildrat, ett ensamt människohjärtas tysta kamp för att inom sin lilla krets vara sann och rättrådig, dess seger och det hopplösa eländet att genom själfva segern, för dess egen skull rent af, allena nödgas lefva det lif, som var kvar »midt i denne rasende Vinter, som tumler sig truende over Dalens ovre Ende, mens Havet begraver dens Haab under den nedre» — det är blott en dikt om hvad Elster sjelf i åratal sett med egna ögon. Och åt detta slags lif skänkte han, hvad han ägde starkast af sympati.
Kjeld Horge är en historia af annat innehåll, men af likartadt skrifsätt. Det är den gamla sagan om medelmåttan, som tror sig stor och drömmer om stordåd, och med bitande skärpa är tomheten af ett dylikt lif skildrad. Men den, som äger en smula lifskraft, kan resa sig igen, äfven sedan han lidit det nederlag, som heter att vakna upp från drömmen om inbillad storhet. Och Kjeld Horges historia är den, att på sin rätta plats — i det simpla hvardagslifvet — där har han kraft att blifva en man, och han blir det.
Det fins intet prål, ingen ordståt i denna lilla berättelse, men där fins en svällande underström af ett starkt lif, som när man en af de första vårdagarna, innan ännu snön hunnit smälta eller isen gå bort, kommer ut på landet. Det går en frisk pust genom skogen, där granarna höja sina grenar, som nyss blifvit fria från snö, här och där kvittrar en ensam fågel, och rundt omkring hörs ett porlande ljud af vatten, som långsamt, men säkert undergräfver markens täcke af snö och is.
Liksom Elster länge sväfvade i ovisshet om, hvilken väg han skulle gå i litvet, så dröjde det också länge, innan han, som man säger, fann sin form, det rätta uttryckssättet, medlet att säga just sina tankar. Ty man kan säga, att Elsters form aldrig var färdig för än i »Farlige Folk». »Tora Trondal» var i jämförelse med denna bok blott ett stapplande försök.
Att döma af åtskilligt, måtte man från mer än ett håll hafva väntat sig mera af Elster, när detta arbete lemnade pressen. »En Korsgang» hade varit ett litet mästervärk, och en mängd tidningsartiklar från Elsters hand hade visat både iakttagelseförmåga och framställningskonst. »Tora Trondal» var väl i många hänseenden ett dugtigt utfördt arbete. Karaktärerna röjde människokännedom, flere scener voro fulla af dramatisk spänning, och särskildt var hela boken genomandad af den innerlighet, med hvilken Elster genomträngt alt, som han i minsta mån vidrört. Men där fattades dock något. Man såg, att förf. väl själf förstått sina personer, men de hade ej fått lif under hans hand. Ett par bifigurer (särskildt Hans Ejds moder och Sara Bø) voro de mest lyckade i hela boken. Bredvid de lyckade scenerna funnos kanske än flere af annan art, och trots innerligheten i framställningssättet saknade man något hos förf. själf. Det torde vara svårt att af »Tora Trondal» sluta sig till den stånd punkt, som gör sig gällande i »Farlige Folk». Och dessutom låg det något tungt, trögkördt, tröttande öfver hela boken. Den kunde gärna ha varit en tredjedel kortare. Förf. var tydligtvis ej herre öfver sina egna resurser.
Vid en jämförelse med »Farlige Folk» frapperas man särskildt af en sak. I »Tora Trondal» fins knappt ett spår af den satir och humor, som i Elsters sista arbete utgör en så märkligt utvecklad egenskap. Förf. drar aldrig på munnen. Med det blekaste allvar behandlas allting. Att det på bottnen af alt detta svårmod fans en ådra af humor, föll säkert ingen in, som ej kände förf. personligen. För mig är detta ännu ett tecken på, huru djupt nedtyngd Elster var af de förhållanden, under hvilka han lefde, och hur uteslutande han var upptagen af de inre strider, hvilka omsider frambragte den åskådning af världen, som kom till orda i »Farlige Folk». Ty det fordras åtminstone momentan inre frihet för att kunna skrifva satiriskt. Ja, det ligger en befrielse i hvarje äkta konstnärlig produktion af hvad slag den vara må. Att en sådan konstnär som Elster blef färdig så sent, tyder på ett lif, hvars tyngd kanske af en och annan kan anas, näppeligen åskådliggöras i ord.
Kjelland förtäljer, att Elster i början var norsk- norsk, »i det han med Varme sluttede sig til Maalstrævet og hele den nationale Strømning, der vakte ungdommen i Sextiaarene». Det synes, som om »Tora Trondal» varit en frukt af det inre arbete, som från en ensidigare uppfattning af det nationellas värde fört Elster fram till en friare. Den något karrikerade bilden af den äkta »Maalstrævsmanden», Roti, är tydligen ett ironiskt angrepp på ett ideal, som förr varit förf.:s eget bra nära, och hela Hans Ejds karaktär utgör en typ på det bästa, som denna rörelse frambragt. Man kommer ovilkorligen att tänka på personligheter sådana som Kristofer Janson och Bruun.
Det är så till vida rätt att kalla boken »Tora Trondal», som hon, en i en aflägsen bygd uppväxt flicka med härliga, outvecklade anlag, just en af dessa, hvilka längta ut till något, som är »stort och långt borta», slites i sin böjelse mellan den bildade, föga pålitlige Gran och allvarsmannen från folket, prästen, som vill föra ljus och frid in bland hyddorna, Hans Ejd. Och det, att hon föres från den förre till den senare, är något, förf. särskildt vill lägga läsaren på hjärtat.
Men den skulle också lika gärna kunnat uppkallas efter den sistnämde. Ty den innehåller hans utvecklingshistoria lika väl som Toras.
Felet i boken är kanske innerst det, att dess hjältar mest framstå som typer, mindre som individer. Man får rent af att göra med representanter för olika kulturströmningar inom det norska folket. Gran representerar den högre bildningen, hvad man för en tid tillbaka skulle hafva kallat för Velhavensriktningen. Nu representerar Gran snarare inom politiken en skeptisk konservatism, inom konsten förlegad romantik och i religion ingenting. Men han har godt hufvud, mycken beläsenhet och stor förmåga att blända.
Hans Ejd är däremot en man af folket, född i vestlandet och uppfostrad i ett hem, där ej en glimt af beqvämlighet eller förfining fick tränga gig in och gifva hvila från dagens släp och förvärfssträfvandet. Han har sugit kraft i härdande arbete, han har en orubblig tro på folkets sak och dess mottaglighet för den lyftning, han satt till sin lefnads mål att skänka den fattiga bygd, som sett honom växa upp. När han som hjälppräst fick tillträde till det prästhem, där dottern Tora var själen, kom han in i en värld, som han förut ej vetat af, att den fans. Att lifvet kunde vara ljust och gladt, utan att vara ytligt och tomt, att det öfver hufvud fans något i tillvaron, som hette skönhet, att det lätta, hjärtliga umgänget människor emellan kunde värka som ett mildt rägn efter torka, det var för honom något obekant. Och hela den utveckling, han under inflytande af detta — plus naturligtvis kärleken till Tora — genomgår, är otvifvelaktigt bokens kärnpunkt, det förf. egentligen velat ha fram, liksom det ock är bland det, hvari han lyckats bäst.
Det har föresväfvat Elster en idé att i Ejds och Toras personer låta försoningen ske mellan den folkliga och den högre bildningen i Norge. Därför behöfver Tora vakna upp ur sitt svärmeri för Gran, den oäkta representanten för den senare, under det att hennes eget inflytande gör Ejd till en mera harmonisk företeelse än den obändiga, bottenärliga kraftmenniska, han från början är.
Detta är meningen med boken. Men, som sagdt, det hvilar något oklart och otillfredsställande öfver det hela. Möjligen äro förhållandena för specifikt norska, för att en svensk läsare helt skall kunna förstå dem.
⁎
Det går en europeisk flägt genom hela den
nyvaknade norska och danska literaturen efter 1870.
Dess läsare ha fått veta, »hvad det er at see over
de høje Fjælde», som norrmännens mest populäre
skald en gång sjöng, och efter den upptäckten har
en landvinning blifvit gjord, som förr eller senare
blir märkbar i hvarje mera framstående förf.:s
arbeten. Ty den insats, som nu skall göras i de
nordiska folkens andliga lif, göres ej genom att
norskt-norskt (eller svenskt-svenskt) stänga sig inom sig själf och slå döförat till för alla röster, som
komma utifrån. Det är otvifvelaktigt en vinst
äfven för ett litet land, om dess egen kraft är tillräcklig
för det pånyttfödande arbete, som är utvecklingens
värk. Men kulturhistorien har till fyllest visat oss
att mången gång det andliga lifvet här hemma tagit
växt, just genom att följa en stark strömning, som
begynt i något af de stora kulturlanden. Och i själfva
värket torde det ej vara för djärft att säga, att nästan
alltid — påvärkningen må för öfrigt under olika
perioder hafva varit mer eller mindre märkbar —
ett inflytande kan iakttagas, utan hvilken det slag
af kultur, som är karaktäristiskt för perioden i
fråga, aldrig skulle kunna tillfredsställande
förklaras. Och det är mer än obetänkt att vilja utestänga
en lärdom eller en riktning i tänkesätt under
förevändning, att den ej är fosterländsk. Man tillegnar
sig ju, eller rättare, man gör sig en ära af att
tillägna sig, hvad utlandet gjort nytt i uppfinningar
inom det mekaniska eller andra det praktiska
lifvet tillhörande områden. Är det mera skäl att
hålla tillbaka, när det gäller en ny tanke inom
vetenskap och konst, hälst om denna redan i andra
land visat sig mäktig att åstadkomma något?
Det är karaktäristiskt för Elster, att denna påvärkan från utlandet så sent kom att beherska hans diktkonst. I berättelsen »Solskyer», hvilken börjar den samling, som i sin helhet fått bära dess namn, märker man hela tiden denna för nordbon egendomliga längtan att komma ut, att se det lif, som tillhör de stora samhällena, att göra bekantskap med de idéer, som beherska dem, att själf fara den väg, hans drömmar och tankar så ofta tagit.
Elster hade själf blott en gång varit i utlandet, oberäknadt den vinter, han varit i Kjöbenhavn. Vid utdelandet af stipendier hade vederbörande föredragit andra framför honom. Den väg, på hvilken det nya, som rörde sig i tiden, skulle komma till honom, var derför studiets.
Det är naturligtvis alldeles omöjligt att veta, hvad som sysselsatt Elster under åren mellan 1879, då »Tora Trondal» kom ut, och 1881, då han utgaf »Farlige Folk». Men att en stor och genomgripande förändring försiggått, det är säkert. Ty något nytt är det, som talar i denna bok, och språnget mellan den och »Tora Trondal» är lika stort, vare sig man tänker på hvad som är sagdt eller på förmågan att framställa det sagda.
Ett djupt och starkt tvifvel är det genomgående drag, som mest utmärker »Farlige Folk», ett tvifvel, uppburet af lefvande människokärlek och, så underligt det låter, midt bland tviflet en tro på sanningens makt att dana en människa för lifvet.
Det är, sade jag, alldeles omöjligt att veta, hvad som framkallat denna förändring. Men man gör säkert intet våld på sanningen genom den förmodan, att det religiösa tviflet, den upproriska nitälskan för dem, hvilkas lif går förbi utan något af alt det, som i mera förfinade hem gör lifvet ljust och gladt, och i etiskt hänseende en stark obenägenhet att böja sig under hvad som vanligen förstås med moral, att detta jämte mycket annat, särskildt hans bestämdt uttalade anslutande till uppfattningen af såväl religion som moral såsom något blott relativt, föränderligt — varit tankar, som länge och obestämdt lefvat sitt tysta lif inom honom, innan de trädde fram i dagen.
Ingenstädes har Elster såsom här behandlat sitt älsklingstema, hur en människa kan klämmas till döds af små, ständigt nötande, pinande förhållanden i lifvet, hur äfven den stoltaste nacke kan böjas under det mest föraktliga ok, hur det trötta tviflet, som gifver leda vid alt, ej det friska, sunda, som bjuder pröfva och som väcker till energi, kan få makt med en människa, när hon dag för dag sett, hvad hon håller heligt, trampas under fötterna. Men han har ock skildrat den resignation, som ej består uti att släppa en öfvertygelse, utan i förmågan att vänta och värka i smått, när det ej blef en förunnadt att som fältherre gå i spetsen för de nyfödande tankarnes härar.
Den gamle Holt, fadern, hade länge varit ledare för det oppositionela partiet inom den lilla staden, dit händelsen är förlagd. Han är en af dem, hos hvilka hängifvenheten för en öfvertygelse är starkt uppblandad med väsentligen främmande element. Hans frihetskärlek t. ex. har från början otvifvelaktigt varit äkta, men har under årens lopp öfvergått till uteslutande hat mot de maktägande. Oädelt behandlingssätt, känslan af att ligga under för en öfvermakt, som ej alltid hade rätten på sin sida, och måhända också i någon mån begäret att helt enkelt herska hade värkat detta. Vid bokens början hör emellertid Holt till sin hemorts »mindre välkända personligheter», »Han hade intet ondt gjort egentligen, men …» Och detta »men» var som vanligt särdeles innehållsrikt.
Det var en tid, när sonen, Knut Holt, delade sin faders tro på »folkets sak», när han höll glödande tal om »folkets man, som bar framtidens bild i sitt öga», när äfven han tog lifvet på ett sätt, som inom kort skulle hafva slutat med »att göra honom omöjlig». Fadern såg detta, och han visste ock, hur en fruktlös kamp mot hvad Aslaksen i »En Folkefiende» kallar för »de lokale Myndigheder», har något i sig, som gör menniskans synkrets trång, hennes tänkesätt småsinta och oädla, hennes handlingar ofta af tvetydig art. Och den gamle Holt sade till sig sjelf, att den unge Holt var ett bättre öde värd än att slita ut sig för ingenting, och han sade till honom: res, se, lär och kom åter med fördubblad kraft att föra »folkets sak». — Det var hans dröm, att sonen en gång skulle upptaga hans gärning och lyfta makten från deras skuldror, som nu innehade den.
Och så for Knut Holt bort för att lära, »hvad der er at se over de høje Fjelde». Men han kom ej åter, sådan som fadern hade hoppats. Den Knut Holt, som for bort, var en stormande entusiast; den, som kom åter, var — eller trodde sig vara — en kall skeptiker, som kallade alt, som förut hänfört honom, för nonsens. Det hade synts honom på det slags studieresa han gjort, som om det uteslutande var en kamp, som fördes i verlden, den mellan de mätta och hungriga, den mellan dem, som hade makten, och dem, som ville hafva den. Han hade med ett ord fått leda vid alt detta prat om »folket» och »folkets sak», som ger bröd åt partigängare, hvilka ej tillhöra folket, och som vänder uppmärksamheten bort från praktiska närliggande spörsmål. Och då hade han fått ögonen upp för människornas gränslösa egoism, han hade stirrat sig blind på den, och när hans kritik låtit honom inse, att han ej ensam kunde uträtta så särdeles mycket, så hade han tagit sitt parti och beslutat göra ingenting. »Jeg er komplet tom, Far» säger han i ett samtal med den gamle Holt. Det var något, som slocknat inom honom. Hågen till arbete, värksamhetsbegäret var borta. Men det etsande hån, med hvilket han omtalade alt, där han genomskådade ihåligheten, gör, att man trots hans egen förklaring: »Jeg kan noteres paa den politiske Børs som ’behagelig’. Jeg har meldt mig in i de Ligegyldiges Forening» — dock ej rätt kan instämma i Bjernbholts entusiastiska utrop: »Men saa er De jo en af vore!»
Det är ett kärleksförhållande, som skall återgifva Knut Holt den energi, som för tillfället var slocknad. Kornelia Vik var uppfostrad i ett trälaktigt pietistiskt hem, alt ifrån barndomen hade hennes egen natur varit kufvad och trängd tillbaka, och hennes ungdom hade varit mera glädjelös än de flestes. Hvad hon hört om den stora världen, hade alltid varit af den art, att hon tänkte på den med ett slags hemlighetsfull fruktan, och ordet »synd» torde varit den gemensamma rubrik, under hvilken hon i allmänhet inrymt plats åt mångt och mycket, som hon ej kände till, utan blott anade på ett nästan vidskepligt fantastiskt sätt. För henne var en man som Knut Holt fritänkare, d. v. s. evigt förtappad, och i fråga om hans ställning i sociala frågor hade hon egentligen hört, att han »ville omstörta all ting», att han »upphetsade menige man», och att han »ville stifta misstroende mellan arbetarne och arbetsgifvarne».
Men Kornelia var en af dessa storartadt sanningskära och trofasta naturer, som med hela sin själ hålla en tro fast, men, en gång öfvertygade att de tagit fel, ej känna några betänkligheter, när det gäller att öppet vidgå detta. Med utmärkt finhet är det nu skildrad, huru hon efter ett sommarbesök på samma ställe som Holt först småningom kommer att se honom med andra ögon och slutligen att älska honom. Hon hade alltid tänkt sig honom som en dålig person, något slags lättsinnig äfventyrare. Och hon finner en sinnets ädelhet och ett alvar i öfvertygelsen, som hans ofta påtagna bitterhet och värkligt skeptiska uppfattning ej är tillräcklig att hålla tillbaka. Hon hade tänkt sig honom själfvisk och egenkär, och hon finner en djup natur, hvars häftigaste lidelse är den, som äfven i »Tora Trondal» beherskade Elsters hjälte — lusten att hjälpa dem, hvilka hjälp behöfva, och dessutom en människa, som själfkännedomen lärt att respektera andra.
Men äfven Knut Holt förändras under denna tid. Han, som kastat sin ungdoms hänförelse öfver bord och »meldt sig ind i de Ligegyldiges Forening», han öfverraskade sig själf med att åt denna unga flicka, som af världen förstod så godt som ingenting, förtro sina hemligaste tankar, sin ungdoms drömmar och sin framtids förhoppningar. Det slags »fram och tillbaka», som måste finnas i ett dylikt förhållande, där kontrahenterna å ömse sidor dragas från och till hvarandra, där åsigterna skilja, hvad böjelsen förenar, och där dock böjelsen blir den starkaste, är återgifvet med sant mästerskap.
Jag förbigår för utrymmets skull enskildheterna och håller mig till hufvuddragen i Knut Holts utveckling. Detta förhållande väcker den slumrande kraften inom honom. Kornelia säger till honom: »Hvorfor er De en anden, naar De taler med mig, end naar De taler med andre? Som nu, da Strand og de andre i Lysthuset haanede alt, hvad De anser for ret og sandt? Hvorfor bukker De og smiler til dem, som De i Deres Hjerte afskyr? Til mig har De sagt — mangfoldige Gange har De sagt det — at vi forkrøbles under alle disse Fordomme, vi opdrages i, og dog bekjemper De ikke en eneste. De troer at Tusinden lider Uret, og saa vover De ikke at træde op for en eneste af de tusinde!»
Och det var ej för sent. Knut Holt blir värkligen en annan man, än den han var, när han kom hem. Det alvarliga värksamhetsbegäret blef den makt, som fick styra honom. Ty ingen man har rätt att kasta bort sitt pund. Dock — och detta är ett märkvärdigt drag i berättelsen — när Knut yppade sin kärlek, gaf Kornelia honom nej. »Det kunde aldrig blifve godt, aldrig.»
Så var det en afton, hon satt i sitt hem och hörde ett samtal mellan sin far och dennes vänner. Det rörde sig om Knut Holt. På en fabrik hade en del arbetare blifvit afskedade och de öfriges lön nedsatt. Följden blef en strejk, och man visste snart, att Knut Holt var den, som här gått arbetarne till handa med råd och dåd. Följden häraf blef först en tidningsartikel i den kända stilen. Och så blef naturligtvis Holt samtalsämne i hela staden och hans föregående och närvarande lif utsatt för alla välsinnade medborgares granskning. Det var ett sådant samtal, Kornelia nu af hörde. Hon hörde denna förmåga att med inkvisitorisk färdighet uppfinna dolda karaktärsfel hos en motståndare, hon såg hans familjförhållanden gifna till pris, och hans eget lif skildradt så, som blott den intoleranta råheten kan åstadkomma det. Och då förstod hon, hur feg hon i grund och botten var, som visste, att detta var lögn, och dock kunde åhöra alt sammans tyst. Hon tänkte ej, hon beräknade ej. »Med en fast, men underligt torr och främmande röst sade hon: Ni talar om min fästman.»
Knut Holt hade från början studerat till läkare. Det är onödigt att här närmare inlåta sig på de detaljer, som i alla fall endast i sin helhet kunna gifva en föreställning om sin förf:s talang. Det är egendomligt, att för Holt liksom för Hasting i Topsøes »Jason» läkarens kall blir hans tillflykt, när lifvet en gång bjuder honom att resignera.
Jag vet ej rätt, hur jag skall kunna förtälja det, som nu följer, och som gör, att Knut och Kornelia måste skiljas åt. Ty, som jag läst någonstädes, »det fins böcker, som man räknar till sina bekanta, och det fins böcker, som man räknar till sina vänner.» För min del har jag alltid räknat »Farlige Folk» till det senare slaget, och man talar ju ogärna illa om sina vänner. Men här måste det ändå ske, ty slutet af boken är värkligen ingalunda tillfredsställande, om ock erkännas måste, att i fall man ponerar förf:s tankegång såsom riktig, han af denna tankegång gjort alt, hvad göras kan.
Man tycker ju nu, att Knut Holt och Kornelia Vik borde kunna inregistreras bland de undantagsmänniskor, hvilkas lycka i egentlig mening ej täres hvarken af rost eller mal, och man tror häller ej, att i sista stunden någon tjuf skall stjäla bort deras lyckas skatt. Men Elster har nu menat som så, att man skall aldrig göra sig för säker, och däri har han tvifvelsutan rätt. Ty man må vara hur viss som hälst på sig själf eller på en annan, det kan ändå hända, att det fins en hemlig vrå, där olyckan sitter på lur, och från hvilken den förr eller senare sticker fram hufvudet.
Men felet här är, att i denna bok, som så i sannaste mening är en värklighetsskildring, denna upplösningens tragiska vändning motiveras eller tillställes på ett sätt, som är bland de mest fabulöst ovärkliga, man gärna kan tänka sig.
Under sitt kringflackande i främmande land hade Knut Holt haft ett kärleksäfventyr med en flicka på Pampas, ett slags sigenarartad, halfvild företeelse, som han trott död, men hvilken nu, efter att lyckligen hafva undkommit ett skeppsbrott, lyckats söka rätt på sin forne älskare i Norge och där nu vill göra sina anspråk gällande.
Skyndom dock med att säga, att man mycket väl förstår, hvad Elster här velat framhålla. Elster har velat säga, att en mans förgångna lif aldrig är helt förbi, och att en ungdomens förbindelse, som kanske mera varit blodets än hjertats, kan komma tillbaka och slita sönder en aldrig så säkert timrad lycka. Man tänker ovilkorligen på »den grønkledte», som i Ibsens »Peer Gynt» kommer tillbaka och »kräfver sin del», just när Peer Gynt tror, att det med Solvejg skall komma »Glæde i Hytten». Men detta borde ha kunnat framhållas på ett mindre romantiskt tillkrångladt sätt. Man behöfver sannerligen i vanliga fall ej låta de döde stå upp eller segla öfver till Sydamerika för att få fram dylika fläckar i äfven de bästa mäns lif.
Men öfverser man med denna orimlighet, finner man lätt, att några af de mest storartade partier, som boken innehåller, förekomma efter denna mystiska persons uppträdande. Den moderna diktningen i nordanlanden har inom prosaberättelsens ram ej åstadkommit något mer gripande än den scen, där Knut och Kornelia göra upp räkningen med sin lefnadslycka och säga hvarandra farväl, det kapitel, som innehåller Knuts bröllop med den främmande och afsked från fader, fädernestad och vänner, eller uppträdet vid den gamle Holts dödsbädd, när Kornelia besöker honom. Här är en enkelhet i framställningen, en kraft i replikskiftet, en energi och åskådlighet i teckningen af de olika lynnenas olikheter, och framför alt i den sistnämda scenen ett försakelsens och samtidigt dödens majestät, som är lika skakande som sant. Det är endast åt några få utvalda, som det är förbehållet att åstadkomma något sådant, och hvarken Jacobsen, Kielland eller Topsøe hafva någonsin i den grad förmått att gifva en lefvande värklighet. Så osminkadt och öfverväldigande träder det mänskliga fram.
Det fins ännu en sida i denna bok, som skulle kunna sägas mycket om, och som ytterligare bevisar, hvilket kraftigt framsteg detta Elsters sista arbete var. Jag menar behandlingen af bifigurerna och de enskilda situationerna. Det är just tecknet på vunnen konstnärlighet, när ej blott det hela gör intryck, utan äfven hvar detalj framstår som ett utarbetadt moment. Jag har förut påpekat enskilda scener, framstälda med allvarets hela styrka och innerlighet. Till dessa skulle än ytterligare kunna läggas hela historien om den fattiga sömmerskans barn, vid hvars sjukbädd Knut och Kornelia för första gången komma i beröring. Men det fins här ett slags scener, som ej fans i Elsters äldre böcker och hvarom förut ett och annat blifvit antydt. En sådan med äkta komik berättad situation, som när Kurt Stub, skepparen, berättar, hur han varit diplomat, eller skildringen af redaktör Bjørnholts moraliska middagskamp med fruktan för podagern, hade Elster förut sannolikt ej kunnat skrifva. Det är ej Kiellands fina satiriska udd eller den lekande ironi, som når sitt mål på omvägar. Elsters satir går rakt på saken. Det är ju blott ett rent subjektivt intryck. Men vid Kiellands skämt har jag alltid tyckt mig se den verserade verldsmannens öfverlägsna ironiska smålöje. Elsters kvicka skildringar förefalla mig komna från en person, som aldrig skrattar högt, men invärtes äger ett helt galleri humoristiska figurer.
⁎
Det väckte egendomliga känslor, när nästan
samtidigt underrättelsen kom, att för Topsøe i
Danmark och i Norge för Elster den natt kommit, då
ingen värka kan.
I lif som i karaktär voro de hvarandras fullkomliga motsatser. En mera bjärt kontrast till Elsters instängda, undangömda, af motgångar uppfylda lif än Topsøes framgångsrika, mångskiftande och mångsidiga verksamhet, hans lysande framgång och allmänt erkända talang kan ej gärna tänkas. Och fast samma idéer ofta sysselsatte dem — jämför t. ex. Knut Holt med Fleming — hvilken skilnad var det ej mellan den reflekterande, sensible, reserverade dansken och den djupt lidelsefulle, energiske och på samma gång tungsinnige norrmannen!
Men det fans en märkvärdig likhet i deras utveckling. Sent kom deras konstnärliga mognad, och när den kom, afklipptes hvarje fortsättning af döden. Kristian Elster dog, medan hans bok ännu var under tryckning. Han hann aldrig få smaka arbetarens lön, att åtminstone veta sig ej hafva arbetat förgäfves. Att döma af hans egna uttalanden måtte han aldrig hafva varit viss, att hans värk skulle lefva längre än han sjelf.
Den vida klyfta, som i tänkesätt skilde Elster från hans samtid i allmänhet, har framkallat mer än ett angrepp mot hans sista bok, angrepp, som man tyckt bort taga en humanare form, när de framstäldes omedelbart efter den alt för tidigt bortgångne förf:s död. Ty döden gör ju i allmänhet anspråk på vördnad. Med desto större tillfredsställelse erinrar jag mig det aktningsfulla sätt, på hvilket Elster vid den nordiska festen i Upsala för två år sedan omnämdes af den kyrkans man, som då höll fästtalet. Och när jag afslutar detta utkast, gör jag det med samma citat, som då begagnades. Bättre än alla ord ger det en inblick i Kristian Elsters innersta personlighet.
Vid Kornelias graf möter Knut Holt Fonn prästen, och deras samtal slutar med Knuts ord: »Ydmyge mig? Forsage? Kunde jeg faa hendes Tro derved, Præst, jeg skulde ydmyge mig saa dybt, som noget Menneske har gjort. Forsage? Hvad har jeg at forsage, som jeg ej med Jubel gaf hen for att vinde hendes kjærlighedsfulle Haab? Hvad forlanger De? Jeg skal træde mig selv under Fod, dræbe mig selv tommevis, kan jeg dervid faa hendes Vished. Blot et kan jeg ikke, „ jeg ikke: lyve for mig selv og andre.»
Det är Elsters ära, att det här ej blott var författaren, som talade, utan också mannen.