←  Vår utländska korrespondent
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Kärleksfulla farhågor
Hannas dagbok  →


[ 110 ]

NIONDE KAPITLET.
Kärleksfulla farhågor.

— Hanna, jag är orolig för Betty.

— Hur så, mamma, hon ser ovanligt rask ut alltsedan barnen föddes.

— Det är ej hennes hälsa, som nu oroar mig, det är hennes lynne. Jag är övertygad, att någonting trycker hennes sinne, och jag kan ej upptäcka vad det är.

— Vad kommer dig att tänka så, mamma?

— Hon sitter så mycket ensam och talar ej med sin far så mycket som hon brukade göra. Häromdagen fann jag henne gråtande över barnen. Då hon sjunger, är det alltid sorgliga visor, och ibland ser jag ett uttryck i hennes ansikte, som jag ej förstår. Detta är ej likt Betty och det plågar mig.

— Har du frågat henne därom?

— Ja, två eller tre gånger, men antingen undviker hon mina frågor eller också ser hon så olycklig ut, att jag måste upphöra. Jag vill aldrig tilltvinga mig mina barns förtroende, och jag har sällan behövt vänta länge på det.

[ 111 ]Mrs March såg på Hanna under det hon talade, men dennas ansikte tycktes fullkomligt omedvetet om någon annan hemlig oro, än för Bettys skull, och, sedan hon suttit en stund tankfull och sytt, sade hon:

— Jag tror det kommer sig av, att hon blir stor och börjar drömma, få förhoppningar och farhågor, och blir orolig utan hon vet varför eller kan förklara orsaken. Betty är ju aderton år, men det tänka vi ej på, utan behandla henne som ett barn och glömma, att hon är en kvinna.

— Ja, hon är så. Min Gud, vad ni vuxit upp fort, svarade mrs March med en suck och ett leende.

— Vi kunna inte hjälpa det, mamma lilla, därför måste du underkasta dig alla möjliga slags ledsamheter och låta dina fåglar hoppa ur boet den ena efter den andra. Jag lovar att icke hoppa långt bort, om det kan vara någon tröst för dig.

— Det är en stor tröst. Jag känner mig alltid så stark, då du är hemma, isynnerhet nu, sedan Margret är borta. Betty är alltför svag och Amy för ung för att jag skulle kunna trygga mig vid dem, men du är alltid redo, då släpgörat kommer.

— Ja, ser du, jag är inte rädd för litet stök, och i varje familj måste det alltid finnas någon som drar tyngsta lasset. Amy är utmärkt, då det kommer an på fina arbeten, men det är icke jag, jag känner mig däremot i mitt element, då det är fråga om att ta av mattor eller då hela familjen blir sjuk på en gång. Amy gör sig bemärkt utomlands, men om någonting går på tok hemma, då är jag rätta personen.

— Jag överlämnar då Betty i dina händer, ty hon skall säkert öppna sitt lilla sorgsna hjärta för sin Hanna hellre än för någon annan. Var mycket vänlig och låt henne icke tro, att någon giver akt på henne. Om hon blott kunde bli riktigt glad och frisk igen, så skulle jag ej ha någon mera önskan i världen.

— Lyckliga kvinna! Och jag som har en sådan mängd.

— Nå, mitt barn, vilka önskningar har du?

[ 112 ]— Jag skall först ställa Bettys bekymmer till rätta, och sedan skall jag tala om mina. De äro inte så värst tryckande och därför kunna de gömmas så länge, och i det hon sade detta, stickade Hanna med en så förståndig nickning med huvudet, att det lugnade moderns hjärta angående henne, åtminstone för det närvarande.

Under det Hanna tycktes helt och hållet vara upptagen av sina egna angelägenheter, gav hon noga akt på Betty och efter många motsatta gissningar, kom hon äntligen till en, som tycktes lämna en förklaring på systerns förändring.

En obetydlig händelse gav Hanna nyckeln till gåtan, som hon trodde, och en livlig fantasi och ett kärleksfullt hjärta gjorde resten. Hon låtsade skriva mycket ivrigt en lördagseftermiddag, då hon och Betty voro ensamma, men under det hon skrev, höll hon ett vaksamt öga på systern, som syntes ovanligt tyst. Sittande vid fönstret, lät Betty sitt arbete ofta sjunka ned i knäet, och under det hon i en nedslagen ställning stödde huvudet mot handen, vilade hennes öga på det dystra höstlandskapet. Hastigt gick någon förbi nedanför, som visslade likt en trast, och en röst ropade:

— Allt klart! Kommer in i afton.

Betty spratt till, lutade sig fram, smålog, nickade och såg efter den förbigående, tills hans hastiga steg dogo bort, då sade hon sakta, liksom för sig själv:

— Hur stark, frisk och lycklig den käre gossen ser ut

— Hm! sade Hanna, ännu ivrigare granskande systerns ansikte, ty den livliga rodnaden förbleknade lika hastigt, som den kom, även småleendet försvann, och strax därefter låg en glänsande tår på fönsterbrädet. Betty torkade bort den och såg förskräckt på Hanna, men denna fortfor att skriva med den allra största iver, synbarligen helt och hållet fördjupad i »Olympias Ed». Så snart Betty vände sig bort, började Hanna åter ge akt på henne. Hon såg henne mer än en gång sakta föra handen till ögonen och läste i det till hälften bortvända ansiktet en hjärtesorg, som kom hennes egna ögon att fyllas av tårar. Rädd [ 113 ]att förråda sig smög hon sig bort, mumlande någonting om att hon behövde mera skrivpapper.

— Å, min Gud! Betty älskar Laurie! sade hon i det hon satte sig ned i sitt rum, blek av förskräckelse över den upptäckt, som hon trodde sig ha gjort. Jag har aldrig drömt om någonting sådant! Vad skall mamma säga? Jag undrar om han — här höll Hanna upp och blev blodröd vid en plötslig tanke. Om han ej skulle älska henne tillbaka, hur förfärligt skulle det inte vara! Han måste, jag skall tvinga honom till det! och hon skakade hotande på huvudet åt den odygdige gossens porträtt, som log mot henne från väggen. Å, att vi skola växa upp till ett sådant elände! Här ha vi ju Margret både gift och mor, Amy, som håller på att kokettera därborta i Paris, och Betty kär. Jag är den enda, som är nog klok att ej sätta mig i några ledsamheter. Hanna funderade ivrigt ett par minuter med ögonen fästa på porträttet, sedan strök hon ut rynkorna ur pannan och sade med en avgörande nick åt bilden mittemot: Nej tack, sir! Ni är mycket förtjusande, men ni har inte mera stadga än en väderflöjel, alltså är det icke värt, att ni skriver rörande biljetter och småler så inställsamt, ty det tjänar ingenting till, och jag bryr mig icke om det.

Vid dessa ord suckade hon och föll i ett djupt drömmeri, från vilket hon icke vaknade upp, förrän den tidiga skymningen lockade henne ned för att göra nya observationer, som blott bestyrkte hennes misstankar. Fastän Laurie gnabbades med Amy och skämtade med Hanna, hade likväl hans sätt mot Betty alltid varit särdeles vänligt och milt, men samma sätt visade också alla andra, därför kunde man aldrig föreställa sig, att han brydde sig mera om henne än någon annan. Ja, på sista tiden hade den tanken varit allmänt rådande inom familjen, att »vår gosse» höll på att bliva mera betagen i Hanna än någonsin. Men hon ville aldrig höra ett ord om den saken och bannade häftigt dem, som vågade påstå någonting sådant. Om de hade haft reda på all förtrolighet under det förflutna året, eller rättare alla försök till större förtrolighet, vilka [ 114 ]dock alltid blivit kvävda i sin linda — så skulle de haft den utomordentliga tillfredsställelsen att få säga: Det var ju det jag sade. Men Hanna avskydde flirt och ville ej tillåta något närmande, utan hade alltid ett skämt eller leende till hands vid minsta tecken till förestående fara.

Då Laurie först kom till gymnasiet, var han kär en gång i månaden, men dessa små eldsvådor voro lika korta som häftiga och gjorde ingen skada utan roade Hanna, vilken mycket intresserade sig för hans växlande hopp och förtvivlan, som han alltid anförtrodde henne vid redogörelsen för varje vecka. Men det kom en tid, då Laurie upphörde att tillbedja på så många håll, utan talade hemlighetsfullt om en allt uppslukande passion, och ibland överlämnade sig åt anfall av dysterhet à la Byron. Då undvek han helt och hållet det älskade föremålet, skrev filosofiska brev till Hanna, blev flitig och tillkännagav, att han tänkte »pluggläsa» samt ämnade taga examen med den allra största glans. Detta tilltalade den unga damen långt mera än skymningsförtroenden, handtryckningar och vältaliga blickar, ty Hannas förstånd hade fortare blivit utvecklat än hennes hjärta, och hon föredrog inbillade hjältar framför verkliga, emedan hon kunde stänga in de förra i tennköket, då hon var trött på dem, och låta dem stanna kvar där tills hon behövde dem, under det de andra voro mindre lätthanterliga.

Så stodo sakerna, då den stora upptäckten gjordes, och Hanna gav uppmärksammare akt på Laurie denna kväll, än hon någonsin förut hade gjort. Om hon ej hade fått den nya idén i huvudet, så skulle hon sannerligen icke funnit någonting ovanligt i, att Betty var mycket tyst eller att Laurie visade henne så mycken vänlighet. Men som hon gav sin fantasi fria tyglar, så förde den henne långt bort, och hennes sunda förnuft, som blivit tämligen försvagat utav den myckna romanskrivningen, kom henne ingalunda till hjälp. Betty låg som vanligt på soffan, och Laurie satt tätt bredvid henne på en låg stol och underhöll henne med allt möjligt skvaller. Hon var nämligen bortskämd med att han för varje vecka skulle giva [ 115 ]henne sina rapporter, och han lät henne aldrig vänta förgäves. Men i kväll tyckte Hanna, att Bettys ögon vilade med ovanlig förtjusning på det livliga mörka ansiktet bredvid henne, och att hon lyssnade med utomordentligt intresse på en beskrivning om ett livat kricketparti, fastän de flesta av hans uttryck voro lika obegripliga för henne som sanskrit. Som Hanna var fast besluten att se allt vad hon själv tänkt ut, så tyckte hon sig märka att Laurie visade större innerlighet mot Betty än vanligt, att han stundom sänkte rösten samt skrattade mindre än vanligt och föreföll en smula tankspridd. Även tyckte hon, att han bredde schalen över Bettys fötter med ett så träget nit, att det verkligen gränsade till ömhet.

— Vem vet! Besynnerligare saker ha hänt! tänkte Hanna, under det hon stökade omkring i rummet. Betty skulle riktigt göra honom till en ängel, och han skulle göra den kära flickans liv så utomordentligt sällt och lyckligt, om de blott kunde älska varandra. Jag förstår inte, huru han kan låta bli att hålla av henne, och jag tror, att han bestämt skulle göra det, om vi andra vore ur vägen.

Som alla andra, utom hon själv, voro ur vägen, så började Hanna känna, att hon med det allra första borde laga sig utav; men vart skulle hon fara? Och, brinnande av längtan att få offra sig själv åt den systerliga kärleken, satte hon sig ned för att övertänka, huru saken bäst skulle kunna utföras.

Den gamla soffan var en riktig patriarkalisk soffa — lång, bred, väl stoppad och låg. Den såg litet nött ut, vilket ej var underligt, ty flickorna hade som små barn sovit och sparkat på den, och då de blevo litet större, sprungit och ridit på den samt haft menagerier under den. Som unga kvinnor hade de på den vilat sina trötta huvuden, drömt ljuva drömmar och lyssnat till kärleksfulla samtal. De tyckte alla om den, ty den var familjens fristad, och ett hörn därav hade alltid varit Hannas favoritplats. Ibland den mängd kuddar, som prydde denna vördnadsvärda möbel, var det en som var hård, rund och överklädd med vasst tageltyg samt vid bägge ändarna [ 116 ]försedd med en knapp. Denna föga inbjudande kudde var hennes enskilda tillhörighet och begagnades som försvarsvapen, barrikad eller som ett verksamt medel mot alltför mycken sömn.

Laurie kände väl till denna kudde och hade skäl att betrakta den med största ovilja, emedan han i forna dagar, då det ännu var tillåtet att rasa utan skonsamhet, blivit pryglad med den och nu ofta hindrades utav den från att taga den plats, han helst ville ha, nämligen platsen bredvid Hanna i hörnet. Om »metvursten», som de kallade denna kudde, stod på ända, så var det ett tecken, att Laurie kunde få nalkas och vila sig, men om den låg rak på soffan, ve då den man, kvinna eller barn, som vågade röra den. I kväll hade Hanna glömt att barrikadera sitt hörn och hade icke suttit där i fem minuter, förrän ett stort föremål syntes bredvid henne, och med båda armarna i vädret och bägge benen utsträckta framför sig utropade Laurie med en suck av tillfredsställelse:

— Håll till godo med din bästa vän!

— Håll dig i styr, snäste Hanna, i det hon slängde ned kudden, men det var för sent — där fanns intet rum för kudden, vilken sakta halkade ned på golvet och försvann.

— Seså, Hanna, var inte ettrig nu. Sedan jag under en hel vecka studerat så mycket, att jag är som ett skelett, så kan jag väl förtjäna att bli omhuldad, och man borde vara snäll mot mig.

— Betty kan klema med er, jag är sysselsatt.

— Nej, hon skall inte ha besvär med mig; men ni tycker om sådant, såvida ni inte nu hastigt förlorat smaken. Har ni det? Hatar ni er gosse och vill bombardera honom med kuddar?

Någonting mera smeksamt än denna rörande begäran kan man ej tänka sig, men Hanna avkylde »sin gosse» genom att vända sig till honom med den allvarsamma frågan:

— Hur många buketter har ni skickat till miss Randal denna vecka?

— Vid min heder, icke en enda. Hon är förlovad, kan jag berätta er.

[ 117 ]— Det gläder mig, att höra, Det ar en av edra galna dårskaper att skicka blommor och presenter till flickor, som ni ej bryr er om för två styver, sade Hanna förebrående.

— Ja, när förståndiga flickor, som jag bryr mig om för en hel riksdaler, ej vilja tillåta mig att skicka dem »blommor och presenter», vad skall jag väl då ta mig till, mina känslor måste hava något avlopp?

— Mamma tycker aldrig om koketteri, icke ens på skämt, och ni koketterar förfärligt, Laurie.

— Jag skulle ge vad som helst, om jag kunde svara: det gör även ni. Men då jag inte kan det, vill jag blott säga, att jag ej kan se något ont i denna intressanta lek, om blott alla som deltaga i den förstå, att det bara är lek.

— Åja, det ser rätt roligt ut, men jag har aldrig kunnat lära mig, huru det går till. Jag har nog försökt, ty man känner sig så tafatt i sällskap, då man ej kan göra som alla andra, men jag har aldrig lyckats, sade Hanna, som glömde att spela mentor.

— Tag då lektioner av Amy, ty hon är slängd däri.

— Ja, hon gör det mycket vackert och tyckes aldrig gå för långt. Jag förmodar, att det är medfött hos somliga människor att kunna behaga, utan att de anstränga sig, då däremot andra alltid säga och göra vad som ej är på sin plats.

— Det gläder mig, att ni ej kan kokettera; det är verkligen uppfriskande att se en förståndig, rättfram flicka, som kan vara glad och vänlig utan att göra sig till en narr. Oss emellan, Hanna, kan jag säga, att några av de flickor, som jag känner, verkligen uppföra sig så, att jag skäms för dem. De mena visst inte något ont, det är jag säker om, men om de visste, huru vi karlar sedermera tala om dem, så tror jag, att de skulle ändra sitt sätt.

— De göra detsamma med er, och som deras tungor äro vassare, så få ni karlar sitta värst emellan, ty ni äro fullt ut lika galna som fruntimren. Om ni uppförde er som sig borde, så skulle nog de göra det också, men som de veta, att ni tycka om deras nonsens, hålla de på med det, och bli sedan förhånade av er.

[ 118 ]— Vad kan ni veta om den saken, miss! sade Laurie med överlägsen ton. Vi tycka inte om slamsor och koketter, fastän vi ibland kunna låtsa som om vi gjorde det. Söta och rara flickor omtalas aldrig ibland gentlemen annat än med aktning. Vad ni har för oskyldiga föreställningar! Men om ni en månad finge vara i mitt ställe, så skulle ni nog få se saker, som skulle förvåna er en smula. Vid min ära, då jag ser de där slamsiga flickorna, så är jag alltid färdig att utbrista med vår vän Cock Robin:

Fan besitta, uschia mej,
ni oförskämda nippertippor.

Det var omöjligt att låta bli att skratta åt Lauries strid emellan hans ridderliga motvilja att tala illa om damerna och hans mycket naturliga avsmak för det okvinnliga uppträdande, varpå societeten visat honom så många exempel. Hanna visste, att »unge Laurence» av beräknande mödrar ansågs för ett högst eftersträvansvärt parti, att deras döttrar uppmuntrande smålogo mot honom, och att fruntimmer av alla möjliga åldrar smickrade honom tillräckligt för att göra honom till en narr; därför vakade hon över honom mycket sorgfälligt, rädd att han skulle bli bortskämd, och gladde sig mer, än hon ville erkänna, då hon fann, att han ännu trodde, att det fanns präktiga flickor. Men hastigt återtagande sin förmanande ton sade hon, i det hon sänkte rösten: — Om ni nödvändigt måste ha ett avlopp för edra känslor, Laurie, så gå då och uppvakta någon av de vackra, präktiga flickor, som ni högaktar, och förspill inte er tid ibland de andra fjollorna.

— Råder ni mig verkligen till det? frågade Laurie och såg på henne med en besynnerlig blandning av ängslan och glädje i blicken.

— Ja, det gör jag. Men på det hela taget är det bäst, att ni skjuter upp saken, tills ni gått igenom gymnasiet och under tiden bereder er för er blivande ställning, ty ni är icke hälften så bra som ni bör vara för att vara värdig — — — hm, den präktiga flickan vem det än må vara, [ 119 ]och Hanna såg litet förlägen ut, ty ett namn hade varit nära att halka över hennes läppar.

— Det är jag icke! medgav Laurie med ett uttryck av ödmjukhet, som var alldeles nytt hos honom, och därvid slog han ned ögonen och virade med tankspridd min Hannas förklädsband omkring sitt finger.

— Min Gud, det här duger ej! tänkte Hanna. Högt sade hon: Gå och sjung något för mig. Jag brinner av längtan efter att få höra litet musik och tycker alltid om att höra er musicera.

— Tack skall ni ha, men jag stannar helst här.

— Här finns intet rum för er. Gå och gör nytta, ty ni är för stor nu för att sitta och hänga på detta vis. Jag trodde, att ni avskydde att vara fäst vid en kvinnas förklädsband, svarade Hanna, citerande vissa rebelliska ord, som han själv begagnat.

— Ah, det beror på vem förklädet sitter på! svarade Laurie och kastade en djärv blick på förklädsbandet.

Han lydde genast, och så snart han börjat en av hennes favoritvisor, smög hon sig ut och återkom ej, förrän den unge herrn hade gått sin väg i högsta vredesmod.

Hanna låg länge vaken denna natt. Hon höll just på att somna, då en kvävd snyftning kom henne att springa fram till Bettys säng med den ängsliga frågan: Vad fattas dig, älskade syster?

— Jag trodde du sov, snyftade Betty.

— Är det ditt gamla onda, min älskling?

— Nej, det är ett nytt ont, men jag kan uthärda det, och Betty försökte att kväva sina tårar.

— Beskriv för mig och låt mig bota det, som jag så ofta lyckades göra med ditt förra onda.

— Det kan du ej, ty för detta finns den ingen hjälp. Betty förmådde icke fortsätta, och innerligt slutande sig intill systern började hon gråta så förtvivlat, att Hanna blev rädd.

— Var gör det ont? Skall jag gå efter mamma? Betty besvarade ej den första frågan, men i mörkret förde [ 120 ]hon ofrivilligt den ena handen till hjärtat, liksom det onda suttit där, med den andra handen höll hon Hanna kvar, i det hon ängsligt viskade: — Nej, nej! Gå inte efter henne! Säg ingenting till henne! Jag blir snart bättre! Lägg dig här och stryk med handen över min panna. Jag skall vara så stilla och somna snart, det lovar jag dig.

Hanna lydde, men under det hennes hand sakta for fram och tillbaka över Bettys panna och våta ögonlock, var hennes hjärta mycket fullt, och hon längtade att få giva det luft. Men så ung hon var, hade Hanna likväl lärt sig, att det är med hjärtan som med blommor, de kunna ej behandlas våldsamt, utan måste öppna sig av sig själva. Fastän hon trodde, att hon kände orsaken till Bettys nya onda, sade hon därför blott i den ömmaste ton: — Är det någonting, som oroar dig, lilla älskade syster?

— Ja, Hanna! svarade hon efter ett långt uppehåll.

— Skulle det inte vara en tröst för dig, om du talade om det för mig?

— Icke nu, icke ännu!

— Då vill jag inte be dig, men kom ihåg, Betty att mamma och Hanna alltid äro villiga att höra och hjälpa dig, om de kunna.

— Jag vet det, och jag skall nog med tiden tala om det.

— Är det onda bättre nu?

— Ack ja, mycket bättre. Du har en sådan förmåga att hjälpa och trösta, Hanna.

— Försök nu att sova, älskade, jag skall vara kvar hos dig.

Med kind intill kind somnade de, och på morgonen tycktes Betty vara sig fullkomligt lik igen, ty vid aderton år skingras lätt både kroppens och själens plågor, och ett kärleksfullt ord kan hindra de flesta krämpor.

Men Hanna hade fattat sitt beslut, och sedan hon några dagar tänkt över ett förslag, meddelade hon det åt modern.

[ 121 ]— Du frågade mig häromdagen, vilka mina önskningar voro. Nu skall jag säga dig en av dem, mamma lilla, började hon under det de sutto tillsammans. Jag önskar resa bort någonstans i vinter för ombytes skull.

— Varför det, Hanna? frågade modern och såg hastigt upp, liksom orden inneburit en dubbel mening.

Med ögonen fästa på arbetet svarade Hanna allvarsamt: — Jag behöver någonting nytt. Jag känner mig orolig och längtar efter att få se och lära mera än vad jag kan här. Jag sysselsätter mig för mycket med mina egna små angelägenheter och behöver bli litet uppryckt. Då jag nu kan få litet ledighet i vinter, skulle jag tycka så mycket om att få flyga en smula ur boet och försöka mina egna vingar.

— Vart vill du flyga?

— Till Newyork. I går fick jag en idé, och du skall få höra den. Du vet, att mrs Kirke skrev till dig och frågade, om du kände någon pålitlig person, som kunde undervisa hennes barn och tillika hjälpa henne att sy. Jag tror, det blir mycket svårt att få en sådan person, men jag tror nästan att jag skulle passa, om jag försökte.

— Mitt kära barn, skulle du fara dit och ta plats i det där stora hotellet! utropade mrs March, som såg förvånad, men icke missnöjd ut.

— Det är ej detsamma som att tjäna, ty mrs Kirke är din vän — den bästa varelse som finns — och jag vet, att hon skulle göra det trevligt för mig. För övrigt är hennes familj skild från de andra, som bo på hotellet, och ingen känner mig där. Det bryr jag mig för resten inte om, det är hederligt arbete, och jag skäms ej för det.

— Inte jag heller. Men ditt författarskap?

— Det går så mycket bättre, just för detta ombytes skull; jag får se och höra nya saker, får nya idéer, och, även om jag inte får så mycket tid där, så skall jag i alla fall ha med mig hem en mängd material till mitt klotter.

— Det tvivlar jag icke på, men är detta ditt enda skäl för din plötsliga lust att komma dit?

[ 122 ]— Nej, mamma.

— Får jag höra de andra?

Hanna såg upp på modern, men slog åter ned ögonen och sade därpå långsamt, under det en plötslig rodnad färgade hennes kinder: — Det är kanske egenkärt och orätt av mig att säga det, men — jag är rädd — att Laurie börjar tycka alltför mycket om mig.

— Sålunda håller du inte av honom på samma sätt, som det är alltför tydligt, att han börjar hålla av dig? sade mrs March och såg orolig ut, då hon gjorde frågan.

— Min Gud, nej! Jag håller av den käre gossen på samma sätt, som jag alltid har gjort, och är ofantligt stolt över honom, men någonting mera kan aldrig komma i fråga.

— Det gläder mig att höra, Hanna!

— Varför då?

— Därför, mitt barn, att jag inte tror, ni skulle passa för varandra. Som vänner äro ni mycket lyckliga, och edert ofta återkommande gnabb blåser snart bort, men jag tror, att ni bägge skulle bliva upproriska, om ni vore sammankedjade för livet. Ni äro för mycket lika och älska båda friheten alltför högt — för att icke tala om edra häftiga lynnen och starka viljor. Jag tror därför ej att ni skulle kunna leva lyckligt med varandra i en förening, som fordrar så oändligt mycket tålamod och undseende, lika väl som kärlek.

— Det är just vad även jag tänkt, fastän jag ej kunde uttrycka det. Det gläder mig, att du tror, han blott börjar hålla av mig, ty det skulle göra mig ofantligt ont, om jag gjorde honom olycklig, och du förstår väl, att jag inte kan gå och bli kär i den gamle käre gossen endast av tacksamhet?

— Är du säker på hans känslor för dig?

Hanna rodnade starkt, då hon svarade med en känsla av blandad stolthet, glädje och smärta, som unga flickor erfara, då de tala om sin första tillbedjare:

— Jag fruktar, att så är, mamma. Han har icke sagt någonting, men jag ser det på honom, och därför tror jag, [ 123 ]det vore bäst, om jag fore min väg, innan det blir någonting allvarsamt av.

— Jag håller med dig, och om det låter sig göra, så skall du få fara.

Hanna såg lugnad ut och sade leende efter ett ögonblick:

— Vad mrs Moffat skulle förundra sig över din brist på omtänksamhet, om hon visste detta, och vad hon skall glädja sig åt, att hennes Annie ännu kan ha hopp.

— Ack, Hanna, mödrar kunna vara olika i sitt uppförande och handlingssätt, men hoppet är detsamma hos alla — önskan att se sina barn lyckliga. Margret är lycklig, och jag är nöjd med hennes framgång. Jag låter dig njuta av din frihet, tills du blir trött därpå, ty först skall du finna, att det finns någonting ljuvare. Amy är nu mitt största bekymmer, men jag hoppas, att hennes sunda förnuft skall hjälpa henne, och, vad Betty angår har jag inga andra förhoppningar, än att hon måtte bli frisk. Jag tycker, i förbigående sagt, att hon sett raskare ut de sista dagarna. Har du talat med henne?

— Ja. Hon tillstod att hon hade ett bekymmer och lovade att så småningom tala om det för dig. Jag sade då ingenting, ty jag tror, att jag vet vad det är, och Hanna berättade sin lilla historia.

Mrs March skakade på huvudet och kunde ej se saken från en så romantisk sida, men hon såg allvarsam ut och upprepade sin åsikt, att det för Lauries skull vore bäst, om Hanna reste bort på en tid.

— Låt oss ingenting säga till honom, förrän allt är avgjort, så att jag hinner ge mig i väg, innan han hämtar sig och blir tragisk. Betty måste tro, att jag reser för att roa mig, som jag också gör — ty jag kan inte tala med henne om Laurie, men hon skall nog bli vänlig mot honom och trösta honom, sedan jag är rest och på det sättet bota honom för detta hans inbillade tycke. Han har genomgått så många sådana små prövningar, att han är van vid dem och skall snart övervinna sin olyckliga kärlek.

[ 124 ]Hanna talade så hoppfullt, men hon kunde ej befria sig från en dyster aning, att denna lilla »prövning» skulle bli svårare än de andra, och att Laurie icke skulle övervinna sin »olyckliga kärlek» lika lätt som hittills.

Planen avhandlades i familjerådet och blev antagen, ty mrs Kirke ville gärna ha Hanna till sig och lovade att göra det så angenämt som möjligt för henne. Den inkomst hon skulle få skulle göra henne fullkomligt oberoende, och som hennes tid ej bleve särdeles upptagen, behövde hon ej helt och hållet säga farväl åt sitt författareskap, under det att den nya omgivningen och sällskapslivet skulle komma att bli både nyttiga och angenäma för henne. Hanna motsåg allt detta med glädje och var ivrig att få resa, ty det lilla boet började bli för trångt för hennes oroliga natur och äventyrliga sinne. Då allt var färdigt, berättade hon det med fruktan och bävan för Laurie; men till hennes stora förvåning tog han det mycket lugnt. På senaste tiden hade han varit allvarligare än vanligt, men sett mycket nöjd ut, och då man skämtsamt anklagade honom att han vände om ett nytt blad, svarade han allvarsamt: — Det är sant; men det bladet hoppas jag skall bli uppslaget för alltid.

Hanna kände sig mycket lugnad då hon såg, att ett av hans bättre anfall just då kommit på honom, och gjorde sina. förberedelser med lättat hjärta — ty Betty syntes vara gladare — och hon hoppades att vad hon beslutat sig för, skulle bli bäst för dem alla.

— En sak lämnar jag i din särskilda vård, sade hon till Betty kvällen innan hon reste.

— Du menar dina papper? sade Betty.

— Nej — min gosse; var mycket snäll mot honom, lovar du det?

— Det lovar jag visst, men jag kan ej uppfylla din plats, och han kommer att sakna dig obeskrivligt.

— Å, saknaden skadar honom icke, och kom ihåg, att jag överlämnar åt dig att reta honom, kela med honom och hålla honom i styr.

— Jag skall göra mitt bästa, för din skull, lovade [ 125 ]Betty, i det hon undrade varför Hanna såg på henne så besynnerligt.

Då Laurie tog avsked, viskade han betydelsefullt: — Det kommer ej att göra det minsta gott, Hanna. Jag har mina ögon fästa på er, tänk därför på vad ni gör, ty annars kommer jag och för hem er igen.