Våra vänner från i fjol/Kapitel 24

←  Under paraplyet

Våra vänner från i fjol av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Skördetid

Reklamsida  →

TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Skördetid.

Hanna och hennes professor arbetade och väntade, älskade och hoppades ett helt år. De träffades ibland, och däremellan skrevo de sådana digra brev, att det ej var underligt, att priset på papper stegrades, påstod Laurie. Andra året började ganska dystert, ty deras utsikter hade icke ljusnat det ringaste, och tant March dog plötsligt. Men då deras första sorg var över — ty de hade verkligen hållit av den gamla damen, trots hennes skarpa tunga — funno de, att de hade skäl att glädjas, ty hon hade testamenterat Plumfield till Hanna, vilket medförde en hel här av ljusa förhoppningar.

— Det är ett gammalt vackert ställe och skall nog inbringa en ansenlig summa, ty naturligtvis ämnar du sälja det, sade Laurie, då de allesammans höllo på att tala om Plumfield ett par veckor efter tant Marchs död.

— Nej, det tänker jag inte, var Hannas bestämda svar, i det hon klappade den feta pudeln, vilken hon adopterat av aktning för hans förra härskarinna.

— Du ämnar väl inte bo där?

— Jo visst.

— Men, mitt kära barn, det är ett kolossalt hus, och det skulle fordras ofantliga summor för att underhålla och ställa det i ordning. Endast för att sköta bägge trädgårdarna, skulle det fordras två eller tre karlar, och vad jordbruket angår, antar jag, att det icke är Bhaers starka sida.

— Han skall nog försöka sköta det, om jag ber honom.

— Och du tror, att ni kunna leva på vad stället ger i avkastning? Nå, detta låter mycket bra, men du skall få se, att det blir ett förtvivlat svårt arbete.

— Det utsäde, som vi tänka skörda av, är särdeles givande, svarade Hanna skrattande.

— Och varav består det präktiga utsädet, min fru?

— Av gossar! Jag ämnar öppna en skola för små gossar — det skall bli en bra och lycklig skola, som skall komma att likna ett hem, där jag sköter och vårdar dem, och Fritz undervisar dem.

— Den planen kan man då riktigt säga är i din genre, Hanna! Är det inte likt henne?! utropade Laurie, vädjande till familjen, som såg lika förvånad ut som han själv.

— Jag tycker om din plan, Hanna, sade mrs March bestämt.

— Det gör jag också, tillade hennes man, som blev förtjust vid tanken på möjligheten att försöka tillämpa den sokratiska uppfostringsmetoden på nutidens ungdom.

— Det blir ett ofantligt besvär för dig, Hanna, sade Margret, strykande håret ur ögonen på sin uppmärksamt lyssnande son.

— Hanna kan göra det, och hon skall känna sig lycklig om hon får göra det. Det är en förträfflig idé; — berätta oss allt om din plan, sade mr Laurence, som hade önskat att få räcka de älskande en hjälpsam hand, ehuru han visste, att de skulle avslå det.

— Jag visste, att ni skulle stå på min sida, sir. Amy gör det också — det ser jag på hennes ögon, fastän hon försiktigtvis överväger saken innan hon yttrar sig. Nu, mina kära vänner, fortfor Hanna allvarsamt, måste jag säga er, att detta är icke någon idé, som kommer flygande på mig, utan en för länge sedan uppgjord plan. Innan min Fritz kom, brukade jag i tankarna göra upp, huru jag, när jag en gång bleve rik och ingen behövde mig hemma, skulle hyra ett stort hus, upptaga några små fattiga, moderlösa och övergivna gossar; dem skulle jag ägna en öm vård och bereda ett glädjefyllt liv, innan det bleve för sent. Jag ser så många gå under i brist på hjälp i rätta stunden, och jag vill så gärna göra någonting för dem. Jag tycker mig känna deras behov, och jag deltar i deras bekymmer. Ack, jag vill så gärna bli en mor för dem.

Mrs March räckte Hanna handen, och hon tog den leende och med tårar i ögonen, sedan fortsatte hon på sitt gamla entusiastiska sätt, som de icke hade sett hos henne på länge.

— Jag omtalade en gång min plan för Fritz, och han sade, att det var just vad han själv skulle tycka om och lovade att försöka den, då vi bleve rika. Gud välsigne hans kärleksfulla hjärta, han har utfört denna plan hela sitt liv, jag menar, att han ständigt hjälpt fattiga gossar, fastän han icke varit rik, och det kommer han aldrig att bli, penningar stanna aldrig så länge i hans fickor att de kunna ränta av sig. Men tack vare min gamla goda tant, som älskade mig mycket högre än jag förtjänade, är jag rik — åtminstone känner jag mig så, och vi kunna mycket väl bo på Plumfield, om vår skola kommer att gå. Plumfield är just rätta platsen för gossar, huset är stort, möblerna starka och simpla. Det finns plats för dussintals gossar inomhus, och utomkring är det gott om präktiga ängar. Pojkarna kunna hjälpa till med trädgårdarna, sådant arbete är hälsosamt, är det inte det? Dessutom får Fritz uppfostra och undervisa som han vill, och pappa hjälper honom, Jag kan ge dem mat, sköta om dem samt smeka och banna dem, och mamma skall nog hjälpa mig. Jag har alltid tyckt om att ha fullt med gossar omkring mig och har aldrig kunnat få tillräckligt många; nu kan jag ha hela huset fullt och roa mig med de små kära ungarna så mycket jag behagar. Tänk så roligt! Plumfield mitt eget och en hel här av pojkar, som tillsammans med mig få njuta av det!

Och då Hanna härvid klappade händerna av förtjusning, brast hela familjen ut i ett muntert skratt, och mr Laurence skrattade till den grad, att de trodde att han skulle få slag.

— Jag kan inte finna någonting löjligt i saken, sade Hanna allvarsamt, så snart hon kunde göra sig hörd, ty ingenting kan vara naturligare och mera passande för min professor än att öppna en skola, och lika naturligt är det väl, att jag föredrar att bo på min egen egendom.

Hon sätter redan på sig en viss air, sade Laurie, som ansåg hela saken som ett lyckat skämt. Men får jag fråga, huru du ämnar uppehålla inrättningen? Om alla elever äro små trasvargar, fruktar jag, att skörden, i världslig mening, icke blir särdeles givande, mrs Bhaer.

— Se så, kom nu inte med någon kalldusch, Teddy. Jag skall naturligtvis ha förmögna elever också, kanske att vi endast börja med sådana och sedan vi kommit oss i gång, taga en eller två fattiga pojkar för vårt nöjes skull. Rikemans barn behöva ofta tillsyn och omvårdnad likaväl som de fattigas. Jag har sett små olyckliga varelser helt och hållet överlämnade åt tjänare, och tröga barn drivas framåt så, att det varit en verklig grymhet. Somliga bli elaka genom oriktig behandling eller vårdslöshet, andra äro olyckliga nog att i sin späda ålder förlora sina mödrar. Dessutom måste de allra bästa gå igenom sina slyngelår, och vid den tiden är det just som de mest behöva överseende och godhet. Folk skrattar åt dem, knuffar undan dem och försöker att hålla dem ur vägen, och vilja, att de med ens skola förvandla sig från söta barn till förträffliga unga människor. De små arma varelserna beklaga sig icke mycket, men de lida av det. Till en del har jag själv genomgått detsamma och känner det fullkomligt. Jag har ett varmt intresse för sådana unga björnar och tycker om att visa dem, att jag upptäcker det varma, ärliga, välmenta gosshjärtat, trots de tafatta armarna och benen och de förvrängda huvudena. Jag har ju dessutom erfarenhet, ty har jag inte uppfostrat en gosse så, att han blivit sin familjs stolthet och heder.

— Det skall jag intyga, att du försökt att göra, sade Laurie med en tacksam blick.

— Jag har lyckats långt över förväntan, ty du har blivit en stadig, förståndig affärsman, som gör ofantligt mycket gott och samlar åt dig de fattigas välsignelser i stället för pengar. Men du är icke endast affärsman, du tycker om goda och vackra saker, njuter själv därav och låter andra få hälften med, alldeles som du gjorde i forna tider. Jag är stolt över dig, Teddy, ty du blir bättre med varje år och alla inse det, fastän du icke låter dem säga det. Och då jag får min trupp i ordning, skall jag peka på dig och säga till dem: Se där, gossar, ha ni min modell!

Den stackars Laurie visste icke, vart han skulle vända sig, ty fastän han var en man, kom något av hans gamla blyghet över honom vid detta utbrott av beröm, som kom allas blickar att gillande vändas mot honom.

— Jag försäkrar dig, Hanna, att detta är nästan för starkt, sade han på sitt gamla pojkaktiga sätt. Ni ha alla gjort mer för mig, än jag någonsin kan tacka er för på annat sätt, än att göra mitt bästa i att ej svika ert hopp; du, Hanna, har väl sedermera förskjutit mig, men jag har icke dess mindre haft den bästa hjälp; därför, ifall jag har gjort några framsteg, får du tacka de här två för den saken, och härvid lade han sakta sin ena hand på farfaderns vita hjässa och den andra på Amys guldlockiga huvud, ty dessa tre voro sällan långt ifrån varandra.

— Jag tycker, att familjelivet är det allra skönaste på jorden, utbrast Hanna, som för tillfället var i en ovanligt upphöjd sinnesstämning. Då jag får min egen familj, hoppas jag, att den skall bli lika lycklig som de tre jag bäst känner och mest älskar. Om bara John och Fritz nu vore här, skulle det riktigt vara en liten himmel på jorden, tillade hon lugnare. Och då hon om kvällen gick till sitt rum, efter att hela aftonen ha varit upptagen av familjeråd, förhoppningar och planer, var hennes hjärta så överfullt av lycka, att hon endast kunde lugna det genom att knäböja vid den tomma sängen, som alltid stod nära intill hennes, och med kärleksfulla tankar tänka på Betty.

Detta var ett mycket märkvärdigt år, ty allt tycktes utveckla sig på ett ovanligt hastigt och förtjusande sätt. Innan Hanna visste ordet av var hon gift och bosatt på Plumfield, och så fick hon helt hastigt en familj av sex eller sju gossar omkring sig, vilka alla trivdes förvånande väl. De voro fattiga gossar, såväl som rika, ty mr Laurence träffade ständigt på något ömmande fall av nöd och bad så Bhaer förbarma sig över barnet för vars underhåll han gärna ville betala en liten summa. På detta sätt överlistade den gamle sluge gentlemannen den stolta Hanna och försåg henne med den sortens gossar, som hon tyckte mest om.

Naturligtvis var det i början att sträva uppför backen, och Hanna gjorde många besynnerliga misstag; men den lugne professorn styrde henne säkert in i lugnare farvatten, och de mest obändiga trasvargar blevo slutligen besegrade.

Vad Hanna njöt av sin trupp och vad den stackars kära tant March skulle ha jämrat sig om hon varit där och sett huru de heliga områdena av hennes fina, välordnade Plumfield blevo nedtrampade av Tommar, Dickar och Harryar. Det var ett slags poetisk rättvisa i allt detta, ty den gamla damen hade varit alla gossars förskräckelse på många mils avstånd. Men nu åto de bannlysta fritt av de förbjudna plommonen, sparkade helt ogenerat med små profana stövlar upp sandgångarna och spelade cricket på det stora gärdet, där den »onda kon med de krokiga hornen» fordom inbjöd oförvägna ynglingar att komma för att låta kasta upp sig i luften. Plumfield blev ett slags gossparadis, och Laurie föreslog, att den skulle kallas »Bhaergarten» såsom en komplimang åt dess ägare och passande för dess invånare.

Det blev aldrig någon modern skola, och professorn samlade icke någon förmögenhet på den, men den blev just vad Hanna ville, att den skulle vara: ett lyckligt hem för gossar, som behövde undervisning, vård och ömhet. Varje rum i det stora huset var snart fullt, varje liten fläck i trädgården hade snart sin ägare, och i lador och skjul blev det riktiga menagerier, ty det var tillåtet för varje elev att medföra något slags älsklingsdjur; och tre gånger om dagen log Hanna åt sin Fritz från högsätet vid det långa bordet, som på bägge sidor var kantat med rader av lyckliga unga ansikten, vilka alla vände sig mot henne med kärleksfulla blickar, förtroliga ord och tacksamma hjärtan fulla av kärlek till »mamma Bhaer». Nu hade hon fått gossar nog, men hon tröttnade icke på dem, fastän de för ingen del voro änglar, och somliga av dem förorsakade både professorn och professorskan mycken oro och ängslan. Men hennes tro att det i den styggaste, trotsigaste och plågsammaste lilla tiggarunges hjärta finnes en god vrå, gav henne tålamod, skicklighet och slutligen framgång. Det var också ej möjligt, att någon gosse, hur svår han än månde vara, länge skulle kunnat motstå fader Bhaer, då han strålade mot honom lika välvilligt som vårsolen, eller moder Bhaer, som förlät honom sju och sjuttio gånger. Gossarnas vänskap, deras ångerfulla snyftningar och viskande böner om förlåtelse, när de gjort någonting orätt, deras lustiga och rörande små förtroenden, deras drömmar, förhoppningar och planer voro mycket kära för Hanna, ja, till och med de andliga och lekamliga lyten, varmed några av dem voro behäftade, ty dessa gjorde henne endast mera nödvändig för dem. Där funnos dumma gossar och bråkiga gossar, blyga gossar och klena gossar, några som stammade, en eller två lama samt en liten glad mulatt, som icke kunde bli mottagen på något annat ställe, men som var välkommen till »Bhaergarten», fastän människor spådde, att hans intagning där skulle bli skolans undergång.

Ja, Hanna var där en mycket lycklig kvinna, trots det myckna arbetet, den myckna oron och det beständiga bråket. Av hela sitt hjärta njöt hon av detta liv och fann gossarnas gillande långt mera tillfredsställande än allt världens beröm; ty mu berättade hon aldrig historier för någon annan än sin egen flock entusiastiska beundrare och troende. Under årens lopp fick hon själv två små gossar, som förökade hennes lycka. Rob, uppkallad efter morfar och Teddy, en liten glad och lycklig pys, som tycktes ha ärvt sin fars solskenslynne på samma gång som sin mors livlighet. Huru det var dem möjligt att växa upp och förbliva vid liv i denna virvel av pojkar, utgjorde en hemlighet för deras mormor och mostrar; men de frodades som smörblomster om våren, och deras ystra vårdare och lekkamrater älskade och tjänade dem väl.

Det fanns en hel mängd högtidsdagar på Plumfield, och en av de mest förtjusande var den årliga äppelskörden, ty då kommo Marchs, Laurences och Brookes mangrant ut till Bhaers, och alla hade de en glad dag. Fem år efter Hannas bröllop inföll en av dessa fruktfester. Det var en härlig oktoberdag; luften hade denna upplivande friskhet, som gör sinnet glatt och kommer hjärtat att klappa livligare än annars. Den gamla köksträdgården stod i sin helgdagsdräkt; guldris och astrar kantade de mossiga murarna; gräshopporna skuttade muntert i det torra gräset, och syrsorna sjöngo av alla krafter för att förhöja festen. Ekorrarna voro mycket flitiga med sin lilla skörd, fåglarna kvittrade sitt avsked från alarna vid vägen, och varje träd stod färdigt att sända ned ett regn av röda eller gula äpplen vid första skakning. Alla voro samlade, alla skrattade och sjöngo, klättrade upp och tumlade ned; alla förklarade, att de aldrig haft en så rolig dag eller sett ett muntrare sällskap än det, som nu njöt av dagens fröjder, alla överlämnade sig åt stundens enkla nöjen lika otvunget, som om det aldrig funnits i världen någonting sådant som sorg eller bekymmer.

Mr March gick lugnt omkring, under det han för mr Laurence citerade Anakreon och andra skalder och njöt av

»Det sköna äpplets vinlika saft.»

Lik en rask teutonisk riddare gick professorn upp och ned i de gröna gångarna, hållande i handen en stång i stället för lans och anförde gossarna, vilka liknade ett akrobatsällskap och utförde underverk, då det kom an på att slå ned äpplen eller klättra i träden. Laurie ägnade sig uteslutande åt de små barnen; han drog sin lilla dotter i en korgvagn, visade Daisy fågelboen och hindrade den äventyrlige Rob från att bryta nacken av sig. Mrs March och Margret sutto ibland äppelhögarna, lika ett par fruktgudinnor, sorterande det ständigt ökade förrådet, och under tiden satt Amy, med ett vackert moderligt uttryck i sitt ansikte, och ritade av de olika grupperna, samt kastade då och då en medlidsam blick på en blek gosse, som satt och beundrade henne med sin lilla krycka bredvid sig.

Den dagen var Hanna i sitt element; hon rusade omkring med uppfäst klänning, hatten var som helst, utom på huvudet, och sin lilla yngsta vid handen, utsatt för alla möjliga livsfarliga äventyr, som kunde inträffa. Lilla Teddy förde ett förtjusande liv, ty det hände honom aldrig någonting, och Hanna kände sig aldrig ängslig, då någon av gossarna satte upp honom i ett träd eller tog honom på sin rygg och galopperade bort med honom, eller då han fick sura vinteräpplen av sin pappa, som levde i sin tyska villfarelse, att barn kunde smälta allting, från surkål till knappar, nubb, ja, till och med sina egna små skor. Hon visste, att lilla Teddy skulle bli återlämnad helbrägda och blomstrande, smutsig och glad, och hon mottog honom alltid med ett hjärtligt välkommen, ty hon älskade ömt sina små.

Klockan fyra gjordes ett uppehåll, och korgarna förblevo tomma, medan äppelplockarna vilade sig och jämförde sina skråmor och stötar. Hanna och Margret samt några av de större gossarna dukade då fram supén på gräset, ty att få dricka te ute i det gröna satte alltid kronan på dagens fröjd. Vid sådana tillfällen flödade det bokstavligen av mjölk och honung, ty gossarna voro icke tvungna att sitta med vid bordet, utan hade tillåtelse att förse sig med förfriskningar efter behag; var och en av de äldre visste alltför väl, att frihet var, vad som smakade de unga bäst. De begagnade sig ock av detta privilegium i dess fullaste utsträckning, ty somliga försökte det trevliga experimentet att dricka mjölk, under det de stodo på huvudet, andra funno stort behag i att hoppa bock och äta pastejer under. varje uppehåll; käx voro ordentligt utsådda över hela marken, och i träden sutto äppelmunkar, som en ny sorts fåglar. Åt småflickorna var det dukat ett särskilt tebord, och lilla Teddy tog efter egen smak för sig av allt ätbart.

Då ingen längre förmådde äta mera, föreslog professorn den första och stående skålen, som alltid dracks vid sådana tillfällen, »Tant Marchs skål, Gud välsigne henne!» Den gode professorn utbragte denna skål av varmaste hjärta, ty han glömde aldrig sin stora förbindelse till henne, och gossarna, vilka blivit lärda att hålla hennes minne i helgd, drucko den vördnadsfullt.

— Det är mormors sextionde födelsedag! Skål för mormor, många, många glada födelsedagar, hip, hip, hip, hurra!!!

Som man lätt kan förstå, drucko alla av hjärtat denna skål, och hurrandet ville aldrig taga slut. Sedan druckos skålar för alla de övriga, ända från mr Laurence, vilken ansågs som anstaltens särskilde beskyddare, till det lilla marsvinet, som hade förirrat sig från sin egen sfär för att söka sin unge herre. Demi, såsom äldsta barnbarnet, överlämnade åt dagens drottning diverse gåvor, till en sådan mängd, att de måste föras fram till festplatsen i en skottkärra. Några presenter voro ganska lustiga, men vad som skulle ansetts för brister i andras ögon, det var förtjänster i mormors, ty barnens gåvor voro helt och hållet deras eget verk. Varje styng som Daisys tåliga fingrar hade gjort på näsdukarna, som hon fållat, var bättre för mrs March än det finaste broderi, Demis skolåda var ett underverk av mekanisk skicklighet, fastän locket icke ville låta stänga sig. Robs pall vickade på sina ojämna ben, vilket hon förklarade vara en riktig lisa för foten, och ingen sida i den dyrbara bok, som Amys barn gav henne, var så skön som den, varpå det stod skrivet med sneda bokstäver: »Till den kära mormor, från hennes lilla Betty.»

Under denna ceremoni hade gossarna mycket hemlighetsfullt försvunnit. Mrs March bjöd till att tacka sina barn, men hennes röst kvävdes av tårar, varvid lilla Teddy torkade hennes ögon med sitt förkläde. Plötsligt började professorn sjunga, och då hördes över honom röst efter röst instämma i sången, och från träd till träd ljöd musiken från den osynliga kören, då gossarna med tacksamma hjärtan sjöngo den lilla sång som Hanna skrivit, Laurie satt musik till och professorn lärt gossarna att på bästa sätt utföra. Det var någonting alldeles nytt och väckte ett ofantligt uppseende; mrs March kunde icke nog förvåna sig och ville nödvändigt skaka hand med varenda en av de fjäderlösa fåglarna, från långe Frans och Emil; till den lille mulatten, som hade den bästa rösten av dem allesammans.

Då sången var slut, sprungo gossarna sin väg för att ännu en stund leka litet och lämnade mrs March och hennes döttrar under festträdet.

— Jag tror inte, att jag någonsin mera behöver kalla mig »Den olyckliga Hanna», sedan mina innerligaste önskningar nu blivit så förverkligade, sade mrs Bhaer i det hon tog Teddys lilla knytnäve ur mjölkkrukan, i vilken han med förtjusning höll på att kärna smör.

— Och ändå har ditt liv blivit så annorlunda mot vad du för länge sedan utmålade för dig. Minns du våra luftslott? frågade Amy leende, under det hon gav akt på, huru Laurie och John spelade cricket med professorn.

— De kära vännerna! Det gör mitt hjärta gott att se dem under munter lek en dag kunna glömma sina göromål, svarade Hanna, som nu talade i en moderlig ton om hela människosläktet. Ja, det minns jag nog. Men det liv, som jag då önskade mig, synes mig nu själviskt, kallt och ensligt. Likväl har jag icke ännu övergivit tanken på att skriva en bra bok; men jag kan vänta, och jag är övertygad, att den skall bli så mycket bättre genom sådana erfarenheter och illustrationer som dessa. Och härvid pekade hon först på de livliga gossarna, som lekte på avstånd, och sedan på sin far, stödjande sig på professorns arm, under det de gingo fram och tillbaka i solskenet, fördjupade i ett av dessa samtal, varav de bägge njöto i så hög grad; sedan visade hon på modern, som satt och tronade ibland sina döttrar, med deras barn i sitt knä och vid sina fötter, liksom om alla funno hjälp och glädje av att betrakta det ansikte, vilket aldrig kunde bli gammalt i deras ögon.

— Mitt luftslott är det, som bäst av alla blivit förverkligat! Jag önskade mig verkligen storartade saker; men i mitt hjärta visste jag, att jag skulle vara nöjd, om jag fick ett litet hem med John och några små, kära barn, liknande de där. Allt detta har jag fått, gudskelov! och är den lyckligaste kvinna i världen, sade Margret, i det hon med den innerligaste och ömmaste förnöjelse lade handen på sin långe gosses huvud.

— Mitt luftslott är mycket olika mot vad jag gjorde upp, men jag vill likväl icke ändra det, ty liksom Hanna tänker jag icke övergiva mina artistiska förhoppningar eller inskränka mig till att hjälpa andra fullfölja sina drömmar om skön konst. Jag har börjat modellera vår lilla flickas porträtt, och Laurie påstår, att det är det bästa, jag någonsin gjort, och det tror jag även själv och tänker låta utföra det i marmor, så att vad än må inträffa, jag åtminstone måtte kunna behålla bilden av min lilla ängel.

Under det Amy talade föll en stor tår ned på det lilla guldlockiga huvudet av det sovande barnet i hennes famn; ty hennes enda, innerligt älskade dotter var en liten klen varelse, och fruktan att förlora henne utgjorde den skugga, som stundom förmörkade Amys solsken. Detta kors gjorde dock mycket för både far och mor, ty ingenting förenar så innerligt som gemensam kärlek och gemensam sorg. Amys karaktär blev mildare, djupare och kärleksfullare; Laurie blev allvarligare, starkare och bestämdare, och bägge lärde sig, att skönhet, ungdom, rikedom, ja, till och med kärlek, icke kunna fritaga de lyckligaste från bekymmer och smärta.

— Hon blir nog bättre, därom är jag säker, älskade Amy; och du skall icke misströsta, utan hoppas och vara lycklig, sade mrs March, och den ömsinta Daisy böjde sig ned från hennes knä för att lägga sin rosiga kind mot sin lilla kusins bleka ansikte.

— Jag borde aldrig sörja, så länge jag har dig, dyra mamma, som uppehåller mitt mod, och Laurie, som hjälper mig att bära mina bekymmer, sade Amy hjärtligt. Han låter mig aldrig se sin ängslan, utan är så mild och överseende med mig, så öm emot lilla Betty och en sådan tröst och stöd för oss båda, att jag aldrig nog kan älska honom. Därför kan jag, trots mitt enda kors, säga med Margret: Gudskelov, att jag är en så lycklig kvinna!

— Jag behöver icke upprepa ert yttrande, systrar, ty alla människor kunna se, att jag är långt lyckligare än jag förtjänar, inföll Hanna, i det hon först såg på sin gode man och sedan på sina knubbiga barn, som tumlade om i gräset bredvid henne. Fritz börjar bli grå och fet, och jag blir mager och tunn som en skugga och är redan över trettio år. Vi skola aldrig bli rika, och Plumfield kan brinna upp vilken natt som helst, ty den oefterrättlige Tommy Bangs vill aldrig låta bli att röka i sängen, fastän han redan två gånger hållit på att bränna upp sig. Men trots dessa oromantiska händelser, har jag ingenting att klaga över och har aldrig varit muntrare i hela mitt liv. Förlåt uttrycket, men som jag lever ibland pojkar kan jag inte låta bli att någon gång även begagna deras talesätt.

— Ja, Hanna, jag tror, att din skörd kommer att bli god, sade mrs March.

— Icke hälften så god som din, älskade mamma. Vi utgöra alla en del därav, och vi kunna aldrig nog tacka dig för ditt tålamod att så och skörda, som du har gjort! utropade Hanna och med denna kärleksfulla häftighet, som hon aldrig kunde växa ifrån.

— Jag hoppas att det år ifrån år skall bliva mera vete och mindre ogräs, sade Amy milt.

— Skörden blir stor, lilla älskade mamma, men jag vet, att du har rum för honom i ditt hjärta, tillade Margret med kärleksfull röst.

Med rört hjärta utsträckte mrs March armarna, liksom för att samla ihop barn och barnbarn omkring sig, och med blick och röst uttryckande den innerligaste kärlek, tacksamhet och ödmjukhet sade hon:

— O, mina flickor, huru länge ni än må leva, kan jag aldrig önska er större lycka än den jag i detta ögonblick känner!