Våra vänner från i fjol/Kapitel 23

←  Daisy och Demi

Våra vänner från i fjol av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Under paraplyet

Skördetid  →

TJUGUTREDJE KAPITLET.
Under paraplyet.

Under det att Laurie och Amy gjorde äktenskapliga promenader på brysselmattor, medan de ställde sitt hus i ordning och gjorde upp planer för en lycklig framtid, njöto mr Bhaer och Hanna av helt olika slags promenader längs smutsiga vägar och leriga fält.

— Jag brukar ju alltid gå ut om aftnarna, och jag kan inte förstå, varför jag skulle låta bli att göra det, blott därför att jag ofta råkar möta professorn då han är ute, sade Hanna till sig själv, efter att två eller tre gånger hava mött honom; ty oaktat det fanns två vägar till »Duvslaget», kunde hon vara säker, att vilkendera hon valde, mötte hon honom, antingen då hon gick bort eller hem. Han gick alltid mycket fort och tycktes aldrig se henne, förrän han var helt nära, och då låtsades han som om hans närsynthet hindrat honom från att igenkänna den annalkande damen förrän i samma ögonblick. Då, ifall hon skulle gå till Margret, hade han alltid någonting till barnen; var hon däremot stadd på hemvägen, hade han gått ned för att se floden och ämnade sig just till herrskapet March, såvida de icke tröttnat vid hans täta besök.

Vad kunde Hanna under sådana omständigheter göra annat än artigt hälsa på honom och bedja honom vara välkommen? Ifall hon var trött vid hans visiter, dolde hon sin trötthet med utmärkt skicklighet och lagade alltid att det skulle bli kaffe till kvällen, »emedan Fredrik — jag menar mr Bhaer — icke tycker om te».

Redan andra veckan visste alla mycket väl, vad som försiggick, fastän var och en försökte se ut, som om han varit stenblind för förändringen i Hannas ansikte; ingen frågade henne varför hon sjöng, då hon arbetade, kammade om sig tre gånger om dagen och blev så blomstrande efter sina aftonpromenader; ingen tycktes på minsta vis misstänka, att professor Bhaer, under det han talade filosofi med fadern, gav dottern lektioner i kärlek.

Hanna kunde icke ens skänka bort sitt hjärta på ett passande sätt, utan försökte allvarsamt att kväva sina känslor, och då detta misslyckades henne, förde hon ett något oroligt liv. Hon var dödligt förskräckt för att bli utskrattad, för det hon gav vika, efter sina många häftiga försäkringar att vilja förbli oberoende. Laurie utgjorde isynnerhet hennes förskräckelse; men tack vare hans ställning som nygift äkta man, uppförde han sig med berömvärd anständighet och kallade aldrig då någon hörde det mr Bhaer »en präktig, gammal man», icke heller syftade han på minsta sätt på Hannas förändrade utseende eller uttryckte ringaste förvåning över att se professorns hatt nästan var afton ligga på familjens salsbord. Men i hemlighet fröjdade han sig och längtade efter den tid, då han skulle kunna giva Hanna en servis, på vilken funnos en björn och en knölpåk, såsom ett passande sköldemärke.

Under fjorton dagars tid kom och gick professorn med en fästmans regelbundenhet, sedan uteblev han tre hela dagar utan att på något sätt låta höra av sig, ett uppförande som kom alla att se allvarsamma ut och gjorde Hanna först tankfull, sedan — mycket vresig.

— Han har väl blivit alldeles uttråkad, kan jag tro, och rest lika plötsligt som han kom. Nå, mig gör det naturligtvis ingenting; men jag tycker bara, att han borde ha kommit och tagit avsked av oss som en gentleman, sade hon till sig själv, med en förtvivlad blick bortåt porten, under det hon klädde sig en dyster eftermiddag för att göra sin vanliga promenad.

— Det är bäst att du tar det lilla paraplyet, kära barn, det ser ut att bli regn, sade modern, som såg att hon hade sin nya hatt på sig, men icke ville göra någon häntydning på den saken.

— Ja, mamma lilla. Behöver du någonting från staden? Jag måste gå dit och köpa mig litet papper, svarade Hanna, i det hon ordnade rosetten under hakan framför spegeln såsom en ursäkt för att hon icke såg på modern.

— Ja, jag behöver litet kyprad linneväv, ett synålsbrev nummer nio samt två alnar smala gröna band. Har du tagit på dig dina tjocka kängor och satt någonting varmt under kappan?

— Jag tror det, svarade Hanna tankspritt.

— Om du händelsevis skulle träffa mr Bhaer, så bed honom följa med dig hem och dricka te; jag riktigt längtar efter den snälle mannen, tillade mrs March.

Hanna hörde detta, men gav intet svar, utan kysste blott modern och gick sin väg, under det hon med innerlig tacksamhet och trots sitt bedrövade hjärta tänkte:

Vad hon är god emot mig! Huru bära sig flickor åt, som icke hava några mödrar, som hjälpa dem i deras bekymmer?

Modeaffärerna voro ej belägna i den del av staden, där grosshandelskontor, banker och dylika inrättningar funnos, där herrar mest hålla till; men Hanna befann sig i denna stadsdel, innan hon ännu hade uträttat ett enda ärende; hon gick sakta framåt liksom hon väntat på någon och betraktade noga verktyg och järnsaker i ett fönster och prover på ull i ett annat med för en kvinna högst ovanligt intresse; stupade över kuttingar, var nära att bli kullkastad av nedhissade balar och blev utan omständigheter undanskuffad av arbetskarlar, vilka sågo ut som om de hade tänkt: Vad tusan har hon här att göra! En regndroppe på hennes kind återkallade hennes tankar från svikna förhoppningar till förstörda hattband, ty regndropparna fortforo att falla, och som hon dock var kvinna, ehuru kär, kände hon, att, oaktat det var försent att rädda hjärtat, kunde hon likväl ännu rädda hatten. Nu kom hon ihåg det lilla paraplyet, som hon, i brådskan att komma i väg, hade glömt att taga med sig; men ångern tjänade nu ingenting till, och det enda hon kunde göra var att antingen låna ett paraply eller underkasta sig att bli genomvåt. Hon såg upp på den alltmer mulnande himlen och ned på sina röda band, som redan fått flera fläckar; därefter såg hon framåt den långa, smutsiga gatan, och slutligen kastade hon en lång, dröjande blick på ett visst smutsigt magasin med »Hoffman, Swartz & C:o» över dörren och sade sedan till sig själv med en allvarligt förebrående min:

— Det är just lagom åt mig! Vad behöver jag sätta på mig mina bästa kläder och komma spökandes hit ned i hopp att få se honom. Hanna, jag skäms för dig! Nej, du skall icke gå dit och låna något paraply eller av hans vänner söka få veta, var han är. Du skall traska i väg i regnet och uträtta dina ärenden, och om du tar döden på dig och förstör din hatt; så är det inte mer än du förtjänat. Seså, framåt!

Och därmed rusade hon så häftigt tvärs över gatan, att hon med knapp nöd undgick att bli överkörd av en förbifarande vagn och kastade sig rakt i armarna på en ståtlig gammal herre, som såg dödligt förolämpad ut och sade: Jag ber om förlåtelse, min fru. En smula förskräckt ursäktade sig Hanna, bredde ut näsduken över sina ömtåliga band och, skjutande frestelsen ifrån sig, skyndade hon framåt alltmera våt omkring fotlederna och under många sammanstötningar av paraplyer över huvudet. Slutligen fästes hennes uppmärksamhet vid den omständigheten, att ett något illa medfaret, blått paraply skyddande kvarblev över hennes oskyddade hatt, och då hon såg upp, varseblev hon mr Bhaer som såg ned på henne.

— Jag tyckte mig känna igen den själsstarka damen, som så modigt gick förbi de många hästhuvudena och vandrade så raskt i den djupa smutsen. Vad gör ni härnere, min vän?

— Jag är ute och handlar.

Mr Bhaer smålog, då han kastade ögonen på insaltningsmagasinet på ena sidan och läderfabriken på den andra, men han sade blott artigt:

— Ni icke hafa något paraply. Får jag lov att följa med er och bära edra paket?

— Ja, jag tackar.

Hennes kinder blevo härvid lika röda som hennes hattband, och hon undrade vad han tänkte om henne, men hon grubblade ej länge därpå, ty i nästa ögonblick fann hon sig vandrande arm i arm med professorn, och det föreföll henne nu som om solen helt hastigt kommit fram och lät sina strålar med en ovanlig glans lysa över världen och en fullkomligt lycklig kvinna som traskade i vätan.

— Vi trodde att ni hade rest, sade Hanna plötsligt, ty hon visste, att han såg på henne; hennes hatt var icke stor nog för att dölja hennes ansikte, och hon fruktade att han skulle finna den glädje, hon förrådde, kvinnlig och omotiverad.

— Trodde ni, att jag skulle resa utan att säga farväl till dem, som ha varit så himmelskt goda emot mig? frågade han så förebrående, att hon kände, som om hon hade förolämpat honom med sitt yttrande och svarade därför hjärtligt:

— Nej, jag trodde det icke. Jag visste, att ni var upptagen av edra affärer, men vi saknade er mycket — isynnerhet pappa och mamma.

— Och ni?

— Jag är alltid glad att se er, sir.

I sin iver att göra sin röst fullkomligt lugn, gjorde Hanna den mycket kall, och den ton, varmed hon yttrade det sista lilla enstaviga ordet, hade samma verkan som kallt vatten på professorn; hans leende försvann, och han sade allvarsamt:

— Jag tackar er och skall komma till er ännu en gång innan jag reser.

— Ämnar ni resa?

— Jag hava icke längre några affärer här; de äro uträttade.

— Och till er belåtenhet, hoppas jag? sade Hanna, ty i hans korta svar låg hela bitterheten av svikna förhoppningar.

— Jag borde anse det så, ty jag hafa fått en väg öppen för mig, på vilken jag kunna förtjäna mitt bröd och giva mina fosterbarn mycken hjälp.

— Ack, berätta mig det! Jag vill så gärna veta allt om … om … gossarna, sade Hanna ivrigt.

— Detta är mycket vänligt av er, och jag skall gärna tala om det för er. Mina vänner hava skaffat mig plats som lärare vid ett gymnasium, där jag får undervisa liksom hemma och förtjänar tillräckligt för att jämna vägen för Frans och Emil, och härför bör jag vara tacksam, inte sant?

— Jo, naturligtvis bör ni det! Vad jag är glad, att ni fått en anställning, som ni tycker om, och vad det skall bli roligt att då och då få träffa er och gossarna! utropade Hanna, som tog sin tillflykt till gossarna för att få en ursäkt för sin glädje, som hon icke kunde låta bli att förråda.

— Ah! Men jag fruktar, att vi icke komma att träffas ofta, ty platsen är i Västern.

— Så långt bort! sade Hanna och överlämnade därmed sin klänning och sina kjolar åt deras öde, liksom det icke vidare bekymrat henne, vad det blev av hennes kläder eller ens henne själv.

Mr Bhaer kunde läsa många språk, men han hade ännu icke lärt att läsa kvinnohjärtat. Han smickrade sig med, att han kände Hanna tämligen väl, och blev högeligen förvånad över de motsägelser i röst och sätt, som hon i hastig följd ådagalade den dagen, ty under en halvtimme visade hon minst tio olika slags lynnen. Då hon mötte honom, såg hon förvånad ut, oaktat det icke var möjligt att låta bli att misstänka, att hon hade kommit enkom för den sakens skull. Då han bjöd henne armen, tog hon den med en blick, som fyllde hans hjärta med förtjusning; men då han frågade, om hon hade saknat honom, gav hon ett så kallt och stolt svar, att han intogs av förtvivlan. Då hon hörde den lycka, som hänt honom, var hon färdig att klappa händerna; — var den glädjen endast för gossarnas skull? Sedan då hon hörde var han ämnade slå ned sina bopålar, sade hon: Så långt bort! med en ton av förtvivlan, som lyfte honom till hoppets tinnar; men i nästa ögonblick knuffade hon ned honom igen och sade med en ton, som om hon varit helt och hållet upptagen av sina affärer:

— Här är det jag skall uträtta mina ärenden; vill ni komma med in? Det skall inte dröja länge.

Hanna var mycket stolt över sin skicklighet i att göra uppköp, och den här gången önskade hon särskilt slå an på sin följeslagare genom den omtanke och skyndsamhet, varmed hon skulle uträtta sina affärer. Men till följd av den oro, vari hon befann sig, gick allt på tok; hon slog omkull en bricka med synålar, glömde att linneväven skulle vara »kyprad», och kom ej ihåg detta, förrän den redan var avklippt, räknade miste när hon skulle betala, och, till råga på sin skam, begärde hon band vid kalikådisken. Mr Bhaer stod bredvid, såg hennes rodnad och misstag, och, under det han gav akt på detta, tycktes hans egen förvirring skingra sig, ty han började inse, att vid somliga tillfällen kvinnor, liksom drömmar, äro fulla av motsatser.

Då de kommo ut, stack han med ett gladare utseende paketet under armen och traskade i vattpussarna, som om han på det hela taget riktigt hade njutit därav.

— Skulle vi inte göra några små uppköp åt barnen också och hava en avskedsfest, om jag i afton kommer till ert angenäma hem på avskedsbesök? frågade han, stannande framför ett fönster fullt med frukt och blommor.

— Vad skola vi köpa? frågade Hanna utan att låtsa giva akt på sista delen av hans tal, och inandades den blandade lukten av frukt och blommor med låtsad förtjusning, då de gingo in.

— Få de äta apelsiner och fikon? frågade mr Bhaer med faderlig uppsyn.

— De äta om de få några.

— Äter ni nötter?

— Ja, som en ekorre.

— Rhenska druvor; ja, i dem måste vi dricka fäderneslandets skål!

Hanna rynkade pannan vid detta slöseri och frågade honom, varför han inte kunde köpa en korg dadlar, några skålpund russin, en påse mandlar och därmed nog. Vid dessa ord konfiskerade mr Bhaer hennes börs, tog fram sin egen och avslutade handeln med att köpa några skålpund druvor och en vacker tusensköna i kruka.

Sedan efter att ha proppat sina fickor fulla med de knöliga paketen och givit Hanna blomkrukan att bära, spände han upp det gamla paraplyet, och de fortsatte sin vandring.

— Miss March, jag haver en stor gunst att be er om, sade professorn efter en halvtimmes våt promenad.

— Ja, sir, svarade Hanna, vars hjärta började slå så hårt, att hon fruktade, han skulle höra det.

— Jag är nog djärv att be er därom, trots regnet, men det sker därför, att jag har så kort tid på mig.

— Ja, sir, sade Hanna och var nära att krama sönder den lilla blomkrukan.

— Jag skulle önska att få en liten klänning åt min Tina, och jag är alltför dum att köpa den själv. Vill ni godhetsfullt hjälpa mig därmed och säga er smak?

— Ja, sir, och Hanna kände sig plötsligt så lugn och kall, som om hon helt hastigt fått en kall dusch över sig.

— Kanske också en schal åt Tinas mamma, hon är så fattig och sjuk, och mannen är en sådan börda för henne — ja, ja, en varm, tjock schal skulle bli en så bra sak för den stackars kvinnan.

— Det skall jag med nöje göra, mr Bhaer. Ack, han blir mig kärare för vart ögonblick, sade Hanna till sig själv och inträdde därefter med en kraftig själsansträngning i butiken samt uträttade sitt uppdrag med en energi, som var behaglig att se.

Mr Bhaer överlämnade allt åt Hanna, som valde ut en vacker klänning åt Tina och bad att få se på schalar. Herrn i boden, som var en gift man, behagade fatta intresse för paret, som tycktes vara ute för att göra uppköp för familjens räkning.

— Kanske er fru tycker om den här schalen; det är en utmärkt vara, särdeles vacker färg och högst modern och elegant, sade han, i det han tog upp en präktig grå schal och kastade den över Hannas axlar.

— Tycker ni om den, mr Bhaer? frågade hon, i det hon vände honom ryggen, särdeles tacksam för den möjlighet detta erbjöd henne att dölja sitt ansikte för honom.

— Utmärkt bra! Vi skola taga den, svarade professorn, leende för sig själv, under det han betalade den. Hanna fortfor under tiden att granska varorna i boden som en van köpare.

— Skola vi gå hem nu? frågade han, liksom dessa ord varit mycket angenäma för honom att yttra.

— Ja, det är sent, och jag är så trött. Hannas röst var mera sorgsen än hon själv visste, ty nu tycktes solen lika hastigt ha försvunnit, som den nyss kommit fram, världen blev åter grå och dyster, och nu först upptäckte hon, att hennes fötter voro kalla, att hennes huvud värkte och att hennes hjärta var kallare än de förra och fullare av smärta än det senare. Mr Bhaer skulle resa sin väg; han höll endast av henne som en vän, alltsammans var ett misstag, och ju förr det var över, desto bättre. Medan hon tänkte på detta, gav hon tecken åt en annalkande omnibus att stanna, men hon gjorde det med en så häftig rörelse, att tusenskönorna foro upp ur krukan och blevo illa skadade.

— Det är icke den omnibus, vi skola fara med, sade professorn, viftande åt den fullastade vagnen att fortsätta och lutande sig ned för att plocka upp de små blommorna.

— Jag ber om ursäkt, jag såg icke namnet tydligt. Det gör ingenting, jag kan mycket väl gå, jag är så van att traska i smutsen, svarade Hanna, blinkande häftigt, ty hon skulle förr dött, än hon öppet velat visa, att hon torkade sig i ögonen.

Mr Bhaer såg dropparna på hennes kinder, fastän hon vände bort huvudet; denna syn tycktes i hög grad röra honom, ty han lutade sig hastigt ned och frågade med en betydelsefull ton:

— Kära, lilla hjärtevännen min, varför gråter ni?

Om Hanna icke varit alldeles oerfaren i dylika saker, skulle hon svarat, att hon icke grät, att hon hade snuva eller någon annan kvinnlig osanning, passande för tillfället; men i stället svarade denna rättframma varelse med en snyftning, som hon ej kunde undertrycka:

— Emedan ni skall resa härifrån.

— Ack, min Gud, vad du är god! utbrast mr Bhaer och försökte att trots paraplyet och alla paketerna knäppa ihop sina händer. Hanna, jag haver ingenting annat än min varma kärlek att giva er; jag kom hit för att se, om ni brydde er om mig, och jag har väntat för att bliva övertygad, att jag var någonting mer för er, än blott en vän. Är jag det? Finns det någon liten plats i ert hjärta för gamle Fritz? tillade han i ett andedrag.

— O, ja, sade Hanna, och han var fullkomligt nöjd, ty hon knäppte sina händer om hans arm och såg på honom med ett uttryck, som tydligt visade, huru lycklig hon skulle bli att få vandra hela livet igenom vid hans sida, även om hon icke hade att vänta något bättre tak över huvudet, än det gamla paraplyet, blott han bar det.

Detta var verkligen att fria under svåra omständigheter, ty även om den gode professorn hade velat falla på knä, skulle han icke kunnat göra det på den smutsiga gatan, icke heller kunde han annat än bildlikt bjuda Hanna sin hand, ty bägge hans händer voro fulla; och ännu mycket mindre kunde han mitt på öppen gata tillåta sig några ömhetsbetygelser, fastän han kände sig mycket frestad; det enda sätt alltså, varpå han kunde uttrycka sin förtjusning, var att se på henne med ett uttryck, som kom hans ansikte att stråla till den grad, att det nästan visade sig små regnbågar i dropparna, som glänste på hans skägg. Om han icke redan hade älskat Hanna så högt, tror jag icke, han skulle kunnat bli kär i henne vid detta tillfälle, ty hon såg långt ifrån intagande ut med sina kjolar i det mest beklagansvärda tillstånd, kängorna nedsmutsade upp till fotleden och hatten alldeles förstörd. Men lyckligtvis ansåg mr Bhaer henne för den skönaste kvinna i hela världen, och hon fann honom mera jupiterlik än någonsin, fastän hans hattbrätte var alldeles slokigt av de små bäckar, som runno ned på hans axlar — ty han höll paraplyet helt och hållet över Hanna — och vartenda finger på hans handskar behövde lagas.

Alla förbigående ansågo dem troligtvis för ett par oskadliga dårar, ty de glömde helt och hållet att ropa an någon omnibus och fortsatte helt makligt att gå av och an och vänta, fullkomligt förgätande det tilltagande mörkret och dimman. De brydde sig icke om, vad andra tänkte, ty de njöto av den lyckliga stund, som sällan kommer mer än en gång i livet — det magiska ögonblick, som skänker ungdom åt den gamle, skönhet åt den fule, rikedom åt den fattige och giver människohjärtat en försmak av himlen. Professorn såg ut, som om han hade erövrat ett konungarike och världen icke mer ägde någonting att erbjuda honom, vad lycka och välsignelse beträffade, och Hanna gick bredvid honom och kände, som om hennes plats hade alltid varit där och undrade, huru hon någonsin skulle kunnat välja en annan lott. Hon var naturligtvis den, som först talade — begripligt, menar jag, ty de upprörda ord, som följde på hennes häftiga »O, ja!» voro icke av någon sammanhängande eller anmärkningsvärd beskaffenhet.

— Fredrik, varför gjorde ni inte …?

— O, himmel? Hon giva mig det namn, som ingen uttalat, sedan Minna dog! utropade professorn och stannade mitt i en vattpuss för att med tacksamhet och förtjusning se på henne.

— Jag kallade er alltid så för mig själv; jag glömde; men jag skall icke göra det, ifall ni icke tycker om det.

— Icke tycka om det? Det är ljuvare för mig, än jag kan omtala. Säg »du» också, och jag skall medge att ert språk är nästan lika vackert som mitt.

— Låter inte »du» något för känslofullt? frågade Hanna under det hon i hemlighet tyckte, att det lilla enstaviga ordet var särdeles älskligt.

— Känslofullt? Ja! Gudskelov! Vi tyskar tro på känslan, och med henne hålla vi oss unga. Ert engelska »ni» är så kallt — säg »du», mitt hjärtas käresta, ty det har en så stor betydelse för mig, bad mr Bhaer, mera lik en romantisk student än en allvarlig professor.

— Nåväl då, varför sade du mig icke allt detta förut? frågade Hanna blygsamt.

— Nu skall jag visa dig hela mitt hjärta, och det gör jag så gärna, emedan du hädanefter måste taga hand om det. Jo, ser du, min Jo — ack, vad det är för ett litet snällt och vackert namn — jag hade velat säga dig detta samma dag jag tog avsked av dig i Newyork, men jag trodde den vackre vännen var förlovad med dig, och därför sade jag ingenting. Skulle du sagt »ja» även då, om jag hade talat rent ut?

— Jag vet inte; jag fruktar, att jag icke hade gjort det; ty vid den tiden hade jag intet hjärta.

— Det tror jag intet på, det slumrade blott, tills den förtrollade prinsen kom genom skogen och väckte upp det. Ack! »Die erste Liebe ist die beste», men: hur skulle jag väl kunnat våga hoppas att vinna den.

— Ja visst, den första kärleken är den bästa, och därför kan du vara nöjd, ty jag har aldrig älskat någon annan än dig. Laurie var ju blott en pojke, och han övervann snart sitt lilla tycke, sade Hanna, som var angelägen att rätta professorns misstag.

— Gott! Då är jag lugn och säker, att du giver mig hela ditt hjärta. Jag har väntat så länge, att jag blivit självisk, som du nog snart skall märka, lilla professorska.

— Det tycker jag om! utropade Hanna, förtjust över sitt nya namn. Men säg mig nu vad det var, som dock till slut förde dig hit, just då jag som bäst behövde dig?

— Detta, svarade Bhaer och tog upp ett litet nött papper ur västfickan.

Hanna vek upp det och såg mycket förlägen ut, ty det var ett av hennes egna bidrag till en tidning, som betalade väl för poesi, vilket förklarade, varför hon ibland skickade till den ett tillfälligt försök.

— Huru kunde detta föra dig hit? frågade hon, undrande vad han menade.

— Jag fann det av en händelse och kände igen det på namnen och initialerna, och i poemet var det en liten vers, som tycktes kalla mig. Läs och försök att taga reda på den. Jag skall se till, att du icke går, där det är vått.

Hanna lydde, och hennes blick flög hastigt genom raderna, som hon kallat

I barnkammaren.

Se, dessa fyra skrin som stå
Så grå av tid och damm,
Jag minns ännu, hur vi som små,
Vid barnsligt skämt och glam
Dem fyllde, hur med varsam hand
I dessa nycklar sen
Vi knöto var sitt skära band
Så nött och urblekt ren.

På varje lock en gosse skar
Ett litet namn så nätt,
Och varje skrin fick i förvar
Allt vad oss glädje gett
Vid våra lekar, i de dar,
Då, såsom barn, ett hägn
Den lilla kära kammarn var
Mot sommarns strida regn.

Margret på första locket står,
Och rörd jag öppnar det.
Vad minnen ifrån flydda år
Och vilken prydlighet!
Allt vittnar om en fridfull själ.
Allt ligger rätt och slätt,
Brudkläder, sydda, ack, så väl,
En lock, en sko, så nätt;
Men ingen leksak finnes kvar
Och skälet nog jag vet,
De gläda nu på gamla dar
En liten ny Margret.
Ack, sälla mor! Jag tydligt hör
Vaggsången i ditt hus,
Och en refräng därutanför
I sommarregnets brus.

Därnäst ett skrin så fult och grått
Mitt namn på locket bär;
Allt vad jag gjort och köpt och fått,
Som barn, jag finner där:
Djur, böcker, dockor, marknadskram
Men allt i bitar blott,
En framtidsdröm i glas och ram,
Som ej fullbordan nått.
Här några visor som jag kvad
Blott för mig själv, och här
Utur min dagbok några blad —
Ack! Mycket vittnar där
Om en i förtid mognad själ,
Som hör en dov refräng:
»Bliv kärlek värd, så kommer den»
I sommarns stilla regn.

Min Betty! Ej ett stoftkorn får
Uppå ditt lock bli kvar,
Så länge jag i hemmet går,
Och ögat tårar har.
Du lämnade oss snart, men ömt
Ditt skrin jag vårdat har.
Och dina små reliker gömt.
Se, ännu ligger kvar
Den sista mössan, som du bar,
Ringklockan, sällan hörd —
Den helgonbild, dig kärast var,
Och här — ej mera hörd —
Den sång, som under plågan än
Men med förhoppning ljus,
Du gärna sjöng, nu blandas den
Med sommarregnets sus.

Se spådomen på locket här
— Den nu fullbordan nått —
En riddare på skölden bär
»Amy» i guld och blått.
Här ligger hennes hårband än
Och ett par balskor, som
Hon dansat ut för länge sen,
När riddarn äntligt kom.
Solfjäder, nipper och en korg
Med blommor. — Allt en del
Haft uti hennes fröjd och sorg;
Allt vittnar om en själ,
Jungfruligt ren, fastän som brud
Hon hört en mild refräng
Av bröllopsklockans skära ljud
I sommarns stilla regn.

— Det är mycket dålig poesi, men jag kände det, när jag skrev det en dag, då jag var mycket nedslagen och ensam och hade gråtit en god stund över en traspåse. Jag trodde aldrig, att mina verser skulle springa med skvaller, sade Hanna och slet sönder verserna, som professorn hade gömt så länge, som en dyrbar skatt.

— Ja, låt dem fara — de ha gjort sin plikt — och jag vill ha nya, då jag läst hela den bok, vari du förvarar dina små hemligheter, sade mr Bhaer med ett leende, under det han med ögonen följde bitarna, som flögo bort med vinden. Ja, tillade han allvarsamt, jag läste detta och tänkte för mig själv: Hon har någon sorg, hon känner sig ensam och övergiven, hon skulle finna tröst i en verklig kärlek. Jag har ett fullt hjärta, fullt av kärlek för henne, och jag skall fara dit och säga: Om detta icke är alltför ringa i utbyte mot vad jag hoppas att få, så tag det i Guds namn.

— Och så kom du och fann, att det icke var för ringa, utan just den dyrbara skatt, som jag behövde, viskade Hanna.

— Först vågade jag icke tro detta, så innerligt ditt välkomnande än var. Men snart började jag att hoppas, och då sade jag till mig själv: jag måste äga henne, om det ock skall kosta mitt liv, och det skall jag ock! utropade. mr Bhaer med en utmanande nick, liksom om de tjocka dimväggarna omkring dem hade varit barriärer, som han måste överstiga eller modigt nedslå.

Hanna tyckte, att allt detta var härligt och beslöt att bli värdig sin riddare, fastän han icke kom galopperande på en stridshäst i grann rustning.

— Vad var det, som gjorde, att du dröjde så länge, innan du kom? frågade Hanna hastigt, finnande så stort nöje i att göra förtroliga frågor och få angenäma svar, att hon inte kunde förbliva tyst många minuter.

— Ja, detta var mycket påkostande, det kan du vara övertygad om, men jag hade icke hjärta att taga dig ifrån ditt så lyckliga hem, förrän jag hade någon utsikt att själv få ett sådant att erbjuda dig, vilket kanske skulle fordra lång tid och mycket arbete. Huru skulle jag kunnat be dig avstå från så mycket för en gammal, fattig mans skull, vilken ej har någon annan rikedom än litet kunskaper.

— Vad det gläder mig att du är fattig, jag skulle aldrig kunnat besluta mig för att ta en rik man! sade Hanna bestämt; sedan tillade hon i en mildare ton: Var icke rädd för fattigdomen, jag har känt honom så länge, att jag förlorat all fruktan för honom och är lycklig, då jag får arbeta för dem jag älskar. Kalla dig icke gammal — jag har aldrig tänkt på det, och jag kunde icke låta bli att älska dig, om du än vore sjuttio år!

Professorn fann det så rörande, att han gärna skulle velat ha sin näsduk, om han hade kunnat komma åt den, men som han inte kunde det, torkade Hanna hans ögon och sade skrattande, i det hon tog ifrån honom ett paket:

— Man må gärna påstå, att jag ej äger kvinnans vekhet i allmänhet, men inte kan väl någon förneka, att jag i detta ögonblick uppfyller min bestämmelse, ty efter min uppfattning är det kvinnans skönaste plikt att avtorka tårar och bära bördor. Jag måste bära min andel, Fredrik, och hjälpa till att skaffa oss ett hem, och det måste du gå in på, ty i annat fall följer jag aldrig med dig, tillade hon beslutsamt, då han försökte återta sin börda.

— Vi få väl se. Har du tålamod att vänta länge ännu, Jo? Jag måste ännu bort och utföra mitt verk ensam. Jag får lov att först hjälpa mina gossar, ty icke ens för din skull kan jag bryta mitt ord till Minna. Kan du förlåta det och känna dig lycklig, under det vi hoppas och vänta?

— Ja, Jag vet att jag kan det, ty vi älska ju varandra, och då går allt annat lätt att bära. Jag har också min plikt och mitt arbete, och jag kunde inte ha någon glädje, om jag försummade dem, skedde det än för din skull — därför ser du, att vi varken behöva brådska eller vara otåliga. Du kan fullgöra ditt uppdrag därborta i Västern — jag mitt här — och bägge kunna vi vara lyckliga och hoppas på det bästa samt överlämna vår framtid i Guds händer.

— Ack, du ger mig så mycket hopp och mod, men jag hava ingenting att giva dig tillbaka annat än ett fullt hjärta och två tomma händer! utropade professorn alldeles överväldigad.

Hanna kunde aldrig lära att uppföra sig passande. Då han yttrade dessa ord, voro de just framme vid trappan, men hon lade genast sina bägge händer i hans och viskade ömt: — Nu äro de icke tomma, och sedan böjde hon sig ned under paraplyet och kysste sin Fredrik. Detta var ju förskräckligt! Men hon skulle gjort detsamma, om hela flocken av gråsparvar, som satt i häcken, hade varit mänskliga varelser; ty hennes hjärta var fullt, och hon var fullkomligt glömsk av allt utom sin egen lycka. Fastän det tillgick på ett så ofantligt okonstlat sätt, var det likväl det skönaste ögonblicket i deras liv, då de sålunda från mörker, storm och ensamhet fingo ta sin tillflykt till hemmets ljus, värme och frid, som tycktes tillropa dem ett glatt: »välkomna hem!» De hörsammade den tysta kallelsen, gingo in och stängde dörren efter sig.