Vandring i Wermlands elfdal/Kapitel 02
II.
Sägner och Sånger i Gustaf Adolf.
De, som i denna bygd först röjde skogarne, voro Finnar. Långe Kristofer hette “en Flykting” af nämnde folk, hvilken, “år 1550”, anlände hit. Hans enda sällskap var hustrun, “en lång och stark qvinna”. De förde, att börja med, ett kringirrande lif i skogen och visste sällan om morgonen hvar de till natten skulle få hvila sitt trötta hufvud. — Men slutligen fick Kristofer i drömmen den anvisningen, “här skall du stanna!” — Och när han följande morgon stod upp, såg han sju elgar gå fram i vildmarken. Dessa fällde han alla; och hade han och hustrun sålunda nu lifsmedel för en lång tid.
Sundsjön, i hvars närhet den första bostaden nu uppfördes, försedde dem med fisk, och äfven åkern blef dem omsider en näring. "Sundsjöfinnen" hade dock, att börja med, “ej mer råg än han kunde rymma i ett sämskskinn.” Denna "satte" han ut och fick år ifrån år rikare skördar. Men Kristofer hade ock lycka på annat håll. Han fann i Upplundshöjden, straxt nedom den för sin höjd bekanta Gumklinten, en silfvergrufva, och den ädla metall, han här i rikt mått upphämtade, smälte han i en egen masugn i närheten af Motjernshyttan. Den platsen kallas än i dag “Finnhytteforsen”. Ingen fick dock bestämdt veta hvar sjelfva grufvan var belägen; ty denna hemlighet tog uppfinnaren med sig i grafven. Emellertid har man i sednare tid mer än en gång återsett den, men aldrig kunnat få säkert märke på platsen. Om Långe Kristofer berättas ock att han varit en svåra stark man och att äfven hans sju söner fått denna kraft i arf. Redan som barn begagnade de en qvarnsten som leksak. Både de och den gamle gjorde sig dessutom beryktade som stora björnskyttar, och en högrest gran har ända till våra dagar qvarstått, fullsatt med skallar af de björnar, de fällt. Udden, der den hade sin plats invid sjön, kallar man “Björnskalle-udden”.
I Sundsjöfinnens tid kom der ännu en Finsk nybyggare till dessa nejder. Denne ville först slå sig ned i Laggåsen, (omkring 2 1/2 mil norrom Sundsjögården,) men då Långe Kristofer förvägrade detta, menande att den andre då bodde “i hans kalfhage”, afstod den nye invandraren derifrån och tog i stället sin bostad vid Najen — en sjö på Dal-gränsen, vid pass halfannan mil uppom Laggåsen. Då blef Sundsjöfinnen åter tillfreds. Först i början af 1600-talet lärer Lagg-åsen ha blifvit bebygdt, och man har der ännu i behåll afskriften af ett, år 1613 utfärdadt, Kongl. bref rörande denna possession.
Mannen, som byggde Najens gård, hette Per Hackran, Laggåsens grundläggare Filip Larsson[1]. Om Per Hackran är ungefär samma sägner som om Sundsjöfinnen; likasom denne var han ofantligt stark, och när åkren häfdades “satte” han också ut sin råg i stället för att så den.
En “manslagare” hette Harald. Han rymde riket och begaf sig till Norrige. Men snart uppstod krig mellan Sverige och nämnde land och derunder inträffade, att “Baggarne” en dag rustade sig till att upprifva en bro i de Svenskas väg. Då uppflammade Haralds fosterlandskärlek, och i löndom begaf han sig nu till svenska lägret och upptäckte Norrmännens plan. Detta nit bar den frukt, att Svenskarne undgingo den hotande faran och att Harald derefter fick lejd och tillåtelse att å Wermlandsskogen fästa sitt bo. Så blef Upplunds gård byggd; och tyckes detta ha skett straxt efter Karl den tolftes död. — Detta om socknens första bebyggare.
Gustaf Adolfs nuvarande befolkning tyckes vara ett enkelt och fromt, med ett ord, ett godt folk; så visar redan deras flärdfria drägt, deras godmodiga tal. Men om här ännu finnes en vacker lemning af gamla goda seder, så har ock den gamla vidskepelsen följt dessa åt. Om sjörån och troll vet man således ännu att tala och i bergen lyser det ofta öfver gömda skatter. Till och med vid sjelfva kyrkan och i en hel hops närvaro har jag hört en dylik tro öppet uttalas. Men hvad som här mest väckt min uppmärksamhet är de många sägnerna om det ofvannämnda Lagg-åsen och dess invånare. Dessa sägner lockade mig följande sommar till ett särskildt besök på stället. Jag begaf mig då först till Sörgården, dit man anländer öfver en lång kafvelbro, ett stycke öster om landsvägen. Här finnes ett märkvärdigt stenrös högt uppe på åkern mellan bostäderna och sjön Laggen. Nämnde rös håller cirka 12 alnar i längd, 4 à 6 i bredd och 2 à 3 i höjd.
Detta är hvarken någon lemning från hednatiden, ej heller — hvad man snarast kunde antaga — ett odlingsrör, utan, enligt allmän tro, ett griftrör, uppkastadt öfver åtskilliga vägfarande, som i Lagg-åsen fordom blifvit mördade. Detta fordom är ej längre aflägset än att de nu lefvande fäder eller farföräldrar derom vetat att berätta. Men det är ej blott efterlefvandes utsago, som stadgat öfvertygelsen om de gamla Lagg-åsboernas brottslighet; — man har i deras bostäder funnit saker, hvars tillvaro ser högst misstänkt ut. Sådane äro schabraker och annat dyrbart ridtyg, ovanliga klädespersedlar o. m. sådant. Det är ej längesedan man af dessa effekter ännu hade i behåll en med blått silke utsydd elgskinnsrock; men denna har nu blifvit omändrad till något annat plagg. Sjelf såg jag vid mitt besök i Nolgården en dylik elgskinnströja, visserligen icke silkessömnad, men tillskuren på ett ovanligt sätt med fyra skört — ej olik en drägt från Carl den tolftes dagar. Straxt venster om ryggsömmen fanns å nämnde plagg ett rundt hål, så pass stort som efter en mindre kula, och rundtom detsamma bruna fläckar både på in- och utsidan. Nära högra skuldran voro ytterligare fyra smärre hål som efter hagel. Innehafvarne af denna tröja kunde sjelfva ej neka, det de hört sägas, att nämnde skador tillkommit vid mord på plaggets första egare. Äfven erkände man här, hvad förut blifvit mig berättadt, att det i Lagg-åsen från far till son fortgått en sträng befallning, att röset vid Sörgården ej finge rubbas. Samma uppgift lemnade mig ock, inför många vittnen, en af de yngste ättlingarne till de för morden misstänkte.
Jag bifogar här några utförligare sägner eller, om man så vill, äfventyr från Lagg-åsen.
För hundra eller ännu färre år tillbaka fanns det vid nämnde gård blott en helt smal ridväg inåt Dalarne. Den gick tvärs öfver myren och den långa kafvelbron uppåt Sörgården, der skogen då stod hög och tät. Få voro de vägfarande, som på den tiden besökte denna ödsliga nejd. De flesta, som foro der fram, voro “Boråser”. En sådan kom en qväll till bonden i Lagg-åsen och blef vänligt tillbjuden nattqvarter. Men en tjensteflicka, som på stället var “illa kållen”, visste att man traktade efter den främmandes lif, hvarföre hon i tid varnade honom, under förbehåll, att han vid afresan skulle ta henne med sig. Det lofvade också Boråsern. Frampå natten, då man trodde att denne sof, kom värden med bössan i hand utanför gästens fönster. Ett skott aflossades, och då bonden derpå hört efter, att intet rörde sig i sängen derinne, begaf han sig genom stugan till gästrummet. Men Boråsern hade redan länge med ett tillhugge i handen stått vaktande vid dörren, och i detsamma Lagg-åsaren der steg in, sträcktes han af ett kraftigt hugg till marken. En kort stund derefter kom röfvarens hustru också insmygande i kammaren. “Träffa' du honom?” — frågade hon, sakta hviskande. “Ja, pina rasa dö', gjorde jag så!” — svarade Boråsern och gaf med detsamma käringen ett slag, att hon också föll afsvimmad bredvid mannen. Medan detta försiggick, stod pigan med Boråserns häst utom gården: och på den flydde nu begge undan.
Vid ett annat tillfälle, och detta för ej särdeles många år tillbaka, säges en af Lagg-åsdrängarne ha gått ett långt stycke utom gården och laggt sig i bakhåll för en gårdfarihandlande, som var i antågande. Denne kom också ganska riktigt vägen framåt, och när han ändtligen befann sig midtför Lagg-åsarens gömställe, redde sig denne hastigt till anfall. Men, nyss återvänd från bevärings-exercisen, ansåg sig den unge röfvaren för hvarje fall nog stark och oöfvervinnerlig, att kunna kosta på Westgöten några varningsord, innan plundringen börjades. Derföre ropade han nu högt: “Ho, kär! Ingen ursäkt, utan dö på eviga fläck; för här ser du den, som ä' excerad kär!” Och rusade så fram med en påk i högsta hugg. Men Boråsaren, tillräckligt förberedd genom ett så långt tilltal, parerade lyckligt det tillämnade slaget och fick till och med påken ur den anfallandes händer. Denne blef härefter rätt eftertryckligt kringklappad; och Boråsaren gick sedan i allsköns ro vidare.
Lika lyckligt lärer det ej ha aflupit för alla Westgötar, som i Lagg-åsen gjort besök. Visst är åtminstone, att man i en skogskärn, ej långt ifrån gården, funnit lemningar efter en släde, hvilken tillhört en gårdfarihandlare, som just här i nejden spårlöst försvunnit.
Om de Lagg-åsboer, som sednast utöfvat röfvareyrket, berättar man, att de både med lock och våld sökt draga vägfarande i snaran. Hvar och en, som kom den vägen fram och såg något välbehållen ut, inbjöds på dryckjom, och gick han då ej godvilligt i stugan, hände det ofta att han med armstyrka fördes ditin. — Nu fanns det på den tiden i Wermland en herreman vid namn Kolthoff, allmänt känd som en af de starkaste karlar i provinsen. Denne kom också en dag ridande förbi Lagg-åsen. När gamle-far såg en obekant ryttare på vägen, gick han genast ut och bad honom stiga in; och då denne vägrade att följa med, fattade han honom häftigt i rocken. Men ryttaren satt orubblig i sadeln och frågade nu Lagg-åsaren, om han icke vore hågad att dra fingerkrok med honom. Utmaningen antogs, och snart kände bonden sitt finger så hårdt omslutas af den andres, att det var som om han råkat ut för ett skrufstäd. I samma ögonblick gaf ryttaren sin häst sporrarne — och nu måste gubben öfver stock och sten följa med. Det gick hurtigt framåt ett godt stycke utom gården, och först när Lagg-åsaren höll på att digna af mattighet, blef han ändtligen lössläppt. “Adjö med dej” — ropade ryttaren då — “helsa nu de andre bofvarne derhemma i Lagg-åsen och säg dem, att du har dragit fingerkrok med Kolthoff i dag!” — Och härmed red han vidare.
Det var icke blott i Lagg-åsen man fordom lefde så barbariskt; hela socknen har haft samma rykte om sig, och det ända till för 20 à 30 år tillbaka. Nu, sedan denna församling helt och hållet lyder under Uddeholms bolag, och bättre ordning der blifvit införd, afhöras sällan eller aldrig några excesser af svårare art; man förer der ett lif i gudsfruktan och arbetsamhet.
Några sägner om Gustaf Adolfs Forntid ha nyss blifvit meddelade, men en annan qvarlefva från förgångna dagar må ej heller förbigås — jag menar Folkvisan. Denna fortlefver ännu, ehuru mest hos de ålderstignare, och det är att hoppas att den icke så brådt dör ut bland ett så naturfriskt folk.
I Upplunds gästvänliga prestgård hörde jag, vid ett så kalladt “Yst-öl”, ej få genuina folksånger. Af dessa har jag upptecknat trenne, ehuru åtminstone de två af dem förut finnas utgifna af Geijer och Afzelius[2]. Emellan de sednare och dem, som i Gustaf Adolf sjungas, är nemligen en så stor olikhet, att de väl allesammans kunna förtjena att bevaras.
N:o 1.
“Ack, om jag kund' få komma till min lilla vän i qväll,
Visst vore det stor glädje och fröjd,
Men om jag finge hvila på lilla vännens arm,
Så vore jag af hjertat förnöjd!
“Till dig så har jag friat uti årena fem,
Och dig så har jag utvalt till min vän;
Men nu har jag sport utaf dig, min lilla vän,
Att jag aldrig får följa dig i säng.
“Om alla berg och backar de vore utaf gull
Och vattnet vore vändt uti vin, —
Jag hellre skulle önska utaf hjerta och sinn',
Att du vore allra kärestan min.
“Inte har du att förvänta någon rikedom af mej,
Hvarken pengar, ej silfver eller gull:
Men ett uppriktigt hjerta det vill jag gifva dej,
Så länge som anden är uti mej.”
Men är det nu i sanning som du talat har till mej,
Att du hafver mig så hjertligt kär,
Så resa då hem till min kära faders gård
Och begära trolofning åt mej!
“På din kära faders gård, der var jag uti qväll,
Och de svara mig ett redeliget nej;
Men kan ej sköna jungfrun ta råd utaf sig sjelf
Och resa utaf landet med mej?
Hur skulle det gå an taga råd utaf sig sjelf
Och resa utaf landet med dej?
För när som du kommer åt främmande land,
Då tänker du att öfvergifva mej.
“Och huru skulle jag kunna öfvergifva dej;
Du är ju så rosenderöd?
— Sjelf Kristus på korset han svek ju ingen man,
Fast han led så stor pina och död!
… Och när som han kom åt de främmande land,
Ibland jungfrur och ädela mör,
Så fick han sig en fager unger mö,
Då öfvergaf han kärestan sin.
… “O, om jag visste hvad du hade i ditt sinn'
Eller hvad du uti tankarne bär,
Och om du hafver någon som är kärare än mej,
Då vill jag vara långt ifrån dej.”
Och ungersven drog upp ett svärd utaf gull
Och klappa' jungfrun på blekaste kind:
“Aldrig skall du tro någon fager ungersven,
Förr än först du har pröfvat hans sinn'!”
Och jungfrun hon föll uppå sin snöhvita knän,
Så bad hon en bön upp till Gud:
Ack, om du kunde komma på min kära faders gård
Och vara både halter och blind!
Gud gifve du komme i en andelig strid,
Gud gifve du komme i nöd,
Gud gifve att du komme på min kära faders gård,
Att bedja mig sjelfver om bröd!
“Ja, väl så kan jag komma i en andelig strid,
Och väl så kan jag komma uti nöd;
Men aldrig så kommer jag uppå din faders gård
Dig sjelfver att bedja om bröd!”
… När sju år var gångna och lupna förbi,
Då hörde Gud jungfrunes bön;
Då kom der den riddare på kryckor skridande
Och då var han både halter och blind.
“Stånder upp, stånder upp, mina söner, J två,
Och hemter eder fader in bröd!
Jag mins väl den dagen så väl som i går
Då riddaren led allsingen nöd.
“Stånder upp, stånder upp, mina söner, J två,
Och hemter eder fader in vin!
Jag mins väl den dagen så väl som i går,
Då han var allrakärasten min.
“Stånder upp, stånder upp, mina söner, J två,
Och hemter eder fader in gull!
Jag mins väl den dagen så väl som i går,
Då riddaren han var mig svekefull.
Och hennes kära fader han lydde deruppå,
Han gaf uppå orden grann akt,
Så drog han upp ett förgyllande svärd
Och högg honom hufvudet utaf.
Så tog han det hufvudet, så blodigt som det var,
Och kasta det i jungfrunes sköt:
“Och har det nu varit allra kärasten din,
Så visserlig begråter du det!”
“Ja, elfven den är ju väl aldrig så torr,
Att nog finns det vatten ibland,
Och blodet det är ju väl aldrig så tunnt,
Att nog är det tjockare än vand!
“Föraktad det blifver jag af alla menniskor
Och mest utaf lilla vännen kär;
Men Herren Gud, som i himmelen bor,
Han hjelper den, som fattiger är!“
N:o 2.
Jungfrun skulle resa åt midsommarslek,
(Men linden hon domnar i lunden.)
Hon mötte en ulfver, han var så vred,
(För jungfrun var af älskogen vunnen.)
“Och, kära du ulfver, du bit inte mej;
Mitt röda gullband det skall jag gifva dej!”
Ditt röda gullband jag passar ej på;
Aldrig skall J det om armarne slå.
“Och, kära du ulfver, etc.
Min röda gullkrona den skall jag gifva dej!”
Din gullkrona röd jag passar ej på;
För aldrig skall du för altaret stå.
“Och, käre du ulfver, etc.
Min sölfspända sko den skall jag gifva dej!”
Din sölfspända sko jag passarr ej på;
Jag går hellre på mossar än jag går på bro.
“Och, kära du ulfver, etc.
Min gångare grå jag gifva skall dej!”
Din gångare grå jag passar ej på;
Hellre tager jag jungfrun, som sitter deruppå.
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―[3]
Och jungfrun hon ropte ett ömkeligt rop,
Det hördes fram till herr Peders midsommarslek.
Herr Peder han sadlar sin gångare röd,
Så red han långt fortare än fåglen han flög.
Herr Peder han hann inte fortare fram
Förrn ulfven har fostret ur jungfrunes barm.
Herr Peder han satte sig vid en rot,
(Men linden hon domnar i lunden.)
Der stack han ut sitt hjerteblod.
(För jungfrun hon var af älskogen vunnen.)
N:o 3.
Jag vet så väl hvar det ståndar ett slott,
Det är så väl uppmuradt,
Med silfver och med rödan gull
Och marmonesten uppmuradt.
Uti det slottet der ståndar en bur
Med blader och dygdiga blommor,
Deruti bor en näktergal fin,
Som ljufligt sin tunga månd' röra.
Det kom en riddare ridande,
Fick höra den näktergal sjunga,
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
“Och hörer du, liten näktergal,
En visa jag bjuder dig qväda!
Dina fjädrar vill jag med gull beslå,
Din hals med perlor bekläda.”
Dina fjädrar med gull jag passar ej på,
Din perlor jag ej månde bära;
I verlden är jag en främmand' vildfågel,
Och ingen mig nu månde känna.
“Är du uti verlden en främmand' vildfågel
Och ingen dig mer nu månd' känna;
Visst qväljer dig hunger, köld eller snö,
Som faller på vägen den breda.”
— Ej qväljer mig hunger, köld eller snö,
Som faller på vägen den breda,
Mest qväljer mig en hemlig sorg,
Som gör mig stor ångest och sveda.
Jag hade mig en riddare båld,
En herre, så riker och mäktig;
Min styfmoder slog det hastigt omkull,
Som hon ej så hafva ville.
Mig skapte hon till en näktergal,
Bad mig all verlden omflyga;
Min broder skapte hon till en ulf,
Bad honom åt skogen utsmyga.
Hon önska' han aldrig skulle få bo,
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
Förr'n han skulle dricka hennes hjerteblod; ―
Sju år derefter så skedde.
Hon gick sig ut en sommarstund,
I rosendelunden spatsera,
Min broder det då så vredeligt såg,
Gaf noga akt uppå henne.
Han grep uti hennes venstra fot
Med ulfvekloen, den leda,
Ref ut hennes hjerta och drack hennes blod
Och blef på stunden helbregda.
Men jag, som är så liten en fågel
Och flyger i vilda skogen;
För aldrig fann jag bättre qvist
Än i den gröna linden.
“Och hörer du liten näktergal,
Ett bud jag beder dig höra:
I vinter kan du få sitta i min bur,
Till sommaren åter flyga.”
Och näktergal stod och tänkte sig om:
Jag aktar ej riddarens vilja.
Så grep han henne i sin venstra fot,
Som hon ej så hafva ville.
Han gick med henne hem till sin bur,
Tillstängde der dörrar och luckor,
Hon blef till många underlig djur,
Hon tänkte den riddaren mörda.
Först skapte hon sig till lejon och björn
Och sedan till andra små ormar,
Sist skapte hon sig till en stor lindorm,
Hon tänkte den riddaren mörda.
Så stack han henne med en liten knif,
Att blodet på golfvet månd' strömma,
Deraf rann upp en jungfru skön,
Hon stod alltsom en blomma.
Nu hafver jag frälst ditt unga lif
Af all din sorg och qvida;
Du säg mig nu din härkomst god
På faders och möderne sida!"
— Egypti lands konung, kär fadren min,
Hans drottning, min moder med ära
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
Är Egypti lands konung kär faderen din,
Hans drottning din moder med ära,
Förvisst är du då allra kärestan min,
Som för näktergal månde vära.
Här bjuder vandraren farväl åt Gustaf Adolfs socken.
Fattig var visserligen denna bygds natur — fattig och
dyster; men dess invånares stilla dygder gåfvo lif och glädje
åt det hela; och sjelfva de ödsliga hedarne, de oländiga
myrorna och mörka skogssjöarne blifva alltid för främlingen
ett kärt minne — minnet af ett landskap med allvarsamma,
men äkta nordiska drag.
- ↑ Denne eller den förre, båda Finnar, skulle först ha varit betjent hos en “Posse, som var Kammarherre hos Kungen”. I v. Stjernmans adelsmatrikel finnes en Nils Knutsson Posse nämnd som Kammarjunkare hos Hertig Karl år 1600, och flyende riket år 1603. Att någon hans tjenare då kommit till Wermland, att söka en ny vistelseort, eller kanske fristad, är ej så alldeles otroligt.
- ↑ Under N:ris 76 och 77 i 3 Delen af Svenska Folkvisor.
- ↑ Här synas följ. af Geijer och Afzelius upptecknade verser ha blifvit förgätna:
“Och jungfrun hon steg sig så högt upp i ek,
Och ulfven han gick på backen och skrek.
Och ulfven han gräfde den eken till rot
Och jungfrun gaf till ett hiskeligt rop.”