Vandring i Wermlands elfdal/Kapitel 03
III.
Råda socken. Stjernsfors. Uddeholm. Vägen till Bergsäng. Ekshärad. Fynd och
sägner der. Löfstrand. Halgå. Folket och dess språk.
Bland ställen, jag besökte, var också Hagen, en gästgifvaregård, der jag hufvudsakligen infann mig, för att äta middag. Men allt, hvad man här kunde prestera, var en tår mjölk och litet hafrebröd; och då detta skulle liqvideras, funnos inga penningar att vexla med. Man sprang förgäfves ur gård och i gård — öfverallt hette det, att ej så mycket som en tolfskilling fanns inne. Och folket här lyda dock alla under det stora Uddeholm.
Från Hagen visade man mig åt Stjernsfors bruk en genväg, hvilken dock blef en verklig senväg, enär jag efter en knapp half fjerdingsvägs vandring redan befann mig på villostigar. På en sidländt mark och i en tät skog af björk och al gick jag der af och an, såg ingen mensklig varelse, — endast några säterbodar, alla öfvergifna och tomma. Jag ropade i skogen; — ingen svarade. Härunder befann jag mig plötsligen midt i en gungmosse, der jag gjorde flera fåfänga försök, att åtminstone någorlunda torrskodd komma öfver; måste derföre efter mycket krus bokstafligen gå på djupet med saken, och kom så, våt, trött och hungrig, fram till Stjernsfors. Elfven, som drifver bruket, har rätt vackra fall. Vistandet på stället blef emellertid ej långt; ty Uddeholm lockade mig vida mäktigare till sig; och den korta vägen dit var snart tillryggalaggd. Man kallar sistnämnde ställe “Slottet i Elfdalen”, och, ehuru detta just icke vill så mycket säga, så kan det ej nekas, att hufvudbyggnaden der är rätt ansenlig. Hvad som emellertid genast väcker främlingens förvåning, är, att Elfdalsslottet, när man från stora alléen närmar sig det, ligger liksom undangömdt på ena sidan af gården — precis i samma riktning som en vanlig flygelbyggnad. Här, likasom öfverallt i dessa bygder, finner man ett gästfritt bemötande, men för resten ett kontorslif — något i Göteborgs-maneret.
Uddeholmska bolaget, huru aktningsbjudande det än i vissa fall må vara, torde dock, på det hela taget, mer böra fruktas än älskas. Det är ett litet Ryssland inom Sveriges område — icke som om man der skulle nyttja knutpiskan mot sina underhafvande, utan emedan det verkligen har den ryska tendensen, att allt mer och mer gripa ikring sig. Bolaget eger sålunda redan att disponera öfver en ej obetydlig del af norra Wermland, och den resande, som ifrån Filipstad tar vägen uppåt öfra Elfdalen, skall mellan Nordmarks och Dalby kyrkor, eller i 6 olika socknar, tidt och ofta, om icke just trampa Uddeholms mark, åtminstone se dess skogar i närheten.
Slottet i Elfdalen öfvergafs snart och vandraren skyndade att uppnå Klarelfvens strand. Trakten ditåt är, att börja med, högst intagande; ty man har här den vackra Rådasjön, vid hvars strand det stolta Uddeholm reser sig, der Wærns förtjusande Risberg är beläget och der man å motsatta sidan af viken ser det inbjudande Risäter samt Råda kyrka och prestgård. Och ramen till denna tafla äro de mörka skogstrakterna och de ljusblå bergen. Medan nejden hade denna karakter, gick resenären gladt framåt; — men ack, huru länge var Adam i paradis? — Det intagande landskapet förbyttes inom kort i en den gemenaste buskbygd — en trakt, der man ej gick, utan vadade i sand och der det enda märkliga föremål invid vägen var en afrättsplats med några murkna stockändar på. Vackra vyer — och detta var Uddeholmarnes kyrkväg!
Ändtligen glesnade skogen; jag befann mig på en höjd och såg der nedanför den efterlängtade Klaran och dess omnejd. Återigen en bedragen förhoppning. I stället för den djupa floddal, inpressad mellan branta berg, som jag tänkt mig, sågos vidlyftiga flacka fält, beskedligt utplattade mellan obetydliga höjdsträckningar å ömse sidor. Det var vid Edebäck, en ansenlig lastageplats, vid pass 8 mil norr om Karlstad.
Här ser man dagligen ankommande och afgående Dalbybåtar, än lastade med jern, än med spannemål och bränvin för de norra socknarnes behof. Klaran blir märkvärdigt nog först vid Edebäck segelbar, men icke nedåt mynningen, utan i stället hela 7 à 8 milen af sitt öfre lopp. Jag hade härifrån ämnat gå med båt uppåt elfven, men fick höra att kanske 4 à 5 dagar skulle åtgå för en åtta mils färd. Derföre fortsattes resan landvägen, ehuru i en brännande hetta, och för att derunder få någon förfriskning, gick jag in på Edebäcks gästgifvaregård. Mina pretentioner sträckte sig här ej längre än till ett glas mjölk, — men tro icke att sådan fanns att tillgå. Nej, i hela Elfdalen kunde man vid denna tid ej för guld bekomma ett glas mjölk, åtminstone icke i bondgårdarne; ty just nu hade man der sina kreatur i sätorna, hela 2, 3 milen uppe i vildaste skogen.
Först vid Sälje färjstad och på Klarans vestra strand får trakten ett mer omvexlande utseende. Man är der inne i Ekshärads socken och uppnår snart kyrkan af samma namn. Denna byggnad, som eger något af den kinesiska stilen, har ett instängdt, nästan dystert läge tätt under det för sina kummelgrafvar bekanta Ekesberget. Straxt öster om kyrkogården och åt Klaran till reser sig en liten tät löfskog, och nedanom den är prestgården gömd. Dess läge är sålunda föga gästvänligt, det måste medges; men ett hjertligare mottagande än här har resenären sällan rönt.
Ekshärad är en mycket gammal bygd. Utom de så kallade jättegrafvarne på det nyssnämnda Ekesberget, vittna också åtskilliga jordfynd derom. Öster om prestgården qvarstå ännu tre små grafkullar, i hvilka man redan för 10 år tillbaka verkställt gräfning och då påträffat kol.
För ungefär 50 år sedan funnos ock vid plöjning i åkern tätt invid prestgården flera silfvermynt af mycket hög ålder. Det sista fynd, man känner här i nejden, är en stenyxa, år 1846 eller 1847, hittad vid det pittoreskt belägna Nygård, ¼ mil söder om kyrkan.
Men folket vet icke blott att omtala dylika märkliga ting, det har här som annorstädes tack vare nutidens högtprisade upplysning vida underbarare händelser att förtälja.
Så säges t. ex. om Säljeberget: “Det bodde fordom troll i detta berg, och hände sig på den tiden, att en bonde i qvällningen gick der bredvid och såg på sin fullmogna åker. “Hade jag min säd skuren till i morgon tidliga” — sade han — ”så skulle jag gerna ge till min bästa ko.” Dermed gick han hem. Om natten hördes en skära flitigt gå fram öfver gärdet, och ur berget ropade det tidt och ofta: “gör band och bind, bonden ska sjelf snesa!” När dagen rann upp var all bondens säd afskuren; men hans bästa ko var också borta.”
Vestra Hinsjön heter ett vatten i Ekshärad. Detta är så klart, att man på många famnars djup kan se sjöbottnen. Alla föremål blänka der med en sällsam glans och detta har gifvit anledning till den tron, att berget invid sjön är fullt af silfver. “En kolare — heter det — brände der en mila. Elden gjordes då så stark, att silfret i bergets innandöme började smälta och flyta ned i sjön. Detta såg kolaren och ville då gå ned att upphemta den ädla metallen. Men han glömde dervid att kasta stål öfver silfret och då dessutom Råa här var för stark, så blef silfret tills vidare qvarliggande å sjöbottnen.”
Äfven i Ekesberget säges en stor skatt ligga förvarad. Den har i ofredstider blifvit gömd der. Midtemot oftanämnde berg ligger å elfvens östra sida det så kallade Aurenaberget. Vid båda dessa höjder ha jättar fordom bott. Men dessa förliktes icke alltid så väl, och under en häftigare träta hände det en gång, att de började kasta stora stenar på hvarandra. En cylinderformig sådan slungades då ända vester om Ekesberget. Den stenen har i sednare tider blifvit uppsatt på gården vid Hjeltins kaptensboställe och är der än i dag synlig.
Men här kan det vara nog af fornsägnerna: — den som vill veta flera kan gå till Fernow.
Vi fortsätta nu vandringen norrut. Detta lönar också mödan, emedan trakten redan på föga afstånd ifrån kyrkan får en mera markerad fysionomi än den förut haft. Höjderna blifva der brantare, skogen drar sig tätare tillsammans, stortaliga bäckar springa bullrande ned ifrån höjderna — och ingen bostad är synlig knappast en ensam vägfarande. Det är en tyst och högtidlig natur, som här omgifver oss.
När skogen slutligen upphör, gå våra blickar ned i en väl odlad dal, der vi återse Klaran, lika lugn och mäktig som der vi sist sågo henne. Här helsar oss en vänlig landtgård välkomna — Löfstrand heter den. På längre afstånd visar denna ej några synnerligt framstående behag; men när vi komma närmare, står den högst intagande för våra ögon. Ställets manbyggnad ligger så godt som i en trädgård, och omnejden, derifrån sedd, har en högst egendomlig pregel. Söderut är utsigten visserligen enformig och tråkig — en platt buskbygd å sjelfva dalbottnen med föga ansenliga höjder å sidorna. Men i vester reser sig deremot ett grönt berg, och på östra sidan skymtar Halgå bruk fram ur skogen. Der går också Klaran sin kungliga gång, och vid dess strand stå björk och gran koketterande för vattenspegeln. Den norra vyen har visserligen ringa omfång, men är oändligt mer inbjudande än de öfriga. Dalen tyckes der vid första påseende vara alldeles slut; men betraktas den närmare, så varsna vi, huru bergen längst upp i nordvest skilja sig åt. Vi se nemligen der ingången till öfra Elfdalen — en himmelsblå bergport, som, lockande, manar främlingen till sig.
Jag nämnde nyss Halgå. Dit måste den, som besöker Ekshärad, ovilkorligen begifva sig. Icke just för sjelfva brukets skull; ty dess läge är snarare hemskt än vackert — en föga djup elf, fullsådd med stora kullerstenar, och på dess stränder en den torftigaste vegetation med fullkomlig brist på löfskog — endast magra tallar, hvart man vänder sig; alltså, som sagdt är, ej för att se detta, bör man komma hit, utan för det pittoreska Brattfallet, en knapp fjerdingsväg uppom gården. Nämnde fall gör skäl för sitt namn; ty med fart kommer det framrusande mellan två klippväggar och störtar sig utför en brant sluttning i djupet. Dess dån är mäktigt och skummet slår högt upp emot gångbron, som vid elfvens sista och djerfvaste språng leder deröfver. Å ömse sidor står en tyst och ödslig tallskog, der den besökande ostörd kan få betrakta det sköna naturspelet.
Men vi må icke för den yttre verlden helt och hållet förgäta det folk, som här lefver och har sin varelse. Ekshäradsboen förtjenar ock att betraktas. Hvad först dess drägt angår, så ser man qvinnorna vanligen i svart kjol och tröja samt hvitt hufvudkläde. Under det sednare bära de kring det i nacken uppknutna håret en half qvarters bred, dubbel näfverremsa, hvilken antingen är utmålad med blommor och sirater på sjelfva näfvern — då den rätt och slätt kallas “hårnäfver” — eller öfverdragen med något brokigt tyg, då den heter “hårstryk”.
Karlarne hafva ock sin egen drägt, nemligen svarta rockar med häktor, låga hattar och ofta gula knäbyxor af skinn.
“Ekshäringen” är i allmänhet ett blondt, trögt och osnyggt folk. Hemma i hans stuga råder, åtminstone i hvardagslag, gerna en märkvärdig oreda. Så har jag, t. ex., i ett af de bättre husen sett en rock midt på golfvet — ett golf, hvars färg må förtigas — en pelströja nära den ena väggen och en vid den andra; på bordet ett fat vattenvälling och der bredvid, i största endrägt, ett smutsigt lintyg; samt slutligen på en stång framför spiseln en mängd rykande strumpor.
Äfven språket har sina kuriositeter[1]. Ekshäradsboen talar, t. ex., aldrig med någon, utan han “stormar”; och vill han derföre uttrycka, att någon är treflig att språka med, så heter det: “han ä’ så fin å’ gröm te’ å’ stoërm.” — Skall det vid ett annat tillfälle omtalas, hvems den eller den saken är, då säger man alls icke: “det är Nils's häst”, utan: “dä’ ä’ hästen has Nisch.” Men ett högst singuliert ord, som tillika har sin egen historia, må för ingen del förbigås, nemligen det, åtminstone förr, ofta förekommande “Kota-bad”, hvilket betyder så mycket som ett dugtigt kok stryk. En språkforskare skulle troligen vilja härleda sagde ord från allmogens “kota”, (benknota,) hållande före, att ett kota-bad följaktligen vore en sådan eftertrycklig bastonad eller genompiskning, som kändes ända intill benen. Men ordets ursprung är helt annorlunda. I Ekshärad fanns nemligen för flera (kanske 50) år tillbaka en svåra sträng herre, en kapten v. Kothen, hvilken vid minsta förseelse af bönder eller underhafvande genast på de grundligaste brukade genomprygla de felande. Den som sedermera från hvad håll som helst fått ryggen riktigt full med stryk, sades då ha fått ett “Kotha-bad.”
För öfrigt yttrade allmogen slutligen i anledning af denna v. Kothens stränghet: “Vi lär allt ändå vara bra elaka här i Ekshärad; och derför har väl kungen skickat v. Kothen hit att straffa oss.”
Troligen har Ekshärad ännu flera egendomligheter; men huru kunna uppfatta alla sådane vid ett blott flyktigt besök i orten. Vandraren drog alltför snart vidare — ännu fortfarande mot norr och till trakter, om hvilka den fryntlige värden på Löfstrand med största förtjusning talat. Nämnde gästvänlige, genomsvenske man, följde mig en solhet sommardag ett långt stycke till vägs. Med stor afsaknad skildes jag från honom.
Kort derpå kom jag, öfver stora, flacka fält, till en grå by, som bar namnet Fastnäs. På de magra gräsvallarne sprungo der flockar af barn hit och dit, alla i sin lättaste, hvita drägt. De flydde oförtöfvadt vid min ankomst. Så uppnådde jag Klarans strand; och medan jag der vid färjstaden afvaktade ekstockens eller “prommens” ankomst, slog jag mig ned under en yfvig hängbjörk — det enda träd, der i närheten fanns. Äfven här lekte barn å sanden, och bland dessa en i alldeles samma kostym som fordom paradisets invånare. Denne unge vilde, som af solhettan blifvit från topp till tå alldeles rödstekt, följde med på farkosten, när denna ändtligen anlände. En väderbiten qvinsperson förde der årorna. Så lemnades Ekshärad.
- ↑ Förf. får här förutskicka den anmärkning, att när folkspråket, så väl på detta ställe som i kommande socknar, vidröres, sker sådant i största korthet, dels för att göra sjelfva texten mindre hårdläst, dels ock, emedan en särskild bilaga vid reseskildringens slut kommer att upptaga återstoden af de språkegenheter, han i Elfdalen uppfattat.