Vandring i Wermlands elfdal/Kapitel 04
IV.
En najad. Ny socken och åtskilliga dess märkvärdigheter.
Klarans strömfåra är mäktig; men färjkarlens hustru hade senfulla armar och förde oss med lätthet öfver det strida elfdraget. Brita Balvarsdotter var en katig qvinna. Hon berättade t. ex. sjelf, att det ibland om nätterna inträffade, att okynniga drängar förde både färja och båt från hennes bostad i Åstrand till Fastnässtranden. Kom det då någon resande och ville vägen fram, då var det ej hennes man, utan hon sjelf, som simmande begaf sig ut att hemta farkosten. Och obesvärad i den drägt, naturen beskärt henne, kom hon sedan roende till resenären, som väntade.
Jag tog snart farväl af den käcka flodnymfen och gick nu i Ny socken. Hvilken egendomlig nejd! — Elfven, mäktig och bred, strykande fram genom en ovanligt trång dal, och, å ömse sidor om denna, höga, blånande berg, på föga afstånd från floden; de sednare på flera ställen stupande rätt ned i elfven, hvarvid vägen förer vandraren långt ofvanom daldjupet, upp genom en qvartersdjup sand, till tysta ödsliga hedar å höjdernas terasser. Derifrån har man då en både vild och skön anblick utöfver dalen dernere: — elfven, alltid lika intagande och slingrande sig fram i ständigt vexlande krökningar, der båtkarlarne från Dalby fara upp och ned med sina frakter, — glada och sjungande, när de utför floden få den muntraste fart af dess strömfåra, — men mer allvarliga och tysta, då de emot densamma, endast med tillhjelp af en lång stång, föra farkosten framåt. (Detta sätt, att, stående i båtens akter, skjutsa sig upp emot strömmen, kallas på Elfdals-målet att “skåta” sig fram och sjelfva stången, hvarmed det verkställes, heter “skåtaan”.
Mot middagstiden uppnådde jag och gjorde äfven besök i socknens prestgård, Kyrkebol. Ett godt qvarter för en hungrig själ.
Detta är ett af de få ställen i öfra Elfdalen, der man, ehuru med ringa framgång, försökt plantering af fruktträd. När kyrkoherden första gången hemförde några apel-telningar från en Carlstadsmarknad, visste folket härikring ej annat namn att beteckna dessa med än “martens-trä'n”, (träd, komna från marknaden,) och sjelfva frukten kallades för “martens-äpplen” och sedermera “apel-äpplen”, till skillnad från potatisen eller jordäpplena.
Bland de nya bekantskaper, jag här fick, var en liten pilt vid namn Sem, en manhaftig sexåring, som gick och slamrade med en stor sabel. Han sade sig med tiden skola bli krigsman, och kunde från början till slut korrekt uppläsa “Kung Carl den unga hjelte”, hvarunder sabeln merändels i luften beskref mer än ett väldigt hugg. “Om du inte blefve större än du nu är”, sporde jag pilten an, “hur skulle du då kunna reda dej mot de stora soldaterna?” — “Jo”, svarade Sem, “jag skulle hugga å' dom jemnt efter knäna, så blefve di inte större än jag.”
Vägen förbi Kyrkebol är en af de täckaste i Elfdalen. Löfskogen, ofta tät som en berså, breder sitt gröna hvalf öfver vandrarens hufvud, men visar honom ändå der och hvar genom en uthuggning, huru elfven vandrar sin gång i grannskapet. På motsatta hållet har resenären deremot ett brant berg vid sidan, och det så nära, att han blott behöfver utsträcka sin hand, för att nå det — en beqväm anordning, när han under sommardagens qvalm vill vederqvicka sig ur de friska källsprången, hvilka här så ofta qvälla fram ur hårda klippen. Detta allt oaktadt har dock Kyrkebols prestgård, likasom Ny socken i allmänhet, en viss anstrykning af dysterhet, ett något — man vet ej rätt hvad — som tynger och nedtrycker själen. Man finner det qvaft mellan de trånga bergen, och om man nyss i mer upphöjda och luftiga bygder kännt sig lyftad till glädje och, fröjdefull, uppstämt en sång, så blir man deremot nere i den djupa dalen alldeles förstummad.
Först närmare kyrkan, som ligger ¼ mil norr om prestgården, blir trakten mer öppen.
Ny kyrka är en temligen rymlig trädbyggnad och förvarar åtskilliga saker, som äro anmärkningsvärda nog.
Altartaflan, af år 1767, har tvenne afdelningar, den nedra föreställande Christus på korset, den öfra, med större omsorg utarbetad, Christi himmelsfärd. Utikring englar med basuner. Det hela vackert.
Öfver predikstolen synes Maria med barnet.
Bland äldre saker märke vi först en stor dopfunt af tälgsten samt tvenne illa medfarna altarskåp. Det ena af dessa har på grön, snedrutig botten en plumt tillskuren Christus på korset; — det andra, också ett snidverk, framställer Christi nedtagande af korset, med krigsknektar på högra sidan samt gråtande qvinnor och män på den venstra. Flera ansigten äro särdeles väl skurna. Spår efter förgyllning samt blå, röda och gröna färger ser man än; sjelfva taflans grund af silfver är helt grå. Dörrarne till detta altarskåp hafva hvar sin qvinnofigur.
Sist bland kyrkans märkvärdigheter må anföras en i träd skuren helgonbild, St. Olof i sittande ställning och med krona på hufvudet. Hvad utseende detta beläte ursprungligen haft är svårt att upptäcka, emedan det i sednare tider blifvit hvitstruket.
Här sluta vi besöket i kyrkan och se i stället efter hvad der i grannskapet kan finnas för anmärkningsvärdt. Åt prestgården till och helt nära Stöllet visar man oss då, tätt invid landsvägen, en upphöjning, Penninghögen eller Silverkullen kallad, der man bestämdt påstår, att jordegods skall finnas. Gräfningar hafva der också blifvit gjorda, men kunna svårligen rätt grundligt företagas; emedan en god del af landsvägen då måste undermineras och nedstörta i elfven, som flyter straxt bredvid. För öfrigt synes kullen, åtminstone i dess närvarande skick, hafva en formation, helt vanlig, der ett vatten, så ofta och häftigt som i Elfdalen är fallet, bryter in på och ombildar stranden: och den torde sålunda ej heller med särdeles stort skäl kunna anses för en forntida grafhög, såsom en och annan förmodat.
Ännu en plats för jordagods uppgifves. Denna är Tummelberget, söder om Kyrkebol, (helt nära Grafols gästgifvaregård,) der penningar sägas i ofredstid blifvit nedgräfda. En qvinna — berättar man — såg der en kista med guld och silfver i; men när hon kom närmare och skulle fatta i det, hon såg, fann hon bara en sten. Detta skedde för tre “mansfall” tillbaka.
Från Kyrkebol for jag vidare uppåt Elfdalen, numera i sällskap med en ung studerande, som var väl hemmastadd i trakten. Vi, dels åkte, dels gingo, under den tid vi voro tillsammans.
Att begagna häst i dessa bygder var ej särdeles kostsamt, då skjutsbonden för två lätt-åkande personer endast ville ha sina 24 sk. per mil. Vagnpenningar frågade man alls icke efter, och lika litet väntpenningar. Som exempel på det sednare kan anföras, att jag och min reskamrat under första dagsresan anlände kl. 4 e. m. till ett ställe, der vi beställt skjuts till kl. 12, och ändå sluppo betala för dröjsmålet. Skjutsbonden hade nemligen sjelf nyss anländt — ett förhållande, hvilket här så mycket mindre anses anmärkningsvärdt, som det ofta händer, att den resande, oaktadt sin förbudsedel, kan få vänta hela sex, åtta timmarne efter den bestämda tiden, ja, kanske hela dygnet om. En sådan ordning må synas högst klandervärd; men så bör man ock besinna, att allmogens beteshagar i denna bygd äro så vidsträckta, att kreaturen på ena hållet beqvämt kunna spatsera inåt Dalarne och sedan ända uppåt Avasaxa, om de behaga, samt i annan riktning inåt Norriges fjelltrakter. Det fordras alltså här en riktig Lunkentus till hållkarl, om man på en bestämd timma med säkerhet vill ha hästarne till hands.
Vår färd gick till en början alltjemnt på östra elfstranden och ofta ända “sub montis radicibus”. Men vid “Ulfvaheden” kommo vi åter högt upp i verlden och hade derifrån en vidsträckt utsigt öfver de lägre regionerna — söderut Ny kyrka, och närmast ned i dalen ljusgröna fält mellan löfskog och “aver”[1]. Men inga bostäder — endast här och der några lador på ängarne. Den punkt af heden, hvarifrån vandraren kan bäst öfverskåda landskapet, heter “Ulfvelöpet”. Med löp menar man har en å landthöjdens sluttning befintlig bana, utför hvilken stockar nedstörtas i dalen. Gräsbetäckningen är naturligtvis der afnött, så att bara sanden framlyser i dagen, och der sådane timmerbanor ofta förekomma utefter elfven, gifva de stränderna ett högst naket och ödsligt utseende. Dylika löp finnas äfven tätt ofvanom sjelfva landsvägen, der man då ibland har det högst egna skådespelet, att först se ett par stockar med förfärlig hastighet komma nedbrakande, derefter ett par yxor, och sist arbetarne sjelfva, åkande på granrisqvistar. Det är egentligen om vintern, när löpet är rätt slipprigt, som dylika företeelser äro synliga; men då händer det också, att kanske i nästa ögonblick, efter det en resande farit der förbi, kommer en stock nedstörtande tversöfver landsvägen. Det heter således här att se opp.
Från Ulfvelöpet blef trakten allt mer och mer ödslig. En småvext barrskog omgaf oss på alla sidor, och den djupa sanden gjorde det till på köpet omöjligt, att komma synnerligen fort fram. Här var det alltså välkommet, att på heden anträffa en ung man af Wermlands fältjägare, den skjutsbonden presenterade som en stor vissångare. Denne bond-virtuos fick också emellanåt, när väglaget så tillät, plats på vårt åkdon; och då skulle man ha sett hurudant kostligt equipage der for fram. Främst på kärran skjutsbonden i skjortärmarne med en från roten lösryckt tallbuske som piska och en half hafrekaka framtittande ur den randiga västen. I sjelfva kärrstolen vi båda resenärer samt bakom oss den gapande sångaren i sin grönrandade uniformsmössa.
Vår trubadur var ej särdeles utmärkt; men tiden tycktes ändå gå fortare i hans sällskap än förut, och innan vi visste ordet af, voro vi åter ute på öppna fält, de der i ödslig nakenhet täflade med sjelfva Westergötlands “Svältor” eller den Småländska Ljungbyhed. Skogen har nemligen här blifvit till inemot roten, dels nedhuggen, dels afbränd, och svarta trädstubbar omvexla öfverallt, så långt ögat mot norr och vester kan se, med grå klippor och stenar. I denna trakt ligger Femtå jernbruk, och der gingo vi nu att bese oss.
Men vid Femtå går gränsen mellan Ny- och Dalby socknar; och innan vi derföre på allvar lemna den förra, må vi först, så godt sig göra låter, ta reda på dess invånare.
Om vi, att börja med, inträda i Nysockningarnes bostäder, så skola vi finna dessa, med få undantag, högst otrefliga ― stora skräpiga stugor, der osnyggheten tydligen har ordnat och fört sopqvasten. Rummets vigtigaste möbel är den vidlyftiga “skåpsängen” — ett litet hus för sig — vanligen i två våningar, (den öfra kallad “tarre”,) och med matskåp i ena ändan, att man, i fall andan kommer på, äfven om natten kan ta sig en bit. Det är egentligen blott de äldre, som ligga här. Husets jäntor deremot hafva
oftast sin plats ute i fähuset (“fugguse”) på en lägerstad, benämnd “gället” (gäell).
Bland bondens bohag, huru simpelt det ock i allmänhet må vara, saknas likväl ej helt och hållet lyxartiklar. Som sådane kunna anses de brokiga borddukarne af ylle samt de små, både ut- och invändigt målade, trädskålarne, motsvarande våra toalett-askar och nålfat.
Nysockningarne, de må ligga i skåpsängen eller stå fullklädda framför oss, äro i de flesta hänseenden ett högst kuriöst slägte.
Qvinnorna, när de äro som grannast, bära hvitt hufvudkläde, så hårdt stärkt och brutet, att det som en mössa kan påtagas, vidare svart tröja, ofta både fram- och baktill utskuren, att det hvita klädet å ömse sidor i en trekant framlyser, och hvarvid de främre snibbarne af detta gå ett godt stycke nedom tröjan. Förklädet är oftast grönt, kjolen svart[2] med röda bårder. Strumporna äro ock svarta samt utsydda med rödt garn i form af ett ruter ess. En sådan grannlåt på nämnde plagg kallas “löfver”, och är just ett af de förnämsta kännetecknen på den äkta Nysocknaren. Men för att riktigt från topp till tå ha beskrifvit dessa qvinnor, må sluteligen nämnas, att äfven deras skor ha sin lilla egenhet, nemligen den, att de äro försedda med gula, halfqvartersbreda band, tilltagna med den längd, att de släpa på marken.
Är det en varm dag och qvinnan tar af sig tröja och hufvudkläde, så ser man under den förra vanligen ett rödt lifstycke och långa lintygsärmar, (omsorgsfullt utsydda och liksom männernas linne, kantade med rödhvita band,) samt under den sednare den granna hårnäfvern (“nävvra”).
En väl vårdad hårklädsel är af följande beskaffenhet. Först kammas allt håret åt nacken, der det tätt invid hufvudet omlindas af ett band. Det hårsvall, som nu från nämnde band nedfaller, skiljes sedan i två lika stora delar, hvilka hvar för sig viras med halm och derefter läggas i kransform kring nacken, att de blifva ett rätt stadigt (eller, som man här säger, “stött”) underlag för näfvern.
Männernas drägt är i hvardagslag vanligen lång, ljusgrå rock, kallad “tröja”[3], med häktor och ståndkrage, ovanligt kort, blott 6 à 8 tum lång väst (än af randigt tyg, än af gult skinn), deremot så mycket längre uppgående skinnbyxor, vanligen öppna vid knäet, men försedda med spänne, att de när som helst kunna åtdragas. Kring midjan bära de ett bälte med en eller två knifvar i slidan; straxt nedom knäet vidtaga “holkarne”, strumpor utan fötter[4], men ändå utstyrda med sina “löfver”. Sjelfva fotbeklädnaden är under pågående arbete oftast näfverskor. Hattar och mössor brukas ömsevis. Om söndagen, eller när man eljest vill vara fin, är svart tröja, röd väst samt gula knäbyxor och hvita strumpor med löfver vanligaste utstyrseln. Det bör då också vara hatt på hufvudet. Men en fulländad Nysockskavaljer bär derjemte alltid det må vara vinter eller sommar röda muddar och grannt utsydda vantar.
Folkets vinterdrägt är ungefär densamma som om sommaren; men utom de då vanliga kläderna bär man också en fårskinnspels under tröjan. Karlarne nyttja särskildt damaskor, omknutna med rödhvita eller eljest brokiga band, och under västen ett 4 alnar långt och 3 qvarter bredt yllebälte, “gördeln”, i flera omgångar kring lifvet.
Nysocken har ock sin särskilda bröllopsskrud.
En vanlig brud bär svart tröja och kjol (helst af kläde), den sednare grannt sirad med i breda rankor gående, kulörta band. Förklädet, af hvad färg som helst, är också fullsydt med kulörta band i flerfaldiga fasoner.
En kronbruds klädsel skiljer sig blott deri från den förras, att kronbruden, först och främst, har fyra band af olika färger nedhängande från nacken till midjan, samt, der dessa sluta, ytterligare två kulörta band, ju brokigare, desto bättre, och så långa att de riktigt nå marken.
En brudgum, som gifter sig med kronbrud, har äfven, han, till skillnad från andra, sämre brudgummar, dylika band på kläderna, nemligen ett bredt sådant af siden rundtom lifvet, ett annat på kragen och, sluteligen, å hvardera sidan af bröstet ännu ett kulört band i vertikal riktning.
För öfrigt äro brudgummarne i följande stycken alldeles lika. De bära blå eller svart klädeströja, qvarterslång väst i åtskilliga kulörer samt gula bockskinnsbyxor. Om halsen hänger en försilfrad kedja, i hvilken en silfverspecie är fästad — ett tecken till den bergning, man antingen redan har eller hoppas få.
Men här torde med detsamma böra nämnas några ord om sjelfva bröllopshögtidligheterna. Dessa firas aldrig, såsom vanligen annorstädes, i brudens, utan i brudgummens hem. Hos den förras föräldrar hållas blott så kalladt “hopdrick”, innan färden till bröllopsgården anträds. När denna försiggår, är brudtåget företrädt af två så kallade “tjenesdrängar”, hvilka bära under armen hvar sitt hyende, öfverklädt med blommigt ylletyg, och hvilka hyenden dessa tjenesdrängar straxt före vigselns början nedlägga framför brudparet.
Hvarje qvinsperson medförer till bröllopsgården ett knyte med ost och bröd samt en bränvinsflaska[5]; och begifva sig gummorna då i ett särskildt rum, der hvars och ens medförda välfägnad går laget omkring.
Åtskilliga andra lifvets vigtigare förrättningar hafva ock sina egenheter.
Barndop, t. ex., förrättas alltid i kyrkan straxt före gudstjenstens början.
Vid första nattvardsgången var, åtminstone förr, den sed, att flickorna buro en så kallad “hatt” — en hufvudbonad, alldeles lik en vanlig nattmössa — öfver hvilken de nedifrån hakan knöto ett brokigt silkeskläde. Denna hufvudprydnad var dock under vägen till kyrkan höljd af det vanliga hvita klädet.
Vid begrafningar må slutligen anmärkas det egna bruket, att karlarne der vanligas bära röd väst.
Nysockningarnes lefnadssätt är i allmänhet högst enkelt. Deras hvardagsspis är hufvudsakligen vattenvälling och näfgröt — den sednare oftast af hafremjöl och så hård, att den skäres med knif, när icke de fem begagnas.
Näfgröten är för Elfdalingarne en rätt, med hvilken de, åtminstone i sin hembygd, äro så införlifvade, att man skulle våga påstå, att den der utgör deras halfva väsende. Den smakas mångfaldiga gånger under dagens lopp, och går man något längre från bostaden, så medföres vanligen i den på ryggen hängande “kassen” (en trädställning för smärre bördors transporterande), en kittel och en liten mjölpåse. Flinta och stål äro äfven till hands; och när man så har kommit ett stycke till vägs och ett rinnande vatten visar sig i närheten, då stannar Elfdalingen, samlar sig i hast litet bränsle, slår eld deri, fyller kitteln med vatten; och när detta kokat upp, tar han näfvarne fulla med mjöl, slår detta på en gång i kitteln — och näfgröten är färdig. När han härefter intagit sitt lilla mål, då först kan han måhända orka gå vidare en fjerdingsväg eller så der bortåt. — Men huru bär han sig då åt under de långa båtfärderna på Klaran? Icke kan han der oupphörligt stiga i land och koka? — Nej, men tack vare uppfinningsförmågan! — han medför vanligen i båten en liten stenhäll, på hvilken tidt och ofta eld uppgöres och gröten i största hast tillagas.
Vår ryktbare Almqvist har kallat penningen en idé — för Elfdalingen är näfgröten bestämdt också en sådan; och skulle man i denna bygd uppställa några grundsatser för lefnaden, så komme troligen den första af dem att lyda så här: “Du skall tillreda näfgröt åt dina barn och deraf njuta, när du sitter i ditt hus eller går på vägen, när du nederlägger dig eller uppstår!”
Elfdalingen lefver långliga tider rätt nyktert och beskedligt, d. v. s. så länge han ej har tillgång på bränvin; men när han emellanåt med båtkarlarne erhåller en ankare eller två, då är det att på en gång kalasa och göra sig goda dagar. När det borta bjudes på bränvin, mottages supen vanligen med det naiva uttrycket: “åh, välkommen!”
Qvinnorna gifva ej männen mycket efter i supning, och det är vid åtskilliga tillfällen ej ovanligt, att se flera af det täcka könet förtära sina 7 à 8 supar och ändå stå stadigt på benen.
Under större delen af sommaren är man i hela trakten merändels alldeles utan mjölk; ty " “gätte-jäntorna”[6] äro då uppe i “sättern” och göra under denna tid blott en eller två söndagar besök i hemmet. Den dag, då de efter sin långa bortovaro åter visa sig vid kyrkan, kallas “sätersöndagen” och är en af sommarens förnämsta högtider. Husmödrarne komma då sjelfva gående till kyrkan; men jäntorna måste åka. Bränvin och ost medföra dessa till traktering åt vännerna. Vanliga bekanta få af sednare varan blott en obetydlig skifva; men de förtroligare deremot hvar sin så kallade “lill-ost”. Man bjuder häraf till och med i sjelfva kyrkan. På qvällen är vanligen dans i någon gård.
Vilja vi nu slutligen ta i betraktande Nysocknarens bildningsgrad och karakter, så finna vi ingendera vara särdeles att loforda. Det är ett trögt och rått slägte, detta folk, — till utseendet enfaldigt och okonstladt, men i sjelfva verket både inbundet och bakslugt.
Nysockens invånare tyckas äga Skåningens tröghet, i förening med Smålänningens illistighet och Westgöta-slättbondens osnygghet.
Huru många framsteg kulturen intill våra dagar gjort hos dessa menniskor, derom vittnar ej litet sjelfva deras språk. Vi vilja höra några exempel.
En Nysocknare berättar oss, att han jemte en viss Per och en Jon stod vid gärdesgården och språkade; — detta uttrycker han så: “En je[7], en Jong å’ en Peer sto’ attat en garschgåhl a’ taschat’ at’”[8].
Är man i kalas, så säger värden öfvertalande: “Ta opp knien å’ bit i, å’ se inte ätter dä’, som ä’ telagadt!” — Och gästen ger, sedan han ätit, ofta följande artighet i utbyte: “Dä’ va’ så äntjele[9] fin en gröt, å’ så äntjele godt ett bränvin, å’ så fin e’ kaek.”
Vill en husbonde ha reda på sin tjensteflicka, så ropar han till någon af omgifningen: “Hvar ä’ Marith? Rännä’tt’o!”[10]. D. v. s.: “hvar är Marith? spring efter henne!”
Fråga vi, slutligen, en dräng om hans käresta och huru hon ser ut, så svarar han oss visst med ett platt grin: “Ho’ ä’ så fin å’ klingelaggd[11] på bå’e ansigtaan;” och detta vill då säga detsamma, som att “hon är så fin och trindlagd på båda kinderna.”
Men här afbryta vi, ty Femtå väntar oss; och Dalby med sina i fjerran blånande berg vinkar oss vidare framåt.
- ↑ Aver kallar man här små stillastående vattensamlingar, ofta infattade i en ram af yfviga, mörkgröna buskar.
- ↑ Såsom en ytterligare egenhet må här anmärkas, att den del af kjolen, som skall skylas af förklädet, alls icke, såsom det öfriga, är svart, utan af hvad annan färg som helst. Har detta bruk tillkommit af sparsamhetsanda, så måste det medges, att den dygden här gått längre än annorstädes.
- ↑ Likasom rocken har namn af tröja, så kallar man också tröjan för “armväst” och sjelfva västen “lifstycke”. Mellan Ekshäradsboens och Nysocknarnes tröjor är den skillnad, att de förra baktill ha knappar och slät rygg, hvaremot de sednare äro veckade i ryggen och ha silkestofsar i stället för knappar.
- ↑ Sådane brukas redan i Gustaf Adolfs socken.
- ↑ Dylik förning är här vanlig vid högtider af alla slag.
- ↑ “Gätte” kallar man här att gå vall — en benämning, som tydligen har sitt ursprung från det Isländska “gæta”.
- ↑ Vi finna här ordet en begagnadt såsom artikel, ett bruk, det man som oftast använder.
- ↑ “At” = åt eller vid; häraf “Attat”= utmed, och af detta slutligen “attatteranner” = bredvid hvarandra.
- ↑ Äntjele = särdeles.
- ↑ Återigen en märklig egenhet, neml. ordet o stället för henne; hvarvid är att tillägga, att nämnde personalpronomen aldrig, utom på sin höjd i genitiven, undergår någon förändring. Hvad för öfrigt genitiven i allmänhet beträffar, så är den högst sällan bruklig. Dativen begagnas mer; och man säger således icke gerna “Brattströms hund eller Pers häst”, utan “Hun at Brattström, hästen at Peer” o. s. v.
- ↑ “Klingelaggd”, af subst. “Klinge” (trissa), således laggd eller formad som en trissa = trindlaggd.