Vandring i Wermlands elfdal/Kapitel 05

←  En najad. Ny socken och åtskilliga dess märkvärdigheter.

Vandring i Wermlands elfdal av Maximilian Axelson Femtå. Dalbyboernas drägter, språk, boningar och hemseder.

Likanå. Branåsberget. Dalby kyrka. Ofvansjöbygden. Lillebergsgården. Dalby ängar. Letafors. Besök i en säterbod. Ett stycke Finnskog. En Fransk visit i Norige. “Öfverstepresten” och hans hjord. Hemfärd.  →

V.
Femtå. Dalbyboernas drägter, språk, boningar och hemseder.

Likasom nyss vid Halgå, var det också vid Femtå ej för jernbrukets skull, vi gjorde vårt besök, utan för det ansenliga vattenfall, som en af Klarans tvärelfvar, Femtan, här bildar. Forsarne börja just vid sjelfva bron, der landsvägen går fram. Vi besågo dessa nedifrån dalen; och ehuru det nu var midt på sommaren, visade sig ändå denna vattenmassa högst sublim, der den i flera afsatser förbi bruksbyggnaderna störtar sig ned till en höjd af, (enligt hvad man på stället påstod,) fullt hundra fot. — Längre uppom bruket gör Femtån ett annat fall, som man ansåg ännu högre än det vi besågo. Det heter också Digerfallet.

På vägen från Femtå mötte vi många Dalbyboer, och fingo då tillfälle att beskåda deras drägter, hvilka äro lika egendomliga som Nysockenfolkets.

Qvinnorna bära hufvudkläde, vanligen af obestämd färg, så vidt det ej är af silke, då det alltid är svart. Håret är uppsnodt och viradt med band, stundom ock, såsom i Ny, med halm. Tröjan, någon gång af fårskinn och alltid försedd med skört, är mörkblå eller svart, hopknäppt med häktor ända upp till halsen. Helgdagskjolen är svart, blå, brun eller grön, hvardagsklädningen alltid grå, kantad, å yttre sidan, med ett rödt, flätadt, band eller snodd, kallad “flättan”; å inre, med ett halfannan tum bredt, randigt band. Skon är ibland försedd med gula bockskinnsband; strumporna svarta eller blå.

Sådan är sommardrägten.

Om vintern bäres fårskinnströja — alltid i hvardagslag och, så länge den är ny och hvit, äfven om helgdagarne. Trenne yllekjolar med åtminstone två förkläden anses lagom mot kölden. Att man af sistnämnde klädespersedel nyttjar dubletter, är en sinnrik uppfinning; ty när i oväder den öfversta kjolen, skyddande, drages öfver hufvudet, synes under denna det andra förklädet, helt snyggt och predentligt. — Ja! det är till och med ej ovanligt, att man ibland till kyrkan medtager ytterligare ett förkläde, hvilket då är viradt kring psalmboken.

Ännu en kuriositet är att anmärka rörande qvinnornas utstyrsel. Deras lintyg äro alltid, (likasom ofta kjolarne,) af två slags tyg, öfre delen fin, nedre grof; men då man vill vara rätt väl klädd, påtages ändå dessutom ett halft öfverlintyg, mycket fint och utsydt med rödhvita “qvahlband” eller “qvahler”.

Bland lyxartiklar, hörande till paryren, förekomma oftast spännen på bröstet, gamla pressade silfverringar, hårband och röda lockband. Äldre qvinnor finner man dessutom ännu utstyrda med den så kallade “låstaskan”, en i granna färger utsydd ridikyl eller väska, i hvilken nycklar och annat smått medföres, då man går bort någon gång.

Karlarnes sommardrägt är skinnmössa, (kaskett,) de elegantares — hatt om söndagen; derjemte långt, rundklippt hår, grå rock, (“tröja”,) sträckande sig något nedom knäet och med röda uppslag kring handleden, röd passepoile i kragens nedre söm och röda lappar (“betroendsmärken”) å skuldrorna: vidare rödt häktfoder af scharlakan från kragen till midjan^[1]; västen, (“Bröstduken”.) af hvad färg man behagar, helst en mer lysande, och försedd med två rader knappar; knäbyxor af gult bockskinn eller grått vadmal, samt ändtligen skor och strumpor, de sednare utsydda. Till helgdagsdrägten hörer äfven, liksom i Ny, grannt utsydda yllevantar med fax och tofsar.

Mot vinterkylan bäres fårskinnspels under tröjan samt damaskor af skinn ända upp till knäet.

Dalby folket är ett ståtligt folk; — vackra qvinnor, resliga, handfasta män, de sednare genom både drägt och hållning af ett militäriskt utseende.

Tilltala vi dessa menniskor, så möter oss ett språk, lika egendomligt som Nysockens och lika outveckladt som detta. Så begagnas, t. ex. pronomina Denne, na, tta samt han och hon, (eller o’, som det här heter,) alldeles som artiklar. Man säger alltså: “Detta berg”, i stället för berget, “han Peier”, i stället för Per och “O’ Marith” för blott och bart Marith. Blir det vid dessa namn fråga om genitivställning, då uttrycker man detta sålunda: “Drängen has Peier” för Pers dräng, “Össkon hennas Marith”, för Mariths vattenskopa, o. s. v. — Ni eller, som det vanligast uttalas, “ne” nyttjas oförändradt i hvad ställning det må förekomma; och således kan man rätt ofta få höra en framställning som denna: “Bjud ne mej kaffe, så ska’ je’ bjuda ne!” — Ännu en egenhet hos pronemina: possessionen vår (“vånn”) ställes alltid efter sitt nomen. Vår Per eller vår Jöns går alltså ej an att säga, utan det heter: “Han Peier vånn” och “han Järs vånn”.

Huru vårdslöst Elfdalingens uttal i allmänhet är kan redan synas af nu uppgifne exempel; men här må ändå ytterligare tilläggas några sådane, der sagde förhållande synnerligen skarpt framstår. Icke blott i Dalby, utan redan i Ekshärad möter oss ofta det högst egna utropet: “Sätt i punn!” och det alltid, när det är fråga om att lyfta upp eller stödja under en sak. Detta vill förmodligen säga detsamma som sätt upp inunder! — ty hur vill man eljest tolka uttrycken: “Sätt naen i punn! — Sätt i punn, halt i!”

Ett annat talesätt, som också rätt ofta förekommer i Dalby, är detta: “Dä’ dräger ingan ’t’å’”. Man uttrycker i dessa ord ett medgifvande, hvilket vid någon jemförelse vill säga så mycket som, att ingen skillnad, intet afdrag får äga rum vid det, som är framstäldt. Dä dräger ingan tä tyckes alltså vara detsamma som: Der (dervid?) drager ingen något utaf, eller, som man å andra orter uttrycker sig: “Det kommer på ett ut”.

Bland enstaka ord med förvändt uttal är sjelfva elfven, (Klaran,) som vanligen nämnes “ählfva”. Spring nedåt elfstranden! heter: “Kutt utat åhrsbacken!”

Den vanliga företeelsen, att samma ord å skilda orter få en helt olik betydelse, finna vi här ock. Af enstaka sådane må blott nämnas: “ögona”, för ansigtet, “ansigtaan”, för kinderna samt “häftig”, för ypperlig eller förträfflig, (t. ex. “En häftig klöfvervall”, “En häftig kär”). Samma förvexling i afseende på olika klädespersedlar har ofvanför blifvit vidrörd.

Ett talesätt af samma beskaffenhet är “lägga om”^[2] här liktydigt med bry sig om. Jag bryr mig icke om mer heter alltså: “Ja’ lägger ingan om mer”.

Häremot finna vi också många ord och talesätt, både till form och innehåll lika hvad vi i andra dialekter hört, t. ex. “Thor åker”, eller Westgötarnes “skålla” = se aflägsen ut^[3] m. fl.

Att språkförrådet dessutom blifvit riktadt med norrska uttryck är lika naturligt. Sådane mötte oss redan i nedre Elfdalen. Sjelfva “je” eller “jä” är ju blott en öfvergång till “jeg”, och fullt lika de norrska orden äro “slik, slem, morosam”, o. s. v.

Som lemningar från fornspråket qvarstå ock många ord, t. ex. “säl”, glad, “anger”, sorgsen, “slip”, släda, “svång”, hungrig, “tråtten”, svullen, “stö”, stadig, med flerfaldiga andra, af hvilka redan Fernow uppgifvit en mängd.

---

I all korthet hafva vi sysselsatt oss med Dalbyboens klädesdsägt och språk — låt oss nu äfven betrakta detta folks boningar och hemseder.

I enkla bostäder vistas man. Familjens egentliga tillhåll är en envåningsbyggnad med tre rum, ett till höger i förstugan, kalladt “sittstugan”, (sjelfva hvardagsrummet,) ett till venster, benämndt “nystugan”, (helgdagsrummet,) samt emellan dessa båda gästrummet eller den så kallade “kåfven”, hvilken har en dörr åt hvar af de båda andra rummen, men ingen åt förstugan. I både Sitt- och Nystuga finnes alltid mellan dörrarne till kåfven och förstugan ett skåp inne i sjelfva väggen, kalladt “dörrgåta”^[4].

Bland möblerna här ha vi först och främst den vanliga skåpsängen, inrättad ungefär som i Ny, men här dessutom försedd med en fastsittande bänk, “skara”, som sträcker sig utefter hela sängens längd. — Stolarne äro plumt tillhuggne, oftast runda och då vanligen förfärdigade af en grof stockända, som rätt och slätt blifvit urholkad, att hela stolen utgör ett enda stycke.

På flera ställen finnas väggmålningar; men dessa synas alla ha tillkommit vid samma tid, som de i kyrkan befintlige, eller redan på 1730:talet.

I närheten af det nu beskrifna boningshuset ligger det så kallade “herrberget”, en byggnad i två våningar. Den nedra af dessa är vanligen visthusbod och kallas “unbur”^[5]. I den öfra förvaras säng- och gångkläder; men stundom upplåtes den ock åt främmande; den heter “loftet”^[6]. Derutanför är alltid en, åt gården öppen, förstuga eller gång, kallad “svalget”.

Invid herrberget står ofta logen och i förening med den ännu ett litet hus för halmens förvarande, “skålen” benämndt. (Observeras att skålen har samma tonvigt som pålen.)

Men ladugården är ej heller den minst vigtiga byggnaden; ty utom bondens kreatur inrymmer den också om natten hans döttrar och pigor. De ligga der på den uppemot taket belägna lägerplatsen “jellom”. Nedanom den går genom hela ladugården en enda sammanhängande hylla, “träjen”, på hvilken hvarjehanda kärl sättas.

Vid somliga gårdar finner man slutligen ännu en byggnad, en liten spannemålsbod, uppförd på stolpar, lik vanliga trossbodar. Den kallas gemenligen “stabbur”^[7].

---

Bonden vänjer sina barn vid en enkel spis; — vattenvälling och näfgröt äro de vanligaste rätterna.

Hvarje lördag, åtminstone om sommaren, badar man de små, hvilka då, den ena efter den andra, stiga i en och samma balja, der det likväl näppeligen kommer i fråga, att vattnet någon gång ombytes. Att gossar och flickor härvid blandas om hvarandra, må ej så mycket förundra; men märkvärdigt är, att fadren kan gå i bad med sin fullvuxna dotter.

Ett sådant naturfolk har, som man väl kan veta, ännu mången vidskepelse i behåll, och att den djupt inrotade tron derpå äfven inplantas hos den yngre generationen, är gifvet.

Höra vi oss om bland folket rörande denna sak, så finna vi förnämligast följande. Dalbyboen fruktar mycket Finnen, som bor honom så nära, och isynnerhet tror han, att denne anställer sitt trolleri vid vatten, hvarföre alla bäckar, som från Finnskogen falla i Klaran, med synnerlig bäfvan betraktas. Sjelfva Klarelfven är ej heller särdeles att lita på — detta isynnerhet för Necken, till hvars motarbetande man, vid bad, brukar sticka en knif i strandbrädden. Att eljest, då något rinnande vatten passeras, tre gånger spotta deri är ock högst vanligt. “Sjöråa” föreställer man sig sittande i en half båt, men roende med sådan fart, att gule forsen står om henne.

“Skogsråa” är en behaglig, dejelig qvinna, smeksam och vådlig för männer, ofantligt grann, klädd i siden med släp, det sednare egentligen för att dölja den svans, hon bär, och hvilken ofta är henne ett gement hinder för eröfringar, dem en så “pen” qvinna eljest lätt kunde göra. Skulle den ungersven, Skogsråa önskar fånga, få se hennes svans, bör han för ingen del låtsa något derom. Sådant skulle medföra alltför vådliga följder.

Men än flera hemska varelser fruktar man. Sådane äro “Bergfä” eller bergtrollens kreatur, hvilka blott vallas från solens ned- till dess uppgång, hvarunder deras bjellror tidt och ofta ljuda i skogen. De som då ännu äro ute i marken, höra också med bäfvan “Berghund” skälla.

Åtskilligt ondt söker man naturligtvis fördrifva med signerier — t. ex. Påskkäringar, för hvilkas räkning man sätter tjärukors på fähusdörrarne, som ock ibland på sjelfva kreaturen.

Om Julen har man den märkvärdiga seden, att midt öfver gödselstacken uppresa ett halmklädt trädkors, utpyntadt med en mängd färgade lappar i form af kors och hjertan, m. m.

Väggohyra fördrifves på så sätt, att två “nämndekarlar” uppsäga vägglössen, (alldeles på samma sätt som med hyresgäster är öfligt,) och gå derpå sina färde. Ingen får under denna förrättning skratta; ty då “sitta hyresgästerna i orubbadt bo.”

Allt detta är för Dalbyboen riktiga trosartiklar, dem han i allmänhet lika litet betviflar som satserna i religionsläran. Men har man här gammaldags vidskepelse, så besittar man ock gammaldags hurtighet och lefnadsfriskhet. I skogen, vid timmerflötning eller under trägna båtfärder på Klaran bildas härdige, senfulla män. Ej heller klemas med de unga qvinnorna — de sändas tidigt ur hemmet, att på egen hand sköta sig uppe i sätran.

För annan vallgång nyttjas ock “gättaregutar”. Vallhjonet, det må vara gut eller jänta, går alltid väl rustadt åt skogen. På ryggen bäres den så kallade “tenan”, ett näfverskrin, i flerfaldiga fasoner utskuret och prydt med färgade lappar och kråkguld; vid sidan hänger “sletjitaskan”, en väska, bunden af spunnet kosvanshår, i hvilken man förvarar en beredning af mjöl och salt, “sletji”^[8], den man begagnar, för att locka kreaturen med sig. För hvarjehanda behof medföres ock en liten handyxa, “nåt-yxan” kallad.

Uppe vid fäboden äro “gätter-jäntorna” visserligen långt skilda från de sina, (kanske ofta flera mil,) men de lida också icke af en sjuklig sentimentalitet, och med Gud i hågen lefva de gladt sin dag äfven i ödemarken. De bo vanligen två och två tillsammans i den lilla boden med sitt anspråkslösa amŏblemang — ett bord, en lucka som gardin för gluggen eller fönstret, (hvilket sednare, der det finnes, är särdeles smått tilltaget,) ett par trefotade stolar och ett lägerställe, kanske nog hårdt för mjukare former. Någorstades i kojan sitter en svamp (“sopp”) uppfästad, och, om du ser efter, är den alldeles fullsatt med nålar. Det är också den enda nåldyna, man här består sig. På ena väggen äro vanligen alla de jäntors namn uppskrifna eller rättare inristade, hvilka under en följd af år i sätran varit sommaren öfver. Der läser man sålunda: Ingial (Ingegerd), Helga, Siri och Ingeborg m. fl., påminnande om äldre tider.

Det är icke blott dessa namnristningar man roar sig med på lediga stunder — hågen leker ock åt annat håll, När, t. ex., ystning blifvit verkställd, tillagas slutligen en mängd lill-ostar, hvilka sedermera i hembygden presenteras åt vänner och bekanta, särdeles bland mankönet. För de sednare komma ock andra vängåfvor i fråga. Jäntan hemtar ibland ur löfskogen de finaste björkrötter, och af dessa flätar hon med konstfärdig hand ett bredt band, hvars ändar utsiras med tofsar af rödt och hvitt garn. En sådan fläta kallas “leetäger”, (lierötter eller lieband,) och bortskänkes vanligen åt den käraste, som om sommaren binder den vid lien, eller kanske oftare förvarar den som ett kärt minne.

[Då lietagerna nu kommit att nämnas, må vi ej heller förbigå ett annat slags souvenir, som jäntorna vid nyårstiden förära sina käraste. Detta består i en tråd-fläta, be- nämnd “nyårstråd”, hvilken på så sätt tillkommer, att jäntan, vid nyår, af vänner och bekanta tigger ihop en mängd trådändar, af hvilka sedan 8 sammanflätas på Nyårsdagen, 13 på Trettondedagen och 20, ändtligen, på Tjugondedagen. En sådan gåfva förvaras vanligen till en hågkomst af gifvarinnan; men också händer det, om gossen är fattig, att Nyårstråden begagnas till sömnad.]

Kommer du en dag oförvarandes till säterboden, så möter dig kanske redan på afstånd ljudet af en sång, den jäntan vid arbetet uppstämmer. Lyssna till tonerna då — och du skall troligen höra en äkta, gammaldags folkvisa sjungas! — Ty ännu älskar man här de enkla qvädena om “Liten Karin”, och om “Hillebrand” eller om “Jungfrun, som stod uppå högan berg och såg ned i grönan dal.” Ja, hela den långa visan om “Axel och Valborg” kan du i dessa nejder få höra.

Blott en eller två gånger under sommaren får säterkullan^[9] med sina kreatur besöka hemmet, och detta inträffar då alltid på en lördagsafton. Högtiden till prydnad är bjellkon då utstofferad med ett af rötter flätadt band, (“bjellbandet”,) snarlikt lietägerne och på samma vis prydt med tofsar. — Första natten efter hemkomsten är för jäntan föga värdt att tänka på någon sömn. Drängarne gå då oupphörligt ut och in i hennes kammare och tigga ost, mot hvilken de i utbyte ge sockerbitar. Dagen derpå, eller “Sättersönda'n”, kommer kullan ofta ridande till kyrkan, (en sed, nu vida mindre allmän än förr). Under gudstjensten trakterar man hvarandra i sjelfva Guds hus med ost och kanske också ibland med bränvin. Den dräng, som för kamraterna kan uppvisa de flesta “lill-ostarne”, är här den största kavaljeren.

På natten taga drängarne hästar från marken — hvem de tillhöra, bryr dem föga och göra med dem i fyrsprång utfarter hit och dit i socknen, hvarefter de åter släppa dem lösa, dock sällan eller aldrig på den plats, der de tagit dem. Så är sätersöndagen ordentligt firad.

Dalby ungkarlar ega i sanning friheter, dem man på andra orter näppeligen skulle tillåta. Vilja de, t. ex., besöka sina jäntor, så sker sådant helt obesväradt, utan afseende på hvar de sednare befinna sig — det må vara på jellom eller inne i stugan. I sednare fall, (som dock är temligen sällsynt,) draga karlarne blott tröjan öfver hufvu. det och gå så, vore det midt i natten, utan krus genom sjelfva husbondefolkets rum, till dem, de söka.

Men huru friar man väl här? — Jo, den unge giljaren spänner en vinterqväll sin häst för slädan, och i sällskap med någon god vän far han derpå åstad till den gård, der kärestan bor. Som vi veta, har denna äfven om vintern merändels sitt lägerställe ute i ladugården, på jellom. Dit går eller bryter sig in den oförvägne friaren, tar jäntan, sådan hon befinner sig — klädd eller oklädd — ur bädden, sätter henne i slädan och åker så bort ifrån gården. Vid dessa påhelsningar händer ofta, att drängarne med häst och släda åka in i ladugården, då det faller sig allra beqvämast, att, en passant, taga den eftersträfvade fästmön från jellom och derefter ofördröjligen fara af igen. Skulle vid sådane tillfällen giljare mötas, så uppstår en allvarsam kamp om jäntan, hvilken derunder vårdslöst ryckes hit och dit, och kanske till slut i en rätt snöplig drägt kommer med den, som vinner.

Sjelfva resan, som härefter företages, sträcker sig vanligen blott till några fjerdingsväg, hvarefter man, enligt godtfinnande, antingen artigt skjutsar jäntan tillbaka till hennes hemvist, eller ock obarmhertigt låter henne stiga ur åkdonet och spatsera hem. Det sednare är visst icke det sämsta; ty ju värre kärestan under en sådan fart blifvit tilltygad, desto starkare skall kärleken vara.

I närheten af Likanå bruk bortfördes härom året den unga dottren till en af ortens förmögnare bönder. Giljaren, som kuskade henne, var dock härvid ej försigtigare, än att han, efter en kort färd på den osäkra elfven, med både. häst, släda och jänta kom i öppen vak.

Det unga paret skulle här otvifvelaktigt ha omkommit, derest icke hjelp i största hast anländt från bruket. Flickans far blef nu af en ståndsperson uppmanad att anställa laga åtal mot den okynnige, drängen, men gubben såg saken ur en annan synpunkt och svarade helt lugnt: “åh, det var ’le inte så illa ment!”

Vid Letafors bruk, på Dalby Finnskog, skickades en piga från köket, för att på kontoret ge herrarne matbud. Det var om qvällen och vid vintertid. Men just nu befunno sig ett par Dalbydrängar med häst och släda nedom gården, och innan tjensteflickan uppnått kontorsbyggnaden, hade de öfverrumplat henne och förde sitt byte till åkdonet. Hon kom först andra dagen åter.

På samma vis tog man (trettondedagen 1850) hos Löjtnant E. i Vingäng pigan från gården och bar henne långt utåt skogen. Man hade för tillfället främmande i V. och den bortröfvade var just den, som passade upp för dagen. Äfven denna kom dock ej tillbaka förr än följande morgon.

Vi komma nu till skildringen af en bröllopshögtid. En sådan firas rätt storståtligt. Hos brudens föräldrar hålles först så kalladt “utdrick” — en vacker fest, vid hvilken presten å den ungas vägnar tar afsked af föräldrarne. Tåget till sjelfva bröllopsgården, (alltid brudgummens hem,) företrädes af två “smådrängar” med hvar sitt hyende under armen. Vid ankomsten till stället böra brudgummens föräldrar mottaga sin svärdotter redan utanför dörren.

Bruden är klädd nästan på herrskapsmanér. Brudgummen deremot bär alltid, om han förmår, mörkblå “armväst”^[10], “lifstycke” af likgiltig färg, gula bockskinns- eller vadmalsknäbyxor samt skor och hvita strumpor, de sednare bundna med ej vanlig konstfärdighet. Om halsen har han en silfverkedja, (förr med vidhängande crucifix,) på ryggen en silfverpenning.

Brudtärnorna kläda sig stundom med silfver- och guldspetsar kring hufvudet, men oftare endast med blommor.

Vid måltiden sitta brudgum och brud midt emot hvarandra vid ett hörn af bordet och äta begge af samma tallrik. — Brudtärnorna sitta alla vid särskildt bord, men få der ej äta på tallrikar, utan begagna som sådane de oformligt stora brödkakorna, fyrdubbelt hopvikna.

Fordom var vid Dalbybröllop den goda sed öflig, att när i den stora högtidsstugan, der allt måste gå hyggligt till, någon gäst blef rusig, förflyttades han straxt på fogligt vis till en annan stuga, der endast druckna hade sin plats, med särskild traktering och spelman.

Vi anföra ännu några plägseder. Man brukar här, som i den fina verlden, barnsängsvisiter, men med den skillnad, att i Dalby föra de besökande alltid gryngröt med sig som present åt den sjuka.

Vid begrafningar följa blott de närmast bekanta med till sorgehuset. De andra undfägnas i sockenstugan med kall mat och bränvin. De, som äro hembjudna, vinna ej stort på detta företräde; emedan de alltid måste ha “förning” med sig. Sådan brukas här vid de flesta kalaser.

Vill du eljest veta, hvad man här i ett gladt lag roar sig med, så kan jag nämna, att förströelserna oftast äro desamma, som man på andra orter har, således förnämligast dans och lekar. En af de sednare^[11] må här beskrifvas.

Två personer ställa sig emot hvarandra, knyta händerna tillsammans och höja dem uppåt, att det hela bildar likasom en hvälfd port. Derefter går det öfriga sällskapet, en efter annan, fram under de höjda armarne, och sjunger:

“Syster sade till syster så:
Och, kära hjertans syster,
Gör hvad dig nu lyster;
Men inte får du nu slippa fram
Förrän du säger din fästeman
— Hvad heter han? —”

Nu måste den kärastes namn högt utsägas; i annat fall fattar man i och ruskar eftertryckligt om den tillfrågade. Har denna deremot fritt utsagt det äskade namnet, får hon oantastad passera, och derefter sjunges ånyo:

“Och Jöns han tager sin knapedyna
Och sätter sig uti fönstret,
Bättre ser han på Helga lilla
Än han ser uppå mönstret:
Håhå, du Helga lilla,
Du är min, och jag är din,
Så länge kärleken varar!” —

---

Vi tillägga här de karaktersdrag, hvilka allmännast anses utmärka det folk, hvars seder i det föregående blifvit skildrade.

Dalbybonden säges vara stolt, envis, fyndig, frisinnad, uthållig att bära tunga bördor lång väg, men ändå en trög arbetare.

Torparen är i sistnämnde 'fall isynnerhet märkvärdig. Sina egentliga dagsverken utgör han blott under en vecka i “ploganden”, en i “slotteranden” och en i “skåranden”. Mannen går efter våranden ut på flötning och sedan upp i skogen, att hemta näfver, vid hvilket företag hvarken unga eller gamla träd skonas. Som bästa beviset på hans framfart i den vägen, ser man uppe i höjderna stora trakter alldeles öfverfyllda af trädstammar, flertalet fällda blott för näfverns skull och så tätt hopade, att en vandrare här omöjligen kan framtränga längre. — Medan männerna så äro sysselsatta, vandra deras qvinnor gemenligen ut med ett spädt barn på armen, eller, om de ej ega ett sådant, med en stickstrumpa i hand, (hvilket arbete i förra fallet aldrig kommer i fråga,) och gå så ur gård och i gård, utan att egentligen förrätta annat än blott prata och sqvallra. Naturligtvis få de här och der en matbit i utbyte mot så vackra gåfvor. Först sent på qvällen vända de åter till sitt torp. Så dag ut och dag in, till dess de med slotteranden ändtligen företaga något arbete, först hos bönderna och sedan äfven der hemma.

Vi måste slutligen angifva en mening af rätt sorglig art, som på sednare tider börjat göra sig gällande om Dalbyfolket i allmänhet, den nemligen, att det intill våra dagar så redbara slägtet redan här och der blifvit mycket depraveradt, förnämligast genom en ökad beröring med herreklassen, särdeles timmerhandlarne, hvilka ej alltid lära gått så samvetsgrannt till väga, der någon vinst varit att påräkna.

---

1. Stundom brukas ock jacka, (“armväst”,) alltid mörkblå och med små skört.
2. Betyder i Westerg. att ge stryk, t. ex. “ja’ ska’ lägga om kötet på dej, ja’!”
3. Ex. “Det är visst långt till berget, vi se der borta? — Ja; men det skällar inte långt!”
4. Byggnader uppföras här vanligen på följande vis. Först bygger man, ena året, en stuga med blott ett enda rum, men likväl så inrättad, att stockändarne å ena gafveln gå så långt utom det fullfärdiga rummet, att, de kunna förslå till ena hälften af kåfven och förstugan. När sedermera dessa, efter något års förlopp, tillbyggas, fogas den nyare hälften af huset så vårdslöst intill den äldre, att mellan somliga stockändar ett ganska betydligt mellanrum uppkommer. Kåfven blir sålunda oftast ett temligen svalt rum.
5. Underbur till skillnad från höganloftsbur eller loftet?
6. Benämningen loft tillägger man också ibland hela herrberget. Namnen unbur och loft förekomma, båda, äfven i Ny.
7. Samma slags byggnad förekommer ock i Dalarne, och förmenar Hülphers detta “stabur”, som han säger, vara liktydigt med “ståndbur”. Men ser man blott efter, huru en sådan visthusbod är uppförd, så ligger en annan tydning närmare till hands, neml. stabb-bur = en bur eller byggnad, uppförd på “stabbar”, d. v. s. stubbar eller stolpar.
8. Sletji betyder här också slicka.
9. Namnen “Säterkulla” och “Säterjänte” begagnas ömsevis.
10. För flera år tillbaka brukades i stället en till knäet gående blå tröja med svart bård nedikring.
11. Samma lek lärer förekomma i Jösse härad.