Ärvdabalken

←  Giftermåls Balk

Sweriges Rikes Lag Gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734. Efter faksimil av 1736 års originalupplaga.

Jorda Balk  →

Ärfda Balk.

I. Cap.

Om arf i gemen, och huru ätt räknas skal.

1. §.

NU skal arf skiftas efter man eller qwinno; gånge tå bröstarfwingar til, och the från, som äro til rygga eller å sidone i ätten. Bröstarfwingar äro the, som födas framåt i slächten, såsom son och dotter och theras barn. Til rygga i ätten äro föräldrar och förfäder. Sidoarfwingar äro the, som å en sida, eller å båda, med then döda utaf en stamm komne äro, såsom broder och syster, eller theras afkomma.

2. §. Ätt räknas ledewis, ifrån och ej med then döda, til och med then som ärfwer.

II. Cap.

Om bröstarf.

1. §.

DÖr fader, eller moder; ärfwe tå Frälsemans och Bondes son efter landsrätt twå lotter, och dotter tridiung. Men efter stadsrätt, tage Preste och Borgares son halft, och halft dotter. Doch skiftes efter landsrätt then jord, med boskap och åker redskap, som Borgare å landet äger; och efter stadsrätt Frälsemans och Bondes hus och tomt i staden.

2. §. Äro alle barnen döde, eller någor af them, och lefwa barn, eller barnabarn efter; tage sons barn, eller hans afkomma, så mycket af arfwet, som son, och dotters barn, eller hennes afkomma, så mycket, som dotter. Och ehwad the äro flere, eller färre, niute äntå ej mer, eller mindre, än theras fader eller moder taga borde, ther han, eller hon lefde. Ej må någor annar arf taga, så länge bröstarfwingar äro til, antingen the äro närmare, eller fiärmare i rätt nederstigande ätt.

III. Cap.

Om bakarf och sidoarf.

1. §.

ÄRo ej bröstarfwingar til efter then döda; tå äro fader och moder. Lefwa the både; ärfwe, efter landsrätt, fader twå delar, och moder tridiung; men efter stadsrätt halft hwarthera.

2. §. Lefwer ej utan enthera af them, och äro syskon til, ett eller flere, efter then döda, som ärfwas skal; ärfwen the med fader, eller moder, och tage fader eller moder sin del, som i 1. §. sagdt är, och syskonen thet, som theras fader eller moder ärfwa bordt, om then lefwat. Äro ock then dödas halfsyskon til, och komma the alle af samma fader eller moder som död är; ärfwen ock the med samsyskonen lika, broder broders del, och syster systers del. Är någotthera af sam eller halfsyskonen, eller the alle döde, och lefwa barn efter them; träden tå the i fader eller moder sins ställe och rätt. Är ej utan ett sam eller halfsyskon, som arf med moder tager; niute tå halft hwarthera. Lefwa ej sam eller halfsyskon, eller barn efter them, utan barnabarn; tage fader, eller moder, som lefwer, altsammans. Likaledes tagen hel och halfsyskonen, eller theras barn, alt arfwet, om både fader och moder döde äro; och delen thet sig emellan som i 3. §. sägs. Äro halfsyskonen födde af then fader, eller moder, som lefwer och sielf arf tager; tå äga the ej någon del i thet arf.

3. §. Nu äro både fader och moder döde, och lefwa syskon efter; delen the sig emellan arfwet, och tage efter landsrätt broder twå delar, och syster tridiung, och efter stadsrätt halft hwarthera. Äro ock then dödas halfsyskon til, waren the med samsyskonen samarfwa; och tagen the alle, som af samma fader äro, then del, som theras fader taga bordt, och the, som af samma moder äro, then del hon taga bordt, och delen sig emellan som förr sagdt är. Är någor af sam eller halfsyskon, eller the alle döde; ärfwen tå theras barn, som i then 2. §. stadgadt är.

4. §. Äro ej fader eller moder, sam eller halfsyskon, eller theras barn til; Ärfwen tå faderfader och fadermoder, eller, ther enthera död är, then som lefwer, twå delar, och moderfader och modermoder likaledes en tridiung, ther then döde lydt under landsrätt, men hälften, ther then lydt under stadsrätt. Äro the å enthera sidan både döde, och lefwer någor å andra sidan; tage then altsammans, ehwad then är å fädernet, eller mödernet.

5. §. Äro ej the til; tå är faders hel och halfbroder, och faders hel och halfsyster, moders hel eller halfbroder, och moders hel eller halfsyster, the äro samarfwa; och tagen then dödas fädernes fränder fädernes del, och mödernes fränder mödernes del, som i 3. §. sagdt är. Ej måge the af halfslächten til annan del af arfwet träda med helslächten, än then, som theras fader eller moder, genom hwilken the med hwar annan skylde äro, hade efter ätteräkningen taga bordt, om then lefwat.

6. §. Äro ej the til; tå äro fader faders fader och moder, fadermoders fader och moder, moder faders fader och moder, moder moders fader och moder samarfwa.

7. §. Äro ej the til; tå äro then dödas sam eller halfsyskons barnabarn.

8. §. Äro ej the til; tå äro bryllingar, som äro faders hel eller halfbroders, och faders hel eller halfsysters barn, så ock sysslingar, eller moders hel eller halfbroders, och moders hel eller halfsysters barn, samarfwa; the kallas syskonebarn. Är någor af them både å fäderne och å möderne skyld med then döda; niute tå han både fädernes och mödernes del.

9. §. Äro ej the til; tå äro faderfaders och fadermoders, moderfaders och modermoders hel eller halfbröder och systrar.

10. §. Äro ej the til; tå är faderfaders faderfader, och faderfaders fadermoder, faderfaders moderfader, och faderfaders modermoder, fadermoders faderfader, och fadermoders fadermoder, fadermoders moderfader, och fadermoders modermoder, moderfaders faderfader, och moderfaders fadermoder, moderfader moderfader, och moderfaders modermoder, modermoders faderfader, och modermoders fadermoder, modermoders moderfader, och modermoders modermoder.

11. §. Twista fiermare sidoarfwingar sig emellan, och äro the i lika led, men olika gren; tage tå then arfwet, som är af närmare stamfader med then döda. Äro the både til gren och led jämnskylde; ware tå samarfwa.

12. §. Äro bröstarf, sidoarf, eller bakarf fallne tilsammans i thens hand, som ärfwes; gånge thermed, som sagdt är, utan åtskilnad ifrån hwad stamm egendomen kommen är.

IV. Cap.

Huru ärfwas skal, när man ej wet hwilken af arfwingar annan öfwerlefwat.

1. §.

TImar then olycka, at the, som hwars annars arfwingar äro, dö i krig, siönöd, pest, eller andra sådana fall, och wet man ej hwilkenthera annan öfwerlefwat; tå ärfwes hwarthera af sin närmasta skyldeman.

2. §. Är moder död, och dör fader sedan med barnen, ehwad han hafwer ett eller flera, och wet man ej, hwilken först död blef; ärfwe tå fädernes fränder fadren, men af barnens möderne och annat theras gods, tage fädernes arfwingar fädernes del, och mödernes arfwingar mödernes del. Sammaledes ther fader är död, och modren dör sedan med barnen, och man ej wist wet, om moder, eller barn först dödt; tå ärfwe mödernes fränder henne, och skifte sedan barna arfwet emellan sig och nästa fädernes fränder, som lag skiljer.

3. §. Kan thet i thessa fall wisas, at enthera längre lefwat; ware han thes arfwinge, och hans arfwingar ärfwe honom.

V. Cap.

Om barn födes dödt; och om hustru säger sig hafwande wara, tå mannen dör.

1. §.

THet barn som dödt födes, må ej ärfwa. Nu säga barnets fädernes fränder, at thet war dödt födt, och moder, eller hennes arfwingar, at thet war qwickt födt; är thertil ej mer än ett witne, qwinna eller man, som när war, och modren eller hennes fränder, som wid födslen warit, kunna thet witnets ed med sin fylla, at barnet war qwickt födt; ärfwe tå barn fader sin, moder barn sitt, och hennes arfwingar henne. Faller annat arf medan barnet ännu i moderlifwet är, och födes thet med lif fram; ware lag samma. Hafwer ingen, utan modrens fränder, när warit; tå äger hwarken hon, eller the witsord. Dör modren i födslen, och barnet lefwer efter henne; ärfwe tå thet sin moder, och barnets arfwingar barnet.

2. §. Nu dör mannen, och finnes hustrun efter honom hafwande wara; niute hon tå underhåll af bo oskifto, medan hon hafwande är, ehwad barnet sedan födes qwickt eller dödt. Säger hon sig hafwande wara, och synes thet ej å henne; ställe tå borgen, om hon uppehälle af boet niuta wil. Kan sedan pröfwas, at hon thet swikeliga föregifwit, eller föder hon barnet senare, än at thet för mannens arfwinge hållas må; gälde tå åter, hwad hon af mannens lott i boet til födo fått, eller försatt hafwer.

VI. Cap.

At then ej ärfwa må, som annan dräper.

1. §.

EJ må någor arf taga efter then, som han med wilja dräpit, utan ware han och alle therifrån skilde, som genom honom kunde komma at ärfwa.

2. §. Dör mannen, och lemnar hustru efter sig hafwande, warder hon, eller fostret, eller både, af mannens arfwingar dräpne, eller warder hon så illa hamlad och handterad, at fostret theraf förgås; ärfwe tå barnet fader sin, och moder barn sitt, och hennes arfwingar henne. Hafwer modren gifwit arf ut til mannens arfwingar, förr än hon wiste sig hafwande wara; bären the thet åter.

3. §. Dräper man sin hustru med wilja, eller af groft wållande; tå hafwer han förwärkadt sin giftorätt, i alt thet gods, som hon fördt med sig i boet; och thet tage hennes arfwingar, så ock thertil af thet öfriga i boet, thet hustrun war gift och gifwen til, och morgongåfwan, om then i lösören utfäst är. Hafwa the barn samman; ,tå skola the henne ärfwa, och tage näste mödernes fränder barnen och theras arf i sin wärjo, medan the omyndige äro. Dö the barn, och hafwa ej barn efter sig; ther ärfwe aldrig fader, som dräpit hafwer, eller hans skyldemän något af thet arf, som barnen efter theras dräpna moder fått hafwa, utan gånge thet til barnens skyldemän å mödernet. Dräper hustru man sin; ware lag samma, och hafwe hon thertil förwärkadt sin morgongåfwo.

4. §. Nu sker dråp med wåda; tå hafwe ingenthera förbrutit sin rätt.

5. §. Agar fader eller moder barn sitt så hårdeliga, at thet får död ther af, eller dräpa the thet af annat swårt förseende; hafwe tå för sig och sina fränder förwärkadt alt, thet han eller hon ärfwa borde. Ligger moder ihiäl barn sitt emot sin wilja, miste tå ej arf.

6. §. Äro twänne hwars annars arfwingar, och dräpa the hwar annan i wredes mode; ärfwe tå ingenthera then andra, äntå at then ene lefwer längre, än then andre, utan tage närmaste fränder arf, hwar efter sin skyldeman. Nu kan thet pröfwas, at enthera hafwer dräpit then andra i rätta lifsnöd; tå ärfwe then saklöse, och sedan hans arfwingar, thet then brotslige ägde.

VII. Cap.

Om them, som genom grofwa missgierningar sin arfsrätt förwärka, och om biltoger mans, och thes barns arf.

1. §.

HAfwer någor förwärkadt sitt gods fast eller löst, under Kronan, som i Missgiernings Balken skils, och faller honom arf til, sedan han sakfäld är; tage han tå ej thet arf, utan närmaste arfwinge hans.

2. §. Warder man biltog lagd, eller rymmer af landet för grof missgierning; tå äger han ej något arf här i Riket taga, ej eller hans barn, som aflade äro, medan han biltog war, utan tagen thet hans närmaste fränder emot borgen. Får han frid; gifwen the thet åter. Får han ej frid; tå måge the thet arf behålla. War barn afladt, förrän han biltog eller afwek; thet må full arfslott niuta, äntå at thet utländes födes.

3. §. Är någor til wiss tid biltog lagd; stånde hans gods och arf honom tilhanda, til thes han kommer åter, och niute han af räntan och afgäldet thet qwar är, sedan hustrun och barnen theraf nödigt underhåll fått hafwa.

4. § Warder någor, för affall ifrån wår rätta ewangeliska tro och läro, förwist Riket; eller träder swensk man utrikes til wilfarande läro; then må ej sedan arf i Swerige taga, utan falle thet andra then dödas nästa arfwingar til, ther han ej låter sig rätta, och kommer på Konungens nåd åter, inom fem åhr, ifrån thet han Riket förwistes, eller utländes affall giorde; doch hafwe ej rätt til then ränta, som förut upburen är.

VIII. Cap.

Huruwida barn, som aflas i fästning, lönskaläge, hordom, eller förbudna leder, måge arf taga.

1. §.

AFlar man barn i lönskaläge, och tager sedan qwinnan til ächta, eller henne ächtenskap tilsäger, men enthera dör, förr än wigsel åkommer; tå tage barnet arf, som barn af laggifto säng.

2. §. Samma lag ware, ther fästeman häfdar sin fästeqwinno; eller ther man lägrar mö eller enka, under ächtenskaps löfte, och aflar barn med henne.

3. §. Fäster man sig twänne, som ej weta af hwars annars fästning, ehwad han tå aflar barn med then första, eller andra af them, eller med begge; ware lag samma.

4. §. Fäster eller gifter man sig med twänne, och kan then senare fästeqwinna eller hustru öfwertygas, at hon wetat af then förra fästeqwinnan eller hustrun: afla the barn samman; niute thet ej annan rätt, än i then 7. §. sägs.

5. §. Hafwer någor gått i annat gifte, tå ingenthera wiste, at förre man eller hustru lefde, och fått ther lof til, som lag säger; tagen the barn, som i thet ächtenskap aflade äro, fullt arf efter fader och moder, ändoch sedan finnes, thet förre maken lefwat.

6. §. Är qwinna wåldtagen och warder theraf hafwande, och föder barn; niute thet barn samma rätt, som annat ächta barn.

7. §. Aflar man barn i lönskaläge utan ächtenskaps lofwen, eller i hordom, eller i förbudna leder; the barn måge ej annat arf taga, än efter egna barn och bröstarfwingar, doch niuten the af fader och moder nödtorftig födo och upfostran, til thes the sig sielfwa nära kunna. Dör enthera af föräldrarna, och lemnar ej gods efter sigh; föde tå then barnet, som efter lefwer.

8. §. Dör thet barn, som i hordom, eller lönskaläge födt är, och lemnar egendom efter sig; gånge thermed, som om annat arf.

IX. Cap.

Om egendomens laga uptekning efter then döda.

1. §.

NÄr dödsfall timar, tå skal man eller hustru, som lefwer efter, ehwad förord giorde äro, richtigt upgifwa och låta noga uptekna altsammans i boet, så löst som fast, sådant, som thet widh dödstiman war, med alla skrifter och handlingar, fordringar och gäld, i arfwingarnes, eller theras förmyndares, eller ombudsmäns närwaro: skrifwe ock samma uptekning under, ther then gälla skal, med edelig förplichtelse, at ej något med wilja och wetskap är dölgdt och utelemnadt, utan alt richtigt upgifwit; och ware äntå plichtig, ther så fordras, at then med liflig ed besanna. Lefwer ej man eller hustru; gifwe tå arfwingarne up egendomen til uptekning, eller the, som then wid dödsfallet om händer haft, och skrifwe uptekningen under, som nu är sagdt. Är egendomen å landet, eller sådan, som ärfwes efter landsrätt; kalle tå goda män, som efter bästa förstånd then wärdera, och skrifwa uptekningen jemwäl under. Lyder arfwet under stadsrätt; tå skola Borgmästare och Råd nämna twänne, eller flera redeliga män, som thet förrätta. I prestahus måge arfwingar kalla och bruka thertil, then the helst sielfwe wilia.

2. §. Med uptekning må ej längre upskiutas, än högst tre månader efter dödsfallet, och ligge ther Domarens wårdnader å. Kan ej något upskof tolas; warde tå alt, efter thy, som nu sagdt är, genast upteknadt, eller försegladt, och i säkert förwar satt.

3. §. Är bo widlyftigt, eller så beskaffadt, at thet ej genast, eller inom föreskrefna tid kan upteknas, och sådant i Rätten angifwes; lägge tå Domaren wiss dag före.

4. §. Nu är boet upteknadt; tå bör en afskrift af uptekningen, antingen öppen, eller förseglad, hos Domaren ingifwas inom en månad therefter; men i Härads Rätten wid nästa Ting. Är någor af arfwingarna omyndig, eller utrikes stadd; warde ock then rätt hos Domaren inteknad, som omyndig eller utrikes wistande i arfwet äger.

5. §. Försummar then make, som efterlefwer, utan laga förfall, at i rättan tid låta uptekna egendomen, som nu är sagdt; miste fierdung af alt hwad then i samfäldt bo äger, och then tage arfwingarne. Äro the tillika wållande til then försummelse, tå bötes af hela egendomen tre daler för hwarje hundrade, the fattigas ensak. Warder thet försummadt af någon annan, som egendomen upgifwa borde, böte efter thy, som boet är förmöget til, ifrån tijo, til hundrade daler: Domaren sätte ock godset i qwarstad, och låte laga uptekning ther å ske.

6. §. Är boet gäldbundit, och then make som lefwer efter, eller arfwingarne, sätta sig i egendomen, then the förut ej uptekna låtit; niute ingen upteknings förmon, utan sware til fulla gälden, ehwad egendomen räcker til, eller ej. Bryter förmyndare; ware arfwinge saklös, tå han med swornom ede upgifwer alt, thet han af arfwet nutit, och förmyndaren betale the föresatta böter af sitt egit gods.

7. §. Hwar som döljer något upsåteliga undan, eller falskeliga upgifwer; hafwe förbrutit sin andel ther i, och betale äntå til arfwingarna så mycket, som undandölgdt är; böte ock för mened, som i Rättegångs Balken sägs. Är thet betiente i huset, som borde egendomen upgiffwa; stånde tiufs rätt.

X. Cap.

Huru gäld wid dödsfall gäldas bör.

1. §.

DÖr man och är gäld i boet; tå skal then af oskifto gäldas, och arfwingarne skiften thet åter är. Ingen hafwe wåld skifta något arf, eller testamente taga, förr än gäld gulden är. Räcker egendomen ej til gäldens betalning; ware arfwinge fri för thet, som brister, tå han ej något af thet arf nutit.

2. §. Skifter man arf utan laga uptekning, och förr än all witterlig gäld gulden är; sware tå til fulla gälden, som förr är sagdt, och hafwe then fordrande macht at söka alla arfwingarna, eller hwilkenthera han helst wil.

3. §. Är gäld okunnig, och yppar sigh sedan arf skiftadt är; tå skola arfwingarne med swornom ede bära thet arf åter, eller thes wärde, om thet förskingradt är; gifwe ock the räntor ut, som the theraf upburit, doch ej ränta på ränta, eller hwad the med försightighet och flit hafwa förtient, och ware sedan saklöse; niute ock skiälig wedergälning för all nödig och nyttig kostnad, then the å arfwet giordt. Hafwer någor af arfwingarna sin lott förskingradt; betalen äntå the öfrige gälden, så långt arf theras räcker; men försummar borgenär, at efter dödsfallet, inom tu åhr, ther han utrikes wistas, eller ett åhr, om han i Riket är, gifwa sin fordran tilkänna, ther then honom witterlig war; gälde ej arfwinge mer af sin lott, än på thes del i gälden löper.

4. §. Nu fruchtar man, eller wet gäld wara efter then döda, och är owiss, om han för then gäld må kunna befrjas, eller huru stor then blifwa kan; låte tå rätten thet weta, och tage sedan arf, eller testamente mot full borgen.

5. §. Räcker ej gods til fulla gälden; gånge therom, som i Giftermåls och Handels Balkarna urskils.

XI. Cap.

Om arfwingar, som lefwa samman i bo oskifto.

1. §.

NU är then dödas egendom upteknad och gäld gulden, åsämjer arfwingarne sedan, at lefwa i bo oskifto samman, och thet utan annars förfång ske kan; tå skal skrifteliga upsättas, med hwad wilkor the sig therom förent, och twänne witnen thet underskrifwa. Försumma arfwingar thet, och gitta eljest the wilkor ej lagliga wisa; komme tå på theras egit efwentyr, ehwad boet genom then enas flit och arbete förbättradt, eller genom then andras wållande förwärradt warder. Är någor af arfwingarna omyndig; tå må ej någon förening om slikt bolag ske, förr än then förmyndare fått, och förmyndaren sitt samtycke thertil gifwer.

2. §. Nu wil en, eller flere, och icke alle, arf skifta; hafwe then witsord, som skifta wil.

XII. Cap.

Huru arf skiftas skal.

1. §.

NÄr arf skal skiftas; tå böra arfwingarne wiss dag thertil utsätta, och til then ort sammankomma, ther skiftet ske skal. Kunna the sig therom ej förena; lägge tå Domaren arfwingarna tid och ort före til thet skifte. Är någor af them så fierran stadd, at ej säkert bud kan til eller ifrån honom komma, förordne Domaren någon, som then frånwarandes rätt i acht tager.

2. §. Alle arfskiften skola ske i redeliga och trowärdiga mäns närwaro, på lika sätt, som tilförene om egendomens uptekning sagdt är.

3. §. Lefwer man eller hustru efter; tage tå först sin fördel ut, och thernäst sin giftorätt i boet efter lottning. Är thet hustru som efterlefwer; niute hon ock morgongåfwo sin af mannens del, efter thy, som i Giftermåls Balken stadgadt är. Arfwingarne skifte sedan arfwet sig emellan.

4. §. Wid skiftet skal egendomen i fast och löst, redbart, och fordringar, i jämngoda delar läggas, så at ej någor therigenom lider. Sedan behålle hwrthera thet honom med lott tilfaller. Åsämjas arfwingar, ther the alle myndige äro, at dela arfwet utan lottning; ware thet så gildt, som hade hwar sitt med lott fångit. Äro arfwingar omyndige; tå skal ej arf utan lottning skiftas. Sker annorlunda; ware ogildt, om omyndig klandrar thet i laga tid, sedan han myndig warder.

5. §. När faste gods å landet äro lagde i jämngoda delar, som nu sagdt är; tå äge broder, eller ther flere bröder äro, the alle, taga theras delar först ut, ehwem arfwet faller efter, och lotte sedan sig emellan, hwilken del hwarthera få skal. Om the öfriga delarna lotte systrarna sig emellan. Broders barn äge ock lika tagelott som broder. Delen ock altid andre arfwingar fasta gods å landet så sig emellan, at then, som större del ärfwer, niuter tagelott för then, som mindre får, och lotten skilje them emellan, som lika del hafwa.

6. §. Faller ej mer än en sätesgård til arfs; äge tå broder taga sin lott theri, och syster niute sin lott i strögods, med sådan förbättring, som emot sätesgården swarar.

7. §. Nu få flere del i sätesgård, eller annan jord; kan then ej wäl delas, eller klyfwas; hafwe tå then rätt, som större delen äger, at efter laga wärdering lösa the andra ut, antingen med penningar, eller jämngod ränta, hwilket thera then hälst wil, som lösn taga skal.

8. §. Alt thet gods, som man i staden ärfwer, ehwad thet är fast eller löst, gånge til skiftes, efter thy som lotten faller. Ej hafwe ther någor tagelott, hwarken broder eller syster.

9. §. Hafwer fader eller moder gifwit åt sina barn något förut; är thet af wärde, och hafwer ej fader eller moder therom annorlunda stadgadt; warde thet tå beräknadt, doch ej räntan eller nyttan theraf, som i Giftermåls Balken om hemfölgd sagdt är.

10. §. Hwad föräldrar kostat på sina barn, til theras nödtorftiga födo, kläder, uptuchtelse och bröllopskost, thet må ej räknas; stånde doch föräldrarna fritt, om the wilja, ther emot lägga the andra sina barn något til, som mindre nutit hafwa.

11. §. Alla arfskiften skola underskrifwas af arfwingarna, eller theras ombudsmän, så ock af the goda män, som delningen biwistat hafwa.

XIII. Cap.

Om jämnkning, sedan arf skiftadt är.

1. §.

FInner någor sin lott sämre wara, och wil jämnkning hafwa; söke then hos Domaren, å landet inom natt och åhr, och i staden inom tre månader, sedan skiftet skedde; och nämne Domaren twänne goda män, som lotterna öfwerse och jämnka, om något ther i brister, doch så, at hwar sin hufwudlott behåller, och ej å nyo skiftes. Låta arfwingarne sig med then jämnkning nöja; behålle tå hwar thet han fått, och hafwe ej macht annan jämnkning therå söka. Åtnöjer them ej; tage tå Domarens utslag.

2. §. Kommer klander å thet gods, som i arf gångit är; gifwe then, som fått godset på sin lott thet sina medarfwingar tilkänna, och wärjen the med honom thet lagliga. Gitta the thet ej; tå skal thet fyllas, som afgår, och ej nytt skifte ske. Mister någor hela sin lott, eller bästa delen theraf, så at then med annat gods ej jämnkas kan; tå skal å nyo lottas: doch ther någorthera med stor kostnad sin lott förbättradt, eller then är i annars mans hand lagliga kommen; tå må han för sin del wederlag i stället gifwa.

XIV. Cap.

Om jäf i arf.

1. §.

TWista män om arf, hwilkenthera ther til närmare är; tage then arf, som wiser sig skyldast wara.

2. §. Träder oskyld man til arfwet, och säger, at han skylder är; eller är han then dödas skyldeman, och wet annan närmare arfwinge wara; blifwer thet sedan kunnigt, och hafwer rätter arfwinge, utan laga förfall sin talan försummadt; tå falle thet arf til Konungen, ther andre arfwingar ej til äro efter then döda; och then som falskeliga arfwet tog, gälde åter alt, thet han upburit hafwer, och plichte som för annat bedrägeri.

XV. Cap.

Om dana arf; och inländsk mans arfsrätt, ther han frånwarande är.

1. §.

NU dör then man, som hafwer arfwingar utrikes, å then ort boende, ther swensk man ej arf niuter; tagen tå the ej något arf i Swerige, utan the äro then dödas barn eller bröstarfwngar, och wilja sätta sig neder här i landet at bygga och bo, så ock borgen therföre ställa inom natt och åhr. Eliest tage then dödas inländske arfwingar samma arf. Hafwer han ej arfwingar inrikes; tage tå Konungen alt gods hans, ehwad thet är jord eller lösören. Thet kallades fordom dana arf.

2. §. Bor utländsk arfwinge å then ort, ther swensk man arf niuter; tå niute ock han samma rätt i Swerige: wil han thet arf utur Riket föra; gifwe tå siette penningen theraf til Konungen, eller then han sin rätt förlänt hafwer, ther ej annorlunda mellan begge Riken slutit är. Kommer han ej inom natt och åhr, och med fulla skiäl wisar, at han är rätter arfwinge; tage tå närmaste inländsk arfwinge samma arf, om then inom tre månader, efter natt och åhr, sin rätt lagliga bewakar. Giör han thet ej, eller är ej inländsk arfwinge til; tage tå Konungen, eller then han sin rätt förlänt hafwer, altsammans.

3. §. Nu hafwer then döde skyldemän inrikes; skifta the arfwet, och kommer ej skyldare utländsk arfwinge, inom natt och åhr efter dödsfallet, eller wiser laga förfall; behålle tå then arfwet, som i handom hafwer, och gifwe ej något ut.

4. §. Är rätter inländsk arfwinge inrikes, doch så fjerran boende, at han om arfwet ej kunskap hafwa kan; eller är han utrikes, och kunnigt hwar han är; tå skal Domaren honom thet weta låta. Kommer han ej inom natt och åhr, sedan han thet weta fick; hafwe ther å ingen talan, utan han wiser laga förfall.

5. §. Nu wet man hans inländska arfwinge, men ej hwar han är; tå skal arfwet under säkert förwar sättas til thes han kommer, eller emot full borgen af fjermare lyftas. Kommer han ej inom tiugu åhr; ware från arfwet skild, ther han ej laga förfall wiser.

6. §. Wet man ej hans arfwinge, och kommer ej bud af honom, eller wiss kunskap hwar han är, eller kommer han ej sjelf, inom natt och åhr, tå falle arfwet Konungen til, ther ej arfwingen sedan laga förfall wiser

7. §. Öfwergifwer någor sitt fädernesland, och sätter sig aldeles neder at bygga och bo under fremmande Herrskap; niute ej större rätt til thet arf, som sedan här i Riket falla kan, än andre utländske å samma ort. Flytter han hit i landet igen; tage thet arf, som sedan faller. Hafwer han barn, och lemnar them i landet qwar; ware theras rätt them förbehållen. Tager han them med sig utländes, medan the omyndige äro, och flytta the, inom natt och åhr, sedan the myndige warda, in i landet igen; tå äga the samma rätt, som the hemmawarande barn. Aflar man barn utländes; tå följa the sin faders wilkor.

XVI. Cap.

Om mans, eller qwinnos, yttersta wilja och testamente.

1. §.

WIl någor, man eller qwinna, giöra testamente; hafwe wåld giöra thet munteliga eller skrifteliga, med eller utan wilkor, och witne twänne gode män, at thet testamente tå war giordt med sundt och fullt förstånd, och af fri wilja; stånde ock honom fritt, at låta witnen weta thes innehåll, eller ej. Äro ej witnen at tilgå, och finnes testamentet med egen hand wara skrifwit och underskrifwit; äge ock thet laga krafft.

2. §. Mö, som til godt och moget förstånd kommen är, hafwe wåld giöra testamente, ändoch hon under förmyndares wärjo är.

3. §. Nu hafwer man sitt testamente ändradt, eller återkalladt; gälle tå thet hans yttersta wilja war, äntå at han i thet förra sig förbundit, thet ej at ändra, eller återkalla.

XVII. Cap.

Hwad, och huru mycket, man må i testamente gifwa.

1. §.

INgen hafwe macht arfwejord å landet genom testamente bortgifwa, eller annorledes therom förordna än lag förmår. Ej eller må någor bortgifwa från arfwejord then förbättring, som ther å giord är.

2. §. Hafwer man wid arfskifte tagit lösören, eller fast egendom i staden, för arfwejord å landet; eller hafwer man bortbytt, såldt, eller förpantadt sin arfwejord, eller är then genom hwarjehanda hans förwållande lagliga kommen i annars mans hand; tå skal efter hans död jämngod aflingejord, eller, ther ej fast gods finnes, penningar, eller andre lösören, eller ock fast egendom i staden, sättas i stället, och thet behålle arfwejords egenskap i hans hand, som thet tå ärfwer: men sedan gånge the penningar, lösören, och fast egendom i staden, i arf, som om lösören och fast egendom i staden sagdt är.

3. §. Gifwer någor bort sin bördkiöpta jord genom testamente; hafwe arfwingarne macht, at lösa then åter, innan laga stånd åkommer, efter thet wärde, som then är kiöpt före. Gälden ock åter all ther å giord nödig förbättring.

4. §. All aflingejord, och ärfda eller förwärfda lösören, må man efter landsrätt bortgifwa, eller testamentera, til hwem man wil, skyld eller oskyld, barn eller andra arfwingar. Doch ther omyndige barn äro, som icke äga något til födo och upfostran; tå skal them först, efter stånd och wärde, så mycket lemnas, som Domaren skiäligt pröfwar, til thes the sielfwe sig nära kunna.

5. §. Efter stadsrätt må ej någor, af ärfdt eller förwärfdt, rörligit eller orörligit gods, gifwa i testamente mer, än hwar siette penning, ther barn eller bröstarfwingar lefwa efter. Hafwer han ej barn, utan andra inländska arfwingar; äge tå macht, at gifwa hälften, af alt thet han äger. Äro ej barn, eller inländske arfwingar, utan utländske allena; tå må han gifwa altsammans til inländsk man. Wilja barn och inländske arfwingar til sig lösa hus, tomt, gård, eller jord; stånde thet them fritt, inom natt och åhr. Samma rätt äga utländske arfwingar, om the i landet inflytta, och ther bygga och bo. Wilja the giöra testamente, som til prestaståndet höra, om then egendom, ther i the giftorätt hafwa efter stadsrätt, som i X. Cap. 4. §. Giftermåls Balken sägs; ware tå lag samma, som här stadgadt är, ehwad the bo å landet, eller i staden: med arfwejord theras å landet, och then, som förr ächtenskapet ther aflad är, gånge i thy fall efter landsrätt.

6. §. Testamente må ej tagas af bo oskifto, utan af thens del, som gifwit hafwer.

7. §. Gifwer någor mer, än lag säger; warde tå testamentet rättadt efter lagen, och gälle i alt öfrigit. Ej må ock någor föra i testamente in, at hwar som thet klandrar, skal wid thes arfsrätt skild wara.

XVIII. Cap.

Hwad then bör i acht taga, som testamente til godo niuta, eller therå tala wil; och om arfwinge, som thet undandöljer.

1. §.

HWar som något testamente fått hafwer, ware skyldig inom sex månader, sedan han gifwarens död och testamentet weta fick, thet in för Domaren at upwisa; och gifwe in tillika en richtig afskrift, som arfwingarna tilställas skal. Hafwer han thet ej i handom; låte tå Rätten weta, at testamente til honom giordt är. Försummar han thetta, utan laga förfall; ware testamentet ogildt. Är han utrikes; niute samma tid och rätt, som förr sagdt är om inländsk arfwinge, then utrikes wistas.

2. §. Nu kan så hända, at närmaste arfwinge hafwer testamentet i sin giömo, och döljer thet undan; gifwe tå ut alt thet gods, som han således sökt under sig draga, och skadan åter; böte ock tridiung af testamentets wärde.

3. §. Wil man klandra testamente; giöre thet inom natt och åhr, sedan han therom kunskap fick, som i 1. §. sagdt är, och then, som testamentet fått hafwer, behålle ej thes mindre thet honom therigenom gifwit är, ther han borgen therföre ställer. Eljest stånde thet i qwarstad, eller i goda mäns händer och wård, til laga utslag.

4. §. Ej må någor annar, än närmaste arfwinge, klandra testamente; och hwad af honom warder samtyckt eller försummadt, therå måge sedan fiermare arfwingar ej tala.

XIX. Cap.

Om then, som under förmyndrare stå bör.

1. §.

THen som ej hafwer fyldt tiugu ett åhr, äge icke macht, at sielf förestå sitt arf. Kan han sig något förwärfwa, theröfwer må han sielf råda, sedan han femton åhr gammal är.

2. §. Mö, af hwad ålder hon wara må, stånde under förmynderskap.

3. §. Enka råde sig och gods sitt sielf.

4. §. Then för wanwett, slöseri, eller andra orsaker, ej kan wårda gods sitt; warde under förmyndare stäld.

XX. Cap.

Om förmyndare, och huru the förordnas skola.

1. §.

FAder ware sina barns rätte förmyndare; går han i annat gifte, tage nästa mödernes fränders råd i the mål, som barnens wälfärd angå.

2. §. Dör fader; hafwe tå moder rätt at förestå sina barn och theras gods, med nästa fädernesfränders, eller förmyndares råd. Går hon i annat gifte; träde från förmynderskapet; låte doch sig om barnen wårda, och hafwe macht, at behålla them i sitt hus och bröd, om hon så wil, och ej laga hinder theremot är.

3. §. Äro både fader och moder döde; ware tå then barnens förmyndare, som the med twägga manna witne, eller skrifteliga thertil nämndt hafwa, och tage han Domarens bewis therå.

4. §. Nu hafwa the ej någon nämndt; ware tå then förmyndare, som skyldast och thertil fallen är; och gifwe han Domaren tilkänna wid nästa rättegångs dag, at han thet förmynderskap tilträdt.

5. §. Wil ej then, som bör, förmyndare wara; wise tå hos Domaren laga förfall. Gitter han thet ej; tå äger Rätten honom thet wid wite pålägga, och sware, then sig wägrar, til allan skada.

6. §. Hafwer omyndig ej skyldemän, eller kunna the ej wara förmyndare; nämne tå Rätten en annan god man, eller flera, ther så nödigt pröfwas.

7. §. Nu kan så hända, at rätter förmyndare ej kan strax nämnas, eller lagliga träda til thet förmynderskap; förordne tå Domaren någon god man, som imedlertid barnagodset wårda må.

8. §. Ej må then wara förmyndare, som litet wetande, gäldbunden, slösare, eller barnens wederdeloman är, eller then, som ej fyldt tiugu fem åhr, eller är så gammal och wanför, eller så fattig, at han förmynderskapet ej förestå kan: icke eller utländsk man, eller then af annan läro är, eller then, som hafwer Kronones, eller andra sådana medel under

händer.

XXI. Cap.

Om laga ursächt ifrån förmynderskap.

1. §.

THesse äro laga skiäl, med hwilka man sig ifrån förmynderskap ursächta må: om någor utrikes stadd är, eller så fierran i landet boende, eller så trägit embete hafwer, eller så siuk är, at han ej barnen, eller theras gods rätteliga wårda kan: om man är sextijo åhr gammal: om man sielf många barn äger, eller om flere kullar äro, them han förese bör: om man redan twänne förmynderskap hafwer, eller ett sådant, som annat ej tola kan.

XXII. Cap.

Hwad förmyndares plicht och skyldighet är.

1. §.

NU är förmyndare lagliga nämnd; underrätte sig tå noga, om then omyndigas arf i löst och fast. Är thet ej upteknadt; låte thet genast ske, som förr sagdt är, och wårde han barnagodset som sitt egit, eller gälde skadan.

2. §. Förmyndare skal låta then omyndiga uptuchtas i rätta ewangeliska läran, gudsfruchtan, dygd och ähra, och til sådana öfningar och handteringar hålla, som thes stånd, wilkor och ämne kräfwa.

3. §. Ej må förmyndare bortsälja omyndiga barns jord och fasta gods, utan i nöd och trångmål; ej eller them skifta, utan til barnens nytto, och tage närmasta fränders råd, och Domarens samtycke, til thet kiöp eller skifte, som i Jordabalken sägs.

4. §. The lösören, som omyndig ej sielf behöfwer, böra til hans nytto föryttras, och hans redbara penningar skal förmyndaren så förränta och förkofra, som bäst och säkrast pröfwas. Men ej må förmyndare sielf handla til sig något af then omyndigas gods, löst eller fast.

XXIII. Cap.

Huru förmyndare skal giöra redo och räkning, och förmynderskap afträda.

1. §.

FÖrmyndaren skal författa richtig räkning öfwer thet, han under händer hafwer, så at han, wid hwart åhrs slut, för nästa fränder må kunna redo giöra, om så fordras. Begiära the thet ej; ware äntå skyldig, at tilställa them hwart tridie åhr en sluten räkning, med the bewis, som thertil höra, at the then öfwerse måge. Äro ej frände til, eller wilia the sig thet ej åtaga; förordne Domaren någon i theras ställe. Finnes emot then räkning något at påminna; tå bör Domaren tilse, at then omyndiga rätt sker. Är omyndig til the åhr kommen, at han sielf kan finna, thet förmyndaren ej wäl thes egendom förestår; stånde ock honom fritt, thet hos Domaren at angifwa, och sin rätt utföra, äntå at han öfwer sitt arf ej råda får, förr än han til laga ålder kommit, som förr är sagdt.

2. §. Treskas förmyndare, eller wil ej räkenskap giöra; tå skal Rätten honom wiss dag wid wite förelägga.

3. §. Wil man afträda förmynderskapet; giöre tå redo och räkning, som sagdt är, och gifwe ut alt, hwad han om händer hafwer, til then, som Domaren i hans ställe förordnadt, och tage therå bewis, at han sitt förmynderskap wäl förestått, och ware sedan för answar fri.

4. §. Nu hafwer man fyldt tiugu ett åhr; eller mö blifwit gift; eller wanwettig fått sitt förstånd igen; eller then hemkommit, som utrikes warit; gifwe tå förmyndaren godset genast til them ut, och giöre för thes förwaltning redo. Tala the ej lagliga å then räkning, inom natt och åhr, sedan the then fått; ware förmyndaren för alt answar och ytterligare räkenskap fri.

5. §. Äro flere förmyndare än en, och wilja the dela förwaltningen sig emellan; tage thertil Domarens bifall, och giöre sedan hwar för sig redo och räkenskap. Hafwa the barnagodset under samnad hand; sware the tå lika för förwaltningen, och upfylle allan skada, ther then omyndige något therigenom lidit: doch ware then ene ej skyldig, at umgälla then andras brott och förseelse, som han ej förekomma kunnat, eller at betala then del i skadan, som hos then andra kan brista. Then förmynderskap wäl och troliga förestått; niute then lön och wedergiällning, som Rätten pröfwar skiälig, utan han sig annorledes åtnöja låter.

6. §. Beswärar någor sin förmyndare med onödig rättegång, sedan han myndig är, eller wiser honom sidwördnad, eller giör honom orätt, med ord eller gierning; ligge thet i tweböte, och gälde skadan åter.