Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 22
| ← Kapitel 21 |
|
Kapitel 23 → |
TJUGUANDRA KAPITLET.
Pastor Ashford var en släkting till lady Thorndale, och ungefär ett år hade gått, sedan han fått Redclyffes pastorat. Både pastorn och hans fru voro naturligtvis ganska ifriga att få veta något om den unge godsägaren, af hvilken de i ovanligt hög grad voro beroende, då hela socknen tillhörde honom.
Markhams ihärdiga motsträfvighet mot alla deras förslag var icke uppmuntrande, i synnerhet som han flitigt förde sir Guys namn på läpparna, men å andra sidan lät det godt, att de underhafvande tycktes vara så varmt fästade vid husbonde.
Redclyffes invånare voro mycket ursprungliga, nästan alla besläktade med hvarandra, råa och okunniga, men med en mycket stark känsla af vördnad för godsherren, som i deras ögon var förmer än kung och biskop, och fru Ashford märkte dessutom, att unge herrn, som gummorna kallade den nuvarande baroneten, af dem var personligen mycket älskad.
Då kapten Morville kom till Redclyffe för att granska räkenskaperna, hade han haft sin vän Thorndale med sig och lämnat honom i prästgården på ett par timmar, hvarvid prästherrskapet passat på att fråga ut honom angående sir Guy. Thorndale hade visst icke för afsikt att säga något ondt om honom, men han såg naturligtvis allting med sin väns ögon och sade, att sir Guy hade ett mycket behagligt sätt, gjorde ett godt intryck och var ganska begåfvad, men man kunde inte tala om honom på samma dag som om kusinen, allra minst hvad utseendet beträffade. Mycket angenäm, allmänt omtyckt, på allt sätt intagande till det yttre; men just nu var det något oklart med honom — skulder eller hvad det var. Morville hade fått lof att fara till Oxford för att ordna den saken. Men Thorndale ville icke uppge sig ha någon reda på det där; Morville ville naturligtvis inte gärna tala om det. Därpå började alla beundra samme Morville, redan bekant genom hörsägen, och hans vackra ansikte och kloka samspråk bekräftade allt hvad som sagts om honom.
Då efter den dagen Markhams opposition började bli mindre godlynt och sir Guys namn alltid mötte dem, hvarthelst de vände sig, kom den yngre afdelningen af familjen att betrakta honom snarast såsom en fiende, medan de äldre afvaktade hans myndighetsålder mera med fruktan än med hopp.
»Mamma!» ropade Edvard Ashford, då han en dag efter morgonbönen i kyrkan kom inrusande till sin mor. »Jag tror bestämdt, att sir Guy är hemkommen.»
»Sir Guy var i kyrkan!» ropade Robert i nästa ögonblick.
Pastorn bekräftade underrättelsen.
»Jag såg efter gudstjänsten, att han språkade med några af gubbarne, så jag gick sedan och frågade gamle John Barton och fann honom med tårar i ögonen och riktigt skälfvande af förtjusning; han sade, att han aldrig hade tänkt, att han skulle få höra den glada rösten än en gång men att sir Guy nu lofvat komma och hälsa på honom och läsa senaste brefvet från sjöman Ben.
»Det låter godt. Tänker du göra visit?»
»Ja. Om han också blott är här på ett par dagar, är det bättre att ha bekantskapen gjord.»
Pastorn begaf sig till herrgården vid tvåtiden på dagen och kom icke hem förrän nära fyra.
»Ja», sade han, »det är som James Thorndale sade — han är verkligen mycket behaglig och treflig.»
»Har du varit där hela tiden?»
»Ja. Han var inte inne, så jag lämnade mitt kort, och jag var på väg därifrån, då jag mötte honom vid afvägen till fiskarbyn. Han behöfde inte ha hälsat på mig, om han icke hade velat, men han kom fram mycket vänligt och tackade för visiten.»
»Är han lik kusinen?»
»Inte alls — hvarken så lång eller så vacker, men med ett mycket godt och behagligt utseende och en smärt, vig kropp, som ser ut som bara senor och ben. Han sade sig vara på väg till ladugården för att se på slaktoxen och frågade, om jag ville gå med. Vi kommo snart till den där stora grinden, som hålles så väl stängd. Han svängde sig genast öfver den och bad mig vänta, medan han sprang efter nyckeln; och om ett par ögonblick var han tillbaka.»
»Talade ni om några af de tvistiga sakerna?»
»Han började själf tala om skolan och sade, att den nya lokalen genast skulle ställas i ordning; för öfrigt resonerade han mycket förståndigt, sade, att han själf skulle tala vid Jenny Robinson, och var mycket glad, att du tänkt dig, att hon fortfarande skulle ha en småskola nere i fiskarbyn; så den saken är nu på rätt spår.»
»Om bara herr Markham tillåter det.»
»Å, sir Guy är kung här. Vi träffade på Markham vid ladugården; då vi sett på kreaturen, råkade sir Guy få se några plankor, som lågo i en hög där, och sade, att de skulle just passa till golf i skolan. Markham började tala om en lada, som de voro ämnade till, men sir Guy sade, att ladan finge vänta; skolan måste ha försteget, och så gingo vi och sågo på den. Det är det, som har sinkat mig så länge, att mäta och göra beräkningar där; men nu hoppas jag också, att arbetet blir börjadt redan i nästa vecka.»
»Så förtjusande! Hvad mer kan man önska?»
»Jag tror inte han kommer att vara oss till något hinder i sådana saker, och i det personliga umgänget är han helt visst utmärkt behaglig. Jag skulle bara gärna vilja veta, om det är något på tok. Det förefaller så underligt, att han kommer hit öfver ferierna i stället för att som vanligt fara till sin förmyndare; och det låg liksom en skugga af nedslagenhet och vemod öfver honom, som icke är naturlig hos en så ung människa. Jag är rädd, att det är något på tok; sådana där mycket intagande människor äro ofta opålitliga. En sak glömde jag tala om. Vi höllo på att gå igenom skogsbältet på östra sidan af kullen, då han helt hastigt ropade till och frågade, hur det kom sig, att det gamla askträdet var märkt för att fällas. Markham svarade på sitt tvära sätt, att det icke var på hans utan på kapten Morvilles befallning. Sir Guy blef blossande röd och började säga något häftigt, men då Markham tänkte fortsätta med att säga något mer om samma sak, afbröt han honom och sade, att det gjorde detsamma; det blefve nog bra; han ville inte höra mer om den saken. Och sedan tror jag inte han sade ett ord, förrän vi voro framme vid byn. Jag fruktar, att det är något missförstånd mellan kusinerna.»
»Det är mera sannolikt, att herr Markham håller på att lära honom att vara svartsjuk på närmaste arfvingen. Vi få inte vänta oss två sådana som kapten Morville i samma familj, och det är väl, att det inte är värre.»
Allt hvad Ashfords sedan sågo af den unge baroneten ökade det goda intrycket; men de vågade ännu icke lita på skenet.
»Jaså, sångarne komma inte hit i år, därför att de måste till herrgården på julafton», sade Edvard en dag i misslynt ton.
»Jag har undrat», sade fru Ashford, »om det inte blir bra ensligt för den stackars unge mannen i jul där uppe i det stora tomma huset. Om vi skulle bjuda honom på middag till juldagen?»
Innan pastorn hann svara, utbrusto gossarne i så högljudda protester mot att »bjuda främmande på juldagen och förstöra all trefnad», att föräldrarne uppgåfvo förslaget.
Den dagen fruktade Guy i all synnerhet. Det fanns så många minnen, både härifrån och från Hollywell. Allt ifrån sin hemkomst hade han bemödat sig att göra hvad han ansåg som sin plikt, hade gått omkring till folket, gjort hvad han kunde för deras nytta eller nöje och ägnat rätt mycken tid åt sin läsning. Han hade skrifvit till pastor Ross för att begära råd angående Coombe Prior och hade förmått Markham att — ehuru motvilligt — uppmana arrendator Todd att reparera; men fastän det låg ett slags tillfredsställelse i att göra detta — fastän folkets tillgifvenhet gjorde honom godt och kom honom att känna samhörigheten mellan honom och dem — fastän utsikter att kunna göra nytta öppnades på alla håll omkring honom — så var alltsammans tungt och dystert; han kände sig trött midt under sitt ifriga planerande; hvarje nytt uppslag påminde honom om att han icke hade någon Amy att dela sina tankar och planer med. Han kunde icke ägna sig åt något med så mycken ifver som han borde.
Ännu dystrare var det att återse gamla kära tillhåll och de utsikter, som förr varit honom sällskap nog, innan han visste af lefvande unga vänner. Först hade han saknat allt detta och längtat efter det, sedan hade han drömt om att få visa det för Amy; men nu var det blott att rifva upp såret på nytt.
Denna nedslagenhet kom honom att mer än någonsin tänka på sina föräldrars sorgliga historia. Han hade blott hört ett kort sammandrag däraf af farfadern, hvilken han icke kunde fråga mera därom; nu fick han en utförlig skildring af Markham, hvilken, då han fann Guy ifrig att få höra allt, också berättade allt, kanske i afsikt att skrämma honom från att gå i faderns fotspår.
Denne — Guys far — hade varit Markhams stolthet och glädje, nästan som om det varit hans egen son. Alla de förmaningar, som i välmening gifvits den unge mannen, hade han fått af Markham, hvilken nu med rörelse beskref den varmhjärtade, älskvärde ynglingen, så vacker och ståtlig med sina mörka ögon och sitt glada, frimodiga väsen; men det häftiga, otåliga lynnet, som icke tålde några band, var hans olycka från gossåren. Han tycktes alltid ha varit djupt fästad vid sin far och för öfrigt ha haft så många goda anlag, att om han endast fått en någorlunda förnuftig ledning från början, kunde man ha hoppats det bästa om honom; Guy förstod nu litet bättre, hvad slags människa han hade varit, och kunde äfven fatta bättre farfaderns djupa själfförebråelser.
Markham nästan ångrade, att han berättat historien, då han såg hur sorgsen Guy blef, och han skulle ha ångrat det ännu mer, om han hade sett honom senare. Guy genomgick i sin ensamhet alltsammans — föreställde sig fadern som en tiggare vid hemmets port — längtande efter att få komma in — efter förlikning — men mött endast af vrede och bitterhet. Han föreställde sig den uppbrusande vreden och förtviflan, såg hur den unge mannen kastade sig på hästen och red därifrån i rasande fart utan att se sig för — så stöten — fallet— den förfärande stillheten, då hans kropp bars in i fädernehemmet och lades på bordet där — —. Vildt raseri — — och så en annan värld!
Guy tänkte sig så in i detta, att han nästan tyckte sig ha varit med själf.
Men han hade alltid tänkt mera på sin mor än på sin far. Han hade tänkt sig henne i samma väg som Amys mor men med en kärlek och ett förbarmande, som icke af något skulle kunna rubbas eller minskas.
En dag red han in till Moorworth och bad fru Lavers tala om allt hvad hon kunde påminna sig. Det ville hon alltför gärna och berättade nu, hur förvånad hon hade blifvit, då unge herr Morville hade kommit till värdshuset med sin unga, vackra hustru, men också hur glad hon hade känt sig öfver att han kom hem igen. Hon beskref fru Morville såsom mycket täck, med de vackraste blå ögon och ljust hår, men så blek och späd och blyg; och hon var som ett litet barn, som inte törs vara allena.
»Stackars liten», sade fru Lavers och torkade sig i ögonen, »när han skulle rida bort, hängde hon sig fast vid honom och grät och var så rädd att vara ensam, att han till slut bad mig komma in och se om henne. Det var för vackert att se, hur mild och öm han var mot henne, han som annars var så stolt och häftig mot nästan alla: och hon ville inte släppa honom utan tiggde och bad, att han inte skulle stanna borta länge; så till slut lade han ned henne på soffan och sade: 'Se så, Marianne, det här går inte för sig. Var nu bara en snäll flicka, så kommer jag igen och hämtar dig.' Jag glömde aldrig de orden, för det var de sista jag hörde honom säga.»
»Nå, vidare?»
»Den lilla stackaren, först så grät hon en vers, men om en stund kryade hon till sig och blef riktigt god vän med mig. Jag kommer ihåg, att hon berättade mig, hvilka hennes mans favoritsånger voro, och sjöng små stumpar af dem.»
»Hvilka var det, kommer ni ihåg det?» frågade Guy ifrigt.
»Bevars, nej, sir Guy; jag har aldrig haft öra för musik. Och så hade hon roligt, när hon tänkte på deras resa till Skottland för att vigas, så hon blef rätt munter en stund; men hon kunde inte vara lugn, om jag inte satt inne hela tiden. Och om en stund blef hon allt mycket orolig för att mannen inte kom igen. Jag lagade till te åt henne och försökte få henne att lägga sig, men hon ville inte, fast hon såg mycket trött ut; hon sade, att hennes man skulle komma och hämta henne till Redclyffe, och så satt hon uppe och lät mig berätta allt möjligt om det stora huset, medan hon hela tiden lyssnade efter honom, och jag försökte lugna henne med. att ju längre han stannade, desto mer hopp var det. Så ropade någon på mig, och där nere fann jag allt i förvirring; underrättelsen hade kommit — jag vet knappt hur. Jag fick inte en gång tid att riktigt få reda på det, förrän jag hörde ett anskri bakom mig. Stackars barn, om hon trodde, att han var kommen eller om hon anade något ondt — alltnog, hon hade kommit efter mig ut i förstugan och hörde hvad de sade. Inte tror jag hon fick riktigt reda på det, hon heller, för hon hade svimmat, innan jag hann upp till henne, och från den stunden var hon förfärligt sjuk.»
»Och dagen därpå dog hon! sade Guy och såg upp efter en lång tystnad. »Såg hon någonsin mig?»
»Nej, hon lefde inte mer än en half timme, sedan ni hade kommit till världen, och knappast det. Jag talade om för henne, att det var en son, men hon hvarken hörde eller såg; hon bara liksom domnade bort. Det var, som om hon hade försökt att säga sin mans namn en gång, men det var så otydligt, och så var andedräkten borta. Stackars barn!» fortfor fru Lavers och torkade bort tårarna. »Jag sörjde, som om hon varit min egen; men så tänkte jag på hur det skulle ha varit, om hon hade blifvit vid lif och hade erfarit, att han var död. Jag kunde aldrig tro då, att den dag skulle komma, då jag skulle få se er, sir Guy, stå där så frisk och duktig och stor. Jag trodde mest, att ni var död, när jag skickade efter pastorn för att döpa er.»
»Var det ni, som gjorde det?» sade Guy och ljusnade upp. »Då har jag mycket att tacka er för, fru Lavers!»
»Bevars, sir Guy», sade fru Lavers, gladt förlägen men utan att rätt fatta hans mening. »Ja, i den här bålen af äkta porslin var vattnet, och jag har alltid varit noga om den sedan, så den inte har fått komma i dagligt bruk. Herr Markham var närvarande; han kom strax förut, och glad var jag, för ingen trodde, att ni skulle bli vid lif.»
Kort därefter satt Guy till häst och tog vägen hemåt. Han hade fått sin önskan uppfylld; han hade fått höra litet om sin mor, men fastän han ännu med ömt vemod tänkte på den ljufva unga varelsen, kunde han icke längre känna det som en så stor saknad, att hon tagits ifrån honom så snart. Hon var ändå inte som Amy; hon hade aldrig kunnat vara en »Verena» för honom, en förebedjerska; det kunde ingen annan bli än just Amy. Ack, nu hade han åter igen tänkt på Amy såsom sin, och han genomilades af en skarp smärta vid medvetandet om att hon icke längre var det; dock bemödade han sig att finna tröst i den tanken, att hon nog ännu bad för honom.
Dagarna voro långa och tunga, hur mycket han än sträfvade att bekämpa sin nedslagenhet genom trägen sysselsättning; men om kvällarna var det ännu värre, då han var kroppsligen trött af arbetet och icke förmådde hålla uppmärksamheten fäst på sin bok. Och värst blef det själfva julafton, då han tänkte på hur den förra varit. Att det nu kändes så mycket svårare än i Oxford berodde kanske på att han först vid denna tiden kunnat beräkna att få vara tillsammans med Amy, om allt varit som i somras; och då han såg på sin stamfars, den vilde Hugos, porträtt, måladt vid tjugu års ålder, ryste han. Skulle de onda makterna lura på honom, tills de grepo äfven honom? Han hade själf öppnat dörren för dem; nu fick han bära följderna.
Den kvällen var hans nedslagenhet så djup, att han så när förtviflat. Att lefva ett helt lif i ensamhet, det var förskräckligt att tänka på; och fastän han beslutsamt sade till sig själf, att han icke skulle ge vika och att det var skam att misströsta just på den dag, då världens Frälsare blef oss skänkt för att förlossa från allt ondt, så var det honom omöjligt att rätt känna detta såsom sant. Hvarför kunde han inte glädjas — hvarför inte ta det åt sig? Var det ett tecken till att han aldrig haft den rätta friden och fröjden i hjärtat — att all hans glädje hittills varit ett tomt sken?
Just som han tänkte så, förnam han tonerna af en julsång. Det var en af de melodier, han i sin barndom så mycket beundrat, och till och med nu, då hans öra och smak voro uppöfvade, var den, mildrad af afståndet och förbunden med gamla minnen, full af det mest uppfriskande och smekande välljud. Han drog upp gardinen, öppnade luckorna och såg ut på gården, där några figurer syntes stå. Så fort fönstret lystes upp, började sången på nytt; de välkända tonerna voro nu starkare och sträfvare, men de voro honom kära, oaktadt alla missljud, och han slog upp fönstret samt ropade åt sångarne, i det han kallade dem vid namn, och frågade, hvarför de icke kommo in i förstugan, såsom de brukade.
Den äldste af karlarne steg fram för att svara. Det var en så gammal man, att hans röst nu gjorde mera skada än nytta vid kyrksången.
»Det var så, sir Guy», sade han, »att några af oss tänkte, att ni kanske inte skulle tycka så mycket om, att vi kom och sjöng, när det nu inte är alldeles som förr här uppe på herrgården. Men vi tyckte också det var tråkigt att alldeles låta bli, när ni har varit borta så länge, och så kom vi öfverens om att börja litet, så fick vi se hvad ni sade.»
»Tack — det var snällt af er att tänka på det viset, James», sade Guy, rörd af de obildade människornas finkänslighet. »Jag hör hellre julsången än något annat. Kom till stora dörren, så öppnar jag för er.»
»Stor tack, sir Guy», sade gubben och rörde vid hatten, medan Guy skyndsamt gjorde sig i ordning att taga emot dem, i detta ögonblick mera böjd för att höra på deras sång än för något annat, fast han icke längre hyste en så blind beundran för James Hobinsons fiol och Harry Rays drillar som fordom.
En god stund tillbragtes med att höra på och en ännu längre med att försöka visa, hvad pastorn kunde ha menat med att föreslå någon förbättring, hvilken de betraktat med ovilja och misstroende, tills de nu funno, att sir Guy höll med honom. Det gick så långt, att då Guy sjungit ett par verser för dem för att klargöra sin mening, kom kören till den åsikt, att sir Guy, ifall han fick öfva sig, kunde komma att bli en lika styf sångare som själfve Harry Ray.
Det var första gången på länge som Guy hade sjungit en ton, utom i kyrkan, och då han gick uppför de långa trapporna och genom gallerierna till sitt rum, sjöng han ännu. Det var denna strof:
»Den ensam bor
men på Gud tror,
uti Hans ord har ro,
hans väg är ljus
till Faderns hus,
där får han evigt bo.»
Hvar hade han fått melodien ifrån? Han påminde sig, att han letat upp den med Amys tillhjälp. Han suckade djupt vid minnet häraf, men den förfärande känslan att vara prisgifven åt mörkrets makt hade försvunnit. Han kunde ändtligen känna, att den rätta julglädjen fanns äfven för honom under all sorg och saknad.
Juldagen var enslig men icke så dyster som de föregående dagarna; först var han i kyrkan och hämtade tröst och kraft där, och sedan tänkte han mycket, men med mera mod, på den framtid han såg framför sig. Han kände, som om han hade fått ny kraft från ofvan.
Annandagen på morgonen fick han för första gången på lång tid ett bref. Det befanns vara från pastor Ross till svar på det Guy tillskrifvit honom för att begära råd angående Coombe Prior. Pastorn hade vänligt satt sig in i hans tankegång och rådde honom att vända sig till biskopen; hela brefvet var så vänligt och hjärtligt, att det gjorde Guy godt. På slutet kom den underrättelsen, att Charles Edmonstone var på bättringsvägen men ännu förbjuden att röra sig.
Detta var en nyhet, som ställde mycket i en annan dager för Guy. Charles hade varit sjuk! Det var därför han varit så tystlåten. Guy beslöt att genast skrifva till pastor Ross igen och bedja om närmare upplysningar; under tiden kände han en stor lättnad vid tanken på att det icke varit något annat, som skilt Charles från honom.
Han satte sig genast att skrifva till biskopen och sade, att han icke ville förlora någon tid, hvarför han redan önskade höra sig för angående möjligheten att få en vicepastor förordnad att sköta Coombe Prior. I mars skulle han fylla tjuguett år och hoppades då kunna ordna med aflöning åt en prästman, ifall biskopen gillade hans förslag och godhetsfullt ville tala vid kyrkoherden om saken.
Längre fram på dagen kom skogvaktaren och frågade, om sir Guy ville gå med på jakt; och som Hej kom i full hänryckning, hade Guy inte hjärta att säga nej. Sedan fann han också jakten mera uppfriskande, än han själf tänkt sig.
På hemvägen tittade han in i det nya skolhuset, fast det dammade förskräckligt från den rifna väggen. Pastorn med fru och söner var också där, och med något samvetsagg för sin ogästvänlighet bjöd han nu sir Guy på middag en af de följande dagarna — klockan sex, sade han i tanke att bjuda flera till sällskap.
»Blir det inte störande för edra vanor? Ni äter ju annars tidigt? Får jag inte komma på te i stället?» frågade Guy.
»Om ni står ut med barnens bråk», sade pastorn.
»Det skulle bli mig ett stort nöje», sade Guy. »Jag längtar efter att göra deras bekantskap», och därmed lade han handen på Roberts axel. »Dessutom skulle jag vilja rådgöra med er, hur vi skola kunna bli af med den där fiolen i kyrkan utan att krossa James Robinsons hjärta.»
Saken ordnades på detta sätt, och Guy gick hem till sin lätta middag, sin grekiska och en liten uppfriskande titt i några af sina gamla favoriter i biblioteket.
De svåra stunderna, som brukat komma om kvällarna, återkommo icke mer. Han hade fullt upp att göra och intressen på alla håll. Korrespondensen om Coombe Prior fortfor, och fast det icke såg ut att bli så lätt att komma någonstädes med arrendatorn beträffande reparationerna, gjorde både Guy och Markham sitt bästa. Från pastor Ross kom ett nytt bref med underrättelser om och från Charles, hvilken lät hälsa, att han varit mer än ledsen öfver att inte kunna skrifva och att han tyvärr ännu var oförmögen därtill, men han bad Guy hjärtligt att icke upphöra att skrifva till honom och vara öfvertygad, att Charles alltid förblef densamme mot honom.
Pastorn tillade, att Charles varit värre däran än någonsin, så att man måst tillkalla en specialist från London, men att man nu hoppades, att han skulle kunna bli till och med bättre än förut; dock måste han absolut hvila ännu i sex veckor och låg därför fortfarande alldeles stilla men var mycket nöjd och tålig och började nu kunna höra på, när man läste högt för honom.
Det kändes för Guy så godt att veta, att Charles var sig lik mot honom, att han nästan blef förvånad öfver sig själf, då han ju egentligen stod på samma punkt som förut, hvad Amy beträffade.