Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Den frågande rösten och den svarande
| ← Bref om Poetisk Stil |
|
Om Borgerlig Frihet → |
STRÖDDA ÄMNEN.
DEN FRÅGANDE RÖSTEN och DEN SVARANDE
eller
OM URSPRUNGET TILL DET ONDA.
Dialog. Fragment.
Första Samtalet.
Den frågande. Hvad skall man säga om det onda i verlden?
Den svarande. Det första man skall säga, är att det onda icke är ett godt.
D. fr. Mycket redan; i fall åtminstone detta vore säkert! men de största filosofer hafva påstått, att det onda just bevisar höjden af godhet och visdom. Nå vidare?
D. sv. Vidare återstår endast två saker: nemligen att först lida det med tålamod, och sedan så långt menniskoförståndet räcker urskulda försynen.
D. fr. Se der just svårigheten. Dessa två saker låta ej med lätthet göra sig. För att lida med tålamod, måste man åtminstone veta, att det onda ej kunnat undvikas genom en mildare inrättning. För att åter veta det oundvikligt, och på den grunden urskulda försynen, måste man känna dess rätta ursprung; och det är hvad ingen dödlig kunnat ännu med visshet berömma sig af.
D. sv. Det ofelbart vissa i dessa ämnen är ej gjordt för mennisko-begreppet. Det är nog att finna en möjlighet. Gifves en sådan, så är tron på en högre godhet och rättvisa icke vederlagd genom lidandet. Man inser då, att de kunna möjligen bestå tillhopa. Man säger sig: det onda har för dessa orsaker skull, eller för andra, icke kunnat undvikas på detta lägre trappsteg af lif och varelse. Men skalan är omätlig, och kan, och måste uppstiga i tusen högre grader af väl och sällhet. Således intet knöt, ingen förtviflan; utan tålamod och förtröstan!
D. fr. Skönt! men en sådan möjlighet, finnes den?
D. sv. Låt oss se. Först och främst måste du till den ändan väl fösta i din öfvertygelse, att hela den lefvande och kännande kroppsligheten är bygd på tvenne grundvillkor, begge lika nödvändiga: lifvet och döden; varelsen och förstörelsen.
D. fr. Ja, det är denna vackra ordning, som gör af naturen en så stor och herrlig slagtarebänk.
D. sv. Känn hvad du smädar. Naturen kan ej af ett groft, vanskligt stoftämne framalstra någon sammansättning, med eller utan lif, af evig varaktighet: ej heller om hon kunde, borde hon det, hvarken efter den fysiska planen, hvars omätlighet tydligen fordrar generationernas omvexling, eller efter den högre moraliska som med skäl tillägges henne, och som förutsätter stigande fullkomning, det vill säga hvarandra succederande tillstånd af daning till värde, och af värdets sällare och sällare följder. I andra sferer gifvas måhända lindrigare förvandlingar, mildare öfvergångar emellan tillstånden. I sin lägsta och kroppsliga grad, det vill säga här på din jord, och möjligtvis på några andra, heter denna öfvergång förstörelse, och synes sådan, utan att vara det: sätten deraf äro likgilltiga när de svara emot hvarandra. Sjukdomen är lindrigare, men långsamt pinande; mordet våldsamt, men kort. Denna allmänna princip, en gång stadgad, gäller om djur och menniskor. Fortare undergång, fortare ny alstring; ju mera fortskyndadt omlopp, ju flera möjligheter för alla de otaliga ofödda varelser, som alla trängas med lika rättighet till lifvets och sjelfkänslans lägre och högre sällheter.
D. fr. Men smärtan! smärtan! O natur, moderliga natur! hvilken fasa! hvilken grymhet!
D. sv. Ja, men föreställ dig, att smärtan vore på något af dessa trappsteg ett villkor för nöjet; döden för lifvet, — och välj att vara dessa begge villkor underkastad, eller att försaka tillvarelsen. Icke emellan att vara född eller intet född, när du sitter halfstel på grafbrädden och ser med rysning i den midt för dig liggande djupa natten; icke emellan att känna eller intet känna, när tillfälligheter eller oordentliga nöjen förderfvat din hälsa, när lungsoten tär på dina sista krafter, dina tarmar pinas af krampvridningar, dina ledgångar af giktsamlingar: du är i begge dessa fallen alltför partisk att dömma rätt. Men gack ut vid tjugu år en sommarmorgon, se naturen omkring dig i all hennes fägring, känn sällheten af hennes intryck på alla sinnen, vänta att möta en skönhet som ditt hjerta tillber, se framför dig i hoppet en lifstid af nöjen och välgång, se omkring dig exempel af lycklig lefnad, exempel af plågor och olyckor, — välj sedan att vara till, underkastad mensklighetens allmänna öden, eller att intet vara född till hennes lycksaliga känslor (om detta val vore en möjlighet): hvad gäller, att du väljer just som naturen valt för dig, då hon gaf dig varelsen? Om så ej vore, skulle du ej föredraga, i fall det stode hos dig, att sjunka bort i en evig känslolöshet detta ögonblick, framför att vara ännu längre tid underkastad känslighetens möjliga omskiften och vidrigheter?
D. fr. Jag tycker mig begripa huru smärtan kan vara ett villkor för nöjet i en sådan sakernas ordning som denna, och huru en varelse skapad med känslighet att njuta det goda, icke heller torde kunna undvika att lida af det onda som finnes: men hvarför finnes det onda? hvarifrån kommer det? hvarför fins det till så stor myckenhet? Pope och Leibnitz som lära mig, att allt enskilt ondt är ett allmänt godt, all enskilt oordning allmän ordning, och att den verld som jag bebor är den bästa möjliga, göra ej tillfyllest att tysta min klagan, min förskräckelse och min förundran.
D. sv. Och du har ej orätt; känslan irrar sällan, ty hon grundar sig merendels på sakernas närmaste verklighet, det är förståndet som ofta förvillar sig, när det drar sig för långt derifrån upp i tankerymden.
D. fr. Man har likväl skrämt mig för att lita på känslan. Hon gör entusiaster säger man, och det är på slutsatser som man endast kan bygga med visshet.
D. sv. Man bedrar sig deri, och det är strax ett prof af slutsatsernas osäkerhet. Det är ej känslan som förvillar religions-förföljaren. Vördnaden, nitet för himmelens ära, i fall han hyser dem verkligen, råda till ingenting annat, än att visa det högsta väsendet vördnad och nit. Men urskillningen måste dömma om sättet, och det är hans slutsatser som förföra honom, om han tror, att han måste för Guds ära förfölja dem som ej bekänna samma lära med honom. Eller är det hämd och högmod. I det fallet bedrar hans mun dig; icke hans hjerta honom.
D. fr. Men i denna urskillningens bedräglighet hvartill tjenar hjertats röst, om den talar så otydligen?
D. sv. Man gör henne orätt, hon talar ej otydligen. När hon befaller en viss gerning, består den alltid i godhet och välgörande: aldrig i motsatsen. Hon må befalla till ex., att ersätta den skada man förorsakat, att undsätta när man kan den olycklige, att visa tacksamhet emot en välgörare, att göra förtjensten rättvisa, att med redlighet vårda det anförtrodda. Hon är i alla dessa bud klart och omisskänneligt god; den okunnigaste menniska, ja äfven ett barn inser dessa gerningars rätthet, lika så otvifvelaktigt som den djupaste tänkare. När hon åter bjuder, icke någon viss gernihg, utan blott gerningar af ett visst slag, när hon befaller t. ex., att nitälska för gudaläran, lagarne, friheten, den allmänna rättvisan, eller hvad helst annars af denna beskaffenhet, då måste förnuftet frågas om sättet dertill, och det är här du måste frukta att förledas. Likaså, när den ena bjudande känslan strider emot den andra: t. ex. när den ena ålägger dig att rädda din vän, den andra att ej afvika från sanningen: den ena att upptäcka brottet, den andra att skona den brottsliga. Om du i sådana fall handlar grymt eller felaktigt, är det, ännu en gång sagdt, icke känslan som bedrar dig, det är omdömet. Icke heller bedrar hon dig i frågan om det onda. Det finnes ty värr på jorden både i fysiskt och moraliskt afseende. Namnet af ett allmänt godt är ett ord, en term, det onda deremot en sak, ett lidande, som icke förändras till sin natur genom det namn man sätter derpå.
D. fr. Mig synes likväl också (så stridigt detta må vara med min känsla), att ett ondt som befrämjar ett större allmännare godt, förtjenar i visst afseende detta namn af godt, som filosoferne gifva deråt, och att den verld vi bebo kunde på sådant sätt med något skäl tros den bästa möjliga.
D. sv. Det bästa möjliga underlåter ej att stundom vara ett stort ondt. Dina filosofer hafva då med sin bästa verld egentligen ingenting sagt. Deras verld med alla sina brott och eländen är visserligen ingalunda den bästa möjliga; hvarken af inrättande vishet: ty i den fullkomligheten ges i den stora rymden intet jordklot, som ej går upp deremot; ännu mindre af dygd och sällhet: ty huru kan du tro brott och smärtor ovillkorligt nödvändiga i all skapelse för dessa ändamål? De skulle då finnas öfver allt, och äfven i lika grad; men omkring de solar som tindra på fästet, hvälfva säkert tusende jordar både till dygd och sällhet bättre lottade än denna. Du begriper att det kan gifvas, och måste gifvas lefvande varelser fullkomligare än du, hvarföre då icke hela verldar herrligare, lyckligare än din? Allt har sitt förhållande till hvartannat. Ty än en gång, om på din jord allt lefvande, från halfdjuret ända opp till dig, uppstiger i beständiga grader af fullkomlighet, huru kan du tvifla att ju i rymden, denna Guds omätliga stad, samma förhållande ej skulle iakttagas från verld till verld?
D. fr. Jag har alltid varit benägen att tro detta, men hvarföre fins då jemmern på detta jordklotet? Och är det alltså ej sant, att allt enskilt ondt är ett godt, en fullkomlighet, en skönhet efter de allmänna lagarne, hvaraf det följer på ett nödvändigt sätt?
D. sv. De allmänna lagarna, min son, äro världarnas daningslagar, mer eller mindre olika för hvarandra. Skiljas nu verldarna i herrlighet och sällhet, så bör du gissa, att det fins någonting som medgifver för hvardera en större eller mindre fullkomlighet af daningslagar. Likasom på din jord, der mekaniska konstens fullkomlighet olika uttryckes, efter ämnenas natur af träd eller metaller. Deraf ser du strax, att det mindre fullkomliga konststycket kan vara stäldt efter sitt ämnes bästa lagar, och ändå vara temligen slätt. Ett ur hopsatt af träd kan vara det fullkomligaste af alla möjliga träur, men om någon sade: detta stora ombygge, som höljer det; skräpar för ögat; den der långa svängaren, som evigt sopar väggen, hindrar mina rörelser i rummet; dessa tunga klampar, som drifva dess gång, besvära mig att dagligen uppvinda; hvad skulle du tänka om en beundrare af de allmänna träurslagarne, som kom fram och svarade: "nej allt detta är skönhet, klokhet, sammanstämmelse. Det är höjden af tidvisningskonsten. Sjelfva fulheten och obeqvämligheten bli här fullkomligheter; ty de äro nödvändiga medel till det stora ändamålet att veta hvad klockan är. Utom ombygget skulle verket förderfvas af dam; utan svängaren mättes ej dess gång; utan tyngderna drefs och fortskred den ej." Skulle du ej le, då du visste dig bära i din ficka en tidvisare oändligen både säkrare, varaktigare, beqvämligare, fullständigare, som inom två tums omkrets förvarade ursprunget och måttet af sin rörelse, och som sade dig jemte timmarnas gång, äfven dag, vecka, månad, m. m.?
D. fr. Jag är rädd, att jag ej kunde afhålla mig ifrån löje dervid.
D. sv. Olägenheter som åtfölja ett mindre fullkomligt slag äro då inga fullkomligheter. Allt det vidriga, som äfven genom inrättningens högsta klokhet ej kan förebyggas, utgör då en, fastän oundviklig, dock sann ofullkomlighet deraf. Det onda i din verld, som blir ett godt i dess allmänna lagar, är då ett ordspel, en metafysisk labyrint, hvars gångstig du alltid tycker föra dig till utgången, under det den oupphörligen för dig rundt omkring på samma fläck tillbaka. Eller hvad säga dig då Leibnitz och Pope, när du pinas af feber, eller när orkanen störtar in taket öfver dig?
D. fr. Ack! då just ropa de som högst, att allt är godt, och att intet ondt gifves. Hvilka herrliga prof, säga de, af skaparens oändliga vishet och godhet! hvilken rörande skönhet i den allmänna ordningen! ty febern rensar kroppen, och stormen luften. Utom den förra skulle du förgås af dina elaka vätskor, och utom den sednare hela folkslag af en förderfvad atmosfer.
D. sv. Bättre vore, att hvarken kroppen eller luften behöfde rensas. Tro då dina filosofer, att i hela milliontalet af verldar, som de se för sina ögon, ingen enda gifs utan storm och feber? Valet af att dricka döden i en förgiftad luftkrets, eller att då och då krossas af orkanen, är visserligen hvarken en godhet eller skönhet i sakernas sammanhang på din jord; det är ett stort ondt, min son, hvaraf naturen blott väljer för sina barn den mindre graden: väljer och beklagar dem. Att hon ej väljer den större för den mindre; ej gör deras qval ännu tusenfaldigare, deras förstöring ännu tätare; att hon hellre uppoffrar några hus, några städer, några skepp, några lif åt stormens våldsamhet, än insveper alla lefvande varelser i en pestgifvande dunstkrets, som skulle på en gång ödelägga jorden; det förtjenar ej att beundras, hvarken såsom höjden af godhet eller fullkomlighet. Men att, oaktadt allt detta nödvändiga onda, sällheten ändå gifves på ditt jordklot, och att alla lefvande varelser till ett visst mått njuta den, derför bör hon prisas. För tandvärk, gikt, slagfluss, åska, jordbäfningar och öfversvämningar, derföre begär hon ej att betackas. Hon är nöjd med tålamodet. Tror du icke det?
D. fr. Det synes som hon borde vara det.
D. sv. Dina filosofer hafva då orätt: hvarken det ondas oundviklighet, eller dess mindre grad, gör det till ett godt. Samhällsinrättningen är t. ex. nyttig och god; men de oundvikliga oredor som åtfölja den utgöra ej dess fullkomlighet.
D. fr. Men ännu en gång frågadt, om just dessa synbara oredor bereda nya större fördelar? Om ingen enda af dem finnes som icke gör det; och om det hela derigenom tusende grader förädladt, blir en hopsättning af den fullkomligaste sammanstämmelse till stora och höga ändamål?
D. sv. Se der min son, mycket ord, mycket metafysik: ett stort helt sett i abstraktion, det vill säga, i en ganska högt aflägsen skymning. Du vill göra naturen stor och vis. Hon är det också; men du gör det på ditt sätt, och förstår ej att detta sätt kan vara oriktigt. Huru vet du att allt det onda, som timar på det jordklotet du bebor, har följder som genom deras fördelar för det hela, icke allenast ersätta skadan, utan till en stor grad förherrliga det?
D. fr. Det har man sagt mig, att jag bör tro om Försynen.
D. sv. Vore än så, huru vet du att samma goda följder ej kunde genom en annan inrättning vinnas, utan det föregående onda, i fall andra orsaker, långt utom din verld och din gissning, ej hindrade det? Men nu förhåller det sig ej så, att det ondas följder alltid bidraga till det helas fullkomlighet. Naturens inrättning vinner ingen fullkomlighet, hvarken af din kolik, eller af din lungsjuka, som du genom arf fortplantar på dina barn, eller igenom deras deraf orsakade obeqvämlighet till det lefnadssätt, omständigheterna tvinga dem att vidtaga. De kunde vara helt friska och det hela skulle ej gå sämre. Af det onda i verlden kan någon god följd härledas, utan att derföre det onda nödvändigt behöfves till beståndet af hvarje verldsinrättning. Den styrande handen gör redan vackert att underhålla den allmänna ordningen, oaktadt det onda. Någon gång drar hon deraf fördelar, ibland större, ibland mindre än skadan; men det är derföre ej sagdt, att hon behöfver allt detta onda till sin styrelse. Ofta uppkommer ett ondt af en god orsak, och blir derigenom ej ett mindre ondt. På det sättet är det väl ett godt i den allmänna ordningen, att hästen har starka hofvar och mod till sitt försvar; men icke hvarken ett godt eller ett ondt som hör till det helas bestånd, att han sparkar dig för bröstet, att du derigenom får lungsjuka, och att din hustru får konvulsioner af förskräckelse. Huru kan du tro, att försynen skulle hafva så tillställt för din verlds bättre ordning och sällhet? Eller huru kan du tro, att hon för ingen verlds sällhet skulle kunnat påfinna en mildare ordning?
D. fr. Men om hon det kunnat och intet velat, då är hon ju barbarisk! och om hon åter både kunnat och velat, som det är rättvist att tro, hvarifrån kommer då det onda på jorden? Der stå vi åter efter en lång omgång på samma punkt. Måste man kanske alldeles förkasta filosofernas mening, och i det stället antaga mythologernas tro, som likväl tro ännu mindre lika med hvarandra än filosoferna resonera, ty somlige påstå att alla jordens olyckor kommit ur en ask, andra ur ett ägg, och andra från andra orsaker. Någon af dessa upplösningar vore kanhända den simplaste.
D. sv. Har du aldrig hört nämnas något som kallas materiens brister?
D. fr. Några gamla filosofer hafva tyckt sig se en skymt deraf, och några poeter hafva skanderat denna gissning, men dervid har det stannat. Man har funnit denna förklaring för groft enfaldig; och derom är icke mera fråga.
D. sv. Man har då gjort häri som nästan i allt annat: förkastat ingen mening, utom blott den rimligaste.
D. fr. Hvad hör jag? Är det möjligt? Materiens brister! Skulle denna simpla orsak vara tillräcklig såsom ursprung till allt ondt på jorden, fysiskt eller moraliskt, och till alla dårskaper som också i sin grund äro det? Skulle den göra nog för att förklara på en gång Ætnas volkaner, Sullas proskriptioner, Augusti triumviraliska barbari, Jakobinismen, Svedenborgeriet, guldmakeriet, revolutioner, krigens förödelser, Parisiska bröllopet, engelska kaperier och allmänna bankrutter?
D. sv. Hvarför icke? När en förgiftad luft eller skadlig näring förderfvar dina vätskor, när åldern förnött dina organer, hettan uttömmer dina krafter, kölden förstelar dig, då slutar du till orsaker grundade i materiens beskaffenhet, och du gör ännu samma slutsats, när stormen för ditt skepp i qvaf, eller när jordbäfningen begrarfver omkring dig hela städer med tusendetals olyckliga?
D. fr. Ja, men jag söker dertill, jemte de fysiska orsakerna, äfven den moraliska af en vilja, som af höga orsaker så inrättat att detta skulle inträffa.
D. sv. Hvartill då allting dubbelt? När du har funnit en tillräcklig orsak, hvartill tvenne?
D. fr. Hvad? När någon i mörkret stöter mig ett mordiskt jern i sidan, skulle jag då åtnöja mig med att leda denna verkning endast ifrån mordvapnets sårande natur, men icke sluta till en hand som förde det?
D. sv. Men när du likaså i mörkret stöter med mycken sveda foten emot en hvass sten, som ligger i din väg, slutar du också då till någon som lagt dit stenen i den afsigt att du skulle stöta dig derpå?
D. fr. Jag uppstiger då, länk efter länk, i händelsernas stora kedja, ända till försynens första plan för verldarnas ordning, hvari det tvifvelsutan ingick, att jag skulle gå i mörkret en viss afton och stöta mig litet på foten, men att det skulle gå snart öfver igen, utan vidare följder.
D. sv. Mask, du anser då såsom en ganska angelägen sak för verldarnas ordning och systemets bestånd, att du ett ögonblick grinar rätt illa i mörkret vid en liten sveda, som snart försvinner utan följd, och snart blir utan all hågkomst. Hvarföre antar du ej hellre den långt rimligare gissningen, att alla jordens missöden äro tillfälligheter, uppkomne af omöjligheten att kufva till en alldeles regelbunden fullkomlighet af säll ordning det grofva, ostadiga, föränderliga ämne hvarifrån du sjelf, din jord, och alla derpå lefvande varelser med deras deraf beroende öden härleda sig.
D. fr. Derföre att jag ej inser, 1:o huru allt detta onda, moraliskt eller fysiskt, skulle kunna härledas ifrån materiens brister; 2:o hvarföre materien har dessa brister, då hon likväl är ett fritt verk af samma skapare, som sjelfva daningen.
D. sv. Du torde kunna möjligen föras till något bättre insigt häraf, men jag är trött att tala, och du att höra. Till härnäst.
Andra Samtalet.
D. fr. Se här är jag åter, upplysare. Vill du fortfara.
D. sv. Redan här så tidigt på morgonen?
D. fr. Jag har ej kunnat sofva i natt.
D. sv. Hvarföre icke?
D. fr. Jag har tänkt på vårt samtal i går afton. Jag kan ej begripa huru allt ondt i verlden, alla brott och dårskaper, skulle komma ifrån materiens ofullkomlighet. Det har gifvit mig längtan att upplysas, och denna otålighet, som beröfvat mig sömnen, har äfven fört mig hit så bittida.
D. sv. Det gifves millioner tröga hufvuden, som aldrig skulle förlora sömnen af denna otålighet. Deras organer hafva till dessa undersökningar alltför mycken slöhet eller obändighet, och deras sinnen äro alltför litet lättrörda, att qväljas af sin okunnighet. Emellertid har du passerat en sömnlös natt för metafysiken. Se der åtminstone ett ondt, som kommit af organismens olikheter, det vill säga af materiens.
D. fr. Må vara, men fortfarom.
D. sv. Låt oss först tala om det fysiska onda. Du förstår, att när en blodstörtning söndersliter din lungas kärl, eller när dina ådror sjuda af feber, du förstår då, säger jag, att din kroppsbyggnad råkat i oskick, och att detta tillstånd icke är helsans eller ordningens. Sluta då äfven på lika sätt, att när jorden rystas af innestängda volkaner, när dess grund remnar, och utbrytande eldfloder insvepa i deras lågor städer och menniskor, när hafvet svämmar, orkanen krossar, pesten härjar, sluta då äfven, säger jag, att någon oordning herskar i jordens inre byggnad eller hvar helst annars, och att detta tillstånd icke är hennes rätta naturliga, icke överensstämmande med hennes bestämmelse till boning för känsliga och lifvade varelser.
D. fr. Ja, detta synes mig tydligt.
D. sv. Välan. Men hvarifrån dessa härjande utbrott, detta tillstånd af ohelsa hos jorden och menniskan? Hvarifrån härleda de sig, om ej ifrån någon af dessa följande orsaker: antingen helsoämnenas förvandling ifrån välgörande till förstörande, eller deras oriktiga fördelning, deras flödande eller trånande sammanskockning, orsakad genom oofdningar i sjelfva kroppsverktygen? ty äfven jorden kan tänkas såsom ägande sådana; begriper du detta?
D. fr. Jag tycker att jag begriper det.
D. sv. Godt, du slutar då af dessa förstörande verkningar, att den rätta, jemna, nödvändiga helsoordningen blifvit på ett eller annat sätt rubbad. Men nu — denna omstörtning af naturens vanliga gång och inrättning, denna synbara stridighet emot dess ändamål, är nu den, antingen så med fullkomligt fritt val af skaparens hand tillställd, eller följer den, långt begripligare såsom ett nödvändigt ondt af de tvenne orsaker: de fasta delarnas nötning, som är en i materien infödd ofullkomlighet, och de flyktiga delarnas hastiga och öfver all inbillning tallösa förvandlingar, hvarom alla kemiska rön, intill häpnad, öfvertyga betraktaren, och hvaribland så många tusende grymma möjligheter äfven finnas? ty hvad skiljer i din kropp giftet ifrån läkedomen? en enda tillfällig blandning. Hvar apotekare-lärling kan derom undervisa dig. Blott de tvenne naturens ämnen: salter och syror, hvilka förändringar uppkomma ej genom deras omvexlingar och blandningar. Gif dessa namn eller andra, hvilka du behagar, åt naturens ursprungliga grundämnen och innersta verkningskrafter; men af deras tusenfaldiga möten och stridigheter, huru många för den allmänna sällhetsordningen förstörande möjligheter!
Sjejfva beroendet af de utvertes intrycken, följer det ej oundvikligen, dels af omöjligheten att förena med känsligheten af ditt nervämne en större uthärdande kraft, dels af omöjligheten att för all materies inre föränderlighet, gifva åt sjelfva jordklotet den jemna orubbliga organisation, som skulle gjort möjligt att mäta alla intrycken efter din grad af uthärdighet.
Och nu, min son, hvad bevisar allt detta annat, än materiens oskicklighet hos menniskan, och allt hvaraf hon omgifves, till en jemn och varaktig sällhetsordning, vare sig igenom de fasta delarnas nötning och rubbning, eller genom sjelfva ämnets korruptibilitet, under hvilket ord du bör förstå alla dess för ordningen skadliga förvandlingar.
D. fr. Jag tycker mig se någon rimlighet häri. Men denna materiens beskaffenhet, jag kommer alltid tillbaka dertill, hör den icke just till skaparens plan, är den icke med flit af honom så bestämd?
D. sv. Hvad bevisande grund äger du till en sådan mening? Kasta ögat rundt omkring dig. Solen värmer dig, vattnet släcker din törst, blomman fägnar ditt öga, vinet uppmuntrar dig. Du finner i menniskokroppen, hos alla lefvande djur, i hela naturen, af allt det som röjer ett danande förstånds afsigter, så långt de kunna utgrundas, ingenting som ej omedelbarligen syftar på sällhet och njutning. Hela din kroppsbyggnad är deraf ett lefvande bevis. Intet en nerv, hvars klara bestämmelse icke är väl och fullkomlighet. Den luften som behöfs till andedrägten störtar icke in taket öfver dig, och den till lifvet nödvändiga värmen bränner dig icke med beständig feberhetta. Hvarföre? Jo, emedan all ordning är i sin natur lugn och sällhet; all oordning deremot i sin natur våld och förstörelse, samt begge på detta simpla kännetecken igenkänneliga. Men begge dessa stridigheter kunna ej höra till samma inrättande vilja, annorlunda, än såsom genom nödtvång förenade. Febern, volkanen, stormen, äro då verkliga oordningar. De rensa kropparna; godt, men det är just olyckan att de behöfva rensas. Frätstenen i såret, som med smärta återställer dig känslan deri, är icke en skönhet, en fullkomlighet, svedan deraf är ett nödvändigt ondt. Läkaren föreskrifver detta medel, och beklagar dig. Tänk detsamma om skaparen.
Om sjukdomen vore naturens afsigt, hvarföre räcker hon dig så ofta hon kan botemediet deremot? Är icke hvar hjelp hon bjuder dig, en bekännelse af hennes vilja att skona dig för smärtan, och af hennes oförmögenhet att göra det helt och hållet? Man måste vara blind, för att intet se i allt detta ämnets oundvikliga brister, och en danande godhet, som genom visheten af sin plan förbättrar, men som ej förordnat dem. Ty hvarföre annars denna omväg till det goda? hvarföre alltid förbättringar af det onda, och intet så gerna strax det goda?
D. fr. Det gifves två hufvudorsaker, hvarpå filosoferna på denna planet alltid grundat meningen om det fysiska ondas nödvändiga rum i skaparens plan: döden och moralen. Skulle någon dygd kunna gifvas, utan smärtans erfarenhet, och skulle ej förutan smärtans orsaker menniskorna lefva evinnerligen?
D. sv. Rätt, tvifvelsutan för ditt jordklot, men må hända icke för alla öfriga. Vidrigheter kunna för dig och varelser af ditt slag vara en nödvändig skola till moralisk daning; och oumbärligheten deraf till detta ändamål på ditt jordklot förenar sig då i vishetens plan, på ett beundransvärdt sätt, med oundvikligheten. Moraliteten blir i en sådan sakernas ordning, hvad den hos dig är, dygd, det vill säga lydnad för pligter af större och mindre svårighet. Men alla varelser i den gränslösa verldsrymden begynna tilläfventyrs ej lika så lågt ifrån som du, utveckla sig ej ur ett lika groft begynnelse-ämne, och behöfva ej genomlöpa samma förädlingsprof. Den moraliska godheten, min son, behöfver då ej absolut nödvändigt framalstras af det ondas erfarenhet, behöfver ej allestädes smärtans bittra lärdomar; hon kan visserligen finnas dem förutan. Icke såsom dygd, det vill säga, icke såsom den slags kraft, hvilken låter beundra sig för styrkan att uppoffra och att uthärda, icke under skepnad af hjeltemod, försakelse o. s. v. Finnas dessa hos Gud sjelf? eller hos de högre varelser, som J föreställen eder honom närmare i fullkomligheter än J sjelfve ären? Men välviljan, visheten, ordningens kärlek, dessa egenskaper som utgöra väsendtligheten af allt moraliskt värde; dessa måste hos dem finnas, och kunna likaså väl utgöra en genast medfödd natur, som en genom långa svårigheter förvärfvad. Hvad döden angår, så är dess bekaffenhet en följd af jordens och menniskans; icke jordens och menniskans natur en följd af dödens nödvändighet. Det är sant, inskränkta varelser, slutna inom en trång krets af föremål, måste hafva en kort varaktighet och ett nödvändigt slut. Men detta slut behöfde ej förorsakas hvarken med smärta eller af smärtan. Hade ej menniskans sätt att upphöra varit en nödvändig följd af det ämnets natur, hvaraf hon och hennes jord är danad, så fins intet skäl hvarföre hon ej skulle upphört att vara, ungefär med samma känsla, som hon upphör att vaka och nedsjunker i en djup och stilla sömn. Det är snarare troligt, att skaparens godhet så hade inrättat.
Alla fysiska plågor, äfven dödens bitterhet, härröra då ifrån materiens natur, och intet ifrån en vilja som dem beredt och förordnat. Det gifs ett temligt klart bevis derpå. Det är detta: ingen på din jord beskyller skaparen för det moraliska onda. Man ger dertill hvilka oförståndliga orsaker man kan, blott ej denna; men detta onda följer, som du snart skall finna, oundvikligen af det fysiska. Hade han förordnat det sednare, så vore också det förra grundadt i hans vilja, hans fria anläggning, och han hade satt högfärd, grymhet, bedrägeri, hämd och förföljelse på jorden, med samma fria förordnande och samma behag dertill, som han satt blommor och frukter. En af edra filosofer har sagt rätt: hvarföre beskylles himlen för det ena af detta onda, då han deremot för det andra frikännes?
D. fr. Men bevisa mig då också, att det moraliska onda icke äger någon annan ursprunglig grund, än materiens felaktigheter.
D. sv. Kan du tvifla derom. Är någonting klarare än menniskors allmänna beroende af deras sinnesart, affekter, förståndsgrader o. s. v. Der den kalla mannen ler, der skjuter kärleksdåren sig för hufvudet. Hvad den häftiga ärelystnaden jagar efter intill grafbrädden, derföre stiger den makliga vällusten intet opp af sin bädd eller från sitt bord. Jemför temperamenterna: sätt flegman bredvid koleran, hvilken omätlig skillnad i seder, gerningar, tänkesätt, planer, drift, mod, till och med synlig för ögat i åtbörderna och anletsdragen. Detta brinnande öga, och detta nästan slocknade, denna öppna leende mun, och denna bistra, hårdt sammandragna: vittna de om ingen hemlig olikhet i kroppsbyggnaden, som verkar på sinnesarten? En lång följd af utvertes händelser, det vill säga af lyckliga eller vidriga intryck, verka de ingenting på lynnet och tänkesätten? Och denna olikhet, hvars följder hos en enda menniska ofta göra nog för att omstörta eller upprätta ett samhälle, ifrån hvilka stora orsaker härleder den sig? från en mer eller mindre fortskyndad blod, mer eller mindre sega eller lätta vätskor, mer eller mindre habituell hopdragning i nerverna o. s. v.
Några förstoppningar i mjelten, några stop vatten stannade i underlifvet på Cromwell ifrån början af året 1646, eller en liten ossifikation i en af hjertkamrarne, hade troligen räddat den olycklige Stuarts hufvud, och förbytt hans förföljares hätska verksamhet i en modlös harm. Intet Protektorat hade existerat i England, deras hufvuden som sedermera styrde det, hade tilläfventyrs fallit i stället för Konungens, och en hel annan ordning af saker uppkommit på de tvenne öarne. Vill du se verkan af materiens tillfälligheter på menniskolefnaden? Skilj slemmet ifrån den late, och hans affärer skola taga en lyckligare vändning; — gif en trånsjuka åt den verksamma mannen; han skall bli efterlåten, hans affärer förvirras, och sinnet sjunka under sin börda.
Hvarföre välsignas den fromma välgörande af samtid och efterverld? Ofta derföre, att hans kropp varit liflig, lättrörd och sangvinisk.
Hvarföre är en annan hård, bister, misstänksam, hatare af människor och hatad af dem tillbaka? Ofta derföre, att hans blod är upphettad; hans vätskor retande, hans inbillning förvillad och hans pulsar oroliga.
Hvilken skillnad i lynne, kroppsform, sinnelag, förståndsgrader, egenskaper, dygder och laster emellan folkslag, födde under solens lodrätta strålar, eller hennes sneddade? — folkslag, kastade djupt in i en omätlig landbugt, eller tätt omkringbrusade af hafsvågorne? — folkslag, som nära sig af örter, eller af animalisk föda? — folkslag, födda vid foten af de höga bergen, eller vimlande på de öppna fruktbärande slätterna? Men moralen, frågar du, är den likväl ej den samma hos alla? Ja, utan tvifvel. Den är af skaparens hand intryckt i alla hjertan. Också är det ej moralen, som gör det moraliska onda, det är afvikelserna derifrån, och dessa, härleda de sig ej ifrån kroppsämnets felaktigheter? Hvaraf sker, att hela slägter behålla ofta i en lång följd af tid samma anletstycken, samma sinnelag, samma talanger, samma dygder och laster? Gjorde ej kroppens beskaffenhet nästan allt hos menniskan, hvarföre åtskiljas stundom hennes sinnelag, tänkesätt, egenskaper, affekter, dygder och laster genom årens blotta fortgång, lika så starkt som dagen ifrån mörkret? hvarföre genom sjukdom eller andra fysiska tillfälligheter? Endast den tilltagande ålderns svaghet och knarrighet, huru förändrar den icke, än en familjs, än ett rikes öden och styrelse! Sjelfva den vise, med podager eller stenpassion, är icke mera i jemn rättvisa och välvilja emot dem som bero af honom den samma, som när han gick hurtigt på fötterna, och afsöndringen genom njurarna skedde utan svårighet.
Egenkärleken, förenad med en lycklig kroppsbyggnad, som medför en lätt och skarp urskillning, stora idéer och otröttlig verksamhet, skapar alla jordens store män. Förenad med en förderfvad eller felaktig organisation, gör hon alla verldens narrar, och ibland dem många rätt brottsliga.
Men endast genom dessa materiens så ringa tillfälligheter, hvilka förändringar af den enskilta eller allmänna lefnaden! hvilken grundläggning till ädla eller låga gerningar! till vishet eller galenskap, vänskap eller fiendskap, vördnad eller afsky! till ärestoder, stupstockar, dårhus och altaren!
Det som gör tigern blodtörstig, lejonet stolt och ädelt, räfven lömsk och illparig, hunden trogen och läraktig, är det blotta kroppsämnenas, eller kroppsdaningens skiljaktigheter, men något helt annat, som skiljer menniskoslägtets tigrar, en Tiberius, Nero, Caligula, Henric VIII, Filip II, Borgia, Ludvig XI, Marat, Robespierre (och mängden är otrolig), ifrån dess få välgörare, en Titus och en Henric IV? — Jag behöfver ej uppräkna de öfrige.
Men förståndets kall, säger du, är ju att styra kroppsaffekten; ja, men hvart och ett kall uppfylles ej. Eller hvarför har det då ej alltid styrt och hämmat afunden, högmodet, partihatet, fanatismen, hämden, ursinnigheten på jorden? Alla krig som härjat, alla revolutioner som skakat den, alla tyrannier, förföljelser, hofkabaler, ministrars hofstycken, favoriters tilltagsenhet, de storas öfvermod, de ringares feghet, embetsmäns egennytta, regeringars oordningar, den allmänna lefnadens rysligheter, den enskiltas små argheter; gifs ett enda af alla dessa plågoris, hvars grund ej kan sägas i minst två ord, affekt, oförstånd? Men beror ej förståndet i grunden af samma organisation, och samma materiens tillfälligheter som affekten? Hvad skiljer annars den enas ljusa och rena hufvud från den andras mörka och orediga? narrens hugskott från tänkarens djupa betraktelser? Fredric den Andres mäktiga snille från den olycklige Ludvigs rådlösa medelmåtta? Hvad, om ej idéernas liflighet, styrka, rikedom, sammanhang? Och hvaraf bero dessa, om ej af hjernans byggnad och lifsandarnas tillflöde, jemte en mängd yttre tillfälligheter? Hvarföre annars förhåller sig den samma menniskan svagt, rådvillt, oklokt i ålderdomen, som i mannaåren tvingade allt omkring sig till fruktan och vördnad? Hvarföre gör någon gång en sjukdom, en enda kroppslig tillfällighet, dumhufvudet till ett snille, och det tankrika hufvudet till ett barn utan urskillning? Men hvilka mensklighetens öden, ifrån rikens och verldsdelars, intill hvar slägts, hvar enskilt menniskas, bero ej af denna skillnad emellan förstånd och vanvett, ja, blotta minnet har det icke sin stora del deri? Huru många förtreter, motgångar, olyckor hafva ej grundat sig endast på en litet förr eller senare uppväckt hågkomst, på en ur tankan förlorad händelse eller skyldighet? Men hvad är kroppsligare än minnet, som försvinner med åldrens liflighet, och kroppsvätskornas snällare omlopp? Jag vill ej tala om inbillningsgåfvan, likaså beroende af organisationen, och som äfven djuren dela med menniskan. Hvilka himlar eller afgrunder skapar den icke på jorden, efter måttet af sin styrka, och af dess förening med olika urskillning eller sinnesart? Till hvad lindring i de menskliga behofven, mödorna, plågorna; men också till hvad nya behof, mödor och plågor, har den icke der igenom varit ett verktyg? Ja, åt hvad brott eller dygder ger den icke understundom en storhet, som trycker jorden på knä, antingen af bäfvan, eller af tillbedjande vördnad?
Korteligen. Hvem gör mensklighetens öden, annat än menniskorna? Men hvad styr deras gerningar? Hvad åtskiljer på alla tider och ställen deras förhållande? Hvad bereder, ifrån den första menniskan till den sista, dessa olika tanke- och handlingssätt, med deraf följande enskilta och allmänna händelser, som i en hoplänkad kedja evigt sammanbinda deras dygder och brott, deras klokhet och vanvett, svaghet och styrka? — Hvad annat, än kroppsdaning, lefnadsvanor, starkare eller svagare känslograd, blifvande eller försvinnande intryck, sjukdom eller helsa, ungdomskraft eller ålderdomstrånad o. s. v., med deraf beroende egenskaper, förståndsgrader, affekter, viljor, lynnen, — det vill säga, med ett ord uttryckt, materiens tillfälligheter? Och hvarifrån således allt det olyckliga af dessa tillfälligheter, de må härleda sig från den inre sinnesdaningen, eller det yttre naturloppet? — Ifrån hvad annat, än omöjligheten för den danande godheten, att utan ett beständigt störande af naturlagarna, det vill säga, utan beständiga afbrott och rubbningar i sammanhanget emellan orsaker och verkningar, hvarken hindra alla dessa tillfälligheter, eller förena dem till en för hvarje enskilt varelse oafbrutet välgörande ordning? Sjelfva allmakten måste erkänna denna gräns, eller sammansätta sin styrelse af minutliga undantag ifrån naturnödvändigheten. Men hon har föredragit, som vi finna, värdigheten af en stor och förvånande naturordning, hvarest hennes vishet och godhet ej uppenbara sig för oss annorlunda, än i några stora, synbara drag af hufvudplanen, men hvarest deremot otaliga smärre afvikelser väcka vår förundran och häpnad. Under det att vår blindhet derföre anklagar henne, oförmögen att urskilja hvad som är anstalt eller tillfällighet, hvad som tillhör hennes plan och vilja, eller blott obehindrade naturföljder; under det vi tillegna henne dessa sistnämda, och deremot, dels ej inse de förra, dels frånkänna henne dem, fortfar hon alltid lika att underhålla ordningen, och att förbättra afvikelserna derifrån, vare sig någon gång genom omedelbart inflytande, eller oftare och hellre genom ledningen och styrelsen af alltsammans till ett slutligen stort, rättvist och välgörande ändamål.
Jag ärnade här möta den undervisande rösten med inkasten om de otaliga skadedjur, af större eller mindre förderflighet, som hölja jordytan, hvarefter jag ärnade komma till frågorna om materiens eviga eller skapade natur, om försynen, friheten och tillståndet efter detta; jag behöfde isynnerhet undervisas om möjligheten, att förena upplysarens materiella åsigter med frihet och moralisk ansvarighet. Redan hade jag mina nya frågor färdiga och längtade att höra dem besvaras, när i hast ett buller, tätt invid mig, störde fortsättningen. Jag spratt upp dervid, och såg min uppasserska stående vid kakelugnen, ej långt ifrån sängen, hvarur jag framsträckte hufvudet. Hon hade släppt eldgaffeln i golfvet, under det hon skötte morgonbrasan; hvaraf jag märkte, att jag drömt hela samtalet, och gjort metafysik öfver dessa ämnen, ungefär på lika sätt som man förmodligen alltid gjort, och alltid kommer att göra det.